ATT VARJE MORGON VAKNA
Andra vågade knappt släppa ut sina 3-4 åringar på gården, men dig Lova, dig kunde man lita på. Sa man att du är bara runt vid huset och på gården. Ja du var på gården också. Du fick aldrig impulser och glömde dig, det var som om du var smartare än många andra, precis som Niklas, Hannas pappa ibland säger, ni måste varit fullt lärda då ni gick.
När jag tänker tillbaka så var du aldrig störig mot lillebror, skulle han läggas och jag måste amma honom och om det så tog en halv timme satt du och såg på TV den stunden. Du hade fort lärt dig klockan så man kunde säga när långa visar gått från där den är nu och till den den här siffran så kommer mamma. Och du väntade i rummet intill, lugnt vetande om att mamma kommer, likaså om det stod spön i backen och jag gick till postlådan, du tittade lugn ut och satt dig och väntade dina 5 minuter.
Andra pratar om sina barn de aldrig vågar lämna ens en kort stund då vad som helst kan hända dem, eller sig själva och det är bra att ha det i bakhuvudet. Men jag tror också att tryggheten min dotter hade gjorde henne till den speciella tjej hon var.
I parken fick hon alltid beröm, hon är så mån om de småa sa föreståndaren. Hjälper dom med allt möjligt och ger dem fart på gungan.
Andra sa att hon var så glad alltid.
Och henne skall jag nu leva utan, den snälla, glada Lova, den omtänksamme, självständige som älskade att gosa ned sig i pappas famn för att se på TV. Som dukade bordet och ibland kom på att hon ville överraskningsstäda.
Som kom med små buketter med blommor och kramar. Som killade en i håret och pratade roliga saker. Som kunde gorma i kapp med mig när man aldrig slapp fram med bilen för det var en massa söndagsåkare ute. Lova kunde vara riktigt rolig.
Hon var kul att vara med. Hon var allt man kunde begära. Och nu är hon bara ett minne för en del medans andra knappt pratar om henne längre. Till graven verkar bara vi gå nu mera, tråkigt nog verkar även hennes gudföräldrar sakta mak glömma. De vet ju, men de bryr sig inte som förut.
Idag är en dag då jag bara vill krypa ner under täcket, stanna kvar där. Och drömma om dig Lova, jag saknar dig så himla mycket så det finns inte.
Känner igen det du skriver om att andra glömmer. De är så unika våra änglabarn och det gör ont och är rädd att andra kanske glömmer bort dem. Man vill så gärna att de ska komma ihåg våra älskade änglabran. Styrkekramar.
Hur kan människor glömma???? Hur är det möjligt????
Tyvärr verkar det drabba alla familjer...
Jag har sagt det förut och säger det igen: En av mina största rädslor är att Hanna enbart ska bli en parentes i andra människors liv där ekorrhjulet ensamt tycks bestämma tempo och innehåll. Hur kan det vara möjligt?
Lova kommer alltid att finnas med mig, och det kan jag säga eftersom hennes livsöde för alltid är förknippat med Hannas, Pontus, Simons, Anthonys, och alla andra enastående vackra själar som nu befinner sig på en optimalt underbar plats.
"Massmis med"
Niklas
Ja det är så hemkst att andra verkar glömma och sluta bry sig. Min mamma har alltid varit "duktig" och kommit ihåg Albin och hans dagar, svärmor ibland men hos svärfar ska han helst inte ens nämnas för sådant pratar man inte om...
Lova måste ha varit en mycket speciell tjej!
Vad jag förstår hur du tänker och känner.Klart att våra barn var fullärda.Tänk så många som sa att Simon var unik.Snäll ,omtänksam,humoristisk,hjälpsam och hans fina egenskap att ta hand om de som mådde dåligt.Han svor aldrig,kanske beror det på mej som ofta svär.Han sa alltid:Mamma låt dom fula orden stanna kvar härinne sa han och pekade på huvudet och låt dom fina orden komma från munnen.Älskade unge!!Klart att vi och många fler aldrig glömmer dessa unika barn.BARNEN ÄR GLÄDJEN.DET ÄR SAKNADEN SOM ÄR SORGEN!!!Kram Kia
Underbart söta lilla Lova!!
