Dolce Bambini

Imorgon bitti bär det av mot Uppsala. Bloggen lär nog vara orörd under hela dagen. Vi kommer hem först till 23 tiden på måndagkväll så det lär nog först komma någon uppdatering på tisdagen. Då skall jag också passa på att dra
vinnaren i Suzzatävlingen där det faktiskt dykt upp några till tävlanden.
Alvin kommer att vara med farmor under våran Uppsalaresa då hon ändå har sportlovsledigt från sitt jobb öven hon.

På håll kanske rummen på Bonken ser rymliga ut, men de var väldigt trångt med 4 personer i ett så här litet rum.
Men det betydde allt att kunna vara samlade på ett och samma ställe i sådana här situationer.
3 sängar fick plats varav en var en tältsäng som jag och Alvin delade på. Fotot är taget precis vid dörröppningen och när man hade satt sängarna i rad så fanns det inget mellanrum bara det närmast Lovas säng så man kom åt att sköta om henne. Annars var det klättra och kravla som gällde för att komma till den minimala gången ni ser. Så här levde vi ofta under den tid Lovas behandlades. Och sista tiden en hel månad i sträck.


Med bilden vill jag mest få en del av er att få en inblick i av hur det är att leva med ett svårt sjukt barn på ett litet sjukhusrum under lång tid, alla vårdare och annat folk upp i som kom och gick 24 timmar i dygnet, samt alla tusen känslor man bär på. Och bor man dessutom på långt avstånd som tex Åland vill man verkligen inte bara åka hem för att vara hemma i "lugn och ro" hur tungt det än var ibland med allting som hände. Och det var inte bara en gång jag fick åka efter tillsammans med Alvin för att det var helikopterfärd och hotellen inte hade plats just då och Lova kanske inte låg på Bonken utan på 95B eller NIVA. Där kunde bara en anhörig stanna och den andre bo någon annanstans.


(Under Lovas sista tid fick vi dock alla rum på 95B också eftersom alla visste läget.
I dessa rum blev man "testad" både fysiskt och mest psykiskt hela familjen, vuxna som barn som sjukt barn. Det är en allt annat än uppmuntrande resa som händer i dessa rum.)


I dessa stunder var det lätt att bli desperat och orolig hemma på Åland när man blivit ensam kvar. Och gråta och jaga boplatser för att kunna komma efter först efter ett par dagar (pga akutresor), vilket man helst hade velat gjort direkt. Följa med för att vara samlade hela familjen. Och när man äntligen återsågs var ju lyckan total för syskonen och för mamma som äntligen fick komma dit där hennes sjuka dotter fanns.


Imorgon skall vi dock inte gå in i något rum, tack och lov. Men in på avdelningen kommer vi att gå och vi kommer också att se rummen utifrån såklart, sköterskor, leksaker och säkert sjuka barn. Blandade känslor. När vi lämnade Bonken sist var vi föräldrar. Nu när vi återvänder är vi föräldrar och änglaföräldrar. Och jag hoppas innerligt att vi inte kommer att behöva återvända i framtiden, med ett sjukt barn.