FOLK GÖR SIG DUMMARE ÄN DE ÄR?
Om du varken vill höra att vi förstår eller att vi mist någon vi älskat varför har du då denna kommentatorsfält öppet?
Nu har nog lilla du missförstått stort med din fråga.
Jag har inte skrivit något om att jag inte vill höra något av de som förlorat sina kära.
De som förlorat barn är mer än Välkomna att höra av sig.
Liksom om de vill berätta att de förlorat någon annan kär.
Inom loppet av 9 år har jag förlorat Mamma, pappa, mitt eget barn i cancer. Vad har du Christina förlorat efter du tog illa vid dig?
Nu tänker jag sluta ödsla energi på en massa onödiga kommentarer för jag har viktigare saker att tänka på.
Om du läst hit kan du också ta till dig det kanske. Jag svarar inte på fler frågor angående hur jag skall reagera, sörja eller hålla bloggen öppen för olika kommentarer.
Läs inte om det inte passar dig.( Det är faktiskt min blogg- pilutta dig. )
Jag tycker denna är så fin..
BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA
Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig,
jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
som du för alltid har i ditt hjärta.
Jag kom ner till jorden ett litet tag,
detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.
Ett lån till dig jag bara var,
och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
och detta kände du mamma, så väl.
Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.
När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
precis så starkt som du längtar efter mig.
Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.
Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut,
tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
ska du och jag åter mötas igen.
Hur man reagerar när man har sorg är olika för alla.. ingen kan säga vad som är rätt och fel. Man tänker och gör saker på ett annat sätt än man annars skulle. Min morfar, pappa och morbror dog alla inom tre år och vissa stunder har jag trott att jag skulle bli helt knäpp. Att förlora sitt eget barn måste kännas 100 gånger värre. Jag tycker du verkar stark! Och som du själv skriver, det är din blogg och tycker man inte om vad man läser är det bara att låta bli. De e lätt för människor att gömma sig bakom sina dataskärmar och lämna kommentarer, undrar om dom skulle våga komma fram och säga samma saker öga mot öga :)
Jag kan bara inte låta bli att kommentera nu, och jag har låtit bli innan, för jag tycker att du har absolut fenomenalt helt rätt. I allt du skriver. I alla dina infall och uttryck. Klart det inte alltid är rationellt men hur skulle det kunna vara det? Jag har aldrig förlorat någon så jag kan ALDRIG sätta mig in i varför du reagerar och gör som du gör, men även om jag hade, så måste ju varje människas sorg och bearbetning av den vara unik. Och tillåtas vara det. Oavsett vilka oaccepterade uttryck den kan tänkas ta sig, som sagt.
Att din blogg är öppen för alla att läsa betyder ju inte att du har skyldighet att bemöta några kommentarer. Så låt ingen påtvingad censur hämma dig. Var bara dig själv Anna-Maria!!
Det finns ingen som förstår oss riktigt när vi förlorat ett barn. Jo vi kan förstå hur jävligt det är. Men sorgen den kan ingen förstå. För den är så olika från person till person.
Att folk har mage att frågasätta hur man sörjer det förstår jag ärligt talat inte. Frågasätta varför man gör si och så.
I den sorg man är i då det är så färskt som det är hos A-M är det förbannat jobbigt med att bli frågasatt. Har själv varit i hennes situation. Vill A-M blogga så låt henne göra det för sjutton utan att frågasätta henne varför hon skriver som hon gör.
Lider verkligen med henne och familjen just nu.
Vet vilken helvetes jobbig tid de har framför sig för få balansen under bägge fötter och ha en pusselbit av sina hjärtan borta
Hej kära du!
Läser din blogg flera gånger om dagen. Varje gång, vill jag skriva någon fint till dig, men mina ord räcker inte till. Kan inte uttrycka mig nog för att få fram hur mycket jag tänker och gråter med er! Det finns inga ord för något sådant här.
Många kramar från mig
Hej Anna-Maria!
Har som så många andra följt din blogg en tid, och slås om och om igen av din styrka, även när du själv känner dig svag. Det finns inget jag kan säga som gör det lättare för dig, men kunde jag skulle jag skicka all värme och styrka jag har. Fortsätt skriva, det är ditt rum det här.
En klok kvinna skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg ungefär såhär: Vi är inbjudna till dig, och vi sitter vid ditt köksbord...
Till dig som inte har vett att uppföra dig när du går till någon annans hem, vi visar dig på dörren tills du vet hur man beklagar en sorg och stöttar i en svår stund.
Varma hälsningar
Jag hatar när folk kommenterar så.
v.i.f Lova !
kram / moa
Din blogg, dina regler!
Tråkigt att människor missförstår och ska vara så instängda med deras uppfattning.
Hoppas du har en bra dag!
Håller helt med dig. Det är din blogg och vad du skriver det bestämmer bara du. Många kramar till hela familjen från familjen Andersson/Olsson.
Hej! Har följt din blogg under en tid och hoppats att Lova skulle få leva hos er. Nu blev det tyvärr inte så. Har också förlorat ett barn och vet därför vilken jobbig tid ni har framför er. Låt det ta tid, viktigt att gråta, skratta, minnas, vila, jobba dig trött i trädgården, glöm inte att sova. Undvik de personer som tar kraft nyttja de som ger er kraft. Be om hjälp av vänner eller proffs om ni behöver det. Orkar du inte ringa släkt och vänner försök skicka ett sms om du/ni behöver hjälp, kraft, mat eller vad det nu kan vara. Låt allt ta den tid ni behöver. Kram Eva
Det gör så ont i mig när du tar åt dig av dessa korkade kommentarer. Världen är tyvärr full av idioter, psykopater, mördare, pedofiler... Ja allt möjligt. Att just några av världens idioter råkat hitta din blogg och skriva de mest korkade o idiotiska inlägg man kan skriva, är bara ett till tecken på att denna värld inte är perfekt.
Ta hand om dig!
Bra A-M att du tänker ignorerar dessa inskränkta människor som inte har något liv så de därför måste lägga sig i andras... Jag tror att det tar hårade på folk att man bara ser rakt igenom dom och deras inlägg som luft. Det är vad vi lär våra barn, "om någon retas bry dig inte om det". Det är så man får tas med små barn som inte lärt sig ännu och då dessa människor som saknar respekt och empati, internet håller på många håll på att en stor sandlåda... Jag beundrar din styrka, du har förlorat så många bitar av dig själv uder så kort tid och du står upp! Konstigt bara att människor inte klarar av starka människor, är någon stark så trampar man på denne tills den ligger ner och kippar efter luft. Så innan dessa personer tar över bloggen och får dig att må ännu sämmre tycker jag du gör helt rätt nu i att strunta i dessa totalt oviktiga ointressanta personer. Kram, Lova är i mina tankar!!
Strunta i onödiga kommentarer.Det är dock inte lätt då man är sargad i själen och såret är färskt.Tänker på lilla Lova varje dag,efter att en längre tid följt bloggen känns det som att förlora någon man känner.Er sorg och saknad har fått mina egna sår att öppnas igen och det känns som om jag går igenom all smärta ännu en gång.Saknar också en ängel min först födda dotter Saga.Också hon en 2003 kanske de hittat varandra även om Saga fick lämna oss redan för snart 5år sedan.Kanske leker de tillsammans där vi en gång får träffa dem igen.Kram
Jag blir alltid så förbannad på folk som har synpunkter på hur en människa sörjer, det finns inget som är så personligt som sorg. Och den kommer heller inte med en bruksanvisningen, sorgen kommer alltid totalt oinbjuden och slår en på käften med full kraft.
Det gamla sorgeåret finns inte längre, det är förlegat. Idag vet vi (ja uppenbarligen inte alla då) att var och en sörjer på sitt sätt och inget är rätt eller fel. Var och en gör vad den behöver för att överleva vardagen mitt i sorgen!
Jag har upplevt sorg (men tack gode gud har jag inte förlorat mitt barn) och jag blev så trött på folk som hade synpunkter på allt jag sa och gjorde!
Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom just nu, det enda jag kan föreställa mig är att ni går igenom det värsta en människa kan behöva uppleva. Att då se vilka kommentarer ni får utstå, det är avskyvärt att folk inte har mer vett, empati och lyhördhet. Hur fungerar livet för dem och de stackars människorna i deras omgivning?
Jag vet att det är snudd på omöjligt, men försök att inte ta åt dig på vad okunniga idioter skriver....de har helt enkelt inte mer vett.
Många varma kramar till er
Hej!!
Lider så med er. Håll humöret uppe, det hade lova velat.
Kram från mej
Vi som har mist ett barn kan förstå hur du känner, hur ni mår idag. Det är ok att få lov att bli arg på omgivningen, man känner sig sååå sviken i livet.
Det finns mycket tröst att få men också så mycket skit att behöva ta.
Vill ge er alla så mycket Kraft Styrka och Värme jag kan.
Kram/Elisabet
jag vet inte heller vad jag ska skriva, tycker bara din blogg är så fin!
KRAM
Jag tror att många som läser din blogg blir så känslomässigt berörda att man skriver utan att tänka sig för,du hade en gång en kommentar som det stod att personen ifråga skulle göra allt för att få byta med dig,då blev jag arg ,upprörd ja allt för det är INGEN som skulle vilja vara i er situation och byta med er ,det är hårt att mista en förälder men jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att mista ett barn,de var också någon som skrev att sitta och prata med dig vid köksbordet
och många gånger känns det så som man sitter och pratar med dig när du delger oss så mkt,en styrkekram till er alla
Är helt säker på att hon nu "rumphoppar"
på molnen!
Ni som lämnar fula kommentarer i bloggen,
kan ni ej bara lämna denna trasiga familj ifred?
Låt Lovas blogg minna om fina minnen,
och även de sorgliga/jobbiga men VARFÖR skriva en massa tok?
Snälla låt henne "vila i frid"....
AnnaMaria här kommer fler styrkekramar,
dela gärna med dig av dem till din man .
Hej
Vill bara säga att jag beklagar så oerhört det som hänt er. Jag gråter varje gång jag läser dig blogg och kan inte ens förstå hur man lyckas överleva en sådan förlust...
Ta hand om varandra!
Kan inte förstå mig på folk hur dom har mage.Hade själv en blogg men la ner den då vissa skrev så taskiga kommentarer,hade inte orken att stå emot när man redan mådde så dåligt av förlusten av sin underbara dotter men jag hoppas Anna-Maria att du inte lägger ned den att du försöker strunta i såna människor för dom är inte värda att få ta din energi,den behöver du för att ta dig fram.Du kommer att märka vilka som är riktiga vänner och de är dom som står kvar hur mycket du än skriker för du har rätt att bete dig hur som helst,du har ju förlorat en av de dyrbaraste du hade din underbara flicka tänker på dig sköt om dig kram
You go girl!!!
Kraam
Vill bara skicka högvis med värme o kramar till dig.
Jag blir så berörd av din blogg.Livet är så vansinnigt orättvist och jag blir så arg när barn drabbas av och går bort i cancer.
ingen som har gått igenom sorg vet hur svårt det är,
jag misste min man och min sorg blev till ångest trodde jag skulle bli tokig det tog två år att bli normal. ännu värre måste det vara att mista ett barn
fattar inte att det finns människor som skickar elaka kommentarer ,de kan inte föreställa sig hur det är
Anna-Maria,
Jag hoppas att du förstår att dina reaktioner är FULLSTÄNDIGT normala. Jag känner igen varenda nyans i dina ord och har upplevt - och upplever fortfarande - samma känslor.
I juni 2008 när vi umgicks med tre andra familjer i Varberg hade jag ett samtal med en annan pappa och det har hjälpt mig oerhört mycket: han sa att 2inte fan blir man glad när någon annans barn blir "friskförklarat""...Det lät så oerhört HÅRT när han sa det men det är ju inte så att han inte ville att andra barn skulle bli friska - vi i vår situation har så oändligt stora känslor för våra egna barn att vi inte har förmågan att ens kunna bry oss om andra barn/människor. Vi är så fokuserade på vårt eget barn i vår egen bubbla. Detta fick mig att VÅGA stå för dessa känslor - tidigare trodde jag att jag var psykiskt störd (det är man ju till viss del) som inte kunde bry mig om andra barns tillfrisknande när Hanna kämpade för sitt liv. Tyvärr är det som du skriver: Man måste uppleva situationen för att ens kunna ana vidden av vad vi har gått och går igenom. Ut med dina känslaor Anna-Maria! Du måste det! Jag brister fortfarande ut i känslostormar, när jag minst anar det...
"massmis med"
Niklas, Hannas pappa
bra skrivet :) vad ska du hitta på idag då? :)
Anna-Maria, snälla, svara inte på alla idiotkommentarer. Ignorera! Du har rätt att känna, skriva och tycka precis som du vill!! Precis som du skrev, det är Din blogg. Det är Du som förlorat din dotter. Finns det något värre man kan uppleva? Knappast! Det fattar inte idioter (ursäkta mitt språk, men blir så j-vla arg på dessa personer!!). Vi är många andra som "förstår" Dig och din familj!Som hade reagerat precis som du! Lägg ej energin på människor som inte är värda att få uppleva hur det är att ha ett barn! Många styrkekramar till Er! Tina
Fin kommentar av Lisbeth längst upp!
Har man inte något gott att komma med till en familj eller människa i sorg, kan man väl bara vara tyst, låta bli att gå in på denna blogg..
Visst är väl bloggen öppen för alla, men vanligt folkvett gäller ändå!
Det är bra att du orkar säga ifrån, Anna-Maria!
Jag har följt din blogg länge, före Lova blev sjuk. Du är så stark, Anna-Maria. Jag tänker på er varje dag och beundrar dig. Jag tror att det finns något mer efter livet på jorden. Om du får fler korkade påhopp här på bloggen så försök ignorera; de människorna är inte värda din tid! Du behöver din tid och energi till dem som du älskar och älskar dig. Jag har för några år sedan valt bort människor i mitt liv som jag inte mår bra av. Jag satsar på de människor som vill mig gott. Jag är så fruktansvärt ledsen för din skull fast jag inte känner dig. Krama om varann. Jag hoppas så att ni trots detta fruktansvärda småningom ska kunna känna solen värma er och finna lite, lite glädje. Jag tänker på er. Många kramar från Maria.
Jag beklagar förlusten av er dotter och Alvins storasyster. Jag förstår inte hur man överlever en sådan förlust i livet...all styrka till er.
Du skriver så det går rakt in i hjärtat, jag hoppas du fortsätter med det, trots alla elaka kommentarer. Alla sörjer på sitt sätt, ni har rätt att sörja på ert.
Vill också säga att jag tyckte att Lovas dödsannons var fin, om man kan säga så, versen var vacker.
Jag blir så ledsen när jag tänker på er. Jag hoppas ni kan finna glädje i livet igen någon dag!
Sorg är som en trekant som roterar runt i hjärtat med spetsar som rispar.
Det gör ont, förfärligt ont, tills trekantens spetsar är borta och det bara är en kula som åker runt utan smärta.
Sorg är en process som tar tid, men den tar slut.
Hur lång processen blir beror å vad vi förlorat, vilka resurser vi själva har och det nätverk vi har runt oss.
Men när glädjen över det du har haft överskuggar saknaden av det du förlorat, när du vet att du aldrig velat vara utan det du förlorat, även om du visste att du en gång kanske skulle behöva släppa det. DÅ är trekantens spetsar borta och kulan blir en skatt i ditt hjärta.
Jag började nästan att gråta bara för att ha läst headern så jävla hemskt.. !
Försök att strunta i de människor som inte kan tänka längre än vad näsan räcker till. Det är svårt ibland, men de är inte värda din energi.
Jag har skrivit ett inlägg i min blogg om Lovas spargris. Tänkte att det kunde vara ett sätt att få ut informationen lite.
Ni finns i mina tankar o jag hoppas att du får vara ifred snart från dessa IQ-befriade människor.
Stor kram
Har inte komenterat på några dagar har inte funnit ord! Tänker på er Anna-Maria, men mest på lilla Lova som inte finns längre men som ändå finns på ett sätt! I våra tankar i våra hjärtan och i min själ. Tänk om alla idioter kunde förstå! Tänk om de kunde uppskatta vad de har, sluta gnälla! Men du Anna-Maria vet! Fan varför ska det vara så! Kram på er>!
Hej Anna-Maria,
Jag blir så berörd av erat öde. Mitt hjärta brister när jag tänker på er. En dag kommer ni att ses. Vår stund på vår jord är inte lång oavsett hur många år vi lever. Jag vill tro att döden till slut förenar oss med de vi älskar och håller av så kärt.
kramar från krisse, en medkännare
Hej!
Hamnade här av en slump. Har följt bloggen ett tag. Det är så ledsamt att ni inte fick ha Lova kvar hos er. Hon är så fin på bilderna ni lagt upp. Tänk vad du måste vara stolt över din lilla söta flicka! Önskar att jag genom denna kommentar kan ge dig lite kraft att orka med din vardag...
Kram!
Strunta i alla dumma kommentarer! Dina känslor är fulltsändigt riktiga!!
Jag kan inte förstå hur det är att förlora ett barn som man levt tillsammans med så länge som du levt med Lova, men jag har förlorat ett barn i magen i v.20 som jag känt sparka och röra sej...och det var jobbigt! Jag har oxå förlorat nära och kära och vet hur sorgen ter sig. Vissa människor kan inte känna empati, ödsla ingen energi på dessa människor, låt det bara rinna av dej. Din sorg är din och din familjs och jag tackar för att du vill dela med dej av dina tankar, det ger oss som läser en bättre förståelse och kunskap att möta andra i vår närhet där kanske samma saker inträffar, eller vem vet det kanske drabbar oss själva.
Som du skriver är det din blogg, de som inte kan möta dina känslor behöver inte heller kommentera. Så jag säger bara skriv det du vill ta inte hänsyn till någon annan än dej själv!
Många Kramar
Hoppas du haft en riktigt bra dag och att du får en riktigt fin kväll:)
Jag vet inte hur det är att förlora ett barn men jag vet hur det är att känna medkänsla. Det gör att jag sitter och gråter jämte dig, saknar Lova tillsammans med dig, lider med dig och är arg när du är arg på allt som gick fel trots att vi inte känner varann. Låt ingen få störa ditt sorgearbete - oavsett vad du behöver få utlopp för - för att komma en plats där du kan försonas och leva med din förlust. Jag sänder dig mina varmaste mest omtänksamma tankar och kramar hela vägen från Skåne, Åsa
Hej jag vill börja med att beklaga sorgen efter lilla Lova. Jag miste min son Richard 19 år i oktober förra året han valde själv att lämna oss. Jag har fått många dumma kommentarer från olika människor som inte alls har varit i min sits som ska komma med sina åsikter om saker och ting. Jag kan inte säga att jag förstår hur du har det i din sorg men lite kan jag känna med dig. Alla sörjer olika så det är svårt för mig att säga att jag vet hur du har det. Hoppas du förstår vad jag menar. Hoppas ni får en fin begravning och att det blir precis som ni vill ha det. Jag tänker på er i alla fall.Mvh Ullis
Bry dig inte om dumma kommentarer !! Det här är din blogg och dina tankar o känslor..åsikter.
Du är så stark, så in i bomben !! Ta till dig utav dikten i första inlägget, den berörde tycker jag <3
Jag förstår inte varför vissa envisas med att kommentera allting med en massa åsikter och påhopp på A-M. Som om inte hennes sorg vore nog så ska detta hela tiden ifrågasättas. Låt henne vara, låt hellre bli och läs tråden om ni, å då menar jag sjävklart bara ni som provocerar och bär er allmänt illa åt, bara vill skriva sånt som gör ont och elaka kommentarer och fula ifrågasättningar.
Kan för allt i världen inte förstå de ni går igenom nu.. Men skickar en varm tanke till er! Barn ska inte dö, så e det bara!
Lilla Lova du flyger så fritt
Men kika gärna ner på oss så du får dig en titt
Vi kan inte förstå, vi kan inte fatta
Men här nere saknas du av mamma och pappa
En lillebror du har, så fin och rar
Där uppe blinkar din stjärna så klar!
Sov gott Lova!
(Min egen dikt åt Lova, hoppas ingen missförstår eller tar illa upp)
Kramar åt hela familjen!
hej jag vet int hur jag ska börja men jag vet hur de känns jag förlorade min son 2002 han blev 3år gammal han drunkna men man jag kan ju ännu inte glömma vad som hände.men sen 3mån senare tog pappan till barnet livet av sig och lämnde 3 barn efter sig.jag vet int om du vill höra sånt här men eftersom jag varit med om de att mista ett barn så..jag tänkte dela med mig lite.så jag vet hur de känns och hur ni känner er...sorgen är värst jul och hans födelsedag e ju värst....jag förstår int än idag hur man orkar ta sig igenom de hemska...jag sörjer med er...
