FÖRSTA ADVENT

Ute häller regnet ner och kalendern visar att det är första advent. Adventstid. Lovas åttonde födelsedag närmar sig med stormsteg. Fina Lova.
Jag skall leta fram adventsstaken nu som jag ej hunnit ta fram när jag plockat med så mycket annat pynt. Tända ett ljus och bara samla tid för eftertanke.




En gammal gammal bild.

TVÅ AV MINA ÄNGLAR

Min förstfödda dotter Lova och min mamma. Dotterdotter och mormor. Här är Lova nästans i samma ålder som Lykke snart är i, kanske litet litet äldre men inte mycket mer än en 8 månader ungefär. Jag har egentligen inte så många foton på dem tillsammans så de få man har är också de flesta innan digital och systemkamerans tid, innan de slog igenom och som idag nästans kastas efter en.


Året var alltså 2004 när jag tog det här fotot. 2 år senare dog min mamma, 6 år senare dog min fina dotter. Varför?! Ingen sorg är den andra lik av dessa två. Samtidigt som jag lättare accepterar min mammas död så ifrågasätter jag varför fick inte hon vara här om den där dumma cancerjäveln tog min dotter. Jag skulle också behövt ha en mamma att ty mig till och fått tröst och stöd av i allt elände ibland. Varför kunde "Den" inte bara nöja sig med pappa OCH mamma? Nej nej utan också ta bland det mest älskansvärda jag någonsin fått och haft, ifrån mig.
Och mina två andra små skulle absolut velat ha sin mormor här. Men en sak är kanske bra i allt det tunga får man tänka, kanske kanske de är tillsammans där "Någonstans" och Lova är inte ensam, den tanken tröstar lite.






TRIPP TRAPP TRULL

Tripp trapp och trull... åååh om jag bara fått en endaste riktig gruppbild av de 3 tillsammans på ett och samma kort. Jag kan inte förstå att jag skulle ha 3 barn nu hos mig egentligen, men jag ser bara två,jag kan bara krama två av dem. Visa nya bilder av 2 åt andra. Men nedan är egentligen det som det borde se ut. Det skulle sett så fint ut, jag vet det. Om det bara fått vara verklighet också. Ont ont ont i mammahjärtat.



ÅTERIGEN TACK

Tack igen åt er som sett till att Lovas spargris växer, jag ser nog att det ökar även om jag inte kan tacka och bocka i varje inlägg, men glad blir jag. Kanske det är svårt att nå målet på 60.000 tills den 4 december men vi kan väl försöka? Skulle vara roligt att sedan efter att tag sätta ett nytt mål. Ni som vill och kan och har bloggar så dela gärna den vidare. 4 december är Lovas födelsedag, i egentlig mening. 8 år snart, men ändå bara 6.5 år, alla dagar.


NÖFF NÖFF klick.





En gång för länge sedan...innan mardrömmen nådde vårat hem.
Vintern-julen 2008. Fantastiska Lova, vi saknar dig ENORMT!

VECKOSLUT & "JULEBARN"

Nu har vi nått fredagen igen. Veckorna bara rusar fram och vi med dem. Nästa vecka skulle maken få gå på Bio med jobbet, de har ju renoverat bion här och öppnat upp den för ett tag sedan igen och nu var visst salongen bokad helt för att försäkringbolaget skulle bjuda dem på någon film från hans jobb och säkert andra firmor med. Och den 29.onde skall han åka till Göteborg med jobbet för Volvo har bjudit dit dem så då blir man sådan där "gräsänka" några dagar som man brukar säga med lite skämtsam ton. Men vi klarar oss, det har vi ju gjort förr med.


Och sen då han kommer hem igen är vi ju inte alls långt ifrån december längre. December är onekligen också en månad för sig nu för tiden. Lovas födelsedag. Jul, Nyår. sorg, glädje... allt i ett enda stort virr varr. Att ha fått ett "julebarn" och förlorat det, det är också lite grädde på moset med känslor när december lurar inför dörren.





Fina bästa Lyckopillret- for all of us.

JAMEN JO TACK

TACK tusen tusen tack till er fina bidragare till att Lovas spargris vuxit sedan sist jag skrev. Tack. Min födelsedag var lugn och stilla. Lite köpetårta, 2 barn nära, 1 i riktigt nära hjärtat, en make och en svärmor. För det var ju bara måndag ändå. Och så där mitt på en måndag har inte alla tid och själv är jag lite så där beklämd av att bli firad i större skala. Nej det lilla är det bästa för mig.


Så tack för grattisar här och tack för pengar till Lovas spargris. Den nöffar glatt. Nästa "dröm" skulle vara att nå 60.000 kronor till den 4 december. Men det verkar lite liiite hårt men det är då det är Lovas åttonde födelsedag.


För att skänka en liten slant framöver är det samma LÄNK som gäller.


Nu blir det kaffe, park och sådant där. Ha en kanondag ni läsare.

ÅLDRINGEN

Idag är det min födelsedag. Mata gärna Lovas gris så blir jag jublande glad på min 32 års dag.


NÖFF NÖFF klick. Tack till alla som bidrar, bidragit i den mån de kan. Puss.




Jag var ju bara 31 på bilden igår, trött och sliten påsögd morsa.




SVÅRT ATT TÄNKA SIG

Det är riktigt svårt att tänka sig att Lova skulle bli 8 år om drygt 1 månad. När man tänker sig åtta åringar allmänt så känns dom så "stora" mot den lilla 6.5 år gamla flicka hon var då hon lämnade oss. När man tänker att hon skulle påbörja sitt nionde levnadsår snart.  När man ser andra som har 8-9 åriga flickor, så är det svårt att tänka att jag har en flicka som skulle varit som dem, i samma ålder, kanske i samma längd ungefär, lite samma ålder på ansiktet när man läser av folk, så där som man gör ibland när man försöker placera ålder på människor.
Åtta år liksom.


Jag förstår inte, och kommer nog aldrig riktigt helt att förstå heller.  Helt plötsligt känner jag mig som så "gammal" men ändå inte som skulle ha haft ett skolbarn som snart skulle ha fått ha sin andra riktiga julfest som avslut på höstterminen i sitt andra skolår, i skolan. Det känns också som många vänner och bekanta springer om mig, när deras barn finns här och nu. Deras barn som varit yngre än Lova blir t.om skolbarn. De får känna hur det känns att ha sina barn i skola.


Men inte jag inte. Inte nu. Jag får vänta några år igen. Jag missunnar dem inte det alls, jag är bara bitter på cancersjukdomen som tog Lova ifrån oss. Och lite ledsen blir jag faktiskt när de berättar om klass samtal, prov, och allt som rör skoltiden för deras barn. Ledsen för att vi inte är där, vi kom inte dit med Lova.
Men jag biter ihop och säger vad roligt, vad kul, vad duktigt.... Vad skall jag annars säga? Sluta, jag vill inte höra? Jag bryr mig inte. Men då skulle jag ljuga, jag bryr mig visst och jag är visst nyfiken på allting, fast det både plågar och smärtar en så.


Igår var jag in via en restaurang och hämtade upp mat och såg ett föräldrarpar vars äldsta barn Lova gick i simskolan med 2008. Jämngamla. Nu råkade det vara en pojke men klart man ändå tänkte att ungefär så där stor hade Lova varit nu. Mitt liv...


Och idag är det Alla helgons dag.

THE HEART AGAIN

Jo, smycket jag bloggade om förut fick jag också veta att saluförs i Barncancerfondens egen julbutik. Där går också en lite större slant till fonden. Visst kan man tänka sig att det är bra att skänka den summan direkt. Men och andra sidan tror jag att många kan fråga vart man köpt smycket och på så vis kan man ännu kan föra vidare att man verkligen bidragit med någonting gott när man berättar om smycket. Därför har jag beställt ett åt mig som en tidig julklapp åt mig själv. Och nu väntar jag med spänning. På ett litet silverhjärta. Som finns HÄR! Sedan tidigare har jag även deras fina Hope-smycke.

SILVERHJÄRTAT

Dagens för mig finaste tips, kanske som julklapp är Silverhjärtat, ett smycke i samarbete med Barncancerfonden, för att kunna bygga ännu ett Ronaldhus som skall stå klart 2013.
För att läsa mera och köpa ett smycke skall du klicka in dig här.  Klick!


 

Hålet i hjärtat kan stå för sorg och saknad berättar designern. Bild lånad från deras sida.


TILL MIN ÄNGEL

Återigen slår det en, det här är det enda jag fortsättningsvis, materiellt sett, kan göra för min förstfödda äldsta dotter är att...
Dekorera hennes grav, köpa gravljus, köpa lyktor, andra prydnader. Ljus till hemmet, till hennes lilla "minnesaltare", lägga dit en sten eller någonting ibland. Det här är min dagliga verklighet.  För andra en avlägsen skrämmande mardröm, som "inte händer dem", så som man ofta tänker, man skräms av tanken, och skyddar sig genom att tänka "det händer nog inte oss".

Egentligen skall man inte tänka någonting alls om sådant, det har jag iallafall lärt mig.
För inte kunde jag väl någonsin tro, att det var just vi, på mini pikku lilla Åland som skulle bli en av dem som förlorade ett barn i barncancer. Det är liksom så litet här att det är ingenting som händer ofta, det går alltid nästans något år emellan barn dödsannonserna. Den tanken har jag hunnit reflektera över sedan vi mist. Och ännu läskigare är att många vet man ditåt vilka är. Oavsett om man kännt dem ditåt eller inte alls, för Åland är så väldigt litet. En vän till mig har tex ännu en vän förutom mig som också förlorat sitt barn i helvetessjukdomen, som jag i min tur bra vet vem är om jag ser denne, och det långt innan vi ens fick våra barn. Och jag som tyckte det var så gräsligt hemskt då jag hörde vad som hänt henne och idag står jag där och trampar i samma fotspår.


Säg aldrig, aldrig! Tänk inte ens tanken för att försöka skydda dig själv, lev...bara lev, här och nu och idag.






NOVEMBERGODIS

Novembergodis som gör en glad. Lykkesmycke...och hennes storebror, och det egentliga mellanbarnet som han skulle ha varit. (Är om man riktigt riktigt vill). Nu kretsar en del tankar mycket runt den 5 november- Alla helgons dag. Och allra främst hos Lova som skall få det riktigt fint hoppas jag. Mamma och pappas grav hann jag via idag med, med en dekoration och ett ljus, men jag skall föra dit lyktan också och tända ljus den 5.te november.


 




ÄNGLASKARAN VÄXER

Lova, Hanna, Kitty, Simon, Moa, Adrian, och så många många fler änglabarn, som förlorade sin kamp mot barncancer har fått sällskap av Tilda.
Ännu en gång frågar många sig Varför varför varför. Varför blev vi "utvalda", för det är så man kan beskriva känslan när man frågar sig "Varför våra barn".




NY VECKA

Ny vecka, och den sista oktober 2011. Det är sant, det kommer att gå fasligt fort nu, så är står vi nog med snön upp till öronen och huttrar och innan man reagerar eller något har vi 2012.
Dess innan är det julen och nyåret, gemenskapens tid. Och saknadens tid för många, saknaden som blir ännu mer påtaglig just då. Nästa vecka fyller jag år. Jag är ingen människa som gillar att fira med en massa kalas och sådant.


Och jag önskar mig aldrig egentligen någonting speciellt när jag fyller, i materiellt syfte. Men om någon matar Lovas spargris - insamlingsgrisen blir jag glad för det. Glad att ni minns Lovas kamp tillsammans med andra barns, mer än vad ni tänker på vilken blomma jag skulle föredragit eller om jag behöver en ny stekpanna eller kanske choklad. Så allt jag vill är att bara att Lovas gris växer, fast än med bara en fem krona eller tjugo.


Klicka här för att skänka en liten gåva i förskott.


Tack till er som som kan-vill skänka.



Lova på sin allra sista födelsedag, 6 år.



JAG UNDRAR IBLAND

Ibland undrar jag om jag kommer att lyckas nå målet få bli mormor, farmor. Kommer barnen att bli stora, kommer jag att få se dem växa upp, kommer jag att bli såpass gammal själv att de hinner bli stora nog själva.
En gång i tiden var det jag som var den dödlige som skulle dö först, den som var mest rädd att själv bli sjuk, dö från Lova och Alvin innan de var stora nog. Visst blev barn sjuka, men det var sådant man bara läste om, sådant som man bara hörde om, sådant som bara hände alla andra.


Jag hade den där "drömmen". Lova och Alvin och en liten sladdis när de två första börjat skolan eller så. Nu blev allt så annorlunda. "Sladdisen" blev Lykke och hon kom med kärlek till oss då vi behövde den som allra mest, mitt i den tyngsta sorgen. Jag måste personligen säga att det valet att satsa på barn så snart i sorgen var för oss bland det bästa vi gjort. Det har varit en riktig hjärtemedicin åt själen att se hur död och liv möts oavsett åldrar.


Jag har ännu den där drömmen vilandes att en dag kanske ha 3 levande barn runt mina fötter. Även om jag säkert då kommer att fundera hur livet med 4 barn sett ut eftersom Lova fattas för alltid, om den dagen kommer till mig/oss. När jag väntade Lykke så fick jag ju beviljat mitt planerade snitt. Jag sa att det kanske var sannolikt att det var sista barnet också, för att lätta till med beviljandet utöver förlossningskomplikationerna som förut uppstått. Samt allt det mentala med sorgen som vi levde med efter allt som hänt Lova.


Och då passade läkaren på  innan allt var punktat och klart att jag skulle snittas, fråga om jag ville "knipsa mig" samtidigt, eftersom det skulle gått i samma veva enkelt. Men där sa något stopp stopp stopp i mig. Jag fyller bara 32 ändå. Jag är inte helt superung i den meningen om man jämför med  en på 27 tex, och jag har fått 3 barn, men nej, att fatta ett sådant beslut skall inte göras lättvindligt. Man vet aldrig vad som händer i livet och vart vägarna bär av. Och även om jag sannolikt kanske är klar på den fronten så finns det i bakhuvudet att, kanske kanske ett barn. Längre fram, om några år.


Samtidigt är jag gift just nu med mannen jag lever med, vi har varit ett par i över 12 år, och har massor av upplevelser tillsammans i vårat bagagde, och vi har ju tänkt fortsätta leva tillsammans och gräsligt nog har vi redan en gemensam familjegrav utsedd där vår gemensamma förstfödda dotter vilar, (Undrar hur många i 30 årsåldern har sin gravplats utsedd och klar? Knappast många).
Men ändå har jag ingen spåkula som säger oss att det är ni om 4 år. Det är ni om 10 år. (Fast det är ju det man vill, fortsätta tillsammans). Så nej, min fertilitet vill jag behålla oavsett vad framtiden för med sig. Jag vill tro på oss och kämpa för det vi har, och ännu mer då jag hört att c.a 75-80% av alla par separerar inom 5 år när de förlorat ett barn.


Om jag kanske hade varit 37 nu när läkaren hade frågat hade jag säkert tänkt annorlunda, att det nog var smidigt, jag är klar nu, jag vill inte börja om med småbebisar nu, inte med någon annan heller eller så. Men nej, just nu vid knappa 32 (då 31), så känner jag mig inte 100% färdig alla dagar inte ens 50% klar. Även om det kanske är sannolikt. Man skall ju vara 2 om att vilja, allra helst, i ett förhållande.
För om det skulle komma sig så att det en dag igen visar sig att jag väntar barn, jag hade inte avslutat den graviditeten, om det inte fanns skäl för barnets hälsa till det. (Eller min, men då skall det vara riktigt illa). Nej, för mig är en sterilisering för slutgiltigt beslut. Speciellt när man förlorat ett av sina barn. Jag vill kunna ha kvar möjligheten att få barn "utan hinder" med min man. För det har vi i allafall haft med oss på våran sida, turen och lyckan att kunna få gemensamma barn tillsammans, hyfsat lätt.

RESULTATET

Inte helt perfekt, men den är iallafall finare än en becksvart eller ensfärgad vit åt vår änglaprinsessa. Mamma saknar dig så Lova. *Puss.




LYKTAN

Ja nu kan man säga att helgen snart har nått sitt slut, ännu en gång. Ny vecka väntar. Vad har vi gjort denna helg då? Jag har bland annat hållit på fixat med en lykta åt Lova. Inte helt perfekt men nästans, den är finare nu iallafall. Och skall stå vid graven såklart.
Här är en liten skymt när den ännu bara var halvklar. Jag håller på lackar den för tillfället så. Och hela lyktan utvändigt har en nyans av rosa och lila och påminner lite om himmelens färger när solen lekt med dem. Lova du är så saknad, alltid i tankarna. Gårdagskvällen bestod av en film, Allt för min dotter. Tung film som berör när man varit så nära.











ETT HYSTERISKT SKRATT

Är det nu man vill skratta ett hysteriskt bisterst skratt samtidigt som man rycker sina hårstrån. När sanningen i text boken från barncancerfonden- När barncancer inte fanns återigen lyser mot en med texten: Risken att ett barn får cancer är ungefär lika stor som att bli lottomiljonär.


Förövrigt så vet man HUR barn får cancer, på molekylnivå. Men man vet inte varför barn får barncancer. De tror också att det kan dröja så långt som till NÄSTA milleniumskifte innan inga barn alls får cancer längre. (En jäkla lång tid. Men innan dess hoppas man ju på att man kanske kan finna en ännu bättre "bromsmedicin", likt den HIV patienter får, som bromsar deras HIV så de kan leva ett liv ändå). Fast drömmen för alla drabbade och de som jobbar med forskningen är ju att en dag- helst redan idag finna gåtan, varför. Själv vill jag inte tro att vi måste vänta ännu flera genarationer på det stora genombrottet.


För att läsa om det här och mycket mer samt bidra till barncancerfonden kan du köpa denna bok här. Den kostar 150 kronor men är väl värd pengarna. Passa också på att kika på annat i deras butik, kanske hittar du dina julklappar där, nu när det snart blir dags att tänka på dem.

BLOOOSIGT

Det blåser rätt bra ute idag. Jag väntar på att Lykkes vinterhalare (overall för er svenskar) skall anlända nu denna vecka samt min vinterjacka. Jag hoppas att jackan skall sitta bra på mig för jag är helt utan just nu. Kedjorna for slut på 2 jackor som gravid och jag tänker inte sätta mig och sy i nya, då man fick en anledning att köpa en ny jacka. De andra jackorna har ju dessutom några år på nacken.
Har nu fått ihop en komplett serie också med Lykkes rosa cotton Candy upplaga från Elodie Details, beställde vantarna idag. Så nu borde hon hålla sig lite varm iallafall om huvud, händer och fötter.



Parken igår ja, hur gick det? Jo över förväntan för Alvin. Han är där idag igen. Han hade haft roligt där och vi kallar parken för Alvins "jobb". Han är lika glad och social som Lova var och hade inga som helst bekymmer med att bli lämnad. Jag hoppas det håller i sig så. Han var helt enkelt redo nu tror jag. Dessutom är parken så bra som en mjukstart innan dagiset.


Det blir nog åtminstone en höst och en vårtermin i parken för Alvin för sen i vår blir han 5 år. Jag vill inte och vågar ej riktigt planera som förut men jag hoppas att alla får vara friska så att han kanske börjar på dagis till nästa höst, för då är han 5,5. Och det skulle vara helt perfekt för just oss och vår familj. Men som sagt, sådär tänkte jag med Lova med, och blev snuvad på hela konfekten. Så nu får vi passa på att njuta för dagen bara. Och med tanke på vad vi upplevt har vi ändå lyckats ganska bra tycker jag själv, vi andas, vi står på benen, och har tagit oss genom en svår händelse och förlust. Men den påverkar oss ännu dagligen mer eller mindre.


Och den här damen här nere, hon blir 6 månader denna vecka. Ett halvt år. Men det innebär också att Lova varit borta från oss i 17 månader.





TROLLGUBBEN & MINNEN

Den här trollgubben har just blivit lämnad i i parken för första dagen. Om alla lämningar går lika bra som idag så tror jag det här kommer att vara kanon för honom. Efter 20 minuter sa jag åt honom att nu åker jag hem en par timmar, diskar och sånt och han hade knappt tid att säga hej då åt mig. Han kom genast igång att leka med alla ute leksaker. det verkar alltså lovande fast det säkert kan komma något litet bakslag ännu.


För mig kändes det genast lite vemodigt. Lovas gamla väska hon haft där vittnade imorse om gamla tider, några gamla sandkorn fanns ännu kvar i väskans botten och påminde om en frisk tid innan allt det hemska började.
Men nu, nu är Alvin i parken, med Lovas gamla väska och leker där Lova lekt en gång. Personalen har ändrats något men "huvudpersonen" vet om vår bakgrund sen tidigare. Det känns bra.




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0