Dolce Bambini

Jag kan bli riktigt sentimental av att läsa om en del saker. Bara att läsa om Annas syn på begravningar känns skönt att läsa, det en del kanske tycker är konstigt och så kan man ju inte göra och allt vad som kan blossa upp i människors inre tankar är egentligen bara dumheter. Man kan göra det mesta egentligen som är tillåtet, man skall inte tänka vad andra tycker och vill. Som närmast anhörig, barn, förälder eller vem som nu mist, gör det du tror och vet att den avlidne hade tyckt om.


För oss var den den ljusa klädseln för de som ville viktig för att Lova att Lovas minne skulle bevars med samma ljus.
Och för att hon var ett litet barn. Även om valet av kläder också fick anmärkningar.
Ballongerna vi släppte var också viktiga fast någon kanske tyckte att det inte skulle finnas ballonger. ( Ja det fanns ju tyvärr de med )
Minnesstunden efteråt gick i ett ljusare tema med rosa tårtor och sånt.
För oss var dessa små moment oerhört viktiga, för att vi föräldrar skulle kunna känna att vi får sörja som vi vill. Inte som andra tycker att vi skulle göra hennes begravning. Skulle vi följt den hade vi inte mått bra alls efteråt, inte för att man mår bra men vi skulle mått SKIT ännu mer. Kistläggningen har vi inte berättat om åt just någon eller ens någon för det har varit en mer privat stund. Men den var svår, " vacker " och Lova fick en del viktiga saker med sig, så som många gör.


Vad jag vill säga är att ingenting är fel för kan man åka brandbil från begravningen så kan man göra det mesta.
Läs mer här. Visserligen gäller temat borgerlig begravning men det är ändå, fantastiskt, att våga tro på sig själv och tro på det man gör för den avlidne om den ej hunnit önska sig en speciell form av begravning.


Eftersom jag är dålig på att svara på många kommentarer men läser alla, så har det ploppat in några frågor.
De tänkte jag ta och svara på i ett inlägg imorgon. Bla om rådjurssoppan, minnesstenarna och bilder för ett minnesklipp till Lova, så om ni som undrade om detta, läser, håll utkik då.