Dolce Bambini

Dag 21 i bloggtemat bloggade jag aldrig om igår men det handlar om ett annat ögonblick. Jag har tidigare skrivit om ögonblickshändelser i bloggtemat men nu kommer det igen. Förra gången berättade jag om hur det kändes att få veta att man var gravid m.m. Denna gång, ja vad skall jag berätta om denna gång som också är ett ögonblick.
Ett fasansfullt ögonlbick var nog då läkaren i mars sa att Lova skulle dö. Ja hon skulle inte överleva. Det var ett ögonblick man aldrig kommer att glömma. Från att ha varit en helt vanlig kväll till att förvandlas till en mardröm som man absolut inte kunde väckas ifrån.


Det finns nog inte ord som kan beskriva det helt men på någon ynklig minut raserades våra drömmar om att komma ut ur kampen helskinnade. Även om de föreslog behandlingar så visste man innerst inne, fast man höll hårt i hoppet, att det är nog sant det läkaren säger. Ändå tvingade man sig hålla fast vid tron och hoppet. Kanske för ren överlevnadsinstinkt. Utan den hade vi nog helt gått under. Vi fick hålla fast vid det lilla ynkliga hopp som fanns med oss fast vi ändå anade, visste och förstod. Lova var ju så dålig redan. Och blev ju inte bättre, utan det gick snabbare och snabbare utför.
Så det ögonblicket då man fick veta att ens barn inte hade så stora chanser, och högst troligen några veckor, 2 månader kvar att leva, det glömmer man aldrig.

 

Det här fotot tog jag när jag och Lova var nere och pysslade på lekterapin.

Bara 2 dagar senare kom ögonblicket då hon fick sin dom, att hennes tid var räknad.

Asken hon målar, finns ännu kvar hemma på hennes lilla pigtittare.