DEPRIMERAD

Om man inte har rätt att bli deprimerad med mindre så undrar jag när man får vara det. Ingen som sagt något men det är bara tungt och eländigt och man försöker rycka upp sig lite men ganska snart är man tillbaka i den hemska sanningen och sjunker nedåt, nedåt, nedåt igen. Är som seg gyttja man klafsar omkring i, eller som kvicksand som suger en nedåt i snabb hastighet.
Man vill bara dra någon gammal filt över sig och gärna sova. Men inte kan man bara ligga där heller, man har ju sin lillkille, charmören, solstrålen att ta hand om, han är ju så ensam själv.
På morgonen är det ingen storasyster som busar med honom, leker med honom, han som var så full fart framåt utan paus nästans.


Full med bus och äventyr. Dom var syskonen Bus. Nu är han mest bara lugn, stillsam, försiktig.
Vi har alla kommit av oss, alla saknar vi Lova. Även om vi försöker skratta och skämta så finns Lova alltid med i tanken, hela tiden, hon är bara där, försvinner inte, kommer aldrig att göra det. Även om ni kanske tänker
" skönt nu skrattar dom " så är är Lova hela tiden i tanken bakom, även om vi säger att det är väl ganska bra så är det långt i från den verkliga sanningen för det är egentligen bara halvbra, ganska dåligt, jobbigt, halv okej vissa stunder. Men bra med ärlighet bra, att det känns bra, fint, skönt, härligt, toppen, kanon, det är många mil dit, de finns inte den närmsta framtiden. Så mår vi fast vi kanske svarar bra på frågan om hur vi mår. Det är fint att bli tillfrågad men det är så jobbigt att jämt svara, sådär, ganska bra, dåligt när man vet att ni kanske egentligen tänker, ja,ja det blir nog bra för de där stackrarna med bara tiden går.
Eller, dom borde rycka upp sig och gå vidare med livet.


Här går vi vidare i livet men det är och blir aldrig någonsing som förut, och vi kommer alltid så länge vi lever att sakna Lova. För oss är Lova en enorm kärlek som blev den största sorgen efter hon dog. Jag och min familj vill aldrig någonsin uppleva den igen.  Inte sorgen efter ett barn. Det är svårt att förstå att hon är borta, när man ser hennes kläder, skor, leksaker, pyssel, smycken, böcker och hennes tomma säng. Det känns fortfarande som hon bara är borta tillfälligt och snart tänker hon komma hem igen. Men man vet ju ändå att så är det inte, fast känslan och längtan säger annat. Vill annat, önskar annat.






Kommentarer
Postat av: 39

Jag tycker inte alls att ni behöver rycka upp er eller gå vidare med era liv. Ni går ju vidare var endaste en liten stund - ni andas, ni lever. Fortsätt med det, och skratta och gråt och må bra (enligt er nuvarande skala) och må dåligt - allt är ok och allt är en liten bit framåt i ert liv utan Lova. Även bakslagen är en liten bit framåt.



Gör precis som ni känner för! Så blir det bäst!



2010-06-17 @ 14:27:37
Postat av: Kirsten

Du är inte ensam ! Känn inga krav, det räcker som det är. Mitt ena barn dog av sjukdom i mars 2009 (två år gammal)och nu ett år efter känns det inte lika kaotisk eller avdomnad. Man börjar röra på sig lite lite gran i livets ström. Men något i en står stilla och vill inte. Saknaden som bara växer. Jag har tagit mig ut av depressionen "sådär" men i kortare perioder slår den tillbaka med full kraft. Det vill ju alltid vara en som fattas i livet nu.. PS. Vilken helt underbar busflicka Lova låter till att ha varit ! En så oerhörd vacker bild på henne i inlägget med dikten ! Ser ut som kärlek :)

2010-06-17 @ 15:08:00
Postat av: Maria

Vad jag verkligen förstår vad du menar...Vårt liv är uppdelat i ett före och efter, vi kommer aldrig må eller vara som innan. Men jag hoppas att sorgen kommer att ändra karaktär med tiden, för detta funkar ju inte...Har också fruktansvärt tunga dagar, skolavslutningen var vidrig. En flicka sjöng solo "Himlen är oskyldigt blå". Den sjöng min vän på begravningeni, jag fick gå ifrån en stund ...Vissa stunder känns det som jag kommer bli tokig, vissa stunder tänker jag bara att det kan jag ju inte bli, för jag har ju Leo...



Vet du vad, Anthony simmar grymt bra, han lär nog Lova simma baklänges, framlänges och på tvären. De springer säkerligen med sand mellan tårna i vattenbrynet just i detta nu....



Massa kramar

2010-06-17 @ 15:12:08
URL: http://anglamammaforever.blogg.se/
Postat av: Titti

Käraste Anna-Maria!

Det finns INGEN som har rätt att tänka att ni borde rycka upp er.

Den sorg som drabbat er rycker man inte upp sig ifrån. Sorgen måste få ta sin tid. Det är en långdragen process. Försök inte att skynda på den, det måste få ta tid. Den sorg jag upplevt skulle jag beskriva näst intill som en kemisk process. Man måste ta sig igenom varje nivå och ibland åker man ner flera nivåer.

Gråten kommer när den vill, ibland undrar man varför man gråter av vissa saker och ibland undrar man varför man inte gråter när man "borde".

Skratt kan kännas befriande men också väldigt konstlat, man sätter liksom skrattet i halsen ibland.

Låt i alla fall sorgen ha sin gång, känn inte att ni ska vara på ett speciellt sätt. Ni har förlorat er älskade dotter Lova i en vidrig sjukdom. INGEN annan vet hur ni upplever er sorg och ni har ALL rätt att känna hur ni vill.

Känner så oerhört starkt med dej och din familj.

Tänker på er och hoppas som jag skrivit tidigare att ni ska ta er igenom sorgen utan att förlora förståndet.

Många många omtankar o kramar

Titti

2010-06-17 @ 15:19:52
Postat av: änglammman

När vi frågar Gabriel vad han saknar mest, säger han att storebrorsan lekte alltid med honom, han saknar ngn att leka med.

Beundrar ditt sätt att sätta ord för de känslorna du går igenom, känner väl igenom dem. Kram. änglamman.

Mina ögon kan tindra

Mina läppar kan le

Men sorgen i mitt hjärta

Kan ingen se.

Den här lilla dikten hittade jag på ngns blogg

tycker stämmer väldig bra.

2010-06-17 @ 16:51:19
URL: http://www.nglarfinns.blogspot.com
Postat av: Linda

Det kanske kan vara räddningen för dig, att du har Alvin att kämpa för .



Usch..alla hennes saker..det måste vara fruktansvrt jobbigt..ja så jobbigt så det inte ens finns ord.

När är man redo att ta bort allt sånt? Aldrig känns det såhär för mig bara, då jag tänker på det..



Kramar

2010-06-17 @ 17:06:32
URL: http://bidrottning.bloggplatsen.se
Postat av: Lisa

Kära du...



Det är inte ens en månad sen Lova lämnade er, hon kommer fattas er ett helt liv... Ni har all rätt i världen att sörja och vara deprimerade och ni har för alltid rätt att gråta, sakna och längta efter henne...



Mitt ex mormor kan fortfarande efter mer än 40 år gråta över sin äldsta son som dog i en bilolycka när han var 20... Hon gråter och dricker ett par flaskor vin för att hon inte orkar längre... Sorgen finns där hela tiden men ibland blir det mer påtagligt...



Jag förstår inte hur ni har det men jag kan nog förstå vad du menar.



Kramar Lisa

2010-06-17 @ 17:16:50
URL: http://separationsangest.blogspot.com
Postat av: camilla som har Tilda med hjärntumör

Hej!

Vad fint av Alvin att ställa Lovas gummistövlar i köket, då är hon på något vis med lite "fysiskt".



Det måste vara väldigt kluvet med Lovas saker. Jag kan tänka mig att man på ett vis vill ha det kvar men att visa saker blir för jobbigt att se. Jag tänker på det ofta när jag går förbi Tildas rum, som hon inte vill sova i längre sedan hon blev sjuk. Vad gör man med ett "överblivet" barnrum om hennes tumör tar över hennes kropp och hon sedan inte finns mer. Hur orkar man med att se alla saker och ändå inte kunna göra sig av med dem. Det måste vara jättejobbigt. Men jag antar att det på något vis blir en naturlig process i sorgearbetet att så småningom ta undan en del saker men att en del saker alltid kommer att bli kvar.



Kramar från Camilla

2010-06-17 @ 18:39:13
Postat av: fridda

Ni finns i mina tankar,fortfarande.Många styrke kramar till er alla.Kram!!

2010-06-17 @ 19:31:34
Postat av: dorita

inte går de att rycka upp sej på beställning. Sorgen måste få ha sin gång och tid. För vissa går de snabbare än för andra. De är bra att ni kan visa er sorg o prata om Lova. De är så tungt, svårt att förklara allt. Många konstiga kommentarer minns jag också att vi fick höra. Dom vet inte vad de är att mista ett barn. De finns inga rätt o fel.

2010-06-17 @ 21:04:43
Postat av: Ann-Sofi

Jag har ofta tänkt att du har ju verkligen haft kvalitetstid med Lova o Alvin, du har varit hemma med dom och prioriterat livet med dina barn. Inget jobb/dagis som stulit den dyrbara tiden man har med sina barn medan dom är små, utan du har verkligen sugit på karamellen. DEt låter som ni varit, och nog fortfarande är i grunden, en lycklig familj. Det intrycket har jag iaf fått efter att ha följt med din blogg.

Tänker på er. Kramar

2010-06-17 @ 22:07:40
Postat av: Mikaela

Tånker på er...kram

2010-06-19 @ 14:12:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0