DEN SANNA SORGEN *LÅNGT

Min blogg, måste ju vara ganska "annorlunda" trots allt. Det är väl jag som bara inte tänker på det, kanske inte alla tänker på det. Hur den först var egentligen "no-body" med lite ditt och datt som tar en enorm vändning, där jag väljer att lämna ut mycket av den svåra tid som kom då Lova blev sjuk och den fruktansvärt tunga tid som började då hon inte överlevde sin cancer och den riktigt massiva sorgen innan man famlande började finna en liten väg, genom sorgens mörker.

Ni fick följa med i hopp och förtvivlan, där ingick helikopterfärder, hotelljakt från en mamma med en liten lillebror på bara 2,5 år, tårar i tysthet, epilepiskt liknade anfall hos sjukt barn som ingen fattade var de kom ifrån, Ni har följt min tredje graviditet som också är ett bevis på att någonstans finns en fortsättning bara man vågar ta den, hur jävligt allt än är just för stunden. För oss och speciellt för mig blev den graviditeten en räddning bara den i sig, en riktigt sorgebooster mot tystheten och de stilla dagarna då vardagen kommit ikapp och alla andra bara levde sina vanliga "normala" liv och antagligen tröttnat på mitt sörjande sedan länge. Även för Alvin var det viktigt och spännande i den sorg han bar, att få glädjas och ha förväntan.


När jag skriver ner det här inser jag hur mycket jag gett gett gett och delat med mig av, inte bara för att själv ha perspektiv på allt som hänt utan också för att bara få nå andra.
Responsen har mestadels varit god, några är nötterna som inte förstått, någon har varit vidrigt elak som de som sa att jag aldrig älskade Lova eller brydde mig om henne när hon var sjuk och det har satt sina spår ännu idag i minnet. Lova valde pappa som sin närmaste då hon blev sjuk, kanske för att hon förstod inombords, att ta till vara på all tid hon ej hann vara med honom då när han jobbade och jobbade klockan runt många många gånger i veckan, de sov då han gick, de sov då han kom. Mamma, ja mamma fanns ju alltid tillgänglig ändå runt knuten.


(Det inte många visste eller vet är att det faktiskt är jag som tagit var enda en nattning av våra barn hemma i och med att jag ammat så länge och det har blivit några års nattande nu som ett exempel, men när de blivit så stora som Lova var och Alvin är så måste det inte vara jag, då funkar det t.om att sova borta hos farmor fast, så de är trygga barn nog fast de hängt mig i kjolen Men det är ett annat ämne jag inte tar upp i någon kommentar nu så ni vet).


Men ändå, det är först nu det igen, någonting jag för bara ett år sedan och lite på aldrig trodde jag skulle klara av att göra. Blogga om små vardagssaker, skriva om barnkläder som jag förut tyckte om att syssla med. Ändå är det inget superstort intresse längre men det har vaknat lite och brinner med hetare låga än förr.


Så som ordsspråket lyder, genom sorgen finns inga omvägar, bara en väg rakt igenom. Man måste genom den. Den är svart, den är snuskigt vidrigt äcklig och ångestframkallande och känns bottenlös. Ibland tror du att du kommer att bli tokig för du känner att det är nära nu. Och ibland tänker du på vilket sätt som är det lindrigaste och mest effektivaste att ta bort sig själv på, när allt är som färskast och såren blöder som värst. För just då, då vill du dö bara själv, tror du. Men samtidigt vet du att om du gör det dumma och det som skulle vara det lindrigaste, bara för att själv slippa lida, så sätter du ännu mer lidande åt de som blir kvar.

Du suckar djupt och tar nya andetag och torkar tårar som aldrig tar slut, kämpar vidare. Man får små återfallstankar i början, så där ibland, vill bort bort bort, vill träffa den man mist. Sådana monstertankar invaderar din hjärna när du mist ditt barn. Du önskar att det varit du och ibland önskar du att det varit någon annan också även fast du egentligen inte ens kanske önskar det, du är bara förtvivlad, så rysligt förtvivlad och uppgiven.


När jag blev gravid med Lykke var det någon i släkten som tyckte vi var för snabba, redan liksom. Någon vänligt sinnad själ sa åt mig att försöka att inte ta det negativt, denne släkting var helt enkelt inte på samma nivå i sorgen som vi ändå nått såpass att vi hunnit bli redo så snabbt. Man måste nog hunnit komma över den värsta tröskeln först. Samtidigt var den graviditeten med Lykke också en sorts överlevnadshjälp för oss. För mig som mamma. Den bästa faktiskt. Ingen ersättning för Lova, för Lova var och förblir Lova och ingen annan blir hon.


Och den var den jag beskrev ovan, den svartaste sorgen, Hur jag än försökte le och vara trevlig, och glad var jag bara svart svart svart inombords  och "död". Av bitterhet, avundsjuka, frågor, tomhet och dystra tankar om min egen död, och vet ni den som hjälpte mig upp om morgnarna var Alvin, mitt andra fina fina barn. Han fick mig att orka, för det är och var min skyldighet både då och nu, både mot honom och mot Lova, att älska dem, ta hand om dem vad som än hände och händer. Liksom nu Lykke ingår i den livsplanen. Hur dystra tankar jag än har skulle jag inte göra sådana dumheter. Den svartaste tiden som kändes som ekande hånskratt har jag kämpat mig förbi. Och ja, jag tyckte synd om mig själv, jag erkänner det.


Vad jag vill säga är bara att tankarna är normala, de ingår i faserna som sorgen består av. När man mist någon riktig kär. Man tvivlar på att överleva, att klara av livet efteråt. att finna en väg rakt genom den hemska sorgen. Och man tror att de som mist och som säger att man kommer att finna en väg, finna distans bara ljuger, att de nog inte sörjt lika mycket alls, att de nog inte känt lika mycket för den bortgångne, man tänker helt absurda tankar som är just det helt...
normala. Det man känner är normalt. Man vaknar inte upp liksom efter en vecka och tycker att livet är latjo igen.


Men sedan finns de ju de som behöver hjälp utifrån, som inte klarar sig med den inre kretsen av vänner och släktingar och någon de finner på nätet. De som måste få hjälp av läkare, psykologer och mediciner. Det viktiga är att man får utlopp för sina känslor och sina tankar, även om det är i ord eller i skrift.  Jag tror att om jag inte haft Alvin hade jag haft det grymt mycket svårare ännu att få ordning på dagarna. Och det är nog först idag som jag ärligt kan skriva det här, det har varit mycket jävligare än någon kan förstå och det är först nu jag känner att jag dela med mig också av den här texten. Alvin var en riktig solskensspridare som behövde mig och oss mer än någonsing när han också mist sin käraste syster. Han behövde hjälp genom sin sorg utav oss, att försöka förstå den endast 3 år gammal.


Idag sörjer jag på en mer distaniserad nivå. Alla dagar tänker jag dock på Lova. Men jag är inte redo att dö själv längre som jag en gång trodde att jag var, då första veckorna, första månaderna. För jag är också skyldig Lova att ta hand om min familj, ta vara på livet, lära mig utav det hon lärt mig. Om någon tänker tillbaka så minns ni säkert en berättelse jag skrev ner som hette Mor Märtas bön som jag tog ur en bok. Idag kan jag relatera mig rakt egenom den berättelsen. Om sorgen, om den dödslängtan som man kan få, om vägen tillbaka och att sakta sakta finna små glädjeämnen som återigen gör en glad åt sitt liv för det mesta.


Och till dig som kanske läser nu och står inför samma sak, att du snart kanske förlorar en kär. Jag vet att du tror att du kommer att bli tokig, du kommer att vilja dö, du kommer att vara avundsjuk, bitter, hata, skrika, gråta och det måste du få göra. Men nu vet jag, det som andra före mig vet och försökte trösta mig med, det finns en väg genom sorgen, och när du funnit den vägen, då går det ganska bra, ibland går det upp och ibland kommer det att gå ner, och du är nere ett tag. Men stunderna då du är uppe kommer att bli längre med tiden. Allt måste få ta tid, alla faser måste få ta tid.


Alla känslor är tillåtna. Det viktiga är att du inte håller dem helt för dig själv. Allt måste inte alla veta, men en del är skönt att få ur sig.
Däremot är jag väldigt försiktig ännu med att våga lita på livet helt, jag tar ingenting för givet. För mig är ett "stort barn" avlägset. För mig blev mitt första barn 6.5 år. Och jag är rädd att mista barn igen.  Om jag inte blev tokig nu som jag trodde jag skulle ibland så blev man väl det då kanske.


Idag har vi den första december. Om 3 dagar skulle Lova fylla 8 år. Till hennes minne på söndag, den andra advent tänker jag baka en liten tårta. Sådana små saker kommer att följa mig länge ännu. Att få sörja och minnas på det viset behöver jag ännu tillsammans med min familj.



Frisk flicka i 5 års åldern.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Tack för att du skriver så fint. Jag känner din smärta, jag har försökt tänka hur det skulle kännas. Förbereda mig om i fall att.



Människor reagerar väl olika i sorg men jag känner att jag nog fungerar likande dig.



Jag älskar din blogg, har helt fastnat. Jag uppskattar varje inlägg även om det handlar om barnkläder eller sorgen efter Lova.



Jag hoppas att ni får en fin jul. Att du lever länge med dina två andra barn, att allt bara blir lyckligt och bra för er nu och att ni möts på andra sidan efter ett långt lyckligt liv.



Det är så orättvist, men du gör det bra. Kämpar på och jag är väldigt tacksam över att du delar med dig av dina känslor. Det ger en hopp, hopp om att det går att leva vidare..



Stor kram till dig

Postat av: Kia (ängeln Simons mamma)

Så rätt du har A-M,känner igen mej i hela inlägget trots att våra liv ter sig annorlunda.Simon var ju sladdisen här och hans äldre bröder är utflugna för längesedan.Helt plötsligt blev vi endast två kvar i vårt hus.Jag tackar verkligen mina två andra söner som släppte allt för att komma till sjukhusen när Simon orkade och ville ha dom hos sig.Vår räddning blev att renovera huset på kusten och vi reser mycket.Som grädde på moset skaffade vi kattunge nr2,en liten blåögd raskatt av rasen Ragdoll.Det är som om ha barn i huset igen...vild,go ,kelig och jättebusig.Nu till jul kommer släktens första bebis.Min bror ska bli farfar och det ser vi fram mot.Jag började att rysa när du skrev om helikopterfärder och hotellboende.Tänk så mycket vi var tvingade till mitt i allt elände tillsammans med våra barn....ambulansfärderna har jag glömt att räkna men helikopterfärden GLÖMMER jag aldrig.Men som du skriver vi kämpar för vi har inte bara oss själva att tänka på.Ska tänka "extra"på Lova på söndag och ljusen lyser här i Sverige för henne också.Kramar Kia

2011-12-01 @ 11:52:47
Postat av: Mathilda

Oj vad jättefint och bra skrivet!!! Ta hand om er!! =)

2011-12-01 @ 11:55:42
URL: http://muddens.blogg.se/
Postat av: Katia

Vill bara tacka dig för att du A-M skriver din blogg. Du skriver verkligen så att jag får mig en tankeställare. I mina ögon är du en oerhört stark person som jag ser upp till. Även om vi inte hunnit träffas personligen så känns det som att jag känner dig. Det jag har sett av dig här är att du är en fin, omtänksam person. Och en oerhört omtänksam mamma till alla dina barn. Tack för att du delar med dig! kram

2011-12-01 @ 11:57:13
URL: http://lillchippen.blogspot.com/
Postat av: Jenny

Tack för att du skriver så fint. Läser din blogg ibland. Tänker på det ni gått igenom. Hoppas ni får en fin jul, kram.

2011-12-01 @ 11:57:25
Postat av: Lisa

oj, så rakt, vackert, sorgligt och fint. Tårarna började rinna ganska fort och rinner fortfarande... vet inte vad jag ska säga men vill också inte komma in få ta del av det du skriver och sedan kryssa ner sidan. Önskar dig och din familj en fin adventstid och en god jul!



kramar från L

2011-12-01 @ 12:27:17
Postat av: Annica

Herre gud vilka vackra ord...

Sitter här och läser och gråter...

Jag är själv mamma till två barn. Min egen mamma är mycket svårt sjuk, vet ej om hon klarar julen... Ska visa din vackra text för min pappa som just nu genomgår ett helvete och en hemsk väntan... De har bara mig, och vi pratar om livet och hur det ska kunna fortsätta utan min mamma... Din text fick mig att hoppas, och jag hoppas fler kan känna så..

Stor kram..

2011-12-01 @ 12:36:04
Postat av: RED

Fantastiska ord! Känner igen mig massor...



Kramar Maggan

2011-12-01 @ 14:47:02
Postat av: Susanne

Så tänkvärda ord. Har läst inlägget flera gånger... Så sogligt och så mycket kärlek.



Jag har följt din blogg ganska många år, när jag började läsa var Lova en frisk och sprallig tjej. Trots att jag aldrig träffat er så tänker jag ofta på Lova.



Hoppas att ni får en fin jul.



Kram Sussie



PS: Du och jag spelar just nu "Wordfeud" med varandra. Jag kallas suset.... DS

2011-12-01 @ 15:17:53
Postat av: gertie

Tack för fint skrivna ord. Så ärligt och sant alltihopa. Jag är glad jag hittade din blogg när allt var så nytt i vår sorg. Dina rader har hjälpt mig dit där jag är idag. Jag läser den fortfarande varje dag för att se hur ni har det och hur ni mår. Vår väg genom sorgen har inte varit likadan men vi änglaföräldrar har förstått varandra och stöttat varandra så gott vi har kunnat. Jag tänker på er den andra advent, tårtan blir säkert god och önskar er en så fin 2:a advent som det nu går att ha en sådan dag.

Kram Gertie

2011-12-01 @ 15:40:44
URL: http://kittyhansens.blogg.se/
Postat av: Malin

så fint du skriver!!! Jag blir alldeles berörd, och hela texten greppar tag i mig. Vi förlorade också våran dotter förra året. I början var det verkligen en kamp, en kamp om överlevnad, en kamp för att ta sig igenom vardagen. Våran förstfödda blev luften i mina lungor. Nu är det fortfarande en kamp, men ingen kamp för att överleva längre. Alla de som jag förbannade innan, som sa att livet skulle se ljusare ut, visades ha rätt.

MEN de som har sagt att allt har en mening, och att tiden läker alla sår, de visades inte ha rätt! Det finns ingen mening med att ett barn inte får leva, det finns ingen mening med att en förälder ska överleva sina barn. Och "time heals nothing"



Tack för en fin text!

2011-12-01 @ 18:59:17
Postat av: Sofie

Vad otroligt fint skrivet, din text berör en verkligen. Har verkligen fastnat för din blogg och återkommer varje dag. Försöker också leva i nuet så mycket det bara går för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Önskar dig och din fina familj en fin andra advent, så fin det bara går!

Kram!

2011-12-01 @ 19:38:46
Postat av: Anna- Dolce Bambini

Tack själva, alla ni som tagit er tid att läsa och skriva en kommentar. Jag fick med det mesta men inte allt i vanlig ordning som när jag verkligen skriver någonting.

2011-12-01 @ 20:36:27
URL: http://bambinidolce.blogg.se/
Postat av: Ninna

Vad starkt skrivet. Kram

2011-12-01 @ 21:52:22
Postat av: Johanna H.G

Jag kan inte veta vad du känner utan bara föreställa mig tanken så långt bort i fjärran. Dina ord berör mig så innerligt djupt och du får mig att värdesätta livet och inte ta dagen förgivet.

När man fått egna barn så är det barnet livet.

Vad vore livet utan barn?



Jag höll mig för tårar fram tills jag såg bilden på fina Lova.

Jag känner dig endast genom dina ord och bilder men du känner mig inte alls. Jag är så otroligt tacksam att du ändå vill dela med dig av ditt liv och dina erfarenheter, det är vi nog många som är.



Du verkar vara en otroligt mysig, snäll och omtänksam mamma och en fin människa.



Kramar /Johanna

2011-12-01 @ 22:19:59
Postat av: Josefin

Tack för att du delar med dig! Sluta aldrig skriva, du är fantastiskt bra på att uttrycka dig så tänkvärt, äkta och berörande!

2011-12-01 @ 22:22:22
Postat av: Harrieth

Vill bara bekräfta ditt påstående om att din blogg ÄR speciell!

Har följt dig sedan början av Lovas sjukdom o vet hur tomt det blev när du "stängde" din blogg.

Känner mig ganska egoistisk när jag säger att jag hoppas du orkar fortsätta skriva L Ä N G E till!

Det är just för att du okonstlat delar med dig lite av din vardag som gör att jag varje dag "tittar" in för att höra hur det står till.

Önskar er alla en riktigt skön advent!

Kram Harrieth

2011-12-02 @ 07:59:09
Postat av: Maria Nilsson

Kan bara säga att du skriver så fint om dina känslor.

2011-12-02 @ 08:50:00
Postat av: Cila

Så fint och framförallt starkt skrivet! Hoppas ni får en rofylld jul hela familjen.

2011-12-02 @ 09:34:46
URL: http://c-alwaysontherun.blogspot.com
Postat av: MrsG

Sänder över massor med kramar och förstålse för din/er situation. Åsa

2011-12-02 @ 11:33:37
URL: http://mrsg-aquestionoflust.blogspot.com/
Postat av: Sara

Jag minns när det var en blogg om häftiga barnkläder. Fasan i upptäckten och den vidriga resan.

Den kaotiska sorgen och sen med tiden små små ljusglimtar igen



vi utreder just nu vår dotter för konstiga kramper som inte verkar vara epilepsi. Nästa punkt är magnetkamera för att se hur hennes hjärna ser ut. Jag tror du anar vår totala panik :-(

2011-12-02 @ 12:41:59
Postat av: Veronica

Håller med de övriga. Fint skrivet och sådan självinsikt.Stor Kram

2011-12-02 @ 14:02:26
Postat av: Lisbeth

Jag är så glad att du fortsätter att skriva, oavsett om det är om bak, kläder eller sorgen efter Lova.

Och som de andra skriver, starkt och fint skrivet..



Kramar

2011-12-02 @ 22:38:23
URL: http://www.bettans-place.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0