MÅNGA ÄR DE
Där i den andra bloggen finns alltså ingenting mer att läsa än det som finns här. Dagarna är väl som de varit, man andas och kämpar på. Mer än så kan vi inte göra, mer än så finns inte att skriva.
Jag ids inte blogga om små banala saker ändå känns det som, som att vi alla varit förkylda och att jag fått en sjutusans hosta när det finns dom som har det värre och kanske nu sitter på Bonken i Uppsala där vi suttit så många gånger med Lova. Jag kommer ingen vart med mitt bloggande, jag tappade lusten av just det där sista som varit om mitt sätt att blogga och sörja på, kanske för att just den människan som kommenterade så illa dessutom påstod sig vara en Änglamamma. Jag kan inte ens tycka synd om henne fast man kanske borde. Men det var dumt av henne att komma med sådana ogrundade anklagelser om att " tävla i sorg " i min privata blogg om min egen sorg det kommer jag inte ifrån.
Alltså inte ens en " vanlig " läsare var det. Nej nu skall jag inte haka upp mig mer på det där. Det är inte värt det. Jag kommer framåt ett steg, två tillbaka, ett framåt igen och så kommer någon främling och försöker stanna mig på vägen. Nej, någon måtta får det vara. Min mamma sa ibland då jag hakade upp mig på saker, " Det är bara att skita i sånt där onödigt, dom vet ändå inte själva vad dom håller på med ". Och det ligger nog lite sanning i det. Dom förstår nog inte sitt eget eller andras bästa alla gånger.
Och som sagt, min låsta blogg där står inte så mycket att det intresserar, jag skriver knappt där. Jag skriver knappt här.
Det finns alltid folk som ska märka ord och som ska känna sig träffade när andra skriver. Om du skulle känna dig sugen att fortsätta blogga så kanske det skulle vara något att stänga av kommentarfunktionen ett tag för att inte känna press ifrån andra och inte behöva oroa sig för dumma kommentarer.
Det är din privata sorg och det är du som måste bearbeta den på ditt vis och med dina ord.
Jag hoppas trots allt att ni kan få en okej sommar tillsammans även om jag förstår att den är kantad av minnen och sorg på vägen. Jag fortsätter gärna läsa även om du skriver om förkylningar och diskberg, jag gillar ditt sätt att skriva på och det fängslar mig oavsett ämne.
Kram kram
kram till dej
den mamma som "klaga" på dej var kanske själv bitter o hade inte bearbetat son egen sorg o därför hoppade på dej, vem vet
gör det som känns allra bäst för Dej, känn ingen press på att blogga, men blogga om det känns lättare
Minns att en präst en gång sa efter att vi besökt ett flyktingläger i hong kong att en människas lidande är det värsta lidande i världen
Det du nu har upplevt är hemskt otäckt grymt, att hamna begrava sitt eget barn är tungt, jobbigt helvetiskt hemskt
Låt sorgen ha den tid den tar o den tar tid
sörja kommer du att göra hela livet
men en dag kommer inte hela ditt inre att vara lika svart
en dag kommer ni att orka glädjas mycket mera.. men ännu lever ni i det ofattbara, det är inte ens 2 månader sen ni såg er dotter levande
å för ett år sen var hon frisk o ni visste ingentimg om den otäcka cancern
kraft o kram till er alla
hoppas ni orkar krama varandra oxå
å att ni blir friska från er förkylning
Din mamma var klok.Lyd hennes råd.Styrke kramar.
Hej,
Är en ganska ny läsare som halkade in på din blogg för ett ta sedan och blev så berörd av allt ni varit med om att jag inte kunde sluta läsa..
Jag är så outsägligt ledsen för er skull, ingen ska behöva förlora sitt barn, jag kan inte förstå hur det känns, har inte själv förlorat något barn men jag har en pojke på 2,5 år som var väldigt sjuk när han föddes och vi höll på stt förlora honom, så jag ha en liiiiiiten aning om vad känslor man har och vad ni går igenom, men som du säger ingen kan förstå varandra då alla känner och sörjer på olika vis.
Jag tycker att det är så sorgligt när det kommer dumma kommentarer i denna typ av bloggar, man behöver ju inte läsa om man inte vill!
Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta mer än att jag skickar en stor kram till hela er familj och en önskan om att ni trots allt kan ha en bra sommar under era speciella omständigheter...
Kram Carolin
Jag förstår inte varför folk alltid ska hålla på att trycka ner någon annan. Varför inte bara låta bli. Om man nu så gärna måste kan man inte försöka hålla tillbaka det istället. Sånt där gör mig så ledsen.
Hoppas att ni har det bra å kämpar på så gott det går..Mvh Ika
Nej skit i dom! Vilken himla söt bild:D
Hörnu, Vännen, det märks så väl att du har behov av att uttrycka dina tankar och känslor och att du vill göra det HÄR. Och nog märker du genom all den GODA respons du får av människor som engagerar sig och känner med dig och din familj, som finner tröst i sin egen svåra situation, att det du skriver har BETYDELSE. Betyder oerhört mycket för många. Så därför kan jag bara säga att strunt i en stackars vilsen varelse med en sådan snedvriden förstörelselusta och behov av att smutskasta. En sådan människas ord betyder ingenting, NADA. Som ett piss i Missisippi.... Kram
Det gör mig ont att läsa att folk, mitt i din oerhörda sorg, gör sig besväret att lämna dumma och onödiga kommentarer i din jättefina blogg!
Jag har (tack och lov) inget att sätta i relation till vad du går igenom, men att läsa din blogg har verkligen fått mig att tänka efter och förstå att livet inte är för evigt, och jag njuter varje dag jag får vara med vår underbara dotter och alla andra underbara människor i min familj! Att förstå fånga dagen lite mer - för man vet aldrig när det är den sista.
Skickar många styrkekramar till er!
Har ikke vært her inne på lenge og jeg sitter her med tårer i øynene!! Vet jeg snakket med deg for en stund tilbake ang shunt, som min datter også har. Vet ikke om du husker det, men du skal vite at jeg tenker på deg, sterke, tapre mamman!!! Lille Lova, det skulle ikke ende sånn....men livet er urettferdig og jeg vet rett og slett ikke hva fornuftig jeg kan skrive. Men noe måtte jeg jo skrive!!! Nå ble det faktisk en bagatell at min datter har hatt over 30 operasjoner, hvorav 20 i hjernen. Du får meg til å sette perspektiv på ting og verdsette livet på en annen måte. En fattig trøst for deg, men vit at lille Lova alltid vil ha en liten plass i mitt hjertet. Din vakre, tapre datter.....
Hold ut kjære mamma`n, jeg sender deg varme tanker og gode styrkeklemmer!!!
Vilken klok mor, Det är många gånger man vill säga jag vet hur de känns men nej de vet jag inte. Men jag kan känna igen mig i oändlig saknad, Blir så ledsen när jag läser vilka otrevliga människor som påstår att du tävlar i sorg, Som om du ville att detta skulle hända. Den sista idioten är inte född än, Förlåt för konstig kommentar men de är inte så lätt att skriva med tårar i ögonen.
Kram
Ingen människa kan veta hur du känner för alla har vi varit med om olika erfarenheter som format oss till dem vi är. Många som inte mår så bra själva mår bättre genom att klanka på andra.
Jag hoppas att du fortsätter att vara ärlig för vi är många som bryr oss och vill lyssna och finnas för dig. Förhoppningsvis hjälper vi dig genom att bara finnas här och läsa din blogg och komma med uppmuntrande kommentarer.
Denna människa som kommenterade på detta elaka sätt mår själv inte så bra och kanske har denna person inte fått så mycket stöd runt i kring sig att bearbeta sin sorg. Kanske är denna bitter på många sätt. Hoppas att du kan glömma detta nu för detta förtjänar inte att uppta dina tankar.
Kram Kram Kram <3
Nej bry dej int om såna människor,kan int förstå hur dom tänker...Tycker du har en jättefin blogg,men d finns många konstiga människor i denna värld!Jättefin bild på Lova:)många kramar
Jag är väldigt glad att du är tillbaka! Du skriver så bra och du har all rätt att skriva vad DU vill i DIN blogg. Styrkekramar
