GÄSTBLOGGARE FATA

Fata berättar om sin vän Nina.

 

Nina.

 

Att syn på livet och tron kan förändras så snabbt trodde inte jag. Inte förrän hösten 2000. Allt kom bara så plötsligt, så fort.Nina, flickan med ljusa lockar och de finaste klänningar, alltid med leendet på läpparna.. det är så jag kommer att minnas henne. Inte den Nina som bara ligger i sängen och är trött och ledsen.

 

Sommaren 2000 skulle vi två åka till Kroatien till hennes farbror och bo där över sommaren, äta glass och bada. Men den elaka sjukdomen förstörde allting.Våren 2000 började allting. Nina, den glada flickans, leende från läpparna  var mindre och mindre för varje dag som gick. Hon klagade ofta på att hon har huvudvärk och mår illa. Ingen förstod riktigt vad det kan bero på. Hon rasade i vikt och var blek som en trasa, och orken försvann, sakta med säkert. De vuxna började oroa sig medan vi små tyckte det var tråkigt att hon ej orkade springa och leka med oss.

 

En solig dag åkte Nina med sina föräldrar till stan för att besöka läkaren som skulle undersöka henne och ge henne lite söta mediciner för att hon skulle bli frisk till sommarlovet. Men det blev inte alls så.Det var den soliga och varma dagen som skulle kunna blivit en trevlig dag som min bästa vän Nina fick det elaka beskedet. Beskedet som varken hon eller jag i början  fårstod riktigt. Cancer? Vadå, vad är det för något? Ninas mamma grät varje dag. Hennes pappa gömde tårarna men man såg hur ledsen han också var. Det var tvungna att berätta för Nina. Men hur? Hur ska de kunna förklara för en liten flicka att hon var döende?

 

Morgonen när hon kom till mig och sa "jag är döende" rasade alla mina barndrömmar. Jag dog för ett ögonblick. vadå döende? Jag förstår inte? Det kan inte vara sant? Ett barn ska inte dö. Ett barn ska leva livet, springa, leka, äta glass och bada. Inte dö. Det var tankarna som for i huvudet på mig men jag fick inte fram ett enda ord. Det enda som kom fram var tårar. Jag ville inte. Jag ville inte förlora henne. Inte henne, henne min bästa vän.

 

Vi pratade i timmar, pratade om allt och inget. Hon berättade även att det finns en liten chans att hon ska överleva. Men då krävdes det massor med pengar för att hon skulle åka till Tyskland och opereras. Men det var förmycket pengar och det hade hennes familj inte råd med så det såg hon inte alls som ett hopp. Men det gjorde jag. Vi skapade en grupp i skolan och samlade pengar i byn för att hjälpa Nina. Folk bidrog med så mycket som de hade möjlighet med och vi var väldigt tacksamma. Sommaren gick och Nina mådde sämre och sämre. Kroatien åkte vi aldrig till och det blev inte alls mycket glass och bad. Men det var det minst viktiga. Det viktigaste var att Nina skulle bli frisk igen.

 

Hösten kom och sommarlovet var över. I skolan samlades både elever och lärare för att åka till grannbyn och tigga pengar till Ninas operation. Vi samlade ihop massor. Vår lärare som älskade Nina gav alla pengar till mig så att jag kunde springa hem till Nina och överraska henne. Det var precis vad jag gjorde. Jag sprang. Jag sprang det fortaste jag kan. För att inte komma försent. När jag kom till deras hus sprang jag raka vägen till Ninas rum. Dörren var öppen. Men Nina låg inte i sängen. Jag sprang till vardagsrummet och ropade "Nina, jag har en trevlig överraskning" men lycka i rösten. Men lyckan upphörde när jag såg Ninas mamma och pappa sitta i soffan, hålla varandra i handen och gråta.Jag kom försent. Nina var borta. För alltid!

 

År och år har gått sedan fina Nina lämnade mig fysiskt men hon lever fortfarande i mitt hjärta och jag kommer alltid att minnas henne som den Nina, flickan med ljusa lockar och de finaste klänningar, alltid med leendet på läpparna..

 

Fatas blogg kan du besöka här.


Kommentarer
Postat av: Ajdinsmamma

Åhh jag blir så ledsen när jag tänker på henne :(



(vill inte vara gnällig, men min bloggadress är lite fel, två gånger http://)

2010-07-08 @ 10:51:51
URL: http://chicmommy.blogg.se/
Postat av: julia

Älskar verkligen din blogg, man får en inblick i andras tillvaro, min mamma har allvarlig bröstcancer som spridit sig, och min lillasyster har leukemi.



Fortsätt blogga!

din blogg får mig alltid att gråta floder och jag är säkert bara en av miljoner! <3



har du många läsare ? :D

2010-07-08 @ 11:31:11
Postat av: yvonne

kram



inser att igen att det inte finns något att klaga på i vårt liv(trots att jag ständigt gör det)



kraft till er alla som kämpar





2010-07-08 @ 13:26:06
Postat av: Hannas pappa

Fata...

Kompisar som du skulle alla ha...

Jag hoppas att Hannas kompisar kommer att minnas henne, prata om henne och därigenom levandegöra henne (även om de bara var i sjuårs-åldern när Hanna dog).

Tack.

Niklas, Hannas pappa

2010-07-08 @ 19:09:57
URL: http://hannagull.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0