NAIV & DUM
Känslan som då kommer över en är som ett hårt slag. Senast igårnatt efter lite roligt skitsnack på msn som fick mig att skratta kom den där känslan rakt pang på, när jag tittade mot min dotter. Vad ger mig rätt att skratta när min flicka skall dö och försvinna för alltid- känslan.
Klart Lova vill att mamma skall vara glad, men mamma känner inte att det är rätt just nu. allt som är roligt känns bara orätt i sista slutändan. Och när det kommer över en är det som att återigen halka tillbaka ner i det svarta bottenlösa hålet som är halt som av lera och fast man kravlar och kravlar så halkar man bara neråt igen, sjunker som i dy.
Med tur så passerar dagen att man just och just kan ha sitt huvud över ytan och andas det lilla som behövs så man överlever.
Ibland undrar folk om man sover på natten. Jo om Lova sover, sover man ganska bra, då kan man fly bort några timmar, med tur kanske man får drömma något fint, som sedan så plågsamt bevittnar en annorlunda sanning då dagen åter gryr.
Ni berör mig så mkt. Lova berör mig. Dina ord berör mig. Jag kan som mamma iaf snudda vid den smärta du går igenom, även om jag självklart inte kan förstå fullt ut. Alla stunder av lycka du, ni, Lova kan känna just nu är vackra. Känn ingen skuld över dem utan välkomna dem! Vi hade tur i min familj. Min man överlevde sin cancer som han drabbades av för drygt ett år sedan. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni hade fått samma tur, och sörjer att ni inte fått den...
Hej!
Har inte läst bloggen på några dagar. Ibland vågar jag knappt gå in och läsa, av rädsla för vad du just nu går igenom. Förra veckan fick vi tuffa besked och hela familjen bröt ihop. Nu vet jag att jag så småningom kommer att befinna mig i din mardröms-situation. Men det sista som överger en är ju hoppet. Tack för att du delar med dig av tankar och känslor. Ibland blir man så ensam med alla labila tankar som skiftar och ger dåligt samvete och många andras gnäll om småsaker.
Kramar Camilla
Ni lever i en mardröm, d hemska är att det inte är en dröm. D e så fruktasvärt d ni måste gå igenom, d värker i hela kroppen när jag läser dina tankar. Styrkekramar <3
Hej
Jag råkade hitta hit genom en kommentar på Hannas föräldrars blogg. Jag är en god vän till dem som följt dem i Hannas kamp mot cancern. Vi träffades på Ronald McDonalds Hus i Lund då mina tvillingar föddes i vecka 23. Min dotter Juni säljer pärlplattor på Tradera för att samla ihop pengar till sin kompis minnesfond.
Jag blir alldeles tagen av din blogg. Du skriver så bra och fängslande. Det är som att se Hannas kamp om igen. ven hon längtade ibland till mommo i himmelen. Jag är ledsen för er skull att ni skall behöva genomlida denna förhatliga jävla skitsjukdom. Lilla Lova, en liten skatt.
Något jag har lärt mig är att man inte kan ta något i livet för givet. Men du får inte förlora din glädje, du behöver den för din son. Tillåt dig att le och skratta.
Kram
Det är så hemskt! Det får inte vara såhär hemskt :(
Många kramar!
När ni lever i en mardröm måste det kännas som en befrielse med en stund av skratt och leenden. Låt dem komma och njut, ni behöver dem! Tillåt er att känna alla sorters känslor, inte bara de svarta. Ditt skratt och känslan av glädje för en stund smittar säkert av sig på Lova.
Kramar med förhoppning om att era skrattgropar skall få ge sig tillkänna så ofta som möjligt.
Jag unnar dig skratt och den glädje du kan känna trots det helvete du går igenom Anna-Maria,
vem vore mer värd ett stänk av glädje än du?
Jag nämner ej din man när jag kommenterar men självklart är mina tankar hos er båda samt även hos lille Alvin,tungt att ha en storasystre som tas ifrån en.
Hoppas Lovas natt varit lugn.
Jag fasar för att det ska stå att hon somnat in när jag går in på bloggen,
även om vi vet att så blir det så blir jag varm och glad av att veta att hon finns kvar hos er.
Egoistiskt,jag är ju inte Lova-jag slipper ju kämpa som hon måste göra,jag slipper ju ha ont.
Känner ju henne bara genom bloggen,
MEN HON BERÖR,jag vet att hon finns!!
Var på barnloppis igår och sålde barnkläder,
de var där från "Lingon och blåbär"och sålde kläder.
En storblommig färggrann klänning,
jag tänkte direkt på Lova.
Fina Lova,
ha det så gott du kan kramar från mig.
Så är livet, ingenting är helt svart eller vitt. I de svartaste stunderna finns alltid glädjestunder och det är bara du själv som kan välja att ta vara på dem utan att skämmas. Det finns ingen som kan klandra dig för att du kan le en kortare stund. Att fly från verkligheten en litet tag kan jag tänka mig att är en förutsättning för att orka med det viktigaste, dina barn.
Jag hittade hit till din blogg av en ren slump, har de senaste dagarna läst igenom så mycket jag bara har kunnat. Ibland gråter jag och ibland så ler jag. Jag kan inte första eran smärta, sorgsenhet eller ilska så som ni upplever den, men jag känner den. Eran flicka är så fin som man bara kan vara, så otroligt fin! Det är självklart att du känner som du gör, och de människor som inte förstår det, förstår nog ingenting. Jag tänker på er, även fast jag inte känner er eller har vart med hela tiden. Tack för att du orkar skriva, det får andra att tänka igenom det som ses som problem men egentligen inte är det. Du ger andra möjlighet att uppskatta livet, medan du skriver om det hemska ni upplever och ska uppleva. Ha det så bra ni bara kan, och skratta du när du vill, det hjälper nog både dig och dina barn. I alla fall för stunden.
1000 kramar!
/Sabine
Hur kan livet vara så orättvist? Har följt din blogg och den berör så otroligt. Ingen annan kan förstå vad ni går igenom. Som förälder visar du en otrolig styrka, jag tänker på ert kämpande och hoppas det ger er styrka att ta en dag i taget.
Kramar
Ingen rätt att skratta? Hm...
Tänk så här istället:
LOVA har RÄTT till att ha en mamma som kan skratta. Lova har rätt till att få veta att ni kan vara lyckliga, att ni kommer att leva vidare, att ni kommer att känna glädje. Även fast sorgen sveper över er så kommer glädjestunderna att komma också, vilken lycka för Lova att se er nu och sedan se er själsligen att ni är glada! Alla barn vill ha glada föräldrar, även Lova. Både nu och sedan när hon fått sina vingar.
Som jag skrivit innan; ta vara på dina känslor. ALLA känslor. När du vill skratta: GÖR det, när du vill vara arg; VAR det. Gråt när du behöver, var glad när du kan! Kram!
Vad bra mitt i eländet att du ändå kan skratta, att förmågan finns. Jag tror den är en form av överlevnadsinstinkt. Att du sedan rycks tillbaka till verkligheten är jobbigt, men antagligen någonting du kommer att leva med en tid framöver.
Min vinterdepression vände konstigt nog ganska snart efter min pappas död och sedan begravning (han dog av ALS). Jag har dåligt samvete då o då för att jag är så glad och euforisk, men samtidigt är det en sådan lättnad att depressionen släppt sitt grepp! Att pappa skulle dö var så väntat och på ett sätt en lättnad. Med det vill jag inte på något som helst vis jämföra det med er och Lovas situation.
Många styrkekramar!!!
Inget att känna sig dum över att få vara glad och skratta en stund Anna-Maria, du behöver oxå få vara glad stundvis. Tror nog att Lova uppskattar lite skratt och glädje runt sig och inte bara skakande huvuden och tårar. Fast det är klart man känner så som du att man inte kanske har rätt att vara glad i dessa stunder men du behöver det, Alvin och Daniel behöver och så även Lova!!!
Styrkekramar och önskan om lite mera gläje för er!!!
Var glad att du kan skratta,de skapar massor med positiva endorfiner i din kropp , vet du varför dom som var i konsentationsläger överlevde,jo de var just att dom kunde skratta,därför har man också clowner på sjukhus man vet att skrattet förkortar vårdtiden,och som du skrev Lova vill se dig glad,de gör också henne glad,varma kramar till er alla
JAg läser och jag gråter och jag är full av beundran för din förmåga att uttrycka dig.
Men jag måste fråga. Har du någon samtalskontakt? Något proffs som hjälper dig att hantera alla tankar och känslor och ilska och ledsenhet (och glädje) och stress och allt som finns inom och utom dig just nu? JAg skulle verkligen vilja tipsa om att försöka hitta någon som du funkar med. Den kommer inte att hjälpa dig med dina känslor, men ge dig en ventil och hjälpa dig att hantera allt det som snurrar.
Le så mycket du kan, var inte rädd för det Anna-Maria. Jag tror att Lova kan känner en stor trygghet i att höra dej skratta.
Skratt är också väldigt befriande även i det mest lessna stunder.
Jag har många gånga gråtit p.g.a. smärta men har en helt underbar läkare som kan få den mest lessna stund att vända.
Jättekram !
AnnaMaria du måste skratta , annars går du under!
Och precis som du skriver så vill Lova med all säkerhet ha en mamma som ibland skrattar!
Så låt alla känslor i din kropp komma fram, både sorgen, ilskan och skratten
Jag hoppas att ni ska hitta det samspelet mellan dina känslor, som jag faktiskt tror är såå viktigt när man har det fruktansvärt tufft!
Kramar
Hej, hittade hit av en slump idag, och jag kommer nog att fortsätta läsa din blogg. Du skriver jättefint och jag lider med er gällande er dotters sjukdom. Livet är orättvist och grymt. Mvh Catarina
Kan lite tänka mig hur du känner. Sista dygnet mamma levde så kom personalen in och frågade om vi barn ville ha nåt att äta eftersom vi hade suttit med mamma hela dagen. Då tyckte jag att det kändes fel att äta för det kunde ju inte mamma göra,hon var ju helt borta av alla mediciner. Så förnuftet sa en sak och hjärtat en annan. Fy fasen vad svårt det där är. Men det är klart att du har rätt att skratta men jag kan förstå att det dåliga samvetet gnager, jag tror att det är jätte vanligt. Så grymt när man tänker till och kommer på "ja just ja,det var ju så här verkligheten var". Varm kram.
Anna-Maria, jag vill skicka dig en stor kram trots att vi inte känner varandra. Du beskriver dina känslor på ett så förståeligt sätt och jag kan inte låta bli att gråta.
Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och din familj varje dag. Ingen borde behöva gå igenom det ni gör. Ta hand om varandra!
jag blir så berörd av din blogg och jag önskar så att cancer gick att botas det är så frukttansvärt orättvist att ett litet barn ska behöva vara sjuk!
massor av styrkekramar till dej å din fina Lova!
Jag hittade din blogg idag genom Wildas blogg. Har suttit & streckläst i flera timmar nu... Finaste Lova! Mitt hjärta gråter & jag kan aldrig föreställa mig vad ni går igenom. Jag sänder er all styrka...
massa kramar <3
Alla ord känns överflödiga.
Min familjs böner och varmaste kramar går till er, och Lilla Lova <3
Alla ord känns överflödiga.
Min familjs böner och varmaste kramar går till er, och Lilla Lova <3
Anna-Maria!
Det finns inget facit på hur livet ska levas. Speciellt inte i det inferno som ni befinner er i nu. Låt dina känslor komma, vilka dom än är. Lev ut dom utan att få dåligt samvete. Följ ditt hjärta, det kan inte bli fel.
Så enormt FIN hon är Lova ♥
Helt oförståeligt att hon inte ska få fortsätta leva.
Många Ömma kramar och Vamra tankar till Er ♥
Titti
De stunder då du kan glömma för en kort stund o skratta, de är att ta tillvara på. Skuld är svårt att inte känna men ingen vill väl se andra ledsna.
Det är hårt att läsa men känns viktigt att också våga ta del av andras svåra verklighet. Vi har alla våra öden och stunder i livet som vi har det svårt.
Jag hoppas du kan ta emot o känna styrkan alla läsare på nåt sätt försöker sända till er, o se en liten tröst i det. Nog är det fint att jag o andra fått dela allt även fast man så innerligt skulle göra vad som helst för att krigarprinsessan skulle slippa få uppleva världen såhär ond.
Vårkramar til er alla <3 .
Jag har aldrig varit i din situation, men när jag försöker föreställa mig hur det ska vara nuddar jag nånstans vid det du beskriver. Och när jag läser dina ord så tänker jag "Ja, precis exakt så måste det vara...". Jag tänker att det måste vara helt och hållet normalt att få dåligt samvete för att man skrattar, men samtidigt också helt normalt att man faktikst gör det nån gång. Att ha förmågan att för några minuter koppla bort mardrömmen. Det ska du vara glad för att du kan.
Finner inga ord, vet inte ens vad ja ska skriva, ni är så nära detta ögonblick som ingen förälder någonsin ska behöva uppleva, vi kommer oxå dit förr eller senare vi vet ingenting ännu, jag följer din blogg dagligen och försöker förstå vad ni går igenom, fast att vi är i samma sits som ni så känns det SÅ overkligt. Försöker sätta mig in i hur det blir den dagen Moa ligger som Lova men det känns så långt borta fast det är ganska nära här oxå. Varför ska man behöva överleva sina barn, det är så fruktansvärt orättvist. Varför varför..
Kan inget mer än säga att ni finns i mina tankar dagligen och finner inga ord. Kram Jenny
Styrke kram ......
Jag känner så väl igen känslan. När Albin var som sämst skämdes jag för att vi kunde ha sex men annars skulle Alva aldrig ha blivit till.
Man måste tillåta sig att skratta, du måste göra det för Lovas skull. Hon behöver ha minnen av en skrattade mamma med sig upp i himlen!
En stor KRAM till er!
Varför finns det ingen gud? Ingen god. Då hade livet inte vart så här. Jag blir så ledsen för eran skull för allt ni behöver gå igenom. Och stackars Lova som måste ha så ont. Ett barn är det finaste man har. Jag kan inte säga nånting, blir bara rörd av allt. Vet att man tänker att man inte får vara glad när det någon går bort t.ex. som min bror eller som när Lova är sjuk. Men man ska inte täka så. Skrattar man så skrattar man, gråter man så gråter man m.m. Du får göra det som känns bäst för dig. Det är dig och din familj det handlar om nu. Jag önskar verkligen efter mirakel. Kram till dig och din familj.
Jag vet knappt vad jag ska skriva. Det här är en sådan mardröm... Lilla fina Lova. Vad mycket hon borde få uppleva. Du har all rätt som finns att skratta. Jag tror du behöver det som det är nu...
Jag fattar inte att det kan gå så fort. När man ser bilder från i somras ser hon så glad och frisk ut, som vilken femåring som helst. Och så nu det här. Det är ofattbart. Många kramar!
En stor styrke kram till er alla.
Tänker på Er och önskar att jag kunde ta över en del av de mycket tunga känslorna ni bär på.
En liten sak jag funderat över är att om alla dom som tar sig tid att kommentera här inne skulle skänka 50 kr till Lovas spargris, skulle ju målet för insamlingen uppnås väldigt snabbt. Blir så jäkla förbannad på denna sjukdom och känner att vi måste göra något! Ska den få fortsätta att skörda liv på det här sättet? Fan så förbannad jag blir!
Kramar från Martina och fam. Östlund
Tårar när jag läser....
Vilken sötnos Lova!! Underbar liten tjej..
Massor av styrkekramar o änglar skickar jag till alla er! <3
