Dolce Bambini

Igår var jag och sonen ute och gick och bara ett femtiotal meter från huset genar en ekorre över den lilla vägen vi tar. Upp i en björk far den och sätter sig på en gren, och fast träden står tätt med tall och björk stannar den på sin gren i björken och sätter sig och tittar ned på oss, och vi tittar på den en liten stund och småpratar med den där den sitter och lyssnar utan att flytta sig vidare. Mörktbrunorange med yvig svans och små tassar och svart ögon blickar den ner tillbaka på oss.


Det är ganska fint att bo nära naturen då man möter de allehanda skogens djur. Fast den där " stora vägen ", Getavägen hade gärna fått grävas av för det stör sig på både jag och min man på fast vi bott här i 6.5 år så lär man sig inte med de där bilarna som åker tidiga morgnar, eftermiddag och tidiga kvällar. När det är vinter däpar snön lite men nu burrar det ordentligt och då har jag faktiskt bott i stan i tonåren, nästans i rondellen dessutom. Jag måste varit döv på den tiden. Oberörd av det mesta som de flesta när man är 16,17,18, lever mer för dagen och i sin tonårsvärld. Om det inte vore för att att vi vill ha alla minnen kvar, alla platser runtom där Lova vuxit upp finns och andas henne kunde vi likabra bo långt ute i trollskogen hela familjen. Det skulle vara skönt, bara lugn och ro och sinnesfrid från allt billjud, stress och hekt.