WII & RATT
Eftersom han är så för bilar och motorer så beställde jag nu hem en ratt men inte Mario utan Madagaskar Kart istället då det var lite billigare med det spelet men ändå verkade roligt, för jag kollade ju upp det på Youtube före.
Förhoppningsvis kommer det redan på fredag. Och om det blir en regnig höst lär det bli en hel del karting tillsammans med Alvin.
Varje kväll pratar vi en stund om Lova, innan Alvin skall sova. Han vill gärna höra mer om vad Lova tyckte om att göra, även om han vet vad Lova tyckte om, så vill han höra berättas om det också igen och igen som en njutbar, påminnelse om det han haft med henne. Alvin lille vän, han sa ikväll, tänk om det skulle gå att få Lova tillbaka. Ja tänk, vad fint det skulle vara då. Alvin kan snart veckodagarna också.
Med lite hjälp rabblar han upp dom, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Vi får träna lite till så sitter dom snart. Han är som Lova, han vill lära sig, han är nyfiken på livet. Och ibland blir man rädd, tänk om något händer vår livsgnista, livälskare och enda jordebarn något. Vi har ju verkligen fått veta, hur livet kan vara grymt och skoningslöst. Även mot de minsta.
Hur en liten barnakropp går emot sig själv, och utan att ens forskarna ännu vet varför hos barn, börjar små celler dela sig hämningslöst i deras små annars oförstörda kroppar för att bli en tumör, en cancertumör. Och ni borde ju inte drabbas ännu en gång säger några, men själva är vi på vår vakt, av förståeliga skäl, av naturliga instinkter, vi har vakande ögon hela tiden, men försöker ändå vara avslappnade, men vi kommer aldrig att vara det som innan Lova insjukande, då vi var den familjen som många andra är som tänkte och tyckte synd om andra drabbade, nu är vi klokare, nu vet vi bättre, cancermonstret anfaller precis vem den vill, när den vill, hur den vill, och den frågar inte om en inbjudan. Vi lever i nuet, med sorgen som en daglig vän, och cancern som ett hatiskt fiende.
Tårarna rinner, d gör så ont i mej att läsa om eran verklighet, d e för j-vligt!! Kramar <3
Jag har följt din blogg sedan i januari och har aldrig kommenterat förut. Du skriver fruktansvärt bra och när jag läser din blogg så hjälper det mig på något sätt. Jag har själv överlevt cancer och nu är min mamma sjuk. Jag är livrädd att det ska hända min dotter något av samma slag. Det går inte på något sätt jämföra med vad ni måste gå igenom, för det ni går igenom är det värsta som kan hända. Jag kan inte ens förstå hur det känns för er men jag känner med er.
Ville bara säga hur mycket din blogg betyder för mig även om det gör ont att läsa den ibland.
Önskar er de bästa som går!
/Camilla
Du skriver så bra.
Tänker mycket på er underbara familj.
Så fruktansvärt det som hänt er och som du säger, ingen går säker. Det kan hända vem som helst, när som helst.
Kram till er <3
Känner igen så mycket av det du skriver. Vår son försökte trolla tillbaka lillasyster efter att hon hade dött, han ville också prata om henne och fortfarande, 4 år efter att hon dog , vill han gärna höra om vad hon gillade.
Har man drabbats en gång av det värsta som kan hända är det inte någon tröst att det är högst osannolikt att det skulle drabba en igen. Har det omöjliga redan hänt, så varför skulle det inte kunna hända igen? Det är nog bara så man funkar, man kan nog inte vara logisk i den situationen. Jag har nogrann koll på våra andra barn, kollar alla blåmärken osv. Något man måste lära sig att leva med... Livet blir nog aldrig igen riktigt normalt, även om det ser ut så för den som ser utifrån.
Sköt om er så gott det går och vårda minnet av Lova med kärlek.
vad fint att ni pratar om lova varje dag, o att lilla alvin vill det också..en fin tröst mitt i den tunga sorgen för er..många kramar till er alla <3
Jag hoppas att du och din familj fortsätter att vara starka.
Må Lova vila i frid!
Ja livet är verkligen orättvist och man vet aldrig vad som väntar bakom knuten. Önskar inte min värsta fiende det ni går igenom.
Tänker på er extra mycket idag när det är två månader sedan lilla Lova somnade in. Lilla Törnrosan!
Sagt det förut, tåls att säga det igen. Tänk vad bra det vore utan all sjukdom i världen, inte bara cancer utan alla andra jäkla onödiga sjukdomar som finns också...Eller om folk kunde förstå att de inte har någon rätt att bestämma över när någon annans liv ska ta slut. Träffar en mamma i min mammagrupp vars barn blivit bragt om livet...Usch allt elände i världen...Hoppas ni har bra dagar....
Maria
kram blir tårögd
Hej! Har kikat in i din blogg lite nu och då och blir så berörd när jag läser den.
Jag har lagt till din blogg i min RSS läsare men kan inte läsa hela inläggen. Undrar om du kan gå in på din blogg - gå på översikt - blogginställningar och sedan klicka i "visa hela inlägg i RSS", skulle underlätta mycket för oss som använder sån läsare.
