Dolce Bambini

Dag 1 - Om mig, i 30 dagars temat. Jag skall försöka berätta om mig själv och sådant tycker jag är svårt. Men någonting litet hoppas jag att jag får ihop.


Jag föddes den 7 november 1979 i Mariehamn på Åland och fick namnet Anna-Maria Elisabeth. Anna efter min farmor och Maria efter min mormor. Jag växte sedan upp på landet i Jomala, Möckelby, en liten by som låg närmare andra små byar. Jag gick i parklek första åren av mitt liv i Kyrkoby och sedan i daghemet i Överby. Egentligen växte jag upp som ensambarn trots att jag hade syskon men jag kom som en sladdis efter 10 år efter min storebror.
Jag har 6 syskon. Många gör skillnad på hel och halvsyskon. Det har jag aldrig gjort men om man skall förklara sig bättre har mina 6 syskon en halvsyster, jag.


Mina barndomsintressen var som många andra barns, lek och bus, hästar och djur och att bo ett med naturen var skönt då man bara kunde gå ut och hitta på någonting med någon av grannarnas jämngamla barn.
Hela skoltiden gick jag först i Vikingaåsen låg och mellanstadieskola för att sedan börja i Kyrkby Högstadium vilket var en mindre höjdare tyckte jag. Jag hade svårt att hitta någon plats där man passade in och det förekom vad jag efteråt förstått mycket mobbing på den tiden fast det doldes bra.


Efter högstadiet gick jag på Folkhögskolan i Pålsböle som ligger en par km från där jag bor i dag. Tanken var att jag skulle läsa vård vilket jag intresserade mig för mycket på den tiden. Så jag gick på vårdlinjen där för att sedan söka vidare till Vårdinstitutet vilka hade så många sökande och var så svår att komma in på att jag gav upp efter första sökningen. Jag hade hamnat någonstans på 12 reservplats av jag vet inte hur många lika suckande människor som kom efter mig på listan så sist hamnade jag iallafall inte. Istället började jag längre fram att städa lite här och där, främst olika kontor osv.


Jag tyckte nog det där städandet var ganska skönt trots allt. Man arbetade självständigt och ganska mycket i egen takt även om det var tungt många gånger.
Just i den vevan jag sökte till vård hade jag också flyttat hemifrån 16 år gammal. Från landet in till stan till Mariehamn till en kille jag var förlovad och sambo med i 4 år, innan jag kände att jag inte visste om jag ville fortsätta så. Vara där i stan, på den platsen med just honom, kort efter träffade jag min nuvarande man och bröt upp med min fd, som jag ännu är vän med och vi träffas på en fika ibland eller bara hos gamla gemensamma vänner. Båda har vi nya förhållanden idag och har alltså gått vidare med livet. Det är 11.5 år sedan nu.


I samma veva hade min pappa fått cancerdiagnos i skellett och lungor. Han dog sedan i maj 2001. Mindre än 2 år efter jag träffade min man. Och knappt året efter hade min mamma fått återfall i sin cancer som denna gång satte sig i mjälten. Vi hade också införskaffat oss det lilla torp vi bor i idag, jag och min man och Alvin, och där Lova också bodde. Vi flyttade dock inte ut på direkten utan huset stod tomt bra länge då det behövdes dras in vatten och annat nödvändigt innan. Före det bodde vi i en stuga hemma på mina föräldrars gård. Lugnt och skönt i jämförelse mot det liv jag hunnit leva i stan i olika lägenheter. Så det är främst lugnet och tystheten och närheten till naturen som blev så behaglig igen.


Den 1 april 2003 så fick vi beskedet att vi skulle bli föräldrar. Att det tog sig så snabbt hade man knappt vågat drömma om. En del pratar om försök och det gick på första för oss. Glädjen var stor och nu började det riktigt riktiga vuxenlivet med ansvar för ännu en liten människa vi valt att sätta till världen. 4 december tidigt på morgonen en dag innan beräknat fick jag värkar och klockan 20.59 på kvällen föddes Lova. Ett fantastiskt ögonblick även om det var dramatiskt. Lova föddes med navelsträngen om halsen, andades inte och de sprang i väg med henne. Men allt slutade tack och lov väl.


I maj 2006 dör min mamma. Cancern hade även där vunnit och nu stod jag där utan föräldrar, 26 år gammal och med en dotter på 2.5 år. Kort efter frågade min man om vi skulle försöka få ett syskon till Lova och i juli kom beskedet, vi skulle bli 2 barnsföräldrar. Alvin föddes i april 2007. På kvällen klockan 21.48.
Förlossningen slutade ungefär som med Lova.


Efter det så levde vi ett rätt bra liv trots att jag mist mina föräldrar och livet gick sin gilla gång. Lova började i parklek hösten 2007. Där gick hon ända till våren 2009. Och ja, sommarens historia kom att förändra hela mitt liv, hela vår familjs liv. Lova blev sjuk. Och det kan man ju läsa mer om under Lovas sjukdomstid.
Tanken var att om Lova hade levt idag hade jag arbetat deltid högst antagligen igen som lokavårdare och Alvin hade gått på dagis de timmarna liksom Lova i skolan. Jag har alltid velat ta till vara på småbarnsåren som man aldrig får åter och därför tänkte jag alltid så att så länge de är små vill jag inte jobba 8 timmars jobb. Små drömmar, som slogs i spillror. 


Egentligen utöver det här har jag inte så mycket att berätta om mig själv. Jag har inte varit en resande person på något vis, ingen karriärsmänniska eller någon som suttit i skolbänken 8 år till efter högstadiet. Men trots det ser jag mig som en människa med fötterna på jorden som fått leva ett annat liv än många av mina medmänniskor. Ett annorlunda liv, som ibland varit lite hårdare och svårare. Och det är ju också en skola kan man säga. Den svåraste, när ens barn blir sjukt och sedan dör. Och på tal om vårdlinjen och vårdtankar tror jag att jag fick min beskärda del av det under 2009-2010.


Framtiden, ja jag hoppas på en bättre sådan igen. Kanske inte fullt ut. Jag vågar inte riktigt lita på livet fullt ut. Men jag hoppas lite. På att det blir lite bättre.