Dolce Bambini

OVERKLIG SMÄRTA

Livet är så orättvist, finner inga ord. Kommer skänka många tankar till er och styrke kramar!

Kan inte ens föreställa mig det hemska...

Tänker på er och Lovas spargris.



Det liv är inte längst,

som längst har varat.

Den levat längst,

som fyllde livet bäst.

Den är ej rikast,

vilken mest har sparat.

Nej-den är rikast,

som har givit mest

Är absolut allt hopp förgäves nu?

Förstår en del av er överjävliga verklighet just nu iom min brors dödsolycka, men det är ändå så skilt från det ni är i och har framför er, vilket som är mer levbart är nog en omöjlig fråga ?

Döden är vilket som så fruktansvärd (det finns inget tillräckligt starkt känsloord) att behöva möta :(

Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig, men det känns så meningslöst ... vad vi än skriver så kan vi knappast lindra din smärta, men du vet att vi finns här, för att lyssna, för att följa dig och om möjligt hålla din hand.

kram

Här sitter jag med min underbara hjärtsjuka dotter gott sovandes i sin säng och hela kroppen gör ont av smärtan jag känner när jag läser om Lovas tillstånd. Har varit så nära livets sista låga med vår dotter flera gånger och kan riktigt känna paniken, skräcken som sprider sig i kroppen när läkaren förklarar ens barns tillstånd. Jag tackar gud för varje dag jag har min dotter här hos mig och önskar av hela mitt hjärta att ni får njuta av Lova (och hon av er) länge till. Denna fruktansvärda maktlöshet!!! Ta hand om varandra, särskilt lillebror, och kämpa för livet!

Det är så fel att man ska överleva sina barn. Förstår att det gör obeskrivligt ont. Kram

Men vad händer??

Blev helt chockad när jag klickar in på bloggen idag. Har följt er här ett längre tag. Tycker din blogg är så mysig och skriven med humor. Tycker om bilderna på kläderna till barnen. När sen Lova fick sin diagnos så var det ju tufft och hemskt att följa men det var ju en god diagnos. Hon skulle förlora synen men prognosen var ju godartad.....lilla gumman.



Skickar all min kraft till er och barncancerfonden tänker jag alltid på......



Kramar

det är obeskrivligt. ofattbart. man vill ej förstå. tänker på er hela hela tiden. många kramar till er.

Har inte läst din blogg på en tid....

Jag känner stor smärta med er alla, önskar det fanns något man kunde göra för er...

Ja, kära du. Jag har gråtit många tårar på Bonken. Min sons kamp tog slut den 20 mars 2008. Jag såg att Lovas cancer upptäcktes den 29 juli. Det gjordes Davids också, men 2005. 29 juli är hans storasysters födelsedag. Jag blir så ledsen för er skull och det är så fel. Naturligtvis lägger jag en slant i Lovas spargris. Många många kramar till er.

Usch, jag gråter varje gång jag kikar in i din blogg numera, det går inte att först vilken smärta ni genomlider.



Lovas Spargris har fått ytterligare ett bidrag.



Många kramar till er alla genom denna svåra tid.

Tänker massor på er. Blev chockad när jag läste vad du skrivit om Lova. Hoppas med allt jag har att läkarna tagit fel /kram

Av allt som du gått igenom så var inte det här som du och din familj behövde.

Man ska inte behöva överleva sina barn, det finns bara inte att livet är så himla orättvist, varför. Det finns ju inte ens något vettigt svar, man blir så arg, frustrerad o lessen för eran skull, ja för alla cancersjukas barns skull.



<3 kram

så jävla orättvist! hur fan kan ett litet barn få dö på det sättet! jag blir så jäkla ledsen för er skull, för lilla Lova. och för dig som misst båda föräldrarna och nu din dotter! varför ska hon, eller nåt barn, få tillhöra de där 25 procenten. nä, det är helt ofattbart. Det Carina skrev beskriver hur jag känner också