VECKORNA GÅR
Bebisen knådar och bökar på och ligger man ner så kan det kittlas till rejält i den sidan man ligger mot och är man dessutom ganska kittlig som jag är så knycker man till, men inte av obehag utan bara som det känns då någon kittlar en i sidan.
Det trycker på åt alla håll nu som då och jag är inte direkt vigulant längre. Är nyfiken på den krabat som vuxit i min mage i snart 8 månader. Skall bli så spännande att träffa denne och samtigt så inser man att ens tredje graviditet är över. En annorlunda sådan där glädje och sorg kantat varandra och man har kanske inte alltid orkat bara gå in för att vara gravid och njuta som de två första gångerna. Missförstå mig inte nu visst njuter man, men det har också varit mycket sorg efter Lova som rört det som komma skall. Syskonen som inte får växa upp tillsammans. Allt Lova missade här och nu i nutid. Sådan sorg alltså i främsta hand. Och saknaden.
Är också nyfiken på vilket snittdatum vi får där någonstans runt 14 och 20 april. Kommer antagligen att försöka hålla det riktiga datumet hemligt också för de som inte står oss närmast mest för att få det så likt de vanliga förlossningarna som möjligt då folk väntar nästans lika ivrigt som en själv och man har fått säga på morgonen, nu har det dragit igång och snart åker vi in. (För mig har det börjat på morgnarna med de två tidigare faktiskt).
Nu är det en 8-9 veckor kvar så nog skall jag kunna knipa tyst om vem vi snart får träffa några veckor till.
De som vill får gärna fortsätta rösta och gissa där till höger i menyn.
Dags för en klippning så småningom. Tror jag siktar in mig mot mars så är man någorlunda i skick i huvudknoppen sedan. För sen lär man inte ha tid med frissabesök. Kanske man slänger i en toning också. Är länge sedan och jag har snart min helt naturliga färg även om man ser lite av slingorna än. Fast här på bilden är håret fuktigt därför hänger det rättt platt. "Lilla" magen, om några veckor är du borta.
Klart att det måste vara en surrealistisk känsla att ha förlorat en älskad dotter samtidigt som att bära på ett nytt liv och glädjas över det. Jag hade inte klarat det. Mest beror det på att jag inte riktigt tålde gravidhormonerna eller vad man skall kalla det. Min gravv var såå efterlängtad men när jag väl blev gravid ville jag nästan ha det ogjort, jag blev totalt genomdeppig och det varade tom v 12 sen var jag "normal", men när dottern föddes fick jag en djup förlossningsdep kunde inte glädjas allt var kolsvart man skulle vara så glad men inte jag. Den försvann inte helt fören hon blev runt 2 år. Hade inga anknytningsproblem älskade henne men var oerhört nere. Så vore jag i din situation hade en graviditet nog slutat illa för mig psykiskt. Knäpp känner man sig. Tur att alla inte reagerar samma... Jag tror ett barn blir bra för er inte för att det någnsin kan ersätta Lova men det kan ju ersätta lite utav tomheten du upplever i hemmet när Alvin inte har ett syskon och så. Oj vad jag svammlar nu =O
Hej, jag har läst din blogg länge men varit urusel på att ge kommentarer. Jag miste min bror, 42 år, i cancer för tre år sedan och det känns så färskt ännu med känslor och allt.
Jag är så glad att ni väntar smått och att en fantastisk framtid med en ny liten människa kommer in i erat liv.
Själv har jag blivit farmor till en liten Tuva-Lisa som är fem månader gammal i dag, en ljusglimt och ett bevis på att det finns glädjeämnen och ny gnista till livet fast man inte trodde det för ett tag sedan.
Många kramar från mig<3333
Jag har blivit igångsatt båda mina gånger veckor innan det varit dags.... har verkligen längtat efter att få känna att det är dags och väcka J och hela den biten men så blev det aldrig... Ja, ja...
Tänker på Er!!!! Kramar
