HASSES SON MATS

Hasse Alfredssons son Mats dog när han var bara 5 år gammal, genom en elolycka i hemmet. Hasse beskriver sorgen så här i ett dagblad.
" Det var så fruktansvärt, förstår du. Det har visserligen gått 30 år men sorgen går inte över. "

Jag tänker ibland då jag besöker Lovas grav även på den lilla pojken intill som dog 1 år gammal 1935. För mig är han en liten okänd tultande 1 åring. Vem var han? och idag skulle han sannolikt haft barnbarn om han levt. Han har numera sällskap av någon som sannolikt är hans pappa, och när jag tittar så ser jag att pappan levde minst 50 år till efter sonens bortgång. Hur orkar man frågar alla hela tiden, och jag frågar mig själv ibland, hur skall man orka men det måste man bara för inte kommer någon annan och tar över heller. Längre pauser från sin sorg får man aldrig, den är ständigt vilande på ens axlar. Bara Hasse är ännu ett bevis på det.



Och ja jag har hört det till lust och leda redan på 1 månad.
" Man lär sig leva med sorgen ". Ja, det gör man ju uppenbarligen, jag lever ju med sorgen efter mamma och pappa också, men det är totalt, totalt, ja helt genomtotalt ojämförbar sorg med den jag har nu. Så det är ju ingen vidare
" tröst " att höra att man alltid har sorgen med sig men lär sig leva med den. Nej har man inte just förlorat ett barn, så har man heller inget att jämföra den med. Men jag kan jämföra den.
Jag kan jämföra den med både min mamma och min pappa och Lova själv ( förutom mormor, farmor osv men dom hade jag inte relation med på det viset ) Och jag kan säga så här, det är egentligen totalt lönslöst och ojämförbart ändå. Föräldrar skall dö, barn skall inte dö. Mina föräldrar dog relativt unga ändå. 63 år och 67 år. I cancer. Själv var jag också relativt ung då. 21 år då pappa dog, 26 år då mamma dog. Vid 30 års ålder har jag förlorat pappa, mamma och mitt barn. Sorgen är tung och den blir tyngre ju mer som släpps på mina axlar och speciellt sorgen efter Lova. Jag kommer aldrig någonsin att villa acceptera den men jag tvingas lära mig leva med.




Kommentarer
Postat av: Moa

Har också funderat på det ibland... Hur min farmor och farfar orkade efter att ha förlorat två barn. Som du säger, uppenbarligen klarar man det. Men jag vet inte hur. Kram.

2010-06-28 @ 21:07:05
URL: http://legobit.bilddagboken.se
Postat av: Maria

Jadu, hur överlever man, hur kan ens hjärta fortsätta slå och hur kan kroppen fortsätta ta sina andetag, helt oförståeligt. Jag vill inte heller acceptera, måste vi det för att klara resten av våra liv? Känns som att den dagen jag accepterar så är det som att det finns en mening med det som hände, och det kommer det aldrig att finnas ju...



<3



Kram

2010-06-28 @ 21:29:56
URL: http://anglamammaforever.blogg.se/
Postat av: Therese Carlsson

Min kusin och hans fru fick en son för 7 år sen men han blev bara några timmar gammal och det va en sorg som finns forfarande bland släkten...

2010-06-28 @ 22:58:34
URL: http://teaochfadi.blogg.se/
Postat av: Johanna

"Man lär sig leva med sorgen" är som uttrycket "Tiden läker alla sår" men jag tycker de saknar mening. Eller kanske man ändå, när det gått tillräckligt lång tid, kan ta sig en ny tankeställare på uttrycken. Efter 10 år kan jag hålla med om att man nog lär sig leva med sorgen, bakom sig har man dock en låååång process som säkert kommer att pågå livet. Att tiden skulle läka alla sår, det håller jag inte med om men med tiden så läggs det små plåster på...

2010-06-29 @ 12:53:35
Postat av: JOhanna

Jag har inte förlorat ett barn, men min pappa gick hastigt bort och lämnade oss för två veckor sen..

Det gör ju fruktansvärt ont, fysiskt och mentalt, som du ju såklart vet om.

Många har sagt till mig också att jag kommer "lära mig leva med sorgen". Men det är bara tomma ord som folk säger för att de inte vet vad annars dom SKA säga känns det som. Jag kommer aldrig tycka det är OK att min pappa dog, liksom du aldrig kommer tycka att det är OK att du förlorade din lilla Lova. Men en dag hoppas jag att man på något vis accepterar läget, att såhär blev det, men det kommer aldrig bli OKEJ. Viktiga huvudpersoner i ens liv fattas ju och det kommer alltid att smärta..



Kram till dig!

2010-06-30 @ 13:14:03
URL: http://johannaslillavita.blogg.se/
Postat av: Åse

Ingen, ingen borde behöva uppleva all den sorg du upplevt i så unga år....



Ingen, kan förklara för mig varför någon måste lida så mycket i så unga år....



Sen kan man vara religiös eller vad som helst, ingen kan få mig att förstå att det skulle finnas en mening med allt du fått uppleva i sorg!!!



Tänker mycket på er, önskar det fanns något man kunde göra, mer än skänka pengar till forskning.

2010-07-01 @ 20:43:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0