JA VAD SÄGER MAN

Blev stoppad av en annan mamma idag i en butik, hon var inte härifrån men det spelar knappast större roll egentligen. Två barn hade hon varav den ena skelade en del och tydligen verkade hon intresserad av just skelningen tills jag kort förklarade att min dotter inte alltid skelat utan hade en tumör på synnerven. Sedan ursäktade jag mig med att jag måste gå vidare eftersom jag inte har vare sig tid eller lust och stå i en butik och berätta om min dotters skelning.

Dock var det väl modigt av mamman i sig att våga sig fram då hennes dotter också skelade men hon trodde knappast hon skulle möta en mamma med ett barn som hade cancer, då hon frågade. Jag såg att hon såg lite smått förvirrad ut av mitt svar men vad skulle jag annat svara då, om hon ens förstod vad jag försökte säga då det verkade en aningens svårt med svenskan, men sedan vad hennes förvånade uttryck berodde på, det vet man ju inte. Hoppas jag inte gav henne slag att hon nu går hem och tror att hennes barn också har en tumör, vissa personer har en tendens att bli hypokondriker.

Kommentarer
Postat av: Isabelles mamma

Kram!

2009-10-22 @ 19:10:02
Postat av: Tove

Kommer Lova alltid skela eller kommer det bli bra när tumören är borta?

Håller alla tummar och tår för Lova och er!

Kramar en läsare!

2009-10-22 @ 19:36:40
Postat av: Karolin

Hej!

Vad är det för typ av tumör din tjej har?

Jag är 29år och mamma till en tjej på 6år som precis fått återfall.

Hennes första tumör upptäcktes när hon var 1år och 9mån. (Medulloblastom).

Just nu väntar vi på OP. Hon skulle ha opererats i onsdags i Uppsala, men det blev framflyttat till torsdag nästa vecka.

2009-10-23 @ 00:34:12
URL: http://sykathen.blogg.se/
Postat av: Majsan

Ja, vad ska man säga när folk frågar? Släta över eller som det är? När jag ibland väljer att säga som det är så märker jag hur folk stirrar, backar och snabbt retirerar. Det har blivit ett vaccum runt mig, ingen vill vara med mig och höra om mitt elände. Och jag orkar inte vara med dem och låtsas som ingenting och lyssna på deras berättelser om deras mera pratbara besvär. Jag vet inte alltid vad jag själv vill heller, det beror på dagsformen. Hur som helst så blir man väldigt ensam.

Jag fick i alla fall bli förskonad från detta när jag var i din ålder men min son har det som du ungefär och jag lider med honom och med dig och alla andra som har det så svårt. För att inte tala om de små barnen. En styrkekram sänder jag till hela familjen.

2009-10-23 @ 09:12:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0