Dolce Bambini

Jag avskyr att leva i ovisshet om framtiden. Jag tycker inte alls om att vakna ännu en dag och inte veta vad som kommer att hända i framtiden. Förut gjorde jag inte det, jag tänkte inte så mycket på framtiden, inte så ofta iallafall men sedan Lova blir sjuk så upptar mina tankar till stor del om hur allt kommer att bli även om man försöker leva i nuet. Det känns nästans som att vi har henne på lånad tid efter beskedet.
Jag har läst så mycket jag bara orkar och man borde inte göra det men samtidigt är det naturligt att fixera sig vid information både av läkare och faktasidor.

De flesta är ganska likvärdiga svar som jag inte vet om jag skall skratta eller gråta åt. Lugnare blir man ju då direkt inte.
Det är en så trots allt, speciell tumör som Lova har, märklig som en sida beskrev den.
Den är godartad men går under kategorin låg-malign ändå. Dvs god på ett vis men ändå elak. Den är seg att få bort, och man kan dö som i många andra tumörsjukdomar. Ändå säger dom att prognosen för opticusgliom är bättre när man har NF1 som Lova har, än om man inte skulle ha det och om man är barn, än om man skulle varit vuxen.

Tankarna finns också där att tänk om också Alvin som även han har NF1 utvecklar samma tumör. Man har så många tankar kring det här.
Imorgon skall vi igen till sjukhuset med Lova. Hon skall ta blodprover.
Idag vaknade vi lite före 09, och Lova tog faktiskt medicinerna utan större tjat idag. Men att få i henne en massa olika sorter på en gång är inte så kul alla gånger. Ändå vet hon att hon måste ta dom, för att vinna över den "dumma knölen".
Precis som mommo, fast mommo förlorade sin kamp till sist. Och det vet Lova också. Lova minns mommo bra trots sin unga ålder. För mig, fast jag inte är direkt troende eller kristen av mig, känns det som en liten ynklig tröst att om det skulle finnas något efter detta liv, och Lova skulle dö, så finns mommo redan där och tar emot henne. Tillsammans med moffa.