TUNG DAG

Fy vilken tung dag det har varit idag. Man får verkligen kämpa på. Alvin är ju så go och glad men saknar ju sin syster.
Nu ser man vad fin användning barn har av varandra, hur gott syskon gör. Men hur stor förlusten är då en försvinner eller dör.
Det gör ont att se honom vara ensam också. Under 3 år hade han en syster vid sin sida. En liten lärarinna och lekkamrat, en följeslagare.
Och hur tyst huset blivit, inte samma stoj och stim längre, inget barnabråk och inget bubblande skratt från två barnamunnar.
Och vännerna med flera barn smärtar att se, de man umgåtts med, de våra barn lekt med. Livet känns fel och orättvist.


V a r f ö r?





Kommentarer
Postat av: Linda

*kramar om*

2010-05-30 @ 21:45:44
Postat av: Lisa (sjubarnsmamma)

Varma kramar

2010-05-30 @ 21:52:26
URL: http://www.sjubarnsmamma.com
Postat av: Carina

Kramar om dig och skickar lite styrka åt familjen <3 hoppas på mindre tunga dagar så småningom, iaf lite mindre av de tunga och lite fler av de ljusa.

2010-05-30 @ 21:53:07
Postat av: sussie

Ger dig oxå en kram.. och krama om lillkillen oxå..en stoor kram.!!!

2010-05-30 @ 21:59:11
URL: http://www.sussiestjerneby.blogspot.com
Postat av: BeckaHBitcH.se - triss i gossar

Jag instämmer med ett argt vrål.



VAARFÖPÖÖÖR??!!! :-( jag vill inte!!! Jag vill inte att barn ska dö! jag VILL INTE att Lova ska vara en ängel, jag VILL INTE att Alvin ska vara utan sin syster och jag VILL INTE att ni ska behöva sakna, uppleva den där smärtan! jag VILL INTE!



VARFÖR???!!! Hur kan det få vara så här?!!



<3

2010-05-30 @ 22:11:07
URL: http://beckahbitch.se
Postat av: Jill

Ååhh va det gör ont o höra:( Många styrkekramar till er <3

2010-05-30 @ 22:12:35
Postat av: Niklas. Hannas pappa

Anna-Maria,

Karbonpapper...Igen...

Karbonpapper på ALLT du/ni går igenom om som du refererar till...Fruktansvärt...

Lovas kompisar...Det stinger till ordentligt i hjärtat varje gång man ser sitt barns kompisar.Nu, efteråt. Situationen är så skev så in i H-E:s FEL, när Hanna - Lova - inte är med sina kompisar. Vad hände????? Är det på riktigt????

Men tack och lov kan man vara nära kompisarna igen efter hand...

Syskon...Vår Sara var/är vår livlina - inget snack om saken...Samma dag Hanna fick sin dödande (i förlängningen) hjärnblödning fick vi veta att det växte en människa i Kickis mage. Hur makabert är inte det????

Men, Alva - som hon heter - klarade den fruktansvärda anspänning som vi/Kicki levde under och föddes som ett dubbelt mirakel i februari. Hennes födsel räddade förmodligen min fru...Och Sara...Och mig...

"Massmis med" från en som kommer att finnas här på avstånd men ändå med er så länge ni vill och tillåter

Niklas, Hannas stolta pappa

2010-05-30 @ 22:16:18
URL: http://hannagull.wordpress.com
Postat av: En farmor

Ni finns i min varma tanke...

2010-05-30 @ 22:34:18
Postat av: Frida

Tänker så på er! Det gör så ont att läsa om allt ni tvingas gå igenom.

Många kramar till er alla.

2010-05-30 @ 22:34:57
Postat av: Tasnim | Vardag & Bloggdesign

Massor med kramar!<3

2010-05-30 @ 22:49:04
URL: http://tasnim.blogg.se/
Postat av: Amanda<3

skickar mängder med kramar till dig o familjen <3

2010-05-30 @ 23:13:37
URL: http://jessicaaamandaa.blogg.se/
Postat av: Monica

Det är så orättvist

2010-05-30 @ 23:46:19
URL: http://barbamamma.bloggagratis.se/
Postat av: fridda

KRAM!!

2010-05-31 @ 04:54:33
Postat av: Maria

Ja syskonet är ens livlina. Men det är ändå fruktansvårt tufft att se syskonet för man ser den som gick bort genom det. Anthony var för Leo någon som du beskriver, en lekkamrat, någon att bråka med och någon som tog om hand, och det gör så ont att se att han nu är ensam kvar. Men som sagt, på samma gång är det tur man har syskonen,vi har ju överlevnadsplikt gentemot dem....



Kramar...Maria

2010-05-31 @ 08:21:43
URL: http://anglamammaforever.blogg.se/
Postat av: Lotta

Hej! Jag undrar om det är okej för er att jag lägger upp en direktlänk till Lovas spargris i min blogg? Varma styrkekramar! /En annan mamma

2010-05-31 @ 08:55:29
URL: http://esmeralda71.blogg.se/
Postat av: Lisa

Varma kramar till er.

2010-05-31 @ 08:56:25
Postat av: Anonym medmänniska

Det måste göra fruktansvärt, fruktansvärt ont att fölora ett barn. Jag vet inte, jag har inga barn att förlora, men jag har varit i skiten och jag vet att hur dåligt man än mår så kommer det att bli bättre. Känslor är aldrig beständiga, de förändras och ni kommer må bättre. Men det kommer ta tid. Och det måste det, ni kommer att gå igenom alla stadier av sorg och såsmåningom kommer ni kunna tänka tillbaka på Lova och le.



Jag tror inte att det finns någon mening i att hon dog, det var något fruktansvärt och hemskt som bara hände, men ni kommer att klara er igenom det här det vet jag. Jag ber er att tro på det och på er egen styrka, livet har drabbat mig hårt och efter fyra självmordsförsök vet jag att det som hände mig inte hade någon mening, det bara hände.



Jag tycker att det är otroligt bra, ödmjukt och starkt av er att dela med er av allt det här på bloggen. Att skriva är jättebra när man behöver avreagera sig. Och angående de där idioterna som skriver en massa onödiga och dumma kommentarer - ignorera dem. De är barnsliga och lider uppenbarligen av någon kraftig empatistörning. Jag tycker inte att de är värda din uppmärksamhet. Den kan du ge till någon som förtjänar den.



Jag avundas ert styrka och mod.

Och om det värmer får ni en stor virtuell kram.

Kram

2010-05-31 @ 09:22:28
Postat av: Helen

Ja, varför? Varför? Tänk om man hade nåt svar på det....jag tänker så mycket på er och skickar styrkekramar till er, en extra kram till Alvin, från Malmö

2010-05-31 @ 09:31:40
Postat av: mira

Jag hoppas att sorgen en dag inte ska kännas så vass. att ni ska finna ett sätt att leva vidare med den saknad som alltid kommer finnas efter fina Lova! Tänker på er!

2010-05-31 @ 09:42:42
URL: http://metrobloggen.se/missne
Postat av: mira

Jag hoppas att sorgen en dag inte ska kännas så vass. att ni ska finna ett sätt att leva vidare med den saknad som alltid kommer finnas efter fina Lova! Tänker på er!

2010-05-31 @ 09:43:05
URL: http://metrobloggen.se/missne
Postat av: cecilia

Läser och gråter, läser mer, gråter ännu mer... Blir så otroligt berörd dina ord, dina tankar. Ingen som upplevt ett barns död vet eller kan ens föreställa sig vilken smärta det är. En hel familj går i tusen bitar. Det går att pyssla och limma och laga lite, men en stor skärva är för alltid borta. Att leva med en förlusten efter att ha mist sitt barn är rena totyren. Smärtan avtar i styrka det gör den....men det går aldrig över. Man får som anhörig omvärdera hela livet....plocka ut dom små vackra delarna och njuta av dom. Kan bara sända styrka i tankar. Kram Cecilia

2010-05-31 @ 10:06:02
Postat av: Pernilla

Hej!



Jag har följt din blogg de senaste månaderna, jag blir förtvivlad över hur grym verkligheten kan vara. Och jag förvånas över hur grymma människorna kan vara som kommenterar dina inlägg. Jag kan inte förstå hur någon kan skriva såna elaka saker som jag inte ens vill citera här. Det är alldeles frivilligt att läsa andras bloggar. Den här bloggen är din ventil när det blir övertryck i känslorna, använd den precis som du gjort tidigare, va stolt över att du vågar visa dina känslor och va stolt över din fina Lova som kämpade så duktigt och var stolt över din underbara Alvin som skänker glädje och hopp om framtiden.

Sorg är svårt, sorg är livslångt men blir till slut hanterbart.. fram tills den blir hanterbar så måste man få leva ut sorgen på sitt eget vis.

Lev ut, skriv ut dina känslor, den som inte kan hantera det behöver inte läsa din blogg. Och du.. man måste inte alltid vara stark, man får bryta ihop när livet är elakt mot en!

2010-05-31 @ 11:24:00
Postat av: Mamma till 10

Skickar även jag massor av kramar......tårarna sitter i ögonen...../Bettan

2010-05-31 @ 12:59:17
URL: http://www.metrobloggen.se/Mamma1
Postat av: marina

Beklagar sorgen efter er fina lilla flicka! Tyvärr vet jag vad du går igenom.. Kramar!

2010-05-31 @ 14:03:04
Postat av: Jossan

Varför ska livet vara så orättvist på många sett, Lova skulle funnits kvar idag, sprungit i gräset gungat och hoppat studsmatta det är så jävla fel, kan inte finnas någon gud. Men jag tror att Lova har hamnat på det finaste av alla lekplatser och där finns ingen jävla cancerdöd! Ni finns alla i mina tankar varje dag. Kram Jossan

2010-05-31 @ 14:21:05
Postat av: lotta



En stor varm kram! Vad livet är orättvist tungt för er. Det är garanterat en stor smärta att se att Alvin måste klara sig utan storasyster. Syskon är ju av det finaste som finns! Även jag reagerade på din sorgsna blick i det tidgare inlägget. Vad sorgen lyser i dina ögon. Och då var du ju ledsen redan på den tidigare bilden- i motsats till ännu tidigare bilder.



Ta väl hand om varandra. Jag önskar att Lovas begravning blir en minnesvärd dag för er, trots att det är en stor sorgedag.

styrkekramar!

2010-05-31 @ 14:41:28
Postat av: Veronica

Jag tycker som dig,

BeckaHBitcH...

Jag vill också VRÅLA: VARFÖR !!!????

Anna-Maria,

kram till er alla-en stor en till lillebror Alvin som nu måste slåss mot ensamheten och saknaden av sin fina fina storasyster och lekkamrat :(

Lova,

hoppas det är sommar och sol hos dig:) och att du busar och har skoj hela dagarna!!

2010-05-31 @ 15:33:52
Postat av: Ingegerd Holmqvist

Varför? det finns det inga svar på, hade det gjort det så hade världen sett annorlunda ut.. men vi som gått i dina skor, vet att glädjen kommer tillbaka. Det måste få ta sin tid, men den kommer tillbaka, om än lite skörare . Ni finns i våra tankar! Ingegerd

2010-05-31 @ 17:05:23
Postat av: mamma med 3 eller 4 barn

Känner så igen det du skriver. Jag lider fortfarande för vårt äldsta barns skull, att han blev så ensam, trots att han fått två syskon till nu senare. Och det var han som gjorde att vi överlevde. Smärtan i att se andras barn med sina syskon, barn i samma ålder som den som fattas, det går nog aldrig över. Frågan - "hur många barn har du?" "4 - men..." Så svårt att svara på den frågan, man orkar inte alltid förklara åt alla. Jag har dåligt samvete för att vår äldsta blev ensam, fast jag vet att det inte är mitt fel och fast jag vet att jag inte kunde göra något åt det. Det finns ingen tröst. Men tiden går fast man tycker att den stannar, och det hjälper lite, men bara lite. Stor kram till er.

2010-05-31 @ 21:29:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0