Dolce Bambini

Det är riktigt svårt att tänka sig att Lova skulle bli 8 år om drygt 1 månad. När man tänker sig åtta åringar allmänt så känns dom så "stora" mot den lilla 6.5 år gamla flicka hon var då hon lämnade oss. När man tänker att hon skulle påbörja sitt nionde levnadsår snart.  När man ser andra som har 8-9 åriga flickor, så är det svårt att tänka att jag har en flicka som skulle varit som dem, i samma ålder, kanske i samma längd ungefär, lite samma ålder på ansiktet när man läser av folk, så där som man gör ibland när man försöker placera ålder på människor.
Åtta år liksom.


Jag förstår inte, och kommer nog aldrig riktigt helt att förstå heller.  Helt plötsligt känner jag mig som så "gammal" men ändå inte som skulle ha haft ett skolbarn som snart skulle ha fått ha sin andra riktiga julfest som avslut på höstterminen i sitt andra skolår, i skolan. Det känns också som många vänner och bekanta springer om mig, när deras barn finns här och nu. Deras barn som varit yngre än Lova blir t.om skolbarn. De får känna hur det känns att ha sina barn i skola.


Men inte jag inte. Inte nu. Jag får vänta några år igen. Jag missunnar dem inte det alls, jag är bara bitter på cancersjukdomen som tog Lova ifrån oss. Och lite ledsen blir jag faktiskt när de berättar om klass samtal, prov, och allt som rör skoltiden för deras barn. Ledsen för att vi inte är där, vi kom inte dit med Lova.
Men jag biter ihop och säger vad roligt, vad kul, vad duktigt.... Vad skall jag annars säga? Sluta, jag vill inte höra? Jag bryr mig inte. Men då skulle jag ljuga, jag bryr mig visst och jag är visst nyfiken på allting, fast det både plågar och smärtar en så.


Igår var jag in via en restaurang och hämtade upp mat och såg ett föräldrarpar vars äldsta barn Lova gick i simskolan med 2008. Jämngamla. Nu råkade det vara en pojke men klart man ändå tänkte att ungefär så där stor hade Lova varit nu. Mitt liv...


Och idag är det Alla helgons dag.