Dolce Bambini

Gästbloggare Sofie vill berätta om en annan form av sorg. Hon berättar om sin bror som blev skadad i ett fall från en bro men överlevde olyckan. Hon vill dela med sig om hur livet blev efteråt. Hur det känns att leva idag mot förr då allt var som vanligt.

En saknad personlighet.

9 oktober 2009 hände det, det värsta som någonsin kunde inträffa. Min storebrors ena vän ringde hem till oss sent på kvällen för att i chock berätta att min älskade storebror låg på asfalten blodig och knappt andades. Han hade ramlat ner från en bro – full. Hela natten spenderades på sjukhuset, jag kunde inte behålla det jag hade ätit och grät som aldrig förr. Mamma och pappa var mer i chock och bara satt, vilket hans vän också var. Det konstiga var, att på något sätt hade han bara skadat huvudet och i princip ingenting annat.

 

Två akutoperationer gjordes under natten 23.00 – 09.00 och vi fick inte någon information alls från klockan 04.00 – 09.00. Kirurgen och läkarna sa från första början att han antagligen inte skulle klara det här, att det såg riktigt riktigt mörkt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig, jag visste inte vad jag skulle tänka och tro. Ena sidan av mig hoppades som aldrig förr, medan den andra sidan var helt död och försvunnen.
De två operationerna gick sådär, men han överlevde och det är jag så fruktansvärt glad över idag även fast allt annat fortfarande är så svårt.
Jag minns så väl första gången jag såg dig där på morgonen, hur jag bröt ihop även fast jag var så otroligt glad över att se dig levande. Dina slangar överallt, bandaget runt huvudet, skärmar och medicinpumpar överallt.

Några dagar senare fick vi reda på en sak som bröt ner mig igen, det visade sig efter magnetröntgen att du låg i koma, att du kanske aldrig skulle vakna igen. Jag minns att jag sprang, sprang bort från läkarna och nerför trapporna från våning 17. Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle reagera. Mitt hopp om att du skulle få ditt liv tillbaks då de första dagarna hade gått okej, försvann helt. Jag ville inte hälsa på min bror på sjukhuset i år och dagar, det räckte med de dagarna jag redan hade spenderat där.

Efter att spenderat två månader på NIVA flyttades du till rehab där du faktiskt vaknade upp ur koman vilket gjorde mig så otroligt glad. Det började med en liten glipa i ditt högra öga och slutade till sist med att du hade båda ögonen öppna helt några månader senare.

Alla dina operationer har dock inte varit så lyckade, baklofen-pumpens ”nål” trodde de satt i fel hålrum i ryggen. ”Matknappsoperationen” gick inte heller allt för lyckat. Skallbens och-shuntoperationen gick inte alls bra, slutade med en akutoperation ett par dagar senare. De hade opererat dit skallbenet och shunten samtidigt, vilket man visst inte skulle göra. Duktig sjukhuspersonal! Ändå har alla inför varenda operation efter första natten sagt att operationerna de ska göra är väldigt lätta, hur kunde då alla i princip misslyckas?
Du har även fått tömma lungorna ett par gånger då sjukhuspersonalen har gjort fel, legat sövd i flera dagar pga misslyckanden inom sjukvården osv.

Nu bor du här hemma hos oss - mig, mamma och pappa sen mindre än en månad tillbaks och det känns så jäkla mycket bättre. På rehab lät de dig ligga i sängen eller sitta i stolen för att bara glo. Vi hade köpt dig en tv och en radio/cdspelare, men nej – de sattes inte på! Ibland hade du fått ligga med dina ortoser i 6 timmar istället för 2 timmar, och dina splintar i 6 timmar istället för en halvtimme. Ibland hade du fått ligga på höger sida i tio timmar, utan att någon hade orkat ändra på ditt liggsätt. Näst intill alla hatade oss på rehab till sist, och vi hatade i princip alla där vi också. Vi klagade alltid, sa vad vi tyckte. Och ja, de erkände själva, de som låter mest får hjälp medan de som inte kan låta inte får någon hjälp – precis som ett dagis. Jag förstår fortfarande inte hur sjukvården kan få fungera sådär!

Du kan fortfarande inte prata, inte käka då sväljningen inte fungerar som den ska. Du kunde heller inte röra på dig på rehab, men sen du kom hem har du börjat röra på armarna något vilket gör mig så otroligt glad. De dagarna det går bra för dig och jag märker att du är avslappnad så mår jag bra, de dagarna det är neråt och deprimerat för dig, är det även deprimerat för mig.

Man förstår inte hur mycket man påverkas utav ”sorg”, förrän det overkliga inträffar. Både psykiskt men även fysiskt påverkas vi utav den! Sen min brors olycka har jag levt med en stor ångest, vilket gör att jag får svårt att andas, och även då & då tror att jag ska dö. Min mage har varit åt helvete nu i över 8 månader, även fast den har blivit bättre. Svullen, stor och illamående nästan varenda dag.
Ibland får jag mina utbrott, sparkar på saker, gråter i flera timmar bara för att allting är så orättvist. Ofta gråter man även fast det inte har hänt någon stor grej alls, som när jag var tvungen att byta från ett preventivmedel till ett annat.
Man har ett tryck i bröstet, ett tryck som man aldrig någonsin har känt av innan.

Du var min bästa vän innan och det är du fortfarande även fast relationen har ändrats lite. Förut befann vi oss ofta på övervåningen i mitt rum, för att se på tv/film eller sitta vid datorn samtidigt som vi pratade och skämtade. Jag saknar allt ditt tjat om att vi skulle göra det och det, och sen även det. Jag saknar alla dina telefonsamtal i princip varje dag, jag saknar att kunna prata med någon igen eftersom det var dig jag pratade med om ledsamheter och glädje, och du pratade med mig också! Jag önskar att jag fortfarande kunde prata med dig som förr, utan att ha den där ”tycka synd om dig”-rösten. Att jag kunde prata med dig om alla problem jag har, om glädje, om kärlek och allt annat, men nu gäller det att alltid vara stark. Måste jag gråta eller slå ut min ilska på något så försvinner jag upp till övervåningen bara för att inte visa det för dig.
Det är ovant, de flesta 88or klarar sig själva och vill inte ha hjälp utav någon. Nu måste du ha hjälp med precis allting, och man måste även kolla till dig då och då så att du ser ut att må bra och inte krampar.

Det är svårt att se ens enda syskon och bästa vän förändras så mycket som du verkligen har gjort. Från en glad, rörlig, omtänksam, pratglad, schysst, halvdryg, humoristisk, ärlig och impulsiv kille, till en stilla och tyst kille som inte längre kan säga vad du tycker. Det är svårt att ha den ångesten som jag lever med och att se ens mamma och pappa så ledsna och förvirrade.
Jag önskar så innerligt att du kunde prata med mig igen, dra ut med hunden i flera timmar alldeles själv utan att någon behövde hänga med för att köra din rullstol. Jag önskar att du åter igen kunde gå på toaletten, duscha i evigheter som du brukade göra. Jag önskar att du åter igen kunde komma upp hit till övervåningen, komma in i rummet när jag är ledsen och bara finnas så som du brukade. Jag var van vid att när du befann dig här hemma hos oss alltid somnade i min säng tillsammans med mig framför tvn.
Jag önskar att jag åter igen kunde få se dig le och skratta, det skulle göra mig så otroligt lycklig, min kämpe!

 

 

Besök Sofies blogg här.

Tack till Sofie som delar med sig av sina tankar.