JAG UNDRAR IBLAND

Ibland undrar jag om jag kommer att lyckas nå målet få bli mormor, farmor. Kommer barnen att bli stora, kommer jag att få se dem växa upp, kommer jag att bli såpass gammal själv att de hinner bli stora nog själva.
En gång i tiden var det jag som var den dödlige som skulle dö först, den som var mest rädd att själv bli sjuk, dö från Lova och Alvin innan de var stora nog. Visst blev barn sjuka, men det var sådant man bara läste om, sådant som man bara hörde om, sådant som bara hände alla andra.


Jag hade den där "drömmen". Lova och Alvin och en liten sladdis när de två första börjat skolan eller så. Nu blev allt så annorlunda. "Sladdisen" blev Lykke och hon kom med kärlek till oss då vi behövde den som allra mest, mitt i den tyngsta sorgen. Jag måste personligen säga att det valet att satsa på barn så snart i sorgen var för oss bland det bästa vi gjort. Det har varit en riktig hjärtemedicin åt själen att se hur död och liv möts oavsett åldrar.


Jag har ännu den där drömmen vilandes att en dag kanske ha 3 levande barn runt mina fötter. Även om jag säkert då kommer att fundera hur livet med 4 barn sett ut eftersom Lova fattas för alltid, om den dagen kommer till mig/oss. När jag väntade Lykke så fick jag ju beviljat mitt planerade snitt. Jag sa att det kanske var sannolikt att det var sista barnet också, för att lätta till med beviljandet utöver förlossningskomplikationerna som förut uppstått. Samt allt det mentala med sorgen som vi levde med efter allt som hänt Lova.


Och då passade läkaren på  innan allt var punktat och klart att jag skulle snittas, fråga om jag ville "knipsa mig" samtidigt, eftersom det skulle gått i samma veva enkelt. Men där sa något stopp stopp stopp i mig. Jag fyller bara 32 ändå. Jag är inte helt superung i den meningen om man jämför med  en på 27 tex, och jag har fått 3 barn, men nej, att fatta ett sådant beslut skall inte göras lättvindligt. Man vet aldrig vad som händer i livet och vart vägarna bär av. Och även om jag sannolikt kanske är klar på den fronten så finns det i bakhuvudet att, kanske kanske ett barn. Längre fram, om några år.


Samtidigt är jag gift just nu med mannen jag lever med, vi har varit ett par i över 12 år, och har massor av upplevelser tillsammans i vårat bagagde, och vi har ju tänkt fortsätta leva tillsammans och gräsligt nog har vi redan en gemensam familjegrav utsedd där vår gemensamma förstfödda dotter vilar, (Undrar hur många i 30 årsåldern har sin gravplats utsedd och klar? Knappast många).
Men ändå har jag ingen spåkula som säger oss att det är ni om 4 år. Det är ni om 10 år. (Fast det är ju det man vill, fortsätta tillsammans). Så nej, min fertilitet vill jag behålla oavsett vad framtiden för med sig. Jag vill tro på oss och kämpa för det vi har, och ännu mer då jag hört att c.a 75-80% av alla par separerar inom 5 år när de förlorat ett barn.


Om jag kanske hade varit 37 nu när läkaren hade frågat hade jag säkert tänkt annorlunda, att det nog var smidigt, jag är klar nu, jag vill inte börja om med småbebisar nu, inte med någon annan heller eller så. Men nej, just nu vid knappa 32 (då 31), så känner jag mig inte 100% färdig alla dagar inte ens 50% klar. Även om det kanske är sannolikt. Man skall ju vara 2 om att vilja, allra helst, i ett förhållande.
För om det skulle komma sig så att det en dag igen visar sig att jag väntar barn, jag hade inte avslutat den graviditeten, om det inte fanns skäl för barnets hälsa till det. (Eller min, men då skall det vara riktigt illa). Nej, för mig är en sterilisering för slutgiltigt beslut. Speciellt när man förlorat ett av sina barn. Jag vill kunna ha kvar möjligheten att få barn "utan hinder" med min man. För det har vi i allafall haft med oss på våran sida, turen och lyckan att kunna få gemensamma barn tillsammans, hyfsat lätt.

Kommentarer
Postat av: Kia (ängeln Simons mamma)

Visst är det underligt med livet.När är det tid för barn och inte?Barn är en stor gåva och inte man planerar till 100%Har flera väninnor som har planerat hela livet.Först utbildning,fint yrke,fin bil ny villa,båt,husvagn eller torp.Sen får barnen anlända men då blir det inga utan på"konstgjord"väg.För mej har barnen verkligen varit en stor gåva eftersom jag har varit diabetiker nästan hela livet.Då är det väldigt viktigt med mat,motion,mediciner och hela livsföringen med olidliga kontroller.Linus kom när jag var 23,Robin när jag var 28 och "Sladdisen"Simon kom när jag var 38.Suck,varför fick vi inte njuta av honom så som det var med bröderna......Nu har vi ett yrväder här,en liten Julius,en ragdollkattunge.Har haft många katter men den här lille är så speciell med sina vackra blå ögon.Han ger oss så mycket glädje och Nisse vår andra katt har fått en kompis.Dom leker och far omkring så mattor flyger.Ha en fin dag på Åland.Kram Kia

2011-10-27 @ 10:48:51
Postat av: Lise-Lott

Jag trodde definitivt att jag var färdig med barnafödandet, men sen bestämde vi oss för att skaffa en liten ;)

Det är 17 år mellan yngsta och äldsta och vilket nöje det är... om allt vore annorlunda så skulle lillan få ett syskon i sin egen ålder också. Men jag är 37, snart 38 så... det räcker nog nu.

2011-10-27 @ 13:50:41
URL: http://minafyravaggar.blogg.se/
Postat av: gertie

Man vet som tur är aldrig hur framtiden ser ut. Jag vet flera som startat ett nytt förhållande och då vill man ( även om man sagt att vi ska inte ha fler barn) så blir det så att man vill skaffa ett gemensamt i det nya förhållandet. Så länge man är fertil och inte för gammal så har man åtminstonde valmöjligheten. "Man ska aldrig säga aldrig"

Kramar från Ystad

2011-10-27 @ 16:06:16
URL: http://kittyhansens.blogg.se/
Postat av: Änglamamma

Vårt andra barn dog direkt efter förlossningen. Jag kände snabbt att jag ville ha ett barn till. Vi tröstade oss ofta med att vi förlorade något vi aldrig haft. Lyckan när barn nummer tre kom var otrolig! Inget barn ersätter ett annat, men vi blev en hel familj igen. Jag fick också frågan om jag ville sterilisera mig vid treans kejsarsnitt, men avböjde också. Ville se hur allt gick först. Jag tycker ni är fantastiska och barnen är såå söta! Sköt om er!

2011-10-27 @ 21:14:00
Postat av: Anna- Dolce Bambini

Kia- så sant, att många tar barn för givet och att man får dem som ett paket man beställer på posten när man känner för det.



Lise-Lott, ja där ser man, man skall nog känna sig verkligt verkligt redo, för knipsar man är det ju inte så lätt sedan även om de idag kan ställa tillbaka på kvinnan, men det för säkert ändå med sig sämre chanser än innan.



Gertie- så sant så.



Änglamamma, det är skönt att ni får känna så. Kram

2011-10-27 @ 22:43:07
Postat av: Lisbeth

Jag var 32 när jag fick min första, och 34 när jag fick nr 2. Så vänta du, ni kanske vill ha mer än en till, det vet ni inte idag. Du om någon vet ju hur fort livet förändras och tankarna med dem.

Men du ska inte lyssna på andra och statistik när det gäller det här med brustna förhållanden. Känn ditt hjärta, utgå från ert förhållande! Det har inget med statistik att göra, man blir bara orolig när man läser sådant..



Jag var när jag 37 steriliserade mig, men var trafikskadad på ett sätt som gjorde att jag fysiskt inte skulle klara ett barn till. Våndades ganska mycket, för hade jag varit frisk hade jag velat försöka få fler. Men med facit i hand var det rätt, min kropp hade inte klarat mer utan att bli helt invalidiserad.

Kram

2011-10-30 @ 12:38:52
URL: http://www.bettans-place.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0