LINDA
För några dagar sedan så berättade Linda själv att hon fått mer syre och grimma till syret osv. Jag som suttit och sett allt sådant här fick onekligen en tillbakablick i det vi själva upplevt och visste redan med de orden vad hon ville försöka säga, att det bara blir sämre, tyvärr. (De som minns vet att Lova också fick syre via grimma sista tiden). Så att läsa en del av hennes inlägg är som att forslas tillbaka till Lovas sjukdomstid.
De är så många som följt henne och hejjat på henne och man kan än en gång undra vart meningen finns att 4 små barn skall bli utan sin mamma. Precis så som vi mist vår dotter.
Så varje morgon, varje eftermiddag och kväll har jag klickat in där i hennes blogg, för att se hur det går för henne och familjen. Hon har ju fått hjälp nu med att skriva korta inlägg av en vän.
Jag vet inte vad jag själv vill med inlägget, det hjälper ju knappast någon, men tankarna finns hos henne och hennes familj för jämnan.
Den som nu missat Lindas kamp kan läsa här, en otroligt fin och varm blogg.
Utöver inlägget ovan så var jag med narcisser till Lova igår. Vi får se hur de tar sig med dem. De skulle tåla lite köld så. Finaste Lovatrollet. På fel plats.
Jag har också tittat in hos Linda sista dagarna, Nej hon mår inte så bra nu.Hon har en fin vän också som skriver på hennes blogg.
Jag förstår ni bara hamnar vid sista tiden med er Lova
// kram
http://sawannah.blogg.se/
Detta är min bästa barndomsvän. Ålänning numera bosatt i Uppsala som andra gången drabbats av Leukemi. Hatar cancern! Hatar den så jä_ligt!! Den tog min mamma, den tog Lova, den tar för många från oss. Om några dagar får vi även veta om den tar min älskade barndomsvän Eva. Om det nya giftet biter på det vidriga giftet i hennes kropp. Kan inte göra annat än önska och hoppas....
Hej Anna-Maria!
Kom in på din blogg via ett "sidospår". Jag har också länge följt Lindas liv, och nu kan jag bara förstå att det mycket snabbt gått utför. Troligen vaknar hon aldrig mer för längre stunder om ens alls. Jag hoppas er nya baby ska ge er tröst och nytt hopp tillsammans med er lille blivande storebror. Livet kan vara så obegripligt grymt, och allra värst är det när barn drabbas.
Önskar din familj allt gott för framtiden
Inga-Britt
(född och uppvuxen på Åland men utflyttad sen många tiotal år)
A-M...berörd är det minsta man kan säga att man blev. Tack för att berättade om Linda.
Massmis med
Niklas
Har också följt Lindas blogg och tårarna rinner.Det är klart att jag tänker tillbaka på den sista hemska sjukhustiden med Simon.Ambulanshelikopter.operationer,strålning och den där jobbiga syre sättningen.Vi som har varit med känner extra för Linda,hennes man och pojkarna.Hennes Lars har släktingar i vår stad.Tänk vilken lycka om cancermonstren kunde utrotas.Undrar om det kommer att ske under vår levnadstid.Jag är i det fallet pessimistisk tyvärr.Kram Kia
Mitt hjärta fryser till och ögonen tåras automatiskt när jag ser på Bloglovin att det finns ett nytt inlägg på Lindas blogg...
En mening maler i mitt huvud.. "Det är inte långt kvar nu, vill jag verkligen läsa det här.."
Men jag känner som så, att har man följt hennes kamp så ska man kunna följa den till slutet.
Kanske ger allas tankar och tårar henne starkare vingar när hon måste lämna oss...
