Dolce Bambini

Min mormor var en sån mormor man läser om i sagorna. En mormor som alltid fanns där för sina nära och kära, som bakade världens godaste bullar, gjorde världens godaste hemmalagade köttbullar och läste sagor på det sätt som man vill höra en saga.

Hon satt ofta vid sitt furubord på övervåningen och virkade, som var hennes stora passion. Hon kunde även sticka och sy. Säg vad hon inte kunde? Hon " skämde nog bort mig " lite också, men godsaker och saker jag ville ha. Alltid hade hon nåt gott i skåpen och tog man sig ett smakprov på kakorna och lade tillbaka dom sen så gjorde det inget! När jag kom hem med saker jag gjort på skolan som jag tyckte var roligt, tex pärlplattor så köpte hon hem material så jag kunde pyssla med sånt även hos henne så jag skulle tycka det var roligt.

Hon hade alltid, alltid tid för mig. Förstår inte idag hur hon kunde ha sånt tålamod, jag var där väldigt ofta, då vi bodde ett stenkast ifrån varandra. Hon tog mig med på promenader. Vi plockade fina blåsippor på våren, vi plockade fina stenar som glittrade, som jag fick spara om jag önskade, vi plockade olika blommor, och smultron som vi trädde på ett strå och gick hem och åt med mjölk. Hon visade var hon bodde när hon var liten och berättade om tiden då på ett sätt som gjorde det intressant.

Jag fortsatte hälsa på mormor även när jag var i tonåren. Jag tyckte det var lika roligt fortfarande, även fast jag självklart umgicks med kompisar också, men jag hade alltid tid för en stund med mormor. Hon var alltid så förstående. Dessutom hade hon en ådra som inte alla andra har. Hon kunde känna på sig saker innan de hände, och det var spännande. Ibland pratade vi om döden och vad som kunde tänkas hända efteråt. Vi gick faktiskt tillsammmans på seans nån gång också, ett intresse som växte, även mamma var med på det.

När jag var 18 flyttade jag 20 mil hemifrån till den stad jag fortfarade bor i. Jag flyttade för att jag kom in på högskolan här. Min kontakt med mormor bestod, vi pratade i telefonen ofta. Hon och morfar följde med mamma och hälsade på mig och fick se hur jag hade det i min lilla lägenhet.

Jag träffade en kille och blev kvar i denna stad, vi fick barn när jag var 22. Mormor var lyrisk över sitt förstfödda barnbarnsbarn, som efter ytterligare år var 2 st fina pojkar. Förhållandet mellan mig och pappan tog slut, jag träffade sedan en ny man, och vi har en dotter tillsammans. Mormor avgudade alla tre barnen och hade foton på dom hemma. Hon ringde ofta och frågade hur de hade det, och de, liksom jag fullkomligt älskade henne!

Sommaren 2007 kände sig mormor inte riktigt kry och gick till doktorn och fick veta att hon hade cancer. Hon var då 83 år. Gammal, men helt klar och pigg i hjärnan. Hon " hade det på känn " sa hon efter beskedet och verkade inte förvånad. Hon hade fortfarande sin positiva klarsynta inställning. " Jag har ju fått levt mitt långa händeslerika liv, och jag är nöjd med det " kunde hon säga, eller " Jag ska vara glad ändå, tänk alla stackars barn som får cancer ".

Hon verkade tröttare än vanligt, och i augusti så ville hon att jag skulle komma in för hon ville prata med mig. Hon ville ge mig ett minne av henne medan hon fortfarande var " klar i skallen " som hon uttryckte det. Hon gav mig sitt fina guldarmband som hon så länge jag kan minnas alltid haft på sig. Ett armband hon hade fått i 40-årspresent av morfar, mamma och hennes bror. Tårarna rann på mig och mormor sa att jag inte skulle vara ledsen.

Julen skulle firas hemma hos mormor och morfar, även fast mormor var sjuk, det var hennes önskan. Jag och familjen åkte dit dagen innan julafton. Då kände jag direkt att mormor för första gången var väldigt olik sig. Mediciner och sjukdom hade gjort hennes utseende förändrat. Hon var smalare än vanligt och nu såg man verkligen att hon var sjuk. Hon orkade inte vara uppe långa stunder utan låg mest i sängen. Mamma som är utbildad inom sjukvård var där och tog hand om mormor. Barnen stod bredvid hennes säng och småpratade med henne, de visste att hon var sjuk och tog det varsamt. Vi klädde en mini-julgran och ställde bredvid hennes säng. Hon orkade komma upp och äta, och hon tyckte till och med för första gången på länge att det smakade ganska gott. Jag tror hon levde upp av att ha alla nära och kära samlade en sista gång, för det visste hon att det var. Det visste vi alla och det kändes tungt. När julen var över och vi skulle åka hem kändes det oerhört tungt att krama om henne. Både hon och jag visste att det var den sista kramen någonsin.

Den 16 januari 2008 somnade mormor i sin egen säng. Mamma ringde mig när det hade hänt. Hon hade varit lugn och harmonisk in i det sista.

Sen började mitt " sökande ". Jag visste vad jag tror på och jag visste att mormor också trodde. Jag sökte små tecken på att hon finns här i alla fall. Jag har fått flera " tecken ", och förra sommaren var jag på en privat seans där jag fick min "bekräftelse" på att det faktiskt är så. Ett medium talade om att min mormor finns med mig väldigt ofta. Hon berättade saker som hon omöjligt kan veta. Att jag har ett foto på min mormor i bokhyllan som jag brukar
" prata med ", saker om min morfar, om mig själv, ja en massa saker. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Även fast mormor inte finns här i jordelivet, så vet jag ändå att hon finns här med mig, mina barn, och alla andra närstående i vår släkt. Hon släpper oss inte, och en dag kommer vi att mötas igen, det är jag helt övertygad om.

Alla mina tre barn pratar ofta om henne fortfarande, även min yngsta, trots att hon bara var 2,5 år gammal då mormor dog. Min mormor var en väldigt väldigt speciell människa, och jag är så tacksam och glad över att just jag fick ha henne som mormor!


Besök gärna Catarinas blogg.