Dolce Bambini

Nu har jag lyckas dra på mig en förkylning med halsontet från Hell typ, ni vet sådant där så man knappt vill eller vågar svälja. Förhoppningsvis lättar det mot tisdagen med halsen, men jag är glad att det inte kom vid snittet i alla fall. Har klarat mig länge ändå nu, sedan Tallinnresan i början av december t.om.
Nåväl, det finns värre saker än halsont och snuva men just nu känns det otrevligt.

Sannolikt bara en 17 dagar kvar nu. Jag är ju inställd på det. C.a 2.5 vecka. Är jag redo, är vi redo för en ny liten familjemedlem? Jo, jag tror det, det kommer att bli skönt och underbart med mer ljud i huset igen. Ingenting ersätter ett förlorat barn, men ett "nytt barn" (tycker egentligen inte om ordet "nytt barn" men har svårt att finna något passande ordval just nu) kommer att förhoppningsvis föra ny glädje med sig in i vår familj och kanske lite mer framtidstro. Jag tvekar inte en sekund på att bebisen kommer att bli mindre älskat eller svårt att ta till sig efter det som hänt oss. Lykke är välkommen att komma till oss nu. Det som hänt innan går aldrig att få ogjort fast man önskar många gånger att allting hade fått vara "normalt" innefattande Lova & Alvin och oss föräldrar, men nu blev det så här och vad kan man mer göra, än att fortsätta färdas med på resan och se vad framtiden bär med sig.

Tyvärr blir det aldrig ett 5 personers foto med dessa barn tillsammans. Familjefotograferingen ovan kort efter Lova fick sitt slutgiltiga besked.

Okej jag har bloggat dåligt. Men det händer inte direkt något just nu. Jag bara väääntar liksom på bebisen och Alvin väntar också, ja självklart maken med men han säger inte så mycket egentligen. Han har aldrig varit sådan som sitter och ojjar sig och väntar och är "ivrig" av sig så där utåt sett. Han döljer det ganska bra tror jag faktiskt. Självklart ser han framemot allt men det är nog helt annat att vara mamman som väntar och bär barnet inom sig. Som känner barnet sparka. Alla MVCbesök med hjärtljuden och sådant som min karl inte skulle ha möjlighet att följa med till eftersom han jobbar och inte skulle kunna komma loss tyvärr för c.a 20-30 minuters besök i en annan kommun än han jobbar i tex.


Och andra sidan så var han ju mer med på allting då Lova låg i magen, då var det ju BB och föräldrargruppen, inskrivningen på MVC, alla ultraljuden osv och det allra första barnet såklart. Det hände liksom mer då på något vis, allt var ovant, nytt och man ville delta i allt som erbjöds.
Nu på tisdag kommer han dock självklart att närvara igen då det är sista ultraljudet och den där förmodade snittgenomgången. Så det är ju liksom lite viktigare än bara mina sedvanliga MVCbesök med vikt och blodtryck osv och hur man mår och jag svarar ju alltid samma sak i princip, "Jo då allt är bra, lite trött kanske och sånt där smått men ingenting att anmärka på". Och hon känner ju mig sen förut med barnen och sa också, ja du har ju koll på amningen då du ammat länge förut, förlossningen behöver vi inte diskutera mer nu, du har fått snittet beviljat osv. Så det är nästans samma snack hela tiden mellan MVC och mig.


Nå, så jag bara väntar och väntar... och snart, snart så står man väl där inskriven på BB och förlossningen och väntar på sitt kommande snitt. Jag tror jag kommer att vara rätt pirrig den där natten innan snittet. Det blir helt klart en annorlunda upplevelse för både mig och min man, som bara fött på vanligt vis.

Jag brukar ju klämma in varje vecka lite "vänta barn info" från nätet och tänkte göra samma sak denna vecka.
Själv mår jag som förut, lite värk här och där, och har passerat 20 kg.s sträcket i viktuppgång nu.
Många gravida nojar sig för vikten och att de gått upp 7 kg eller något. Själv har jag för det mesta tagit den där uppgången med ro då den ofta runnit av mig ganska snabbt igen. Sedan finns det väl de som också får kämpa för att gå ner. Vi får se hur det blir denna gång, om de sätter sig eller om de trillar av igen.


Ja, nu närmar vi oss slutet av min tredje graviditet. Jag minns då vi bestämde oss i somras trots den tunga sorgen för att ganska snart, för Alvins skull om inte annat försöka få till ett litet syskon att man fick en massa tankar i huvudet. Tänk om det inte alls skulle gå så smidigt att bli gravid igen, som med de andra barnen. Man hade ju blivit lite hårdkörd med psyket så att säga, så att kroppen ens var redo själv var ju också ett under. Men redan vid vårat andra försök så flyttade mirakelbabyn in. Och sedan började resan mot nu i april. Ännu känner jag ibland att jag vågar inte vara helt lycklig över babyn innan den finns i mina armar - levandes. Livet har varit såpass hårt ändå och grymt och man försöker njuta av det fina men man är vaksam och eftertänksam. Vilket också är naturligt att känna då man genomlevt ett år där ens förstödda blev svårt sjuk. Också med Alvin finns rädslan där. I min värld känns det som att våra barn kanske inte blir äldre 6.5 år. Så tiden också med Lova har påverkat en väldigt mycket på många olika plan. Man tar ingenting för givet, och man har fått en annan syn på livet.


Om vecka 37.


Nu kan det var dags när som helst. Förstföderskor brukar gå lite längre än 40 veckor. Fundusmåttet har planat av och växer inte lika snabbt. De flesta barn sjunker djupare ned i bäckenet. Mammans bröst producerar redan råmjölk och hennes bäcken är utvigdat. Barnat ligger och gottar sig i magen, fullt medveten. Där inne i mörkret ligger hon och tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten. Barnets vikt ökar fortfarande men hon växer inte lika mycket på längden.

Vid det här laget ligger de flesta barn färdiga och redo med huvudet nedåt. Om detta inte har hänt ännu så försöker man vända det.

Dags att packa förlossningsväskan med det ni kan behöva på förlossningsavdelningen och BB; bebiskäder, kamera, choklad, mobil, extra ombyte, necessär, mp3- eller cd-spelare, massageolja och så Gameboy advanced (ne, skit i det). Listan kan göras lång. Fundera på vad ni kan komma att behöva.

 

Om barnet: Bebisen tränar sig på att andas genom att dra in  – och ut – fostervatten ur lungorna. Vikten ligger närmare 3 kilo och längden är ca 47 cm.

Idag var det eventuell näst sista MVC besöket. Möjligtvis också det sista, allt hänger nu på vad sjukhuset säger på tisdag. Även om magen verkar sjunka, så växer den ändå. Den planade kurvan har tagit ett skutt och är uppe i 37 cm i SF måttet nu. I vecka 40 med Alvin mätte jag 36 cm så jag är större nu runt vecka 37 än jag var med honom. Med Lova i vecka 39 mätte jag 38 i SFmått.


Nu kanske jag skall buga mig att jag "slipper" gå full tid för det är ju inte direkt smidigt med en jättemage, även om det är fint nog. Känns som man snart vuxit färdigt med magen.
Ändå var Alvin också ganska stor, nästans 4 kg jämt, som jag förut nämnt trots att jag var lite mindre då (eller jag tyckte ju jag var stor). Och Lova i sin tur var ju helt vanlig liten krabat med sina 3320 gram.
Även BM på MVC sa att det är nog bara magen och du nu. För stor är du. Att man kan undra hur den lyckas gömma sig så då du är så liten. Och det är ju sant, jag brukar själv undra hur man kunnat få fram såpass stora barn, som normalstora kvinnor klämmer ur sig. "Normalstora" menar jag att jag är inte ju inte direkt normal lång för att vara vuxen, 1.52 cm kort och att de på typ 1.70 föder ju lika stora knoddar som jag lyckas frambringa.


Annars var allt i vanlig ordning bra. Skönt det. Och sista blodprovet har tagits också. Om allt lunkar på som det gör nu kanske jag hinner dit till MVC den 13 april, men allt beror förståss på sjukhuset nu, om de "tar över" mig helt eller tycker jag skall gå till MVC en gång till. Ja... 3 veckor kvar att vänta, kanske mindre. Och på tisdag vet jag. Spännande att få komma och få beskedet levererat av läkaren.

22 dagar idag eller om det blir tidigare ännu ja det får jag veta nästa tisdag den 5 april och då görs också det förmodligen allra sista ultraljudet under denna graviditet, det som de gör på alla gravida här. På Alvins 4-årsdag med andra ord. Nu på torsdag är det dags för MVC igen. Blodprov skall tas igen bl.a för att kolla att man ännu har samma blodgrupp. Vilket jag säkert förvisso har, har alla tider och alla gravditeter haft ABrh+.


De senaste dagarna har jag haft svårt att gå också. Jag har med de två tidigare sluppit av kännbar foglossning men nu verkar den kommit tredubbelfalt och jag går som jag vore ihopsatt med muttrar och plåt, speciellt om jag suttit lite längre. Ont gör det iallafall. Nåväl, jag har varit ganska förskonad ändå även denna gång. Lite karpaltunnelsyndrom och skenor och smått och gott. Men det är det ju värt, alla gånger. 22 dagar idag... det är ju typ 3 veckor imorgon. 3 VECKOR??? Måtte inget hända eller förändras.

Magen ramlar onekligen neråt.
Lär väl bli full med ärr snart. Det ovan naveln, syns ej så bra här, är från min gallstensOP 1993 innan titthålet blev populärt. Sedan har jag mitt scoliosärr över halva ryggraden + ett till som man fick på köpet med den operationen på skinkan. Men denna gång får det bli ett "mirakelärr", vi siktar in oss på det.

Veckorna springer onekligen i väg. På något vänster är det ganska snabbt fredag för att återigen som genom ett trollslag bli söndag.
Maken är på lite extra jobb fjärde lördagen i rad nu, så det börjar bli småslött, och jag och sonen har besökt svärmor en hel del i veckan också, det har varit skönt att få lite extra eftermiddagshjälp då man är så otymplig nu med att leka, sätta sig ner i Alvins nivå osv.
Idag får vi se vad som händer, sonen stack med pappa, som skulle lämna han via farmor, för att jag skulle åka dit lite senare, men jag tänkte uträtta lite småsaker innan. Och snart måste man börja jaga någon present inför Alvins födelsedag som är den 5 april. Jag vet att han önskar sig bl.a ett lektält, en sån där bräda man kan rita på om och om igen för att sedan sudda ut. (Vad de nu kan tänkas heta).

Alvin häromdagen i snön, jag passade på att ta kameran ut då, hittade också snödroppar (äntligen), men det blev ej bra att fota dem, kom inte tillräckligt nära, någonting var visst i vägen, tjockmagen.
På tal om tjockmagen så har den där lille krabaten där inne ganska skön rytm. Mellan vaken och sömn. Kanske det håller i sig, vi får se. För den sover bra då man själv skall sova. Men det kan ju förståss bli precis tvärtom.

Vecka 36, kanske magen börjat sjunka lite nu vad det verkar. Ilar ibland "därnere" och man har svårt att gå och de flesta som varit gravida vet vad jag menar med ilandet. Fast även om den ser ut att börja sjunka nedåt på bilder att döma och i spegeln så känns det som revbenen skulle gå av om man klär på sig sockorna.
Idag är det max 27 dagar kvar till planerat snitt inte mer. Och 5 april är det sista ultraljudet och samtalet. Då vet vi 100% när bebisen anländer.


Annat som vanligt:

Mamman: De flesta barnen ligger med huvudet neråt nu men ungefär 3-4 % ligger kvar i sätesställning. När barnet fixerat sig kan det kännas som du har en kokosnöt mellan dina ben. Det är viktigt att försöka upptäcka sätesbjudning innan förlossningen för att man ska veta hur man ska förbereda sig inför den. Har modern rymligt bäcken kan i vissa fall bli tal om en normal förlossning. Man kan försöka vända fostret några veckor innan beräknad förlossning men ibland vänder fostret tillbaka. Ett vändningsförsök går till så att man först får ligga kopplad till en ctg som mäter hjärtfrekvensen i en halv timme. Sedan får man Bricanyl som är ett muskelavslappnande läkemedel som ska få livmodern att slappna av. Läkaren tar i och försöker tvinga runt bebisen inne i magen. Det kan göra ont på kvinnan när man försöker vända barnet. Inom en del Landsting så väljer man att rutinmässigt utföra kejsarsnitt vid sätesbjudningar. Det finns en del olika fosterställningar men vanligast är huvudet neråt. Nu kanske du åter drömmer en hel del igen och då ofta förlossningsdrömmar. Det är ditt undermedvetna som håller på att bearbeta vad som komma skall. Barnet: Många kvinnor tycker att fostret rör sig mindre och mer sällan från och med nu. Föds ditt barn i vecka 36 så klarar den sig oftast alldeles utmärkt. Hjärnan är färdigväxt och mogen för livet efter förlossningen. Fostret fortsätter att växa och skruvar sig nedåt i bäckenet. Du kan till och med känna en lättnad och kunna andas lite enklare. Detta gör också att du kanske få gå på toaletten oftare också. Skulle förlossningen starta nu så gör man antagligen ingenting för att förhindra detta. Huvudet är 9 cm i diameter. Den genomsnittliga vikten på barnet är nu 2750 gram och längden runt 46 cm.

Ibland är jag skittråkig med bloggandet, men vi jämförde lite SF kurvor i forumet på Familjeliv, i månadstråden jag är med i, så vi hade lagt ut våra kurvor. Min var en av de som visade sig jämnast och högst fast jag gått kortare tid än flera där eller ja, någon vecka mindre då. Jag kollade också igen hur det var med Lova och Alvin i deras gamla moderskapskort och jag var stor med Lova fast hon var ganska liten som nyfödd, eller 3320 gram och 49 cm var hon. Så hennes kurva var bara lite lite mindre än denna och den med Alvin var nog över mittenlinjen den med och han kom ju ut med sina 3960 gram och 51 cm så han var ganska stor.


Nu kommer ju denna lilla krabat i förskott men det blir ändå intressant att se hur stor denne tänker bli. Läkaren tippade på 3,7 - 3,9. Nu är ju SF kurvan bara hänvisningar om att allting är bra och de flesta följer sina kurvor. Det dom vill uppmärksamma är om den dalar hastigt eller ökar hos den gravida.

Sista pluppen visar att magen planar ut då man närmar sig slutet, precis som det skall vara, så jag har haft en stadig jämn kurva från start. (Jag fick fixa dom röda i fotoprogrammet så man skulle se bättre på bilden här).

Det sägs att det föds fler barn under fullmåne än annars. Undrar om det föds ännu fler barn inatt då det är supermåne? Själv födde jag mina barn så där innan senare kvällen, 20:59 och 21.48 är mina 2 födda. Huruvida det var fullmåne dessa kvällar tänkte jag aldrig på ens.
Nu lär det ju knappast bli någon förlossning för min del även om de första regelbunda förvärkarna har gett sig till känna. Oavsett blir det ju snitt för min del. Visst kommer jag att sakna det där spontana värkstarten men nu går bebisens hälsa i första hand. Sen så har jag ju fått de två förra punktligt. Alltså inte "för tidigt".
Men som sagt, det blir intressant att se bland de gravida man känner via nätet nu, som närmar sig förlossning om de blir någon supermånebebis.

Kan ni tänka er att man är i vecka 35 nu i graviditeten. Och har runt 33 dagar kvar till snitt.  Jag brukar uppdatera vad som händer runt den veckan man är i så vi kör denna vecka med.
Och egentligen kan jag bara hålla med om det som händer mamman. Att ligga på rygg är helt otänkbart sen flera veckor tillbaka och att vända sig i sängen är också en liten affär för sig.
Något extra sug efter speciella maträtter har inte infunnit sig om jag inte räknar in mjölkchoklad typ Fazers blå som infunnit sig de senaste 2 veckorna eller så.

Från den här veckan börjar barnets snabbaste tillväxt under graviditeten. Det ökar 220-340 gram varje vecka. Eftersom det blir allt trängre i livmodern kan det hända att barnets rörelser minskar men de kan istället bli desto starkare. Navelsträngen är tjock som en tumme och cirka 50 centimeter lång. Bebisens huvud vilar på moderns blygdben.

 

Ditt fundusmått är nu cirka 31-35 centimeter. Magen står som högst nu för att snart sjunka ned lite. Bebisen trycker på överallt. Du kan ha tungt att andas, värk i ryggen och svårt att sitta, stå och sova.

 

 

Skulle städa i ett trängre skrymsle idag, på golvnivå. Ryggen tyckte inte alls om det, inte magen heller. Även om det är mysigt för det mesta att vänta barn blir det nog skönt när man kan göra det mesta som vanligt igen snart.
Och ta på sig sockorna utan att stånka. Små i-landsproblem egentligen, vi har ju haft det värre och tyngre, vår dotter har ju haft det så svårt och jobbigt. Men de som varit höggravida vet garanterat vad jag pratar om i det här tillståndet. Hur otymplig man verkligen blir. Och ju större man är om magen, desto svårare blir det ju att utföra vardagsmoment man annars utför enkelt och ganska snabbt. Men nu är det inte mer än max 34 dagar kvar till snittet. Kanske mindre. Och självklart ser vi i familjen framemot att få träffa bebisen riktigt mycket.

 

Om en sisådär 34 dagar kanske...

Som jag skrev tidigare var det MVC besök idag. Allt gick helt bra och alla värden var fina. Magen har jämnat ut sig men ligger nog ännu på sin egen kurva men börjat lugna sig lite med växandet, tack och lov och är precis som det skall vara då närmar sig slutet av gravidteten sa hon. Så jag gick väl från MVC med OK stämpel för att komma tillbaka den 31.3. Då tas också sista blodproven som de brukar göra på MVC här, bara för att kolla blodgruppen igen bl.a.


Efter MVC for jag och Alvin och lånade böcker till biblioteket åt honom. Och sedan hem en vända igen och åt lite. Sedan till svärmor/farmor och fikade och en av mina vänner kom via en sväng då hon ändå var i närheten och sen då hon for åt jag och sonen middag där eftersom maken jobbade över, men han kom strax där vid 7 så jag for hem före, eller jag for via butiken först sen passade jag på att vila en liten stund hemma då var hemskt trött.Så där riktigt gravidtrött som man kan bli.
Så det var en ganska lugn dag med andra ord.

Idag är det dags för MVC besök med magen igen, rutinkontroll. Klockan 12.30 skall vi vara där. Sonen frågade nyligen när vi skall köpa blöjor och salva åt bebisen. Men det skall vi göra senast nästa vecka lovade jag honom.
Han är ju bara för gullig som vill ha koll på vad som skall köpas åt det lilla syskonet. Får återkomma med uppdatering från MVCbesöket sedan. Är väl mest intressant att läsa för de som själva väntar men iallafall...

Bild från tidigare i veckan då jag och sonen höll på att fotade, ni kanske såg ena bilden med oss tillsammans i ett  inlägg? använder mig utav självutlösaren på kameran för det allra mesta. Måste ju vara en världens uppfinnig på kamera det. Bara att ställa in, ställa på lämplig plats och tja, ställa sig framför.

Igår var det bara att konstatera att byxorna som med nöd och näppe gick fast helt för sisådär 3 veckor sedan inte går att stänga alls längre. Mammabyxor till och med. Visserligen går de att ha öppna och vika ned men då hasar de ner ännu mer rätt snabbt över baken. Så vi får lovprisa legginsen som går på ännu. Men börjat kana ner lite över magen de med.
Men komiskt är det nog. Att vara så där jättegravid och ha lite på 1 månad kvar innan det är dags att få bebisen.


Jag vet att jag hade samma byxor som nedan med Alvin ända fram till självaste dagen D men nu minns jag inte om jag hade dem öppna då med, däremot minns jag att jag ofta vek ner dom under magen på den tiden då jag gillade det bättre.
Nå för att komma fram till punkt tänker jag lägga in den snygga bilden som visar hur det ser ut i dags läget.
Mammakläder liksom, jag trodde de skulle leva upp till sina namn? Nå, det är tur att man kan skratta åt det här, för det är ju egentligen bara komiskt, hur man förändras, åtminstone jag, då jag väntar barn. Och inte vill man köpa nytt (eller bättre begagnat ens) heller då det är typ 5-6 veckor kvar, 40 dagar max eller något sådant.
Nej det här klarar vi nog av. Men det blir som sagt intressant att se hur slutrakan blir.

Vecka 34 är vi inne i denna vecka. En normal gravidtet varar c.a 40 veckor men eftersom jag väntar på mitt snitt så brukar dessa ske mellan ungefär vecka 38-39 i graviditeten, om det är planerade snitt alltså, mest för att undvika att det startar normalt av sig självt.

Annat just nu enligt gravid.se.

Vid varje besök framöver mäter man på de flesta MVC blodtryck och urinprov. Däremellan mäter man ditt blodvärde samt blodsocker. Barnets hjärtfrekvens fortsätter barnmorskan att följa kontinuerligt, med start runt v.25 och fram till förlossningen. Nu kanske du märker att dina ringar inte passar längre, att händer och fötter svullnar, detta beror på att vätska samlas i kroppen. Tänk på att inte förvärra det med att använda åtsittande kläder som bromsar blodflödet. Din kropp har ökat mängden blod med 50 % under graviditetens två första tredjedelar men från vecka 34 håller sig blodmängden konstant fram till förlossningen. Omkring denna vecka är moderkakan fullmogen och därefter börjar den åldras.

Barnet är ca 32 cm långt från huvud till stjärt och vikten ungefär 2,3 kg. Det kan skilja på ljus och mörker. Om solen skulle lysa på magen kommer barnet att bada i ett rött sken. Naglarna på de pyttesmå fingertopparna är vassa. Nu kan barnet själv bekämpa lätta infektioner med sitt immunförsvar. Det är för stort att flyta omkring i fostervattnet och rörelserna blir större och långsammare. Ibland kan en del barn fixera huvudet i denna vecka, det vill säga lägga sig tillrätta i bäckenöppningen.

Ungefär 3-4% av alla barn lägger sig med stjärten eller benen ned mot bäckenöppningen s.k. sätesbjudning/fotbjudning. Då är det möjligt att en läkare försöker få fostret att vända sig rätt i livmodern, men det sker först i vecka 37 och kallas yttre vändning. Läkaren försöker då genom försiktig massage av buken förmå barnet att göra en kullerbytta i magen. Detta sker i regel på sjukhus under övervakning av mor och barn. Är det tvillingar som ni väntar kanske bara ett av barnen lägger sig med huvudet mot bäckenöppningen, medan syskonet lägger sig intill.Nu är risken att det börjar kännas mer otympligt än tidigare att gå, det kan vara dags att redan nu planera för efter födseln genom att t ex köpa någon amningsbehå och några amningskläder.

Övrigt...

Nedan så är det bara gamla bilder på mig, vecka 15 ovan och förra veckan från vecka 33 underst, tänk att det skiljer nästans 20 veckor mellan dessa två och tänk vad kropppen kan förändras. (18 veckor mer exakt).

 

 

 

Jag berättade ju precis nyligen att dragkedjan i vinterjackan for slut, idag lyckades jag spräcka den i andra jackan med.
Inte så att jag drog fel som sist. Utan magen spräckte den. Jag satt på huk och kollade på lite second hand grejjer på Emmaus och knaster sa det så, ja så var kedja 2 slut. Så kan det gå. Men skrattretande är det allt.

Det blir bara tyngre nu för varje dag som går. Jag är full utav bebis känns det som. Med en kort överkropp dessutom så känns det i hela kroppen. Och man känner armbågar och knän som sveper omrking där inne. Mysigt självklart men också ont på andra delar av kroppen, tungt att andas och lite magknip ibland. Det är inte mer än kanske 42 dagar kvar till snitt max.
42 långa dagar kan man tänka, så nära ändå. Och man väntar med spänning och allt som hör till då ett ännu nytt barn skall komma till världen.


Nedan en bild på den glåmiga vandrande bollen. Jackan är fruktansvärt gammal men det enda som finns efter att jag lyckades göra slut på kjeden i den vanliga mysiga vinterjackan.