INGENTING
Sorgen och saknaden har en i ett järngrepp alla dagar som är hårt, tungt och mörkt och fast man har sina fina vackra minnen kommer dessa riktigt vidriga down perioder. Hur jag än tvingar mig att se OK ut, le och prata normalt med andra så är det inte jag. Ingenting av det jag gör är den jag en gång var längre. Och jag blir aldrig igen den jag var förut, inte tankemässigt, inte känslomässigt, inte på något vis densamma. För mig känns det bara orätt att se dom som skulle vara Lovas skolkamrater få springa runtomkring på skolgården där Lova också skulle fått springa nu.
Alla Lovas saker som finns runtom, men inte används av henne mer, det finns hur mycket jag räkna upp som helst som bara är fel, blev fel, är orättvist. Mot vår familj.
Och skulle det inte räcka med sorgen vi får bära på, med den kommer också det dåliga samvetet, då man kanske inte alltid var den där drömföräldern alla vill vara, då man är trött, nojsig, tjatig, inte hinner, inte orkar, inte tänker göra, när man är i sina down-perioder i sorgen så kommer också anklagan mot en själv med dessa gamla oförätter upp, de som nog alla föräldrar har mer eller mindre. Tänk om man gjort annorlunda då, och då, sagt annorlunda då och då. Men vem skulle någonsin veta att ens barn skulle gå och bli jättesjukt i cancer, för att dessutom dö ifrån en. Då känner man nästans som att man blir straffad för att man inte varit nån gyllene curlingförälder som bara gör allting rätt konstant. Man ältar med sig själv varför sa jag nej den där gången och varför bråkade vi den dagen.
Det är tungt att sörja, det är tungt att sakna och längta och fast man har fler vackra minnen än de där dåliga dagarna så är det så jobbigt de gånger man minns något dåligt. De kan nästans förstöra en hel dag. Även om man sa förlåt åt varandra den där gången om man var " dum " mot varandra, även om man gottgjorde det man inte hann med en annan gång, så ändå så finns det där, varför gjorde jag så och varför for vi inte och tex badade den dagen osv.
Nu blev det långt inlägg igen men jag hoppas att någon förstår hur jag menar. Jag vet ju vad jag tänker men ibland blir det fel då man skriver.
Förstår precis vad du menar.Alla Skuldkänslor för vad man gjort eller inte gjort, tänk om man gjort annorlunda...., man blir tokig av alla tankar som snurrar i huvudet. Styrkekramar.
Vilken fin blogg du har! Den är så känslofylld och tårarna rinner varje gång jag läser om er älskade Lova. Man kan ju inte ens förstå vad ni måste gå igenom men ändå förstår man ju på ett annat sätt eftersom jag själv har 3 små barn. Aldrig i livet skulle man ju orka fortsätta leva utan dem. På något sätt får man en påminnelse om att ta vara på varandra och inte ta varandra för givet, stora som små. Ingen förälder är perfekt hela tiden men visst får man skuldkänslor då orken tryter och man är snäsig o fräsig och inte "gör som barnen vill". Så är livet, man kan inte orka vara perfekt varje dag fast man så skulle önska. Svårt att sätta ord på känslorna men jag önskar av hela mitt hjärta att ni orkar kämpa er igenom sorgen och det gör er till starkare o bättre människor. Min man har haft cancer o besegrat den en gång och vi kom nog starkare ur den krisen tillsammans. Ta hand om er! Kram
Hej !Har precis nu på morgonen gått igenom "nästan " hela din blogg & gråtit floder tårar. Vilken underbar familj ni är. Har själv 2 barn men kan ju alls tänka mig hur det är att förlora eget barn , Men har förlorat min pappa till cancern 8/2-09 och har en syster som tagit bort 1 bröst pga cancern & nu har den jävla skiten kommit tillbaka runt samma ställe och även satt sig i nacke ,nyckelben . Hon har genomgått både strålning & cellgifter ,jag vet inte riktigt hur hon mår för jag vågar inte fråga för vill nog inte höra svaret .
Kan ej jemföras jag vet ,men känslan att förlora 1 barn kan te sig olika , vår son har blivit utsatt för ett rånförsök på sin cykel "låter ej så farligt " men denna personen förföljde från skolan & stannade utanför huset där vi bor och gick in på våran trädgård & slog, misshandlade sonen för att få hans cykel . Fy vilka tankar jag haft över vad som kunnat hända jag var inte hemma utan hade ju valt att möta lillasyster från skolan. Man får ha jäkla pissdagar också. Men jag säger inte att allt har en mening som händer för det köper jag inte heller ,men tyvärr kan vi ej göra något åt det som händer, drabbar oss & vi har alla i familjerna gjort vad vi kunnat & våra barn känner ju att vi älskar dom ovilkorlöst även om vi inte alltid gillade vad dom gjorde Många kramar genom spacevärlden nu till er.
Jag förstår. Förstår både känslan av, konstaterandet, att man aldrig blir densamma. Jag förstår hur orättvist det känns att se andra barn som gör sånt som ens egna barn också skulle gjort. Och jag förstår det dåliga samvetet.. även om jag inte hann säga särskilt många nej till min son, han blev ju inte så gammal, så har jag dåligt samvete för alla gånger han skrek och jag blev irriterad, alla gånger han kanske fick vänta lite för länge på mat, alla gånger han ville vara hos mig (så mammig som han var) men jag behövde en paus. Dåligt samvete för de nätter jag bara önskade att han skulle somna om utan nattmaten och så vidare. Så jag förstår och tycker att det är bra att du skriver det, normaliserar det. Jag tror att du har rätt i att ett dåligt samvete kommer med föräldrarollen, det hör till att man aldrig känner sig tillräcklig. Jag har länge lidit av de tankarna gentemot Winston eftersom att jag inser att jag aldrig kommer att få höra honom, som vuxen och med lite perspektiv, säga att jag varit en bra mamma. Men jag blev trött på att känna så. Så jag bestämde att JO, jag var en bra mamma. Är en bra mamma. Jag älskade honom. Även fast jag lät honom vänta, gnälla, fast jag blev irriterad, var trött och behövde egentid så älskade jag honom och det är det som räknades. Jag älskar honom fortfarande och när det kommer till mina barn så är jag världens bästa mamma, med alla mina tillkortakommanden. Bestäm dig för det. Att du ibland sa nej hör till livet och Lova älskade ju livet. Bestäm dig för att hon vet att du älskade och älskar henne och att det är det hon tagit med sig. Att du är världens bästa mamma till Alvin och Lova, de kunde inte fått någon finare.
Visst är sorgen tung. Den är ständigt närvarande. Ibland, vissa dagar tyngre än vanligt. Då får man göra just - ingenting.
Varma kramar!
Jag kan bara hålla med dig.......man lever ett annat liv idag, så mycket saknad som finns går inte att sätta ord på. Så mycket Varför? som alltid finns i tankana.....så mycket förvivlan som väller fram. Allt detta som vi änglaföräldrar känner men ingen annan kan ana.
Jag kan bara tro och hoppas att detta livet vi lever nu på jorden är en början på något större.
Kramar om dig/Elisabet
Jag är helt säker på att du har gjort allt för Lova och en bättre mamma kunde hon inte få!
Det är oerhört svårt att ens försöka sätta sig in i din situation. Men några tankar kring detta har jag ändå..
Jag tänker som så att du har gett henne det allra bästa. Det som du har känt varit det allra bästa just då. Ibland har det varit nej, ibland ja, men de besluten du tagit har du gjort med både din och hennes vetskap att du älskar henne. Även fast jag inte känner dig så kan jag genom din blogg se att just den kärleken alltid varit närvarande i erat liv. Och även fast det är åt helvete att det är som det är så finns den där, känslan av kärleken.
Att du satt gränser och ibland sagt nej är också en del av kärleken!
Jag tror inte Lova skulle önska sig nått annorlunda än precis som du gjort! Jag tror att ni har varit perfekta åt varandra.
Vi tänker så lika alla vi änglabarnsföräldrar.Hur mycket har vi inte ordat att VARFÖR vår Simon??Han var ju så omtyckt,rättvis,humoristisk,hjälpsam och framför allt LEVNADSGLAD och aldrig sjuk.Så hände detta!!!!Vad har vi gjort för fel??Älskade vi honom för mycket???Gjorde vi för mycket??Varför blev vi straffade så hårt så vi skulle förlora honom??Tusen galna tankar fladdrar omkring i våra hjärnor.Jag tror att vi tänker och funderar i dessa banor alla vi änglabarnsföräldrar.Vi måste ,måste för att överleva själva och finnas till för syskonen bl.a Kram Kia
Håller med Kia helt och fullt. Att tillhöra "änglabarnsföräldrarskaran" är...makabert, och helt surrealistiskt...Vad hände????? Hur är det möjligt???? Men banden som förbinder oss alla är omöjliga att klippa...
"massmis med"
Niklas
är så sant de kia och niklas säger.har själv dåligt samvete för att man sa nej och ibland var arg men du har ju gjort Lova till den fina tjej hon var,jag tror att barnen vet hur mycket vi älskade dom.Är snart ett år sen min dotter hastigt lämnade mig å snart skulle hon fylla 10 år.Jag tror i allafall att lova fick dom bästa föräldrarna för du verkar ha satt dina barn i första hand i allt många kramar
Jag förstår inte. Men jag får en känsla inom mig när jag läser om din saknad och sorg. En känsla som även för mig, som inte har något änglabarn, känns övermäktig. Det gör ont i mig fastän jag inte vet och inte förstår. Jag beundrar dig för att du tar dig igenom dagarna! Önskar er en fin höst och vinter med mycket snö till Alvin!
du var en så bra förälder som du var, du var den bästa mamma lova kunde ha
Sitter nu och läser igenom gamla inlägg då jag inte visste att du hade öppnat bloggen igen.... Jag har inte förlorat något barn men jag lider mycket av ångest och just oron och rädslan över att barnen ska tas ifrån mig och mitt dåliga samvete över saker jag borde gjort annorlunda isåfall gnager i mig dagligen. Jag är säker på att Lova tycker att du är världens bästa mamma och hon vet hur mycket du älskar henne!!!
