Dolce Bambini

Idag har vi träffat Susan Pfeifer, Susan var Lovas läkare i Uppsala och har varit på Åland den senaste veckan. Hon ville träffa oss bara för att höra hur allt var, om det fanns frågor och sånt smått. Vi ägnade en timme åt prat om som rört Lovas sjukdomstid men inte egentliga frågor. Hon berättade att de pratar om Lova ännu på Bonken och att Lova var en flicka hon aldrig glömmer. Inte bara för sin sjukdom som var svår att få att svara på någon av alla de mediciner de försökte med, utan även för att Lova var en flicka som visade stort mod och var orädd för det mesta, och att hon var en mycket glad flicka och hon kom ännu ihåg hur Lova brukade smyga sig på sköterksorna och läkarna för att ropa " BUUU ". Lova har berört många också på Bonken.


Hon berättade också att de hade gett precis alla mediciner som de kunde ge samt att de hoppades även dom att strålningen skulle bota Lova. Idagsläget finns ingen annan bättre medicinering än den dom gav Lova. Och självklart kändes det hemskt att inte lyckats få bukt på Lovas cancer som endast 5 liknande fall i hela världen fanns beskrivna.
Vad befarar hennes syntumör är det 99% gott med att få bort dem, annat var det med hennes aggressiva tumör, s-PNET. Och det var ju den sistnämnda som tyvärr var den bakomliggande till allt trodde även Susan, precis som vi själva misstänkt. Syntumören ger inga nervsmärtor och kramper. Men det gör nog s-PNET tydligen.
Vi kommer även att göra ännu ett Uppsala besök för att träffa Lovas andra läkare Fredrik Hedborg, han ville gärna träffa oss, samt att det kommer att bli journalgenomgång och sådant. Fredrik han ju inte säga hej då heller innan Lova åkte hem för att dö. Ja det låter hemskt att skriva så, men det var ju så det var. Han gick ju på ledigt just före och såg bara att Lova mådde bra av strålningen. Resan blir någongång i höst troligtvis.


Sedan berätta Susan att hon har läst lite min blogg och tyckte den var bra skriven, och tyckte det var fint att se Lova på kort som frisk, för hon hade aldrig träffat Lova frisk, hon tyckte att hon Lova måste varit en helt ljuvlig tjej med sitt långa blonda hår. Det var så fint att höra men det sticker så hjärtat, vi saknar henne så.
Jag får helt enkelt förstå bara att andra uppskattar min blogg och om en person som Susan som är en högt uppsatt läkare tycker om den, då måste den väl vara bra. Bara jag som fastnar i mitt skrivande ibland, trampar runt på samma ställe, upprepar mig. Har svårt att förstå att andra finner något i den. Förövrigt så idag är det 1 år sedan Lova åkte in och ut på akuten, hit och dit. Hennes resa hade precis börjat. Hennes cancerdiagnos skulle komma till oss i samma rum som vi idag satt i med Susan. Men då, var det den
" snälla cancern ", inte den dödliga vi skulle få nys om. Och inte vilken sorts cancer utan bara orden " Vi har sett något vi tror är en tumör, vi har skickat bilderna till Uppsala och de vill att ni kommer dit om 2 dagar ". Ridå.