OUTGRUNDLIGT DJUP
" bara " är tungt men hanterbart men faktum är att det är nätt och jämt hanterbart och inte mer. Man kämpar verkligen för att hålla sig ovan ytan. Det där aldrig mer är det som är det hemska. Aldrig mer så länge vi själva lever. Och leva, det måste vi för Alvins skull. Källan till liv, att måsta fortsätta hur svart det än är. Ibland vill man lägga sig ner, önska sig att allt var slut och att de där eventuella 50 åren man har kvar hade passerat i rekordfart.
Men egentligen skall man ju vara glad åt livet, Lova älskade livet, hon levde sitt liv fullt ut ända tills det inte gick längre. Men om livet snuvar en på det man borde fått ha, då är det inte alltid så roligt att leva mer, även om det fortfarande finns små guldkorn kvar. Vi är mitt uppe i en nyligen påbörjad sorgeprocess. Många är de som säger att man lär sig leva med sorgen och att den lättar med tiden.
Men sorg är så olika, sorg är unikt. Någonstans lättar det, men att den " försvinner " efter förlusten av det barn man skapat av kärlek, väntat på i 9 månader, skött om och bildat ett liv med, och haft framtidsdrömmar om, det gör den inte. Hur sorg är för någon, är inte lika för den andra.
Jag brukar titta runt på gravar ibland, barngravar, de brukade jag titta på redan innan Lova ens var påtänkt.
Ännu idag ser man de barn som varit döda i många år, vars föräldrar alltid tänder ljusen på gravarna, alltid har färska blommor där, man ser också gravar som är mindre omskötta. Kanske de sistnämnda har långt till gravarna, tycker det är jobbigt att åka dit, eller bara " har gått vidare " med sorgen. Men för de som ständigt, år ut och år in, åker till gravarna, ofta ofta, så vet man att saknaden är påtaglig och konstant mer eller mindre. Barnen finns alltid med, men vid graven kommer man dom närmast. Och det är ju där vid graven man kan ge dom det enda man kan, tända ljus, vackra blommor och något pynt. TV-spel, kläder, pizza och badhus, det är bara sådant som är ouppnåliga krossade drömmar.
De där som är våra ouppnåliga drömmar, se till ni som kan, förverkliga dom. Gå ut med barnen och ät en pizza, gå till badhuset, gå på tivolit en gång extra för fast vi gjorde allt det här en gång, känns det som om vi kunde gjort det flera hundra gånger till om vi vetat vad som skulle komma att ske. Förverkliga barnens drömmar, ibland tror man som förälder att det måste vara så mycket och dyrt, men barnen uppskattar nog också kvalitétstid som en skogspromenad där man plockar svamp, att baka bullar, att se på film och äta chips före frukost. Tänk tillbaka till din barndom, vad tyckte du om, och gör samma för dit barn, vem vet, kanske det blir en riktig succé.
Alvin, lille Alvin, säger " ingenting är roligt utan Lova och tänk om hon kunde komma tillbaka ". Ja det vore ju helt fantastiskt tycker vi alla. Men sen avslutar han, " men när det inte går ".
är tur att lille Alvin finns, även om ett barn inte kan ersätta ett annat. Förstår att han är det som får er att orka. måste vara så svårt för honom att förstå det en vuxen inte heller gör. Mycket tankar måste han ha lillkillen.
tänker på er. sköt om er.
Igår var jag i en butik för att köpa en ny doft ..
Bästa , raraste expediten ...log med både sitt ansikte och sin kropp . Hela hon utstrålade positiv energi ..
Vi pratade ..om att hur stort det var för mig att jag nu skulle byta till en annan parfym (i-landsbekymmer)
Hon berättade att det var stort för henne att dyka i en bur bland en massa hajar .
Vi hade ett bra samtal och jag var glad när jag gick därifrån .
I bilen på väg hem kom jag på vem hon var ...
Ett välbekant ansikte som vi ofta såg när tsunamin hade rasat fram , hennes man och två barn var borta.
Stort för mig att byta parfym ( jag skämdes ) över de orden , jag ska numera spara på de STORA orden till de rätta tillfällena .
Det är ni som gör det STORA genom att leva fast era hjärtan är så trasiga .
Jag ska berätta detta för henne om jag träffar på henne igen ...
Det stora är ju att leva !
Håller med dej det du skriver.Fastän drygt 2 år passerat UTAN Simon så är den där den GENOMVIDRIGA saknaden.Dagligen säger jag till Leif,när går vi under???Samma år Simon lämnade oss så blev min pappa svårt sjuk,Leifs farmor dog och nu i veckan dog Leifs mamma.Det var Leif som tröstade sina syskon,dom som inte brytt sig om oss när vi förlorade Simon!!!!! Livet är konstigt....Kram Kia
Otroligt, fint och bra skrivet. Jag blir berörd och jag tänker på er!
Det är så sant som du skriver... Ens sorg är inte en annans lik... Sorg ska inte jämföras, kan inte jämföras och frågan är om det verkligen finns en botten på den, kanske speciellt när man har förlorat ett barn. Tror att man "lär sig leva" med sorgen på nåt märkligt sätt och att den i perioder är mycket mer påtaglig.
Hoppas att ni kan hämta styrka i kärleken till varandra och att ni har riktigt goa vänner i er närhet som är närvarande i allt det tunga.
Alvin... Så liten, men så klok...
Kram!
tur att lilla alvin finns, annars hade nog sorgen efter lova varit ännu tyngre. hon finns med er vad som än händer..kram till er
Sorg..."man lär sig att leva med det..."
"Sorgen blir..annorlunda med tiden"
Detta får vi höra hela tiden. Jag vet inte hur du känner men det hjälper/underlättar liksom inte speciellt mycket...Jag har ju min sorg här och nu, hela tiden! Jag lever sorg. Äter, pratar, sover sorg....Allt är sorg...Men naturligtvis också glädje! Gränslös glädje och lycka! Hand i hand med bottenlös sorg. Hur vet man hur man ska hantera den ojämna tillvaron???????????? Ett steg i taget, ett ögonblick i sänder....
"Massmis med"
Niklas, en vilsen, sökande, sörjande pappa
Hej! Hamnade här genom att jag såg din kommentar hos Moa. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, det som du har varit med om. Det måste göra oerhört on. Min son har just blivit sjuk och vi väntar på diagnos nästa vecka. Ville bara skicka en massa styrkekramar till dig...
Känns som jag vill föklara mig lite efter vad Niklas skrev...
När jag skrev att "man lär sig leva med sorgen" så var det inte menat som något i stil med skärp dig el ryck upp dig utan mer att jag tror att man liksom har med sig sorgen efter ett barn hela sitt liv. Man lever och den är en del av ens liv hela tiden liksom... Den försvinner aldrig..
Hittar inte orden... Men jag hoppas att du förstår lite va jag menar Maria... Hoppas att jag inte sårat dig för det va absolut inte meningen...
Låter hemskt att skriva och säga men tänk ändå att det nog är lika bra ibland att man inte vet vad som ska hända i livet. Tänk att gå i flera år och veta att ens barn/man/mamma ja vem som helst av ens nära och kära har en utmätt tid, det har vi ju iofs alla men kanske lika bra att inte veta om när och hur. Ibland vet man ju dessvärre om varför en person inte kommer att finnas länge till och kanske även på ett ungefär hur länge, men det bästa man kan göra är att leva här och nu i det fallet, tror jag. Skulle bli tokig i huvudet om jag visste hur lång tid de nära mig hade kvar.
Jag står nog fast vid att sorgen alltid finns kvar men den förändras på både gott och ont. Det har tagit länge, det går aldrig över och det gör ont i hjärtat ännu när jag tänker på mamma och allt som hon missat och som jag och främst min bror men även mina halvsystrar gått miste om under dessa 25 år som passerat. Funderar ibland på om livet skulle varit annorlunda för mig och det skulle det nog ha varit. Jag har väldigt svårt för att gå till graven än idag, går jag dit så gör jag det själv eller med dottern, eller nån vän men sällan eller aldrig nån riktigt nära, tror jag vill ha den sorgen för mig själv eller nåt.Har t.o.m svårt att prata om det hemma inom familjen. oj va långt det blev nu då.
Styrkekramar iaf
Tänker på er.
Vad fin han är lille Alvin när han blåser bubblor till Lova.
Hon fångar dem nog när de når tillräckligt högt,
usch vad jag önskar att hon fått stanna hos er :(
Många kramar.
Läser och gråter :-(
Speciellt över Alvins ord. min egen Alvin är ju i samma ålder och jag kan föreställa mig hur tungt det hade varit för honom.
kram
