1 ÅR IDAG
29 juli blev Lova inskriven på neurologen för närmare utredning, innan vi kom hem igen till Åland en bra bit in i augusti skulle vi hunnit lära känna neurologen, onkologen och Lova skulle fått sina första cellgifter med Vinkristin och även en PAC inopererad. Lova hade opticusgliom och skulle bli frisk med största sannolikhet. Så visade röntgen, så sa läkarna, så trodde alla, ingen visste något om det riktiga monstret som lurade i smyg i hennes kropp ända från start.
Det var vad alla sa, vad alla trodde och hoppades. Vad vi trodde, och vad Lova kämpade för, Lovas tillfrisknande och behandlingen skulle pågå till årsskiftet 2010/2011.
Envist skulle jag gå till hotellet jag och Alvin fick bo på, åka taxi var inte på tal om eftersom jag skulle och ville mot alla odds lära mig stan och stället jag var på. Det tog en timme minst att hitta hotellet med den mycket dåliga kartan sjukhuset gav och Uppsalafolket visste knappt var de själva var verkade det som utom en snäll tant som ritade med bläck i på den svartvita kartan vilken väg jag skulle gå. Ändå när jag var nästans framme fick jag fråga en gubbe i sin tur om hur långt det var kvar, då stod jag nästans invid dörren till hotellet. Men efter den rutten kunde jag vägen lätt.
Jag ville alltid gå, för jag ville alltid lära mig staden trots att hjärnan var fullmatad med information om barncancer.
Tänk hur livet vårat såg ut förra sommaren, och hur det ser ut idag. Även hur hemskt det var redan då, hade jag kunnat om det gick, spola tillbaka tiden tills då, men jag vill gärna radera den aggressiva tumören och följt den planen som var meningen att fullföljas om det så måste varit.
Lika sa min man, man kunde nästans genomgå vad som helst som inte innefattar ett barns död om Lova bara kunde finnas igen.
Ta bort "nästan" i "nästan genomgå vad som helst" Anna-Maria. Tänk om man hade kunnat få ge sitt eget liv istället...Då hade inte världen varit fullt lika ödslig...
Ett år sedan...Tänk om både ni och vi ändå hade kunnat stannat tiden där och då...
"Massmis med"
Niklas
Stor kram till er alla!! <3 <3 <3
Anna-Maria ·٠•●♥♥●•٠· jag kan bara beundra din styrka att orka dela med dej av det ofattbart svåra. Sedan ditt sätt att verbalt delge det hela är så fint, så på pricken och målande för oss som läser. Du vet att ni finns i mina tankar varje dag.
Önskar också att jag kunde backa tiden och göra något mirakulöst så att Lova hade fått leva men det är ju inte möjligt.
Kram Titti ·٠•●♥♥●•٠·
Tänker så mycket på er!! Undrar en sak... Menar du att man lämnar sitt barn själv på sjukhuset när hon / han genomgår behandlingar? Undrar lite hur det kommer att bli för oss i LUnd... Kramar
En dag, och så är livet helt omkullkastad.
29 juli. Min dotters födelsedag. Den 29 juli 2005 fyllde hon 14 år. Samma dag åkte vi in akut till Akademiska sjukhuset med David på grund av han hade svåra smärtor i magen. Tumören upptäcktes omedelbart och vi var i helvetet.
Ja, kära Anna. 29 juli är tyvärr vårt gemensamma datum. Och en kamp som inte kunde vinnas. Fan!!!
Många kramar
Kikar in och skickar kramar!
Vi har haft en katt som såg ut precis som Lovas katt,
vår hette Tyson och är i himmelen nu.
Tänker på er varje dag.
Hej!
vilka sötnosar ! Tänker på er
kram sussi
går inte en dag utan att jag tänker på er
kram
Känner att jag varit riktigt dålig på att kommentera här inne hos dig. Men jag är fortfarande en trogen läsare och jag tänker massa på er...
Tänk att det är ett år sedan nu, ett år sedan ett jobbigt besked men ni hoppades på en bra framtid. Alla som läser din blogg sörjer denna fina lilla ängel ♥ Hoppas att hon har det bra uppe med sin änglakatt...
Kramar
ja herre gud 1 år redan. kommer aldrig o glömma messet du skicka då när dom hade hittat nått här på Åland o ni sku ti uppsala. va på jobb då o vart bara o skaka o fick gås hud över hela kroppen. Lova lilla gumman!!!!
många varma kramar o tankar till er i denna svåra stund..ni finns i mina tankar hela tiden..<3
