DEN TOMMA SÄNGEN
Det var så hemskt att veta och ändå tvinga sig titta om det verkligen var sant att den ännu var tom.
Du skulle ligga där och sova gott, och se fram emot sista dagen i skolan för veckan och att helgen kom emot.
Men du är inte här. Om några veckor har det gått 9 månader sedan du somnade in, lämnade oss, förlorade kampen mot cancern. Din kamp tog slut, vår fortsatte på ett annat plan, att kämpa vidare, hitta en vardag som fungerade utan dig. Ibland flyter den någorlunda och ibland är det riktigt tungt. Och man vet aldrig när och hur man reagerar över någonting. Utåt verkar jag själv stark och det påtalar många. Inombords är jag bara liten ynklig och sargad och eländig även om de flesta dagar "fungerar" för att de måste göra det när man har barn kvar.
Får tårar i ögonen när jag läser...Vet inte hur det är att förlora ett barn jag haft lite längre, men jag vet hur det är att förlora ett barn, ett nyfött.
Jaa, det där med att verka stark...Vad har man för val? Jag har också ett barn kvar, en storebror som är som Alvin och en i magen. På nåt sätt går livet vidare, jag vet eg inte hur. Det bara gör det...
Kram från Arvids änglamamma
finns inga ord...Det där när folk kallar någon stark, det handlar nog mest om att omgivningen VILL att personen ska vara stark. För sorg är något människor är rädda för att bemöta har jag märkt.
kram
Ditt inlägg får mig att stanna upp...det är en mardröm ni upplever och tyvärr kommer ni aldrig att kunna vakna upp ur den...
Jag kan inte, vill inte, föreställa mig att förlora min son.
Jag har stor sorg efter min mamma som också förlorade cancerkampen för snart ett halvår sen, men hade det varit min son vet jag inte om jag hade varit vid mina sinnes fulla bruk idag..
Många kramar
Tänker ofta ofta på er - men har inga ord att komma med, allt blir så futtigt. Men mina tankar finns hos er.
Varma kramar
Lille vännen så fin hon är där hon ligger och snusar. Så ovetande om allt som väntade, tur var ju det! Livet är grymt och jag har en stor klump i halsen nu efter jag har läst ditt inlägg och ser den gulliga sovande Lova. Förstår att du har ett hål rakt igenom ditt hjärta. Varför skall barn behöva dö, det är min stora fråga. Innan jag började läsa era bloggar (ni som förlorat ett barn) så trodde jag knappt att sånt här inträffade jag var lyckligt ovetande. Men så många "cancerbloggar" det finns med så många barn som kämpar mot monster i sina kroppar och som avlider och lämnar trasiga famlijer kvar så har man blivit medveten på ett annat sätt medveten om att ingen blir skonad och att barn dör i ohyggliga sjukdomar =( Jag kan inte bara inte se någon mening med det. Men du läs boken ljusfolket i den är det ett medium som har svar på mkt "varför frågor", det känns som mkt vettigt faktiskt även fast det ändå känns så orättvist att små barn föds för att sedan lämna jordelivet på tok för tidigt.
Du är alldeles fantastisk! Mina tankar fanns hos dig allra mest i förrgår.
Vi bor i en liten stad (där alla känner alla) och i onsdags hade vi en dödsolycka. En 15 årig flicka skulle precis pasera övergångsstället till sin skola då en buss kom körandes och körde över henne, hon avled av sina skador. Tänker så otroligt mycket på hennes familj och vänner. Hennes föräldrar hann aldrig säga farväl, vilket hemskt besked att få när man är på jobbet, bilen, hemmet ja gud vet vad. När jag igår var och tände ett ljus vid olycksplatsen tänkte jag även på lilla Lova.
Varför ska dessa unga barn förlora livet så tidigt, detta får inte hända men det händer.
Nu är himlen ännu en ängel rikare!
Vilket vackert barn! Så fridfull, helt oförståeligt att hon inte finns hos er längre. Tänker också ofta på er, även om vi egentligen inte känner varann. Tack för att du delar med dig på din fina blogg.
Varmaste kramar!
