NÄR ÄR DET VÅR TUR?
Jag blir bitter på andra också, och faktiskt lite avundsjuk. Avundsjuk på de med jämnåriga flickor. Deras friska fina flickor som får sina klasslistor, de åker och simmar, de är med sina kompisar, de pysslar, de bakar, de gör det ena och än det andra och bara gör och gör och gör. Och mellan allt det perfekta så gnäller mammorna, de gnälls på tvätt, på trötthet, på trots, borttappade saker, lata karlar och allt möjligt tänkbart, ja och lite förkylning gnäller man också över, det dör man ju av.
( BYT MED MIG, Varsågoda.)
Jag vill också göra allt det där jag en gång gjorde med Lova. Ja, jag har rätt och bli bitter och avundsjuk eftersom man har det så fruktansvärt jobbigt. Jag kan glädjas med folk men det är bara för tungt att dagligen höra allt fint alla gör tillsammans. Det känns som om min familj är ensammast i världen med det vi går egenom. Vad är det för mening med det här?
Det kommer att bli så svårt att möta vänner sedan med jämngamla flickor, och sådana Lova lekt med.
Och hur skulle Lova sett ut idag om hon fått vara frisk? 10 månader, när man är barn ändras man mycket på bara 10 månader. Lova har också förändrats, men det är ju för att hon är sjuk.
Hon kan inte ens få till ett riktigt leénde längre fast hon vill.
Maj 2009, äppelchäck och glad.
Ja,du har all rätt att vara arg,frustrerad.förbannad
allt vad du vill och de är sunt att du är det isf att hålla de inom dig,men livet är så att människan vill gnälla även över små saker och de kanske gör att man stannar upp och tänker oj vad jag har mycket att vara lycklig och tacksam över,för ingen går smärtfri genom livet,hoppas solen skiner lika mkt på er som den gör hos oss,varma kramar
jag förstår dig anna-maria, finns här för dig om du behöver prata av dig..kramar
Åh vad jag känner igen mig i detta!
Jag Kan också blir riktigt avundsjuk och också irriterad på mammor och pappor med fullt friska barn som gnäller i oändlighet. Har många gånger tänkt att dom borde få prova på en riktig motgång så kanske dom skulle uppskatta det dom har lite bättre.
För oss går det ju nu bättre och bättre hela tiden men det är ju ännu långt ifrån bra.
Jag är ändå tacksam för hela den här resam. Inte bara att jag fick min guldklimp såklart utan också för att jag nu kommer uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt. Kommer då aldrig mera ta något för givet.
Hoppas det vänder och ni får lite medvind i era segel.
Kramar
Hej!
jag har följt med din blogg sedan en kompis tipsade mig om den. Jag kan inte med ord säga hur ledsen jag är för er skull och för det lilla Lova får genomgå. Jag tror inte en ända människa, inklusive mig själv kan förstå hur det känns för dig, för er alla.
Människan är så otacksam över småsaker, vet med mig själv att man gnäller titt som tätt över jävligt onödiga bagatellet. Ibland funderar man varför det blir så?
Själv har jag säkert fått mitt kors att bära, fast på helt annat sätt, vi har nämligen i många år med min man kämpat för att hans barn skall ha det bra, men deras mor använder dem som slagträn då hon vill komma åt oss. Friska barn, som sakta men säkert bryts ner mentalt...tills de står på avgrundens rand.....
Kan absolut inte jämföras med det ni går igenom och vill inte göra det heller, men gå in och läs på min blogg om helt vardagliga ting varvat med humor, gnäll och ibland tröstlöshet....kanske jag kan med ens en ända text pigga upp dig lite.
Stora styrkekramar!
Du FÅR vara arg! <3
Skriv av dig!
Kram!
Anna-Maria, du har så rätt. Ibland är det som livet är en helt oändlig resa av bara tråkigheter och elände. Och vem bestämmer vem som ska drabbas av vad och när det får vara nog för en familj ?
Jag har många gånger funderat på det själv sedan jag råkat ut för ett par olyckor och varit där precis på kanten och inte sett någon ände i det hela.
Livet är bra orättvist och jag har många gånger svårt att tro att man blir startkare av motgångar. Kanske till en viss del, men blir det för mycket ja då är det inte lätt att hitta en ljusglimt.
Jag önskar er en ljusglimt här och nu som bara växer och växer.
Jättebamse kramar !
Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser dina ord. Du har all rätt att känna allt det du känner och mer därtill. Ibland är livet verkligen orättvist. Jag känner inte er men har följt Lovas och eran kämpiga resa här i bloggen ett tag. Skickar massor med styrkekramar till Lova och er alla som kämpar tillsammans med henne.
/Karin
Jag har aldrig kommentrat innan, kanske för det är svårt & sätta ord på hur man känner. Men nu känner jag mig nästan tvungen. Klart du får vara bitter klar du får vara sur och hata hela världen. Det vore väl konstigt annars. Livet är ibland helvetes orättvist & grymt. Jag tittar in hos dig varje dag & förundras över din stryrka och ditt mod. Din älskade lova har fått mig att öppna ögonen iallfall. Jag var innan så nere och bitter över att jag tvingades bo i en stad jag inte alls vill pga av gubbens jobb. Men istället för att vara bitter över det numera njuter jag av mina barn varje dag & spenderar så mycket tid med dom som det går.
Jag önskar jag kunde hjälpa dig & ta bort eran smärta, för ingen förtjänar detta. Men jag vill ge dig en stoor guldmedalj för att du orkar,kämpar & gör allt för dina barn fasten du nästan går i sönder inombords.
Många kramar Julia ( ifrån danska tråden)
Du får vara arg o avundsjuk,
det är en sund reaktion tycker jag.
Fast jag e allt lita avundsjuk på dig som har en sån fin o underbar dotter,
önskar att jag kände henne och fick krama om och smeka de goa kinderna.
Med tre egna barn kan jag ana det helvete du nu går igenom men bara ana...
Jag vill också tro på mirakel men det känns fjuttigt att tala om,då du själv och läkarna ser att det går åt ett annat håll för fina Lova.
Inga ord kan trösta vet ej vad mer att säga,
men tack för att du skriver denna blogg och tack för fina bilder på en underbart vacker tösabit!!!
Jag förstår dig till fullo, arg besviken, avundsjuk.
Kan inte förstå allt gnäll om vardagssaker........
Hade vår fine Mattias fått leva hade jag varit världens lyckligaste mamma. Nu lever jag för alltid med en stor saknad och sorg och ska hantera det. Inte lätt............
Kramar/Elisabet
Man får vara bitter, faktiskt. Jag hade en period för någon månad sedan när det hänt rätt jobbiga saker och jag satt tyst och var skitförbannad på min mamma som satt och klagade över banala grejor vid middagsbordet... Och då kunde det inte jämföras med det ni nu går igenom.
Sen är det väl så, att alla har olika upplevelser i livet...
Önskar verkligen att ni kunde få lite medgång nu... Kram!
Kan inte säga att jag förstår hur du känner dig, men kan ändå förstå att du känner som du gör. Är inte religiös av mig, men tror ändå att det finns ngn däruppe, därför ber jag o barnen varje kväll för Lova och resten av er familj. Hoppas så att allt löser sig, gör ont i mammahjärtat att läsa hur ni har det:( Många styrkekramar till er!!!!
Arg får du va, bitter o besviken på livet har du oxå all rätt att vara. Hoppas att ni kommer att få uppleva lite positiva dagar oxå i framtiden o inte bara detta denna väntan, oro, alla funderingar på allt. Det e lätt att falla in i det dagliga gnället med tvätt o städ o snoriga ungar, men när man läser din blogg varje dag så dimper man ner igen i "verkligheten" i er verklighet som du berättar om alla dagar och som man deltar i med både glädje och sorg. Styrkekramar från en snorig morsa ;)
Känner igen känslan att man blir bitter och avundsjuk på alla som får behålla sina barn och som får göra, göra, göra. Se dem bli stora, vuxna, veta att barnen är lyckliga och att man gjort ett bra jobb.
Varje dag hoppas jag på mirakel och att ni ska få behålla lilla fina underbart vackra Lova.
Styrkekramar/ ängeln Winstons mamma
I ditt läge får du känna precis vad du vill! Tänker på er!
gud vad tårarna rinner:(
jävla skit liv finns inget att säga..
Du hade iaf en sjukt fin dotter, verkligen & hennes namn var fint md lova ett av mina favoritnamn.
Livet är skit det är jobbigt, men tänk tbx till dom fina studerna md lova.
& dom som har sina barn vid sig som kan vara ute leka har friska barn, & du som fick lida det är orättvist, lova lilla lova varför just du? :(
Lova var förfin för denna värld, som du skrev den som gud älskar dör ung, lova var ett älskar barn & det såg man på henne.
finns inget mera att säga.
många kramar till dig & din familj & din dotter lova i himlen,<3
