INTENSIVKURS I NÄRVÅRD
Och att dessutom fått vara med på en onkologisk barnavdelning med sitt eget barn som patient och man själv förutom de riktiga skötarna som vådare kan kännas för mycket emellansåt. Man blir specialist på sitt eget barn, och på hur barnet bäst tas om hand. Man är en vårdare 24 timmar om dygnet. Det är alltså en riktig intensivkurs med praktik.
Ofta frågade dom, får ni sova, vill ni ha ett till rum och byta om, men vi tackade alltid nej. Vi ville vara samlade hela familjen, inte skulle vi kunnat sova i separata rum och veta att Lova när som helst måste intuberas och sugas på slem och få mer syre, det kändes tryggare att vara samlade då när man heller aldrig visste när hennes sista stund var kommen. Sömnen ja, sömn är viktigt men Lova var ( och är fortfarande men på ett annat plan ) viktigare. När man dessutom går på högvarv känner man inte av sömnbrist till slut. Man klockar om som om man blivit utsatt för en rejäl jetlag.
Vi vill aldrig mer genomgå det här med barncancer igen med Alvin eller kanske eventuella framtida barn om vi vågar oss på syskon någongång. När man får ett dödssjukt barn i sin familj ställs hela ens tillvaro på prov. Ett hårt prov. Och det är svårt och tungt. Och att dessutom förlora till sist, får en att känna sig, bitter, besviken, ledsen och som att det glada i livet skrattar en hånfullt i ansiktet som att " Ha, ha där fick du och se på alla andra nu som har en hel familj ". Där står man sedan, med en sorg som är bottenlös och mörk. Det man har kvar är ett annat perspektiv på livet, men om man hade fått välja hade man valt sluppit genomgå det här, men om man inte undkommit det, hade man sett till att vinna kampen och behållit lärdomen. Nu står många av oss bara här med lärdomen om livets skörhet, att fånga dagen, se det fina i det mindre vackra, acceptera saker, och inte bry sig så mycket om småsaker. Egentligen om det sistnämnda var jag ingen som gnällde över sådant, men allt är tagna som exempel.
kram
hela dagen har jag gått o tänkt på er
å när jag läste denna text ryser det bara i mej över allt ni gått igenom
barn sksll inte dö
kram
Jag "ramlade in" på Din oerhört rörande blogg, hur jag har gråtit! Tårarna sprutar när jag läser om din vackra Lova och allt ni går igenom, det gör så ont i mig!! Jag är 25 år, singel och har inga barn än. Satt sommaren 2008 och vakade vid min brors sida efter en bilolycka, han klarade sig bra efter mycket om och men. Drömmer ibland att vi hade mindre tur och förlorade honom, den tunga känslar kan sitta i länge. Jag vill bara lyckönska er i framtiden, kramar Alvin, han är en stark lillebror och ni är en underbart stark familj, ta hand om varandra kärlek
......INGEN känner bättre till den svenska läkarvården än ni,vi, och alla andra olyckligt lottade med den fatala erfarenhet vi bär med oss...
Tänk om vi hade kunnat vara utan denna...
"Massmis med"
Hannas pappa
Om jag bara hade ett trollspö och kunde göra allt som förr igen..kram Minns så väl då L blev sjuk och du skrev på fl om det och bla jag gissade på borelia..gråter
Det är grymt att ni som har barn skall gå igenom deta helvete.Läse din blogg och ni är fantastiska!Du är så klok!Man blir rörd!Ta hand om er!KRAM
Ni är bara bäst! Alvin (och Lova) har nog de bästa föräldrarna man kan tänka sig. Ställ bara inte för höga krav på er själva, ni är bara människor!
Ingen ska behöva genomgå det som ni gör just nu! Din blogg är jättefin! Ta hand om varandra! Kramar