Dolce Bambini

Det är egentligen totalt omöjligt att kunna jämföra barnavdelningen här mot barnonkologen i Uppsala. Vad jag menar är att här är man så ensam om sjukdomen, och ingen förälder att ventilera sig med öga mot öga. Här är de få fall som finns så hemlighetshållna kan jag tänka också så man känner sig ännu mer ensam i sitt slag.
Kommer man till Uppsala så är alla på avdelningen där för en sak, alla sitter i samma båt, alla där har vi våra funderingar, förhoppningar, förväntningar, rädsla. Här på Åland, Ja här är vi ensamma.

Läkarna är bra, sköterskorna är snälla här, de bemöter en på bästa sätt och gör nog så gott de kan. I Uppsala slapp man dock få olika besked från olika sköterskor tex om man kunde gå bort en stund eller vänta osv för att ge exempel. Där verkade alla ha samma koll på allting. Inga olika bud och inget jag måste fråga den och den.

Det är nog en av skildnaderna. Annars är barnavdelningen i Mariehamn otroligt mysig med jättefina sköterskor som gör sitt bästa för att man skall trivas. De finns alltid någon som har tid för en, det är ännu en positiv sak. I Uppsala blev det en annan stress med tanke på att det är ju så många flera som skall ha hjälp, och avdelningarna är också ganska ojämförbara men så gott som lika fina.

Det enda jag vill komma fram till är nog ensamheten och isoleringen och att jag saknar att kunna träffa någon i liknande situvation. Och nu menar jag inte en gammal människa på vuxenonken. Där var jag senast idag då Lova skulle kolla sin syn och hörsel, en gammal sköterska min mamma tyckte om då hon levde för mer än 3 år sedan var där. Jag är så igenkänd där ännu så de hälsar.

Och det jo som jag nämnde, att man kan få olika bud härifrån. Det gör en förvirrad ibland och osäker och tar lite energi att få fram om de är riktigt säkra med hemgång,utgång,dagisgång ja allt sådant. Men de gör nog ändå sitt bästa och vill väl också vara säkra men just det att alla säger samma sak kan man längta efter. Och vi är ju iallafall igenkända där vid det här laget. Man kan presentera sig endast med Lovas mamma eller Lovas pappa då man ringer dit. Det är ju också skönt ibland. De känner oss.

Ungefär som ni bloggläsare snart känner oss. Ni börjar bli många. I nuläget har jag dagligen mellan 150+ läsare om dagen ibland uppemot över 250. Innan Lova blev sjuk kunde jag ha runt 40-50 bara om dagen.
Vilka en del av er gör mig nyfiken. Några av er känner jag och jag vet också att det finns sådana från sjukhuset som slunkit in.
Det är trevligt med läsare fast det är under tråkigare omständigheter.