Dolce Bambini

Dag 15 i temabloggandet är Mina drömmar. Ja, drömmar jag haft har ju gått i kras. Det har inte varit drömmar av stora mått mätt men viktiga, värdefulla betydelsefulla för mig och min familj.
Mina drömmar var att få vara hemma med barnen då de var små. Liksom Lova var hemma mestadels och gick bara i parklek under några terminer med en hel hög andra barn. Parklek är något så fint som finns här på Åland och på några platser i Finland och leds av några " tanter " som jobbar just för det ändamålet. Parkleken riktar sig till barn mellan 2-5 år ungefär och är utomhusbaserat, lite ur och skur insprirerat c.a 3 timmar dagligen beroende på hur mycket regn och blåst och kyla det är.


Lova gick i sin park i Saltvik, hon började vid 3.5 år och slutade vid 5 år, för att då få sin sjukdomsdiagnos kort efter. I samma veva var det meningen att hon skulle gå 1 år i sexårs på förskolan med de barn som skulle bli hennes klasskamrater till hösten.
När Lova skulle börja skolan skulle Alvin ett dera fått gått på dagis några timmar och jag hade tänkt försöka jobba deltid och sluta då Lovas skola slutade eller strax därefter. Jag ville vara hemma med barnen då de var små, och jag har ju varit hemma. Jag har varit mammaledig sedan 2003. Jag har skött barnen sedan de har var små knyten tills de blivit större.


Alvin hann precis börja i parken då Lova blev sjukare, och då ville han inte alls gå dit mer. Han reagerade starkt på att Lova försvann till sjukhuset, mamma med oftast och pappa med. Han hade säkert någon känsla av att han trodde nu lämnar de alla mig, så vi valde att låta han skippa parken och vara med oss.
Men det hörde inte in i drömmarna. De var drömmarna om att få ha sina barn hos sig då de var små, finnas där för dem när skolan och dagis slutar. Småbarnsåren får man aldrig åter. I vår kanske det blir parkdags för Alvin eller mot inkommande höstkant, jag vill också egentligen passa på att ha han hemma då bebisen kommer, precis som Lova var hemma de första 4-5 månaderna då Alvin föddes, innan hon tog steget ut i parklivet. Med beröm av tanterna där allt som oftast.
Lova var den som var hjälpsam, mån om de som var mindre berättades för oss. Hon klädde gärna på dem, gav fart på gungor och tröstade vid gråt. Det var så Lova var jo. Omtänksam.


En del kanske prioriterar resor, fina middagar på restaurang, helt nytt hus, ny bil, osv vilket gör att de också kanske måste jobba mer.
Jag har satt barnen i första rummet, sedan mig och maken och resten där efter. Fortfarande försöker jag hålla fast vid min lilla dröm, att vara hemma tills barnen är lite upp i skolåldern. Jag minns själv hur jobbigt det var fast mamma slutade ändå tidiga eftermiddagar, då man fick vänta ensam hemma. Och att det tysta huset inte alls var så mysigt och trevligt som då mamma var hemma och dukade med mellanmål åt sin 7-8 åriga skolflicka. Även om det handlade om 1 timme kunde det kännas som 5.


Men just nu hoppas jag och drömmer jag väl mest om att bebisen vi väntar får komma ut frisk, pigg och kry. Och att Alvin också får ha hälsan god. Liksom oss föräldrar.
Den dröm som inte går att uppfylla dessvärre är den om att få Lova åter.