EN FRÅGA?!
Vad är ni rädda för, vad är obehagligt, vad ogillar ni? Själv har jag haft kräkfobi. Inte så att det gör något om barnen spyr eller så, det är enkla biffen men jag ogillar när jag själv börjar må riktigt illa, jag blir helt svettig och får lättare ångestkänslor.
Det har dock blivit bättre när man blivit äldre men inte har det varit roligt heller. Tack och lov är jag ganska sällan magsjuk själv. Jag är inte heller så vidare förtjust i att prata med främlingar över telefon. Dels för att ibland hörs det dåligt i mobiltelefonen min vad de säger, beroende på var de befinner sig, och sedan föredrar jag att träffas personligen. Att sitta och säga "Förlåt, Va sa du, det hörs dåligt", några gånger i telefon är ju inget roligt, eller att råka svara fel just därför. Eller när barnen dansar salsa runt fötterna och tjoar ,"Vem pratar du med, jag vill prata"...(ler).
Alla dessa sjukhussamtal jag fått mottaga tillsammans med min man har inte direkt förbättrat saken heller. Även om jag är väldigt pratglad och social annars. Fast släkt och bekanta är det ju inte problematisk med, de känner man ju och vet att de bara vill fråga om man skall ses eller något annat trevligt oftast och om man. Eller att boka om rådgivningar eller så, det går nog bra för det mesta för mig, för MVC/BVC känner man ju också. Och jag har inte problem att prata inför främmande folkmassor när jag ser dem framför mig, höll ju till och med föredrag inför läkarstudenter på Akkis, om Lova, för de som minns det.
Att boka läkartid om barnen blir sjuka är inte heller något bekymmer eller så åker man direkt när det är jour om det inte är riktigt akut. Jag ogillar nog mer de där spontana främmande samtalet som man inte har en aning om vad de handlar om. Och ibland förbarmar jag mig på tex sjukhusets alla undernumror. När man bara ser ett nummer som inte går att veta vem eller vad för avdelningar som ringt och man bara kan gissa ditåt. Och ofta har de ju telefontider så man kan ju inte bara ringa upp heller. En gång hamnade jag i växeln, fast de var sjukhuset som ringt mig men tanten lyckades spåra numret sen så jag kom ju på rätt. Men sååå omständigt ändå.
Någonstans läste jag att det är ett ganska vanligt fenomen att ogilla telefoner för det är genom kroppsspråk människan också kommunicerar, och med ansiktsuttrycken. Min man däremot pratar gärna i telefonen, han snottrar gärna i telefon. Sms är ju däremot väldigt praktiskt, men då får man ju ibland dessvärre vänta in svaren, så det är ju bra att ringa om man måste veta något direkt av någon vän.
Den mest obehagliga tanken-känslan är nog att Alvin eller Lykke skall dö. Det är nog det mest påtagliga efter Lova. Det är ofrånkomligt att tänka på, ibland. Men man måste ju kämpa på bara och försöka leva här och nu. Men det är nog en fruktan jag bär med mig som är värre än de flesta andra fobier för mig. Det är ju inte en fobi i den utsträckningen heller, men de som mist barn vet nog precis hur jag menar nu. Ändå är jag ingen hönsmamma, utan det är nog mer att jag tänker på att tänk om vi drabbas av barncancer i hemmet igen. Jag skulle liksom bara inte orka genomleva samma sak en gång till.
Nå nu har jag delat med mig av några tankar, och lämnar över till er att dela med er av vad som får er att känna er...skall jag säga begränsande ibland. Och som sagt ni får vara anonyma om ni vill det.
A-M: Första månaderna led jag nog av ALLA fobier som kunnat definierats! Xenofobi och agorafobi kanske var mest påtagliga. Men tack och lov har dessa successivt minskat.
Nu har jag istället framkallat en manisk fobi för att det ska hända barnen något, och då menar jag inte bara död och sjukdom. När tjejerna med fyra dagars mellanrum ramlade och fick hakorna limmade på vårdcentralen var jag allt annat än stursk...Så påtaglig fruktan för "läkbara skador/sjukdomar" hade jag inte tidigare - det borde ju vara tvärtom att man skulle tycka att detta var struntsaker i sammanhanget men jag missade tydligen den lektionen...
Annars kan jag nog bemöta det mesta! Intressant frågeställning (tror att jag reflekterade i liknande banor för något år sedan)
Massmis med
Niklas
Kräkfobi, precis som du. Hatar andras spyor med men kan självklart hantera min dotters. Men i magesjuke tider är jag hysteriskt rädd! Extra rädd nu när jag är höggravid!
Jag har fobi för dagsländor. När man badar i insjöar finns det några små blå som ser ut som helikoptrar, dom är såå obehagliga skulle jag få en på mig vet jag inte vad jag skulle göra!
Jag har fobi för höga höjder, hade inte det förr men åkte parisehjuet i sommras med Filippa och fick stävja en panikattack var tvärsäker på att vi skulle falla mot en säker död.
Har bacillskräck oxå, jag har arbetat 10 år inom vården så den har ju mattats av. Men en undersköterska med godare handhygien/hygien över lag än mig får man leta efter. Använder handskar lite mer än genomsnittet. Tycker inte att det är personerna jag tar hand om som är "äckliga" utan själva grejen att torka bajs eller rengöra sår medför en viss fobi att smittas av något obehagligt!
Jag har också kräkfobi som du. Jag klarar av när barnen kräker, men själv...
Jag är också livrädd för spindlar, men det har faktiskt blivit lite bättre med åren. När jag var barn var jag verkligen livrädd för dem...
Gillar inte heller höga höjder, men det går ju oftast att undvika.
jag har fobi för döda djur. har någon tvångstanke om att jag ska ta upp dom och stoppa i munnen (vilket jag såklart aldrig gör). går helst så långt ifrån som möjligt när jag ser t.ex. en död fågel på marken. en gång i gymnasiet råkade jag trampa på en råtta som blivit överkörd på vägen till bamba (gymnasieskola inne i centrala göteborg och bamba låg en bit från skolan), då var jag helt skakig ett bra tag efteråt... fy fan.
jag har också en viss kräkfobi. den har väl blivit bättre med åren, men jag tycker ändå det är så sjukt obehagligt. jag klarar inte av när andra kräks heller (har inga barn, kan tilläggas) och får kväljningar av lukten...
sen har jag också en viss telefonfobi som börjar bli bättre. fast inte för att bli uppringd utan att ringa själv. nu har jag inga problem med att ringa kompisar eller läkaren, men jag läser till journalist och försöker arbeta bort den där rädslan att ringa folk man ska intervjua som inte vet att man ringer... det är jobbigt. avtalade telefonintervjuer är mycket lättare.
kram!
Vanliga fobier jag har är höjder och råttor...hajar...ser eller hör jag en råtta kommer tårarna och jag blir illamående, höjder är hemska, kan inte ens stå på en stol. Hajar va förr en större fobi men de har blivit bättre med åren, och hur ofta träffar man på hajar?
Andra fobier jag har som kanske inte är lika vanliga och utbredda är väl just det med telefonsamtal sent, efter att Max dog klarar jag inte av att folk ringer sent, får panik och ångest och är säker på att nåt hänt. Är inte rädd för döden, bara beskedet. Livrädd för att de ska hända Nicolina nånting men behärskar mig och kollar inte hela tiden.
Nåt man kanske inte kan kalla fobi en som jag ogillar starkt; när folk dyker upp oanmält hemma, pratade om detta senast idag faktiskt. Det värsta jag vet är när folk bara dyker upp, mitt liv rubbas i ett par dagar framåt.
Kram Jenny
Du modiga kvinna! Att erkänna och prata om fobier är ett krävande process...Jag är dörädd för grodor!
Kram Tilda
Jag HATAR mögel i mat även bråsk!! Fy! En gång för typ sju år sedan råkade jag äta av en macka med massa mögel på, hängde sedan över diskhon och kräktes för det var så vidrigt. Dessutom har jag kräkfobi- det är så hemskt att kräkas!!
Har skräck för råttor, fästingar och ormar... Annars är jag ganska harmonisk av mig :)
Jag är riktigt, riktigt rädd för getingar och har varit i många år. Vet inte när det började...
Om de kommer för nära i fel situation börjar jag tom gråta... Har försökt att vara lugn för barnens skull men ibland fungerar inte det...
Spindlar, bajs, kräkor och i princip allt annat har jag inga som helst problem med...
Du har jättevackra barn - alla tre!!!
Kramar om dig!!!
Insekter! Det värsta jag vet.
Förutom fobierna kring övriga familjen och den ständiga oron över att det ska hända dom något är så jobbigt.Jag lider av en katastrofal ormfobi eller kalla det ormskräck.Blev som stursk 18-åring biten av en stor huggorm som slutade med andnöd och ambulansfärd.Ryser....när vi var i Turkiet var just uppträdet en kväll 3 st ormtjuserskor....vi satt 5 m ifrån dom,en jätteboaorm och 2 st banangula otäckingar som dumma jag trodde var gummiormar först men när huvudena rörde på sig stannade nästan mitt hjärta.Vet inte hur fort jag lämnade bordet och fastnade långt inne i restaurangen tillsammans med 2lika vettförskrämda tjejer i 20 årsåldern.Min man sitter lugnt kvar och klappar ormarna och undrade varför jag inte fotade honom med ormarna????Vilken fråga.Digitalkameran i det läget....hallå!!Tror att vi alla har något som gör oss nojjiga.Kram Kia
Ormar är det jag absolut inte kan hantera. Utan blir alldeles skräckslagen av att se dom till och med på TV.
Annars är jag rädd för en massa andra saker som till exempel höga höjder, sjukdomar, larver, prata inför stora folksamlingar i mikrofon. Men de rädslorna kan jag handskas med och övervinna till en viss del i alla fall.
Insekter och spindlar!
Allra värst är harkrankar...
Jag lägger mig under täcket och mannen får ta hand om dem.
Jag har emetofobi, kräkfobi. Jag tycker det är extremt obehagligt när barnen blir magsjuka. Ogillar starkt alla som inte håller sina barn hemma från dagis och skola 48 timmar efter en kräksjuka. Påverkar mig så pass att jag ligger och lyssnar efter kräkande barn nattetid när de är friska. Löjligt av mig, men det är tvångstankar. Sedan fobi för getingar, spindlar och skalbaggar. Samt att ringa okända.
Efter din text känns det lite futtigt att svara att jag är rädd för spindlar, men jag svarar nu ändå det eftersom det var min första tanke. Och sen är jag sån till min peronslighet att jag snabbt skjuter bort alla otrevliga tankar om vad som KUNDE hända, också glömmer jag snabbt sånt som redan hänt. Sticker huvudet i sanden likt en struts, typ. Bästa skyddsmekanismen för undertecknad!
jag har lidit av en fruktansvärd kräkfobi sen första klass, den klassiska kräkas inför hela klassen situationen uppstod och sen dess har jag ständig panik över att komma i kontakt med ngn som kan vara smittbärare av magsjuka, jag undviker även att äta typ saker som lätt kan ge magsjuka och julen är hemsk med vinterkräksjukan och all den plockmat som lätt kan bli angripen av lite "kräksjuka" som du säkert förstår hindrar detta mig i vardagen och bara tanken på å vara gravid och riskera att bli gravidkräkig skrämmer livet ur mig!!!!!!! Dock är barn något jag omöjligt kommer kunna klara mig utan så jag får nog ta och göra något åt detta innan jag försummar livets gåva!
men det är inte själva kräkningen jag är rädd för egentligen men jag "väljer" att applicera min fruktansvärda rädsla för förnedring på något mer greppbart som går att beskriva såå att jag kunnat lixom förklara för omvärlden vad som får mig att agera utan att tänka!
Det finns ett par saker som jag knappt kan handskas med. Dels är det höjdskräcken - kan inte kliva upp på en stol utan att världen börjar snurra. Det går bra om jag inte tittar ner, men gör jag det är det kört.
Sedan är det två saker som har kommit efter trafikolyckan - skräcken/paniken/ångesten när någon i familjen försent och inte hör av sig, och när någon kör upp bakom mig för nära.
Mina ungar och min man är så goa att de alltid ringer om de så bara kommer fem minuter försent, för de vet att ångesten gör mig fullständigt knäckt. Även om jag kämpar med att inte visa det, säger de att jag är alldeles grå i ansiktet och skakar. Känner mig urdum, men kan inte riktigt bli av med den "fobin"
Spännande att läsa svaren! Skönt att se att det är fler än jag som har svårt för spyor och spindlar.. ;)
Kram
Va många VI är med emetofobi (kräkfobi) jag tillhör tyvärr den grupp fobin förstör en del av livet för med ständig ångest vintertid. Sedan är jag ju förstås fruktansvärt rädd att det ska hända mina nära något. Kram till alla andra fobiker
