SÅ MENTALT TRÖTT
Att gå ut och handla är jobbigt för alltid skall någon känna sig tvungen att fråga, svarar man kommer alla följdfrågor. Man vill be alla hålla tyst, knipa igen. Alla blir så sjukt nyfikna. Bara i butiken igår så frågade en i kassan hur Lova mådde. Jonå det är väl så där svarade jag. Varpå personen lutar sig framåt mot mig och riktigt vill fortsätta fråga varpå jag snabbt svarar att jag måste gå för familjen väntade i bilen. En del kanske frågar av välmening, visa att de bryr sig, men det känns snarare bara som nyfikenhet i ett sådant här läge.
Det gör ONT att prata om Lova därför bloggar jag i förhoppningarna om att dagligen slippa måsta besvara frågor om Lova och hennes tillstånd och framtiden som verkar vilja luta mer åt det dåliga hållet än det goda just nu.
Jag är så mentalt slutkörd efter Uppsala doktorns hårda ord att man lever någon månad max. Det finns ej mer att göra än att ge henne ett värdigt liv, texten på pappret om den palliativa vården. Allt sådant på en gång. Jag vill inte ha en dödsstämpel på min dotter. Jag vill tvätta bort den, utplåna den, låta den försvinna.
En del undrar om Lova vet, jo Lova vet att hon är sjuk,och kanske inte kommer att " vinna över de de dumma knölarna ", precis som mommo hennes inte gjorde, och fick " åka till himlen " istället. Hon brukar sucka och säga att hon inte vill dö, men brukar inte fråga om sin sjukdom, hon vet det hon vill veta helt enkelt och hon har upplevt mer än många andra jämnåriga gjort och borde ha sluppit det. Man behöver ej ljuga åt någon som närmar sig 7 år. Lova vet också att man grävs ner på kyrkogården i en kista och får en sten med namnet på och får blommor och ljus vid graven. Allt det har hon vetat sedan hon bara var 2.5 år gammal. För henne har det varit naturligt att gå till mommo och moffas grav och " hälsa på ".
Döden i sig i vår familj har diskuterats naturligt på passlig nivå egentligen, känns onödigt att dra hitta på berättelser också. Vart man sedan hamnar när man är död, det vet ju ingen. Lova var ju även med på min mammas ( sin mommos ) begravning då som liten parvel och visste därför vart mommo " försvann " helt plötsligt och frågade inte efter mommo just som hon annars kanske skulle ha gjort. För henne funkade det bra, för andra kanske det blir mardrömmar och skit. Oftast tror jag de vuxnas rädsla och sorg smittar av sig på barnen, många vill dölja det mest naturliga som födelse och död. Men att barn dör borde inte höra till det naturliga.
Nå hursomhelst. Det har varit en jävligt tung vecka hemma. Att jag fortfarande ens orkar tänka är ett mirakel. Det känns som om de sista små kugghjulen arbetar på expressfart nu. För att få vardagen att ens fungera någorlunda. Varje gång jag ser på Lova smärtar det så inom en. Det finns ingenting som gör ondare, jag kan både lova och svära på det. Ingenting blir någonsin som förut längre. Känns som jag varit vis tillräckligt länge, det borde vara någon annas tur snart att uppleva livets hårda skola. Så känner man lite nu som då. Speciellt de som tar så lättvindligt på livet.
Jag vill bara tala om att jag är här och läser.
Det gör så ont i mej att läsa om det ni går igenom och framförallt vad som väntar.. Jag knyter hela handen i hopp om att ett mirakel ska ske.
Tänk att det finns så många klyschor - jag kräks på alla klyschor som kommer flygande i mina tankar
Ville bara visa mej, så du vet att jag finns här.
Många kramar Z
Hej Anna-Maria,
Jag läste ditt inlägg och insåg att du precis tryckt på publisera-knappen... Vi lever så otroligt olika liv du och jag men är ändå så lika (bildligt talat). Båda är vi mammor som gör allt för våra nära, ffa våra barn, och båda utgår från den situation vi befinner oss i. Skillnaden och sanningen är att du just nu lever varje människas mardröm medans jag står och, hjälplöst, "ser på" (hoppas du förstår vad jag menar).
Vi känner inte varandra, jag kom in på din hemsida för ett antal månader sedan pga någon kommentar du lämnat efter dig på en annan blogg. Då jag tyckte att du skrev så bra och intressant om ert liv med ett sjukt barn så har jag fortsatt läsa, ALLTID med en känsla av att Lova fixar det här.
Jag har fortfarande den känslan och det sista som lämnar en är hoppet!! Jag läser mellan dina rader och tror att det finns där inne hos dig också fortfarande.
Mitt hjärta blöder för er och mina tankar finns hos er dagligen!
Många, många cyberkramar Cecilia
Hej! Jag har försökt att sätta mig in i den verklighet ni nu befinner er i eftersom min dotter behandlas för hjärntumör och vi lever i ständig ovisshet, men det är klart att man inte förstår förrän man är där, och kanske inte ens då, för man vill ju inte.
Jag kan bara önska er att de nya cellgifterna biter på elakingarna. Många bamsiga styrkekramar från Camilla!
Jag halkade in här för första gången idag. Jag är så otroligt ledsen för vad er familj och framförallt vad eran dotter råkat ut för. Livet är inte rättvist. Jag vet inte ens vad man ska säga, vad kan man säga? Så jag nöjer mig med att säga att jag tänker på er..
Jag vet inte vad jag ska säga, får svårt att andas, hjärtat knyter sig och ögonen fylls utav tårar ;(
Det är så jävla orättvist!! Å så dessa nyfikna människor som man kan SPY på!! Som knappt hälsar annars, men när det finns nåt att "gotta" sig i o skvallra vidare om, då är det annat!!
Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner det..men vi är många som finns med dig i tanken.
<3 kram
Klart att lilla gumman inte vill dö, man ska inte behöva tänka sånt i den ålder, livet är så hårt och orättvist ibland. :( Vi är nog många som mot alla odds hoppas på ett mirakel! Skickar mentala styrkekramar till dig, Lova och er familj och fortsätter följa med er på vägen här och på facebook.
Skickar en axel att luta sig mot, en varm omfamning och lugna strykningar på ryggen, utan ord.
Finner inga ord att säga men jag tänker på er och Lova dagligen..
Tänker på din familj å sötaste Lova hela dagarna å d värker i hela kroppen. De e så fruktatsvärt omänskligt hur någon skall behöva genomlida något så hemskt. Finns inga ord som jag kan säga som hjälper... Jag skulle så önska att ni fick vakna upp ur denna mardröm!! Kramar
Vi är många som följer er kamp.Ni fixar detta.Lova lilla hjärtat,GE INTE UPP!!
Bli en av dom som mot alla odds får överleva.
Vi hejar på dej Lova..
Styrka till familjen,tankarna finns hos er.
Jag håller tummarna och ber för att den här medicineringen ska bita på cancern som Tova har. Det måste gå vägen!
Stor kram!
Många styrke kramar från familjen nilsson <3
Vi kom hem från Akademiska idag,våran son har fått en av sina behandlingar.Gick förbi sal 7 och såg en teckning på dörren där det stod Lovas lekis.
Tänkte att när jag kommer hem ska jag gå in på din blogg och läsa hur ni har det,hittade din blogg för ett tag sen.Vi har hälsat på varann några gånger i korridoren och vi var på akademiska samtidigt när det bjöds på smörgås tårta.Det gör så ont att läsa vad Lova går igenom och framför allt vad ni går i genom....
Vi håller tummarna hårt för eran super fina tjej och er!
Styrkekaramar
Såg hennes
Lider svårt med er. Kan inte acceptera att ni ska behöva gå igenom detta. Håller stenhårt mina tummar för ett mirakel, tror det kan ske! Det måste ske!
styrkekramar till hela er familj!
Jag önskar & hoppas utav hela mitt hjärta att din underbara dotter kommer bli en av dom som klarar sig. Och jag skickar alla mina böner & hopp till er. Ibland sker mirakel och jag hoppas innerligt att ni får uppleva ett.
Många kramar
Hej.
Jag såg din blogg-puff på FL och ville läsa mera..
Jag har bara hunnit läsa detta inlägg ännu, och rycks givetvis med i det du berättar om. Nånting så fruktansvärt tragiskt..
Alla mina tankar till dig och din familj i eran kamp. Och många många tankar till Lova.
MVH/ Marielle
Anna-Maria,
Jag kan bara i min vildaste fantasi föreställa mig vad ni går igenom och det smärtar något helt enormt att er familj ska behöva utsättas för det ni är med om. Jag känner inte dig men jag är också mamma och jag blir väldigt berörd av er ofattbart ledsamma situation.
Sänder mina allra varmaste tankar till Lova, dig och resten av er familj.
/Annika
