GÄSTBLOGGARE MOA
Moa gästbloggar om sin sorg efter syskonbarnet Robin. Robin dog i PSD.
Robin!
Jag ville berätta lite om min sorg för min älskade systerson Robin.
Han hann bara bli 18 månader gammal. Han var en frisk, glad liten busig pojke.
Idag skulle han ha varit 12 år gammal. Gå i skolan, spela fotboll. Hitta på hyss och bråka med sin mamma.
Men all hans framtid försvann för 11 år sedan. Den 8 Maj 1999 var den värsta dagen i mitt liv.
Dagen innan den 8 Maj var en konstig dag för mig.
Jag hittade en svart kryp på min säng kvällen innan och vägrade sova där, så jag sov i pappas säng i tv rummet så han tog min säng under natten.
Jag vaknade på morgonen den 8 Maj, halv 9 ungefär. Satte mig upp och såg min pappa och bror sitta i soffan och min bror grät. Pappa såg på mig och sa den värsta meningen jag hört.
” Robin är död. Han dog efter 5 på morgonen mellan hans mamma och faster ”.
Jag blev helt hysterisk och grät, grät hela dagen och flera dagar efter dagen.
Jag hade svårt att förstå. Ett litet barn så jävla orättvist.
Han var pigg och glad dagen innan och sen plötsligt försvann han från oss.
Läkaren sa att det var plötslig spädbarnsdöd. Men 18 månader gammal var han ju?
Läkaren sa att det kan hända upp till 2 år. Men det är väldigt sällsynt. Men det hände JUST Robin, fina lilla barn. Ett oskyldigt barn.
Jag åkte till mamma dagen efter han dog, hon bor nära syster.
Jag och min bror åkte till mamma och vi alla satt vid bordet och grät tillsammans.
Sen ville vi gå till syster för att se hur hon mår och träffa dem. Vi gick till henne och ringde på dörren. När hon öppnade så kändes det direkt.
Ingen Robin som springer klumpigt mot dörren med hans leende.
Det var mörkt i lägenheten, leksaker överallt. Barnvagn vid dörren. Men ingen Robin som springer mot oss.
Vi satt i köket och pratade. Fick veta att syster just förlovat sig med hennes kille, precis 2 veckor tidigare. Förlova sig, sen förlora deras barn. Det är så ORÄTTVIST!
Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset för att ta sista farväl. Åkte till sjukhuset i allihopa.
Väl framme till patologavdelning. En sjuksköterska eller vad det var skulle ta ner Robin till ett rum så vi fick vänta utanför.
Det var så hemskt. Vi står ute utanför i det fina vädret och väntade på att ta farväl av ett dött barn.
Det var så hemskt! Sen öppnades dörren så vi gick in till väntrummet. Systers man gick in först för att vara ensam med honom en stund.
Sen var det vår tur. Vi gick in, det va ett mörkt rum med ljus, bibel och ros. Jag stod vid dörren och vägrade först gå fram till sängen. Jag ska inte säga hejdå! Han är inte död. Det är bara en mardröm.
Efter en stund tog jag mig till modet och gick fram. Gud vad fin han var.
Det såg ut som att han sov. Jag höll i hans lilla hand. Jag tänkte, snälla tryck min hand. Snälla säg att det att det är en mardröm. Snälla, vakna.
Men ingen rörde på sig. Jag grät och grät. Vägrade tro på det. Älskade Robin ligger där!
Hans fina snuttefilt vid sig, han hade hans söta pyjamas och två fina filtar på sig, hans lilla bruna nalle satt vid honom. Han var så kall.
Det gör så ont i hjärtat att skriva detta här.
Tog farväl av honom och pussade honom och gav honom en rosa lampa-bil som han älskade att leka med.
Gav också honom en liten mjukisdjur Nalle Puh. En liten dikt gav jag honom också. Där beskrev jag hur mycket jag
älskar honom. Min bror och en kvinna sjöng Imse vimse spindel för honom. Han älskade denna sången.
Sen gick vi därifrån. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Skrek och grät hela tiden.
Sen skulle jag till skolan på måndagen, jag fick ledighet i några dagar för jag klarade inte av skolan.
Sen var det dags för begravningen. 4 Juni, då tog många studenten. Samma dag då det är Robins begravning.
Det var en väldigt sorglig dag, men en väldigt gläjdande dag för dom andra.
Det var väldigt fin begravning annars. En jobbig men fin begravning.
Nu har de gått 11 år. Ännu idag har jag sorgen i mitt hjärta.
Han var mitt systerbarn men jag älskade honom som han vore min egen.
Nu har jag ett barn, pojke som är 5 år och ibland får min hjärna för sig att det är Robin.
Då ropar jag ibland, Robin istället för Anton. Ibland ser jag hans ansikte när jag ser Anton i mitt huvud.
Ibland undrar jag om Robin finns hos honom. Älskade barn!
Ännu idag ser jag barn som är födda 1997 och då tänker jag, hon/han skulle ha varit i samma ålder som Robin nu. Jag tänker på Robin varje dag, det skär i hjärtat.
Jag har ett underbart barn som jag älskar över hela mitt hjärta. Jag är så rädd om det händer något med mitt barn.
Det är jobbigt att skriva detta här men känns skönt efteråt.
Tack för jag fick gästblogga hos dig.
Kram/Moa
Tack själv Moa för din fina berättelse.
Ni kan besöka Moas blogg.
Robin!
Jag ville berätta lite om min sorg för min älskade systerson Robin.
Han hann bara bli 18 månader gammal. Han var en frisk, glad liten busig pojke.
Idag skulle han ha varit 12 år gammal. Gå i skolan, spela fotboll. Hitta på hyss och bråka med sin mamma.
Men all hans framtid försvann för 11 år sedan. Den 8 Maj 1999 var den värsta dagen i mitt liv.
Dagen innan den 8 Maj var en konstig dag för mig.
Jag hittade en svart kryp på min säng kvällen innan och vägrade sova där, så jag sov i pappas säng i tv rummet så han tog min säng under natten.
Jag vaknade på morgonen den 8 Maj, halv 9 ungefär. Satte mig upp och såg min pappa och bror sitta i soffan och min bror grät. Pappa såg på mig och sa den värsta meningen jag hört.
” Robin är död. Han dog efter 5 på morgonen mellan hans mamma och faster ”.
Jag blev helt hysterisk och grät, grät hela dagen och flera dagar efter dagen.
Jag hade svårt att förstå. Ett litet barn så jävla orättvist.
Han var pigg och glad dagen innan och sen plötsligt försvann han från oss.
Läkaren sa att det var plötslig spädbarnsdöd. Men 18 månader gammal var han ju?
Läkaren sa att det kan hända upp till 2 år. Men det är väldigt sällsynt. Men det hände JUST Robin, fina lilla barn. Ett oskyldigt barn.
Jag åkte till mamma dagen efter han dog, hon bor nära syster.
Jag och min bror åkte till mamma och vi alla satt vid bordet och grät tillsammans.
Sen ville vi gå till syster för att se hur hon mår och träffa dem. Vi gick till henne och ringde på dörren. När hon öppnade så kändes det direkt.
Ingen Robin som springer klumpigt mot dörren med hans leende.
Det var mörkt i lägenheten, leksaker överallt. Barnvagn vid dörren. Men ingen Robin som springer mot oss.
Vi satt i köket och pratade. Fick veta att syster just förlovat sig med hennes kille, precis 2 veckor tidigare. Förlova sig, sen förlora deras barn. Det är så ORÄTTVIST!
Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset för att ta sista farväl. Åkte till sjukhuset i allihopa.
Väl framme till patologavdelning. En sjuksköterska eller vad det var skulle ta ner Robin till ett rum så vi fick vänta utanför.
Det var så hemskt. Vi står ute utanför i det fina vädret och väntade på att ta farväl av ett dött barn.
Det var så hemskt! Sen öppnades dörren så vi gick in till väntrummet. Systers man gick in först för att vara ensam med honom en stund.
Sen var det vår tur. Vi gick in, det va ett mörkt rum med ljus, bibel och ros. Jag stod vid dörren och vägrade först gå fram till sängen. Jag ska inte säga hejdå! Han är inte död. Det är bara en mardröm.
Efter en stund tog jag mig till modet och gick fram. Gud vad fin han var.
Det såg ut som att han sov. Jag höll i hans lilla hand. Jag tänkte, snälla tryck min hand. Snälla säg att det att det är en mardröm. Snälla, vakna.
Men ingen rörde på sig. Jag grät och grät. Vägrade tro på det. Älskade Robin ligger där!
Hans fina snuttefilt vid sig, han hade hans söta pyjamas och två fina filtar på sig, hans lilla bruna nalle satt vid honom. Han var så kall.
Det gör så ont i hjärtat att skriva detta här.
Tog farväl av honom och pussade honom och gav honom en rosa lampa-bil som han älskade att leka med.
Gav också honom en liten mjukisdjur Nalle Puh. En liten dikt gav jag honom också. Där beskrev jag hur mycket jag
älskar honom. Min bror och en kvinna sjöng Imse vimse spindel för honom. Han älskade denna sången.
Sen gick vi därifrån. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Skrek och grät hela tiden.
Sen skulle jag till skolan på måndagen, jag fick ledighet i några dagar för jag klarade inte av skolan.
Sen var det dags för begravningen. 4 Juni, då tog många studenten. Samma dag då det är Robins begravning.
Det var en väldigt sorglig dag, men en väldigt gläjdande dag för dom andra.
Det var väldigt fin begravning annars. En jobbig men fin begravning.
Nu har de gått 11 år. Ännu idag har jag sorgen i mitt hjärta.
Han var mitt systerbarn men jag älskade honom som han vore min egen.
Nu har jag ett barn, pojke som är 5 år och ibland får min hjärna för sig att det är Robin.
Då ropar jag ibland, Robin istället för Anton. Ibland ser jag hans ansikte när jag ser Anton i mitt huvud.
Ibland undrar jag om Robin finns hos honom. Älskade barn!
Ännu idag ser jag barn som är födda 1997 och då tänker jag, hon/han skulle ha varit i samma ålder som Robin nu. Jag tänker på Robin varje dag, det skär i hjärtat.
Jag har ett underbart barn som jag älskar över hela mitt hjärta. Jag är så rädd om det händer något med mitt barn.
Det är jobbigt att skriva detta här men känns skönt efteråt.
Tack för jag fick gästblogga hos dig.
Kram/Moa
Tack själv Moa för din fina berättelse.
Ni kan besöka Moas blogg.
Kommentarer
Postat av: Emma
ush så hemskt, nu fick jag en dålig känsla. Jag blir rädd. Jag har själv ett syskonbarn som är 3,5 år. Tänk om det händer honom något. Jag skulle inte kunna leva, han är det bästa och det mest värdefulla jag har.
Postat av: rebecca
gud så hemskt, ja mår dåligt när jag läser detta . det är så himla hemskt att detta kan hända någon så oskyldig ..
Jag är själv just 97a, så det kändes extra mycket . Tänk om det hade hänt mig själv, men jag tror ändå - att de alla finns däruppe någonstans & ser ner på oss ..
jätte fint inlägg
Trackback
