VÄRLDENS TRÅKIGASTE BLOGG
Bloggen har ju hängt med i några år redan. Den har blivit lite utav en vardag.
Men många gånger känner jag mig begränsad i mitt skrivande. Jag är så noga med vad jag skriver om, vem jag skriver om. Hur jag skriver. Allt för att ingen skall bli arg, besviken, störa sig. För det är så många som läser, de obekantare bryr jag mig mindre om vad de tycker. Men det är så många jag känner och sådana som ingår i släkten som också tittar in, och de är nog där jag känner mig begränsad. Bloggen blir ingen öppnare ventil där. Inte så att man delar med sig utav allt men ändå lite mer än jag gör nu menar jag.
Jag fick ju höra ibland av närmare släkt, skriv inte om det, ta bort det, ta bort den bilden och jada jada när jag försökte skirva och få perspektiv när Lova var ju sjuk, på vårat liv. Inte för att jag brydde mig och lydde, men sårad blev man ju ibland.
Men inte skall man bestämma åt andra fullvuxna människor som tar fullt ansvar för vad man delar med sig av om sådant. Och då valde jag noga. Men det är mycket det, från den tiden, som faktiskt gör att jag idag inte knappt vill skriva om någonting "privat" mer än att vi diskar, städar, besöker badhuset osv osv.
Men nog förekommer här vaknätter, jag och maken kan gräla ibland, vi blir förkylda, vi är trötta, jag tycker si och nån annan tycker så och ibland stör man sig på det ena och det andra osv osv. Som så många andra. Men som sagt, jag begränsar mitt bloggande väldigt mycket.
Ja jag vill knappt skriva att sonen ibland besöker farmor sin, eftersom jag fick höra att Lova när hon var frisk var där alldeles för mycket och att jag aldrig tog hand om henne osv, av den där haggan som klanka ner på mig efter Lovas död.
Men idag kan jag berätta att maken IGEN skall få ha det trevligt. Och jag får sitta hemma och sunka i onepiecen.
Maken skall få gå på julbord med tillhörande bastubad med jobbet. Äta och frossa i luuugn och ro liksom. Ingen som ropar mamma, mer mjölk, pappa jag sa rostad macka, inte orostad, hörde du inga det, lite så där 4 års kaxigt som 4 åringar kan. Jag vill också äta julbord. Inte hos någon släkting. Jag vill äta ute som han på en restaurang. Men just nu är det svårt för mig att slippa loss. För Alvin gastar, jag vill meeeed dig maaaamma. Jag ska med dig.
Och han följer med. Och lilla Lykke, hon gör ju inget större väsen av sig, knaprar på ett kex.
Jopp, sen tycker jag att maken roat sig så det räcker för nu, för då har det varit arbetsresor med Volvo. Fin middag på cabaret med show och allt och hotell alone i sängen, bara att fläka ut sig. Och klart det. Bjuds man på sådant, så skall man ju åka och få äta god hotellfrulle i lugn och ro, fast i 2 timmar. Men för den som aldrig nästans blir bjuden på något, så känns det lite tråkigt och slött. Men jag är ganska van. Och slipper jag mot förmodan ut känner jag mig stressad och felplacerad och kan inte slappna av alls. Jag är tillbaka på 1 timma typ och hämtar barnen för att jag vill inte verka vara till besvär eller oansvarig som lämnar barnen i timmar för att gå ut och äta och sådant där. Så har det alltid varit. Jag och mitt samvete. Alvin däremot tycker ju det är störtkul att vara med farmor, det gjorde Lova också, tills haggan började säga en massa skit. Så jag säkert skulle må extra mycket skitdåligt liksom.
Om någon mot förmodan tänker ge mig en julklapp. För bövelen ge mig en middag i lugn och ro , fast bara en timma ute på en restaurang. Och NEJ inte Wirrans pleeease.
Men som Bitte sa. Vår tid kommer. Och jag känner mig nästans att, Nej herregud en desperat tant på Arken på 50+ som tar igen sin förlorade tid när maken haft sin.
Jag hoppas alla kan ta det här inlägget med en nypa salt och med glimten i ögat men det är så det funkar när man valt att amma många år, och ta "huvudansvaret" som man levat på 50 talet.
Och ja, jag tycker jättemycket om att vara hemma mamma men det innebär inte att jag inte blir lite avis ibland eller missunnar någon det trevliga, som det min man får göra 2-3 gånger per år med jobbet och annat smått där emellan som fikakvällar med vänner. Tvärtom. Alla är värda att ha skoj, ibland. Jag också. Men jag känner mig bara lite mer låst ändå ibland. Men ändå. Det är tur att jag för det mesta trivs hemma och inte vill ränna runt. Inte ens på fika, middag eller shopping. Men det kommer ju gånger man skulle vilja, som nu. Nu när alla berättar om sina julbordsbesök.
Nej, sluta inte blogga, vi är många som vill fortsätta följa dig även om vi inte kommenterar :) Tråkigt att du ska behöva känna dig tvingad att begränsa dig, men jag förstår också varför när vissa ska lägga sig i fast de inte har där att göra. Förstår inte hur man tänker, då mår man nog inte bra själv.
Jag är själv egenföretagare och känner precis som du när det är dags för julbord, jag vill också! Men jag har valt det själv och trivs med det i övrigt, så det lilla "bakslaget" får jag ta :)
Fortsätt gärna skriva, det skulle kännas tomt annars.
God jul!
I hear ya sister! skål i kaffe! Det där med att begräns sig i sin blogg, känner de flesta igen. Åtminstone om man har hållit på ett tag. Det jag har lärt mig, är att ens personlighet nån gång skiner igenom, hur man än sållar. Såvida man inte har nån firma i ryggen som berättar vad man ska blogga om!
Förresten har du ingen tråkig blogg. Det kanske man upplever när man sitter där och skriver om "samma saker". Tro på dig själv, tro på det du skriver och skäms inte! Att det inte är så många som kommenterar, är bara lättja. KRAM! på dig
Jag hoppas att du fortsätter att blogga, jag tycker väldigt mycket om din blogg trots att jag är dålig på att kommentera.
Jag förstår hur du menar när du skriver att du kan känna dig begränsa i vad du kan skriva då det är människor du har nära som läser. Jag känner samma sak, man kan inte skriva om alla känslor, alla ämnen och så, för man vet att man kommer att bli ifrågasatt av människor som man faktiskt tycker väldigt mycket om. Det är synd att vissa inte förstår att det man skriver är det man vill skriva just för stunden, det behöver inte betyda att det är något man alltid känner eller så.
Jag hoppas din make läser ditt inlägg och ser att du faktiskt kan behöva komma iväg en sväng. Visst, kanske inte sova borta och så, det låter ju inte som det är det du vill för tillfället, men gå ut, bli serverad, slippa laga maten och slippa disk, plock och liknande. Bara sitta och få vara du. Det känns som att du behöver det.
Anna-Maria,vad jag känner igen mej i mycket du skriver.Men jag är numera en 50+ klimakteriehäxa hi,hi.Livet rusar iväg och här är vi nu.Har också ammat tre barn och tycker att maken spelar sin innebandy och äter julbord med jobbet....men jag unnar honom verkligen detta för jag har haft allt det där när jag var egen företagare.Blev ju sjuk på kuppen så nu är jag ju "Lyxhemmafru"Din blogg är som bomull kring hjärtat för du om någon vet.Tyvärr har vi samma skiterfarenhet,det värsta som finns.Hade själv velat ha en blogg men Simon ville inte och då respekterar jag det.Du får gärna skriva av dej i min mail när du känner för det.Om du tycker att vissa saker är lättare att bolla med en som också vet hur livets baksida ser ut.Jag önskar att jag funnits närmare ibland så skulle jag stötta dej och leka med dina underbara ungar.Vill inte folk läsa din blogg utan att kommentera negativt så ska inte du sluta för vad andra tycker.Stå på dej tjejen.Du vet att du kan gnälla hos mej 50+ tanten.Gillar din humor.Kram Kia
Hej vännen! Klart du skall fortsätta blogga. Det är så skönt att läsa om andras vardag också. Känner så igen mig i mycket, gnäller om att jag vill slippa ut ensam och efter en timme är man hemma igen. Fortsätt och skriv för det du brinner för, dina 3 barn.
Hej, har aldrig kommenterat men läst nästan hela bloggen och berörts av inläggen om Lova och den tiden.
Va skönt att läsa ett inlägg nu som inte är så tillrättalagt! Jättehärligt! Det är väl klart att livet inte alltid är kul trots att du valt att leva som du gör. Det är sunt att kunna uttrycka det också. Strunta i vad släkten tycker, det är ditt liv och din blogg och dina barn. Hoppas du inte slutar blogga, jag läser ofta men kommenterar inte.
Har fäljy din blogg länge, gjort någon kommentar då och då...Men jag har så otroligt svårt att få till orden bra...´är rädd att de ska tolkas fel....
//Ninni
hej! jag är hemskt dålig på att kommentera fast jag är in och läser rätt så ofta. tycker om din blogg iaf!
Hoppas någon kär vän tar dig på orden och ordnar en fin middag åt dig, det behöver man, äen om man själv valt att vara hemma med barnen, såfinns det ibland inte mycket som slår ett par timmar i lugn o ro..:) o skit i ad släkten säger, o vill farmor ha barnen så ska hon väl få det, mina ungar är hos mommo jämt medans jag är på stan o dricker kaffe.. :)
Jag läser din blogg nästan varje dag och har kommenterat tidigare men.... Det skulle vara jätteroligt om du också kikade in till mig och säger "Hej".
Du skriver så bra och jag tycker om att läsa om din vardag.
Kram.
Läser alltid och har inte kommenterat förut, tror jag. Gillar dig och din blogg, ditt liv är så annorlunda mot mitt och jag tycker det är intressant att läsa om hur andra väljer att leva.
Du skriver så fint om dina barn. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, jag har just själv fått mitt första barn och jag blir liksom varm och glad av att läsa här.
Jag hoppas du och maken kan hitta ett sätt som gör att även du får lite mer egentid, själv eller med vänner, det är jätteviktigt.
Att följa er vardag har blivit min vardag så jag hoppas att bloggen får fortsätta.
Jag känner så väl igen det där att man vill gå ut själv en stund och bara få vara, men precis som du skriver så bara en liten, liten stund sen vill man hem till de sina igen. <3 Kram
Du ska absolut INTE sluta blogga! Du stöder många med Dina "vardagliga" sysslor, ideér och tankar! Har följt hela bloggen och det skulle kännas väldigt tomt om Du slutade -känns som om man känner Dig personligen och vill inte mista Dig som "vän" :)
Nej, en av världens finaste och starkaste bloggar har du om jag får tycka till :)
Här sitter jag med Malva 6 veckor ca och har redan lappsjuka emellanåt, mest för att man inte ska springa bland massa människor med en liten, Det jag inte ska längtar jag efter, alltid tvärsemot, annars vill jag mer än gärna hålla mig hemma och mysa :) Klart du förtjänar en timme ;) på egen hand! Du är värd det såklart, mer än väl.
Appråpå julbord, måste berätta...
Fick häromdagen reda på att jobbet mitt ska gå på julbord i år för första gången. Jag har jobbat där i 9 år och i år när jag är föräldraledig ska de på julbord, hahaha typiskt! Har varit på ett julbord i hela mitt liv och då betalade jag själv för det.
Hoppas du får ett efterlängtad julbord på restaurang nån gång om inte i år så kanske nästa... :)
Kram Kram Maggan :)
Hej vännen! Vet hur det är att ha nära och kära som gärna kommenterar det man skriver. Men jag gillar verkligen din blogg. I mina ögon sett så är du bara såå bra! Jag hoppas innerligt att du får komma iväg någon gång. Jag vet när man är hemma med barn att man också behöver det. Så hoppas tomten är snäll mot dig i år. kram
är jättekass på att kommentera, men läser din blogg varje vecka!
Oj vad jag känner igen mig i det där du beskriver när mannen ska ut och roa sig och en annan skyndar sig hem...Men som du säger, vår tid kommer! MAn får försöka se till att få komma iväg på skoj ibland bara så att man har energi över till det där fyraårstrotset! ;-)
Intressant läsning!
Sluta inte blogga...e nog in här nu och då och kollar hur ni har det.
Jag tillhör din trogna läsarskara. Inte alltid jag kommenterar, men läser din blogg gör jag i stort sett varje dag. Jag tycker du skriver vackert och underhållande (kan man skriva så), tycker i alla fall om att läsa din blogg, se dina bilder på barnen. Tycker det skulle bli väldigt tomt om du slutade skriva på bloggen.
Så nu tycker jag du ska lyssna på dina läsare och fortsätta bloggandet och inte göra oss läsare besvikna 2012. Önskar dig och din familj en riktig god jul. Många kramar
Härligt att du skriver så öppet! THUMBS UP!
( Nix, har int följt med din blogg men kommer definitivt att göra det om du forts skriva :)
