16 OKTOBER
Lova var alltid stolt över sin pappa och var han ute och jagade och han kom hem var hon bland de första ute för att möta honom igen med ett glatt utrop som löd " Fick du något ". Och hur ögonen tindrande på flickan om han lyckats få fälla ett rådjur eller två. Många barn kanske skulle titta med fasa men för Lova var jakten en naturlig del i livet liksom chips och godis och bolibompa. Hon tyckte inte synd om det nu ickelevade djuret utan det var bara " mat " nu.
Lova tog allt så naturligt, hon litade på oss, på de vuxna och på livet.
Lovas 5 månaders dag sedan hon lämnade oss och jordelivet närmar sig. Snart har det gått ett halvt år. Vad har alla normala familjer gjort under dessa månader? Jo antagligen samma sak som vi gjorde en gång i tiden, levde som man skulle men jag tyckte alltid alla andra ändå var så stressade med allting, jobb, dagis, handla, middag, familjemiddagar, träffar hit och träffar dit. Resa. När hinner man andas i den takten? Jag som tyckte att livet blev helt overkligt annorlunda, i vårt nästans ibland tråkiga liv då Lova fick sin diagnos. Med den sjukdomen skulle ett liv med hundra olika inplanerade ting aldrig fungera. Var det månne därför lotten föll hos oss, vi hade " tid " för att få uppleva det fasansfulla? ( och emellansåt lärorika på ett vis, man lärde sig mycket, man också kunnat vara utan, blir svårt att förklara hur jag menar, men jag hoppas någon förstår )
Vi var tydligen utvalda att bli cancerbarn och Änglaföräldrar, det låter ju hur sjukt som helst.
En person sa åt mig en gång, en som inte på något vis levt samma väg som vi då jag undrade varför en del bara glider runt utan större bekymmer i livet, det mesta går bra för dem, och de är friska osv.
Svaret blev inte helt otippat, därför att han trodde att dessa människor inte skulle ha styrkan att gå genom något så svårt, därför på något vis trodde han att de fanns vissa utvalda för allting. De svagare fick gå en lättare och smärtfri väg. De med mer styrka fick fler svårigheter.
Själv känner jag mig som jag varit en hemsk människa i ett eventuellt tidigare liv, och straffas för allt ont jag gjort i nutid.
På tal om tidigare liv och livet efteråt. Läste jag hos Evelinas mamma om hennes besök hos mediumet Terry Ewans.
Läs här, jag var själv rörd av hennes berättelse. Något finns efteråt men vad.
Vad intressant det är som den här personen sa till dig. Jag har precis börjat fundera på samma sak, efter att många sa till mig hur stark jag är. Då fick jag tanken att kanske de som är starka drabbas av mer i livet, för att de har styrkan att klara det, medan de som är "svagare" får mindre jobbiga händelser. Jag vet inte om det är sant, men det tyckte jag var intressant att läsa här precis samma tanken som jag hade i mitt huvud.
Och sedan brukar jag tänka även på det som du säger, att om det finns tidigare liv, gjorde jag då massa hemska saker och nu straffas jag för dem. Vem vet? Men jag hoppas att ingen av de här teorierna stämmer och i framtiden bara glädje väntar på oss.
Kramar till dig och ha en fin helg!
Glädje, harmoni, lycka och...kärlek väntar på oss.
Det är min fulla övertygelse successivt sprungen ur våra påtvingade förtvivlade efarenheter.
Hoppas att ni kan finna glädje under helgen A-M,
"Massmis med"
Niklas
Å herregud, det är svårt att tro på att de vi saknar finns här omkring oss men det känns mer verkligt efter den berättelsen. HOPPAS att kroppen bara är ett skal och att själen alltid finns kvar, tillsammans föralltid.
herre gud vad jag grät när jag läste de där. o låten dom spelade samtidigt. Saknaden av Lova kommer aldrig aldrig o ta slut. saknar henne hela tiden. gummors lilla trollunge som var en riktig kämpe in i de sista.
ja jag har oxå funderat många gånger i livet varför just endel prövas hårdare än andra, finns det nån mening och ibland känns det som endel verkar glida runt på nåt bananskal fast de gör det säkert inte, de kanske inte har det så lätt dom heller fast på andra plan än man själv har. Tyvärr e det ju så att en förlust av en älskad människa syns, märks och känns kanske mycket mer än vad andra problem gör. Jag fortsätter i alla fall och grunna på varför endel ska testas till bristningsgränsen.
Styrkekramar
