ÄNNU EN DAG
I mitt förra inlägg om olika människors tro fick jag lite olika kommentarer, de flesta mer åt det hållet jag själv tänker mig eller önskar mig, främst önskan och hoppet. Det känns mycket närmare att vilja tro på något efteråt. Att något litet band finns kvar mer än minnen. En sorts närvaro.
När Lova höll på att lämna oss var det bara jag och svärmor i rummet, jag såg hur syret började sjunka och ringde på klockan och sköterskan kom, samtidigt bad jag svärmor hämta maken. Han hade gått till köket för en kvällskaffe.
Lovas syrenivå var nere på 30 då han kom springade, när Lova hörde sin pappas röst steg syret upp till över 40 för att snabbt sjunka nedåt. För mig är bara det en bekräftelse på att hon inväntade oss alla innan hon var redo.
En av de fina kommentarerna jag fick var från Toja och hon skrev så här om att tro.
" Jag är som du, öppen och övertygad om en återträff. Jag har fått bevis på att de vi sörjer finns nära.
Den tanken kan ge mig sinnesro, den gör oxå att alla band inte är kapade, vi kan fortfarande "prata" och även om jag inte får muntliga svar så får jag en känsla av att inte vara lämnad.
Jag blir helt förstörd av att pröva ateistens tankebanor, så kallt och rått i mina öron, den kristna kan jag förstå, tryggheten i tron, en del av deras tro lånar jag, paradiset och återföreningen främst.
För mig är djur och natur kopplingen till mina änglar, fåglar,fjärilar och igelkottar.
De finns där för och med oss, de vi saknar och sörjer, de väntar och tar emot oss när vi är på kommande .Det gör mig lugnare. "
Det är intressant att läsa folks olika inblickar men för mig är det skönast att tänka sig att det finns något band kvar. Att de inte klipps helt, och endast minnen finns kvar och en växt blommar upp för att försvinna till hösten. Eller att man bara försvinner till ingenting.
Jag tror man måste uppleva den här smärtan, först då förstår man. Det är då man känner att man VILL önskar och ber att det finns något annat. Något mer. Man söker små tecken. Små signaler och hälsningar.
Att Gud är ond vill jag inte tro om han finns. Om det finns en himmel eller ett helvete tror jag det är från den onda sidan allt ont kommer. Att Gud sedan inte kan göra allt fullkomligt och bra är för många en gåta men jag tror att det är godheten i många människor är den Gud kan framkalla.
Hjälpsamhet åt människor i sorg och nöd. Kärleken. Allt sådant. Det är Guds goda verk.
Ännu ett svamligt och förvirrat inlägg från en djupt tänkande mamma i sorg.
Jag är helt övertygad att du kommer att få träffa Lova igen, på riktigt.
Du kommer att känna hennes närvaro & hon din,
innan ni ses.
Jag är fullkomligt beroende av din blogg & kollar den flera gånger om dagen & hoppas att du ska ha lagt in något nytt inlägg.
Din blogg är så fin, intressant, meningsfull & jag gillar att du delar med dig av Ditt liv, Ert öde, Er sorg..
Jag känner Er inte alls men jag är så insatt i hur Ni har det & jag kan inte annat säga än att:
-Jag tänker på Er!
Kram.
Var Alvin där när Lova tog sista andetaget? Hur reagerade han? Du behöver inte svara om du inte vill : ) Tänker på er mycket, även fast jag inte kände er!
Lilla söta Lova! Verkar som att det är ganska "vanligt" att de som är på väg att lämna en, väntar på rätt tillfälle, om man säger så. Det var nog det Lova gjorde, så att pappa skulle hinna dit med. Gulle vännen!!! Kramar till er
Du skriver så fint och tankfullt, är imponerad av hur klokt och klart du resonerar redan nu, så kort tid efter din dotters död. Klart du måste tro på att Lova finns någonstans, kanske en idé skulle vara att såsmåningom kontakta ett medium som har bra rykte och höra vad han/hon har att säga? Vet att flera har fått hjälp av det.
Hej Anna-Maria, först och främst vill vi beklaga förlusten. Vi kan nog inte föreställa oss den tunga sorgen och smärtan du och din familj går igenom.
Ibland så händer saker i våra liv som vi inte kan förklara. Eller förstå. Saker som förändrar våra liv på några ynka sekunder.
Någon läsare skrev att hon/han inte kan tänka sig tro på någon Gud eftersom tillexempel sådana här hemska saker händer våra barn. Frågan är då, om det är Gud som står för ondskan i världen?
När Gud skapade Eva & Adam så skapade Han dom perfekta, på en perfekt plats - eftersom Gud är perfekt. Eva & Adam syndade och därmed kom synden in i livet. Människan blev dödlig, och är än idag dödlig. Vi tror även på den fria viljan, varje människa styr sig själv. Därmed kan vi förklara varför jorden ser ut som den gör idag. Våra operfekta händer, tankar och vår operfekta natur har åstadkommit vad jorden är idag. På vår operfekta jord så förekommer tyvärr - krig, olyckor, sjukdom, svält och ondska. Men ingenting av det här är något som Gud har bestämt.
Varje liv är väldigt värdefullt enligt Gud, i Bibeln står det:
"Till och med hårstråna på dig är räknade" (Matteusevangeliet 10:30)
och
"Förrän du blev till utvalde Jag dig" (Jeremia 1:4-5)
För Gud är varje människa speciell och unik. Vi är Hans skapelser. Och likt du skulle kunna ge hela ditt liv för Lova, precis så gjorde vår Gud, Jesus Kristus för oss. Han dog på korset för att vi en dag ska kunna försonas. Han öppnade himmelrikets portar, för att vi ska kunna leva i gemenskap i livet efter detta, tillsammans med Honom, och med varandra.
Detta är inte slutet, kära. För tänk om man levde, som din älskade Lova, ett 6 årigt liv där det sista året endast innebar sjukdom och smärta. Nej, det måste finnas någonting annat än just detta. Det är vi säkra på.
Här pratar Bibeln om livet efter döden. Där endast godhet och lycka existerar:
"Gud skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer."(Uppenbarelseboken 21:4)
Vi måste bara våga lita på detta och våga tro på det. Vi brukar säga att vi inte kan förlora någonting på att tro på Gud. Men däremot kan vi förlora på att INTE tro.
Våga söka, sök Gud. Bibeln säger:
"Bed och ni skall få, SÖK och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er"
Kära, vi vill inte påstå att Gud kommer att knäppa med fingrarna och så kommer allting att vara perfekt. Men han ger oss sitt löfte, att bära på våra bördor, att vi ska finna tröst hos Honom.
Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Det som tror på mig kommer att leva om han än dör.”
Gud lovar oss ett liv, ett evigt liv i glädje och gemenskap. Allt detta får vi om vi endast tror och söker honom. Ge honom lite tillit och Han ger dig en evighet.
Alla vi människor kommer att gå igenom svåra tider i livet. Kanske är det nyttigt för oss, även om vi inte kan förstå det. Jesus säger: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du förstå det.” Vi tror att om inte går igenom svårigheter så kommer man inte söka sig till Gud. I vår svaghet uppenbaras Guds styrka.
Lita på Gud, lita på att älskade Lova är på en vacker plats, där inte ondska, hat eller sjukdom existerar. För Gud älskar barnen, han säger att Himmelriket tillhör sådana som de. Någon dag kanske du kommer få återförenas med din dotter, det enda som krävs av dig är hopp och tron på Gud, och vi lovar dig att du inte kommer bli besviken på det du får tillbaka.
"Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade." Matt 5:4
Varma hälsningar,
Angela och Jennifer
Inte alls snurrigt o förvirrat, tycker jag.
Vill iaf tipsa dig om en jättefin "saga" i en bok som heter "Jag saknar dig, jag saknar dig" - alltså i den boken finns ett stycke där en person berättar en saga om själar som dör och lever vidare. Den kanske kan ge lite stöd i dina tankar och funderingar. Jag har iaf alltid tyckt den varit nåt att bita fast vid, vid sorg.
Tänker på er!!
Hej. Nu har jag läst...
De man saknar finns kvar i dofter, platser och små saker som ni haft tillsammans och påminner om alla goda stunder tillsammans. Ännu idag kan jag minnas när jag känner en doft, eller är ute sent en sommarnatt och solen går ner och det luktar sommarkväll. Då vet jag att den jag förlorade en gång för längesedan finns där.
Och det är bara de vackra minnena och tankarna som följer mig.
Det kan vara en fjäril som sätter sig på din axel, eller en liten fågel som sjunger vackert för en på morgonen.
För lämnar gör de aldrig.
En av mina favoritförfattare skrev en gång något som har påverkat min andlighet väldigt mycket, och det var att Gudar behöver människorna lika mycket som människorna behöver Gudarna, det vi tror på är gudomligt. Jag tycker det finns en väldigt vacker tanke bakom det. Det finns något gudomligt i oss alla, bara vi har någon som tror på oss, bara vi tror på oss själva. Och det är den gudomligheten som överbrygger allt, det här riket och nästa. De vi älskar finns alltid hos oss.
Lite förvirrad kommentar kan hända, men det var tanken som väcktes hos mig.
Klart Lova väntade på pappsen innan hon släppte taget,
det är jag helt övertygd om.
Fina modiga tjejen,
hon har nu visdom om vad som händer och vart man kommer i nästa liv.
Säkert till en underbar plats,
kan ej kalla mig kristen men tror ändå på att man kommer till himmelen.
Hon charmar nog alla däruppe,
med glimten i ögat och skimrande änglavingar är hon
den finaste lilla ängltjej.
Men för oss som är kvar här...
AnnaMaria,vi är många som sörjer henne,
tack ännu en gång för att jag fått lära känna henne.
Styrkekramar från mig
Alla mina tankar och mängder av kramar till Er i denna outsägligt ofattbara overklighet.
Vi är oändligt många som känner varmt med Er.
Att det finns några få som av helt oförståeliga orsaker väljer att vara otrevliga är obegripligt. Glöm dem, och vila istället i medkänslan från alla, alla oss andra...
Agneta, mamma till 4 friska döttrar, så lycklig för det men det gör samtidigt att jag så tänker på Er oändliga sorg...
Kramar från Skåne
Du har så rätt. Det klart att man måste uppleva smärtan för att förstå den. Ingen som har upplevt den kan nånsin påstå att hon förstår. Min smärta består i att inte kunna få barn alls. Barnlös. Alltid. Ingen som inte har upplevt den smärtan, kan förstå det heller. Aldrig.
Om att tro på en fortsättning. Här är en dikt som jag flera gånger läst på begravningar. Ej skriven av mig, vet ej av vem. Jag hoppas du tycker om den. Den visar på alla de platser där du nu kan hitta, känna, lyssna och lukta lilla Lova:
Det kommer en dag
Det kommer en dag när jag är borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden.
Jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen ibland.
Jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns, kan jag ej dö.
Det värker i mitt hjärta över er enorma förlust av lilla Lova ;(
KRAMAR
När jag läste ditt det här senaste inlägget, kom jag att tänka på en så vacker och hoppfull text jag läste i Beckahbitch blogg för en tid sedan.
Jag hittar inte igen länken, men om du vill och orkar går det att söka på "Den gamla själen" på sökfunktionen i hennes blogg så kommer den upp. (Den är isf i slutet av det inlägget) Kanske har du redan läst den?
Som vanligt skickar jag många kramar och hoppas att ni för varje dag/vecka/månad hittar fler och fler ljusglimtar i tillvaron!
Kramar från norrlandsskogarna!
Hej.
Du är så stark!, Ni är så starka!
Jag har inte ord för vad jag känner efter att ha läst dessa sista inlägg. Jag vill iaf skänka en tanke till dig och din familj.
Din inspererande blogg får mig att uppskatta vad jag har varje dag.
Tack!
Du skriver ner dina tankar och dom tycker jag inte alls är svamliga eller förvirrade, det är klart att tusen miljoner tankar, funderingar, undringar far igenom huvudet på dig, det är fint tycker jag att du kan och vill sätta ord på dem i din fina blogg.
Håller med som en annan skrev oxå att de vi saknar finns ju med i dofter, platser och andra saker som hjälper oss att minnas dom, till och med på de mest oväntade ställen, som en parfymdoftprov i en Oriflamekatalog som väcker svaga minnen från fjärran.
Ta hand om varandra.
Kramar
Kämpa på.. sitter och läser samtidigt som jag käner en stor klump växa i halsen.. önskar er familj allt gott och att ni hittar glädje en dag..
styrkekramar till er alla
Hej! Av en slump via Facebook hamnade jag på din blogg. Jag beklagar förlusten av er lilla underbara flicka. Jag vet precis hur det känns och vad ni går igenom just nu. Jag förlorade min lille gosse för snart tre år sedan men det skulle lika gärna kunnat vara igår. Det går inte att läka ett hjärta som sprängts i tusen bitar. Det går inte att föreställa sig hur det känns för det går inte att beskriva. Men vi som varit där behöver inte använda så många ord när vi talar med varandra. En kram räcker. Kram
Jag är övertygad om att ni kommer att ses igen.. Så tänker jag kring min lilla ängel som väntar " på andra sidan" Hon har det bra där nu, plockar blommor och leker som barn ska göra. Men jag tänker mig att hon tittar ner på oss ibland, bara för att se till att vi har det bra, samtidigt som hon väntar på den dagen vi är redo att komma till henne. För vi kommer att mötas igen.
Personligen vet jag inte vad jag tror när det gäller gud, jag väljer att tro mer på änglar. Jag tror inte att bara en gud styr över oss, änglarna, våra skyddsänglar ser efter oss. Dom finns med oss hela tiden.
Trots att det gått många år sen jag förlorade min lilla älskling pratar jag fortfarande med henne. Jag vill tro att hon hör mig, och det ger mig tröst.
Men alla är vi olika, du / ni hittar ert sätt, det som ni mår bra av. Lyssna bara till era känslor och hjärta.
Många kramar till er i er sorg och svåra tid.
Jag har läst din blogg och tårarna strömmar ner för kinderna. Jag är så hemskt ledsen för er skull. Det finns inga ord. Mina tankar är med er i er svåra tid. Jag tror att ni kommer mötas igen i en fin värld, där Lova inte längre är behöver vara sjuk och må dåligt. Styrkekramar till dig och din familj
Läst din blogg och gråter för er skull, det gör så ont att läsa. Du skriver så oerhört vackert dessutom.
För ett halvår sedan dog en av mina vänner i en hemsk bilolycka. Hon krockade med en buss vid en dum omkörning, dog omedelbart. Det som gjorde så ont var att jag två dagar tidigare hade sett hennes nr i mobilen och tänkt "kanske skulle man ringa. Längesen vi pratade". Men sen gick timmarna och det glömdes bort.
I fredags när jag var påväg till jobbet fann jag en skiva i bilen. En skiva jag aldrig lagt märke till tidigare, då bilen är ny så borde jag ha koll på vad som finns där. Satte i den och lyssnade. När en låt kom "FF" med Kent (det var en kent skiva) slog det mig att det var en låt jag och vännen lyssnat mycket på. Jag log av tanken och såg på datumet på min mobil. Det var den 21e och då mindes jag.. den 23e hade det tagit ett halvår. Jag log genom tårarna och när jag körde bilen sa jag högt rakt ut i ensamheten "Jag ska tänka på dig på söndag, extra mycket".
Söndagen kom. Jag stod på jobbet, lagade mat och lyssnade på radion. Då kom det en låt och stelnade till. "FF" med Kent. Hur ofta spelas den numera? då slog det mig att jag glömt att tänka på henne extra mycket. Jag stod där vid pajen och stirrade rakt ner. Pajen.. jag och vännen hade lagat paj en kväll och lyssnat på låten.
Berättat detta för många sedan dess. Alla säger att "det är slumpen". Jag säger att det är hon som puffade lite på mig. Gjorde sig synlig.
Och så hon känns! jag minns nu hennes skratt, hennes röst, hennes ögon..
Igår fann jag ett mail från henne på min facebook. Så jag grät.. vi kände aldrig varandra länge. Ett halvår umgicks vi konstant. Hösten 2007. Efter det hade vi sporadisk kontakt. Men så mycket hon betyder för mig..
De som inte finns hos länge, de hälsar på ibland. Vet du vad de sjunger i "FF"?
Tellement loin de ce monde
det betyder "Så långt ifrån den här världen"
Tusen kramar!
Jag har jättesvårt att ta till mig Gud, mitt logiska tänkande hindrar mig men samtidigt är jag absolut inte beredd på att acceptera att döden är döden punkt slut. det är för jobbigt, för tungt. jasg väljer att tänka mig att det inte är slutet. På vilket sätt det fortsätter vet jag inte men jag gillar tanken på att det inte är ett slutgiltigt farväl av alla älskade som dör.
jag bär med mig många i tankarna, Lova är en av dem och jag ser henne som Lova i en andlig skepnad, inte som någon som försvunnit. Hon har försvunnit kroppsligen, försvunnit från er i vardagen, där vid middagsmordet men själsligen, i tankarna, inuti, så är hon inte försvunnen. Hon kommer aldrig försvinna. Så känner jag med alla änglasjälar jag bär med mig i tankarna.
Jag är övertygad om en himmel och om en god Gud. Jag kan inte heller ta till mig ateisternas tänkade, det hade känts alldeles för hopplöst och definitivt. Lova finns på en annan plats nu, men hon finns ändå nära er. Jag förlorade en vän i cancer för drygt ett år sedan. Jag är övertygad att hon finns i min närhet och pratar med henne ibland. Lova kommer alltid att finnas nära er. Och en dag så kommer ni att mötas igen. Jag VET det! Gud bär er, Lova bär er, de vackra minnena bär er genom detta.
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd
Ditt inlägg känns varken svamligt eller förvirrat.
Det känns mycket genomtänkt och balanserat i alla fall tolkar jag det så.
Skickar allt av styrka jag kan till Er.
Kram Titti
Jag vill också tro att det finns något efter döden och att det finns ett band, man skulle ju så gärna vilja veta vad det är...
Då mina mormor dog, hade sången "Så skön är vår jord" spelats i radion, samma sång spelades då moffa dog. Var det slumpen eller... Likaså fåglar som kommit inflygande, t.ex. i kapellet under moffas begragvning, eller när våran hund dog och en fågel flög in i rummet jag befann mig i. Var de en hälsning från våra kära? Det vill jag åtminstone tro...
Kramar, H&S
Efter flera dödsfall i vår familj på väldigt kort tid klänger även jag mig fast vid att det faktiskt finns något mer... Jag vägrar tro att det bara tar slut och sen finns det inget mer.
En lite grej som hände när vi var i skogen gör mig bara mer övertygad om min tro.
Jag hade jagat runt med kameran i skogen efter ett ekorrpar som vi fått syn på undertiden som min man och stora dotter (3 år) grillade. Ekorrar är nyfikna men samtidigt väldigt skygga (och förbaskat snabba).
Vi satte oss och åt och lillan låg och sov i vagnen under ett träd cirka 1,5 meter från bordet där vi satt. Rätt som det var så kom det en ekorre som klättrade på stammen intill där lillan låg och sov. Den var väldigt nära henne och den kikade nyfiket på henne med sin pepparkornsögon.
Jag är helt övertygad om att det var min mans mormor! Varför just hon? Jag vet inte, det bara känns så... Hon älskade korrar och hade en tam i sin trädgård så det känns så självklart.
Ja det var verkligen fint skrivit!
Och jag känner nog på samma sät.
kramar
