SMÅSPRINGANDE PÅ STAN
När jag kom hem så var Lova trött och hängig och lade sig tidigare än vanligt, vi får se hur natten blir för hennes del och hur hon mår imorgon, för de ville ha in henne om hon får feber. Jag vågar inte hoppas eller vågar man ens önska att denna helg blir lugn och fridfull och första advent och allting. Jag var via gravgården på hemvägen också till mina föräldrars grav, och tände ett ljus. Det var många som gjort samma sak inför helgen. Det sken så vackert på gravarna, nästans alla hade tänt ljus så det var nästans lika fint nu som på allhelgonahelgen.
Det blir tredje julen utan mamma och åttonde julen utan pappa för mig. Hur har jag fixat känslan av ensamhet och tomhet när julen närmar sig, och när det är nyårsafton. Men det går men det gör ont. Och det är tungt. Ingen jul är direkt lättare men man vänjer sig. Och hur orkar de som förlorat sina egna små barn vidare, jag förstår och vet hur det är att känna saknad efter en förälder, men vill inte ens föreställa mig saknaden efter ett barn.
Att mista en förälder, det är hemskt, det är tungt och det är stor saknad första året som man sen lär sig leva med, men eftersom bara det är jobbigt, hur känns det då inte att förlora sitt barn och leva med vetskapen om att aldrig mer få se barnet eller se den växa upp och sedan få sin egen familj. Jag hoppas så att jag slipper få veta, för jag vill inte veta hur det känns. Jag vet bara hur det känns att leva med ett barn som kanske lever på lånad tid. En familj som kanske kommer att splittras. Det är den enda känslan jag vet hur känns just nu, men jag vill inte veta det slutgiltiga. Hur det är att förlora sitt eget barn.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du aldrig kommer behöva uppleva saknaden efter ett barn!
Du säger det jag tänkte säga. Du vill inte veta...Lovar!
I oktober var det 18 år sedan vår mellersta grabb dog. 18 år av fruktansvärd saknad. Mer än då min mamma dog och min lillesyster. Kan ärligt talat inte förklara skillnaden men man kan ju säga så här: - Man vet oftast att föräldrar ska dö före man själv och ev även syskon. Man är beredd på det... Men barnen NEJ de ska ju överleva oss föräldrar. En del av mitt hjärta begravdes med honom.
håller alla tummar som finns för lova och tror och hoppas att hon får ett långt och fint liv med egen familj och allt. känns definitivt som tillräckligt att du förlorat dina föräldrar såpass tidigt, du måste ju varit ungefär lika gammal som mig när din pappa dog... kram!
Jag håller med dig, man vill inte veta hur det känns. Jag har också förlorat min mamma i sjukdom alldeles för tidigt så jag kan lite föreställa mig hur du tänker och känner. Man kan aldrig jämföra en förlust eftersom du hade säkert en helt annorlunda relation till din mamma än vad jag hade till min. Men barnen ska inte tas ifrån oss,så ska det bara inte vara. Jag hoppas så innerligt att både du och jag slipper få veta hur det skulle kännas. Hoppas ni får en lugn lillajul och advent helg och att Lova slipper få feber och får fira hemma. Ta hand om er.
jag hoppas,hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra för eran Lova och att hon får ett fint och långt liv.Hoppas också att ni får en lugn helg hemma hela familjen.Glad lilla jul till er.Kram
Usch, att fira jul med saknaden av 1 barn/syskon har jag gjort i 10 år, julen ändrade verkligen då det första året efter, man vänjer sig aldrig, man väntar varje år på den saknade som borde dyka upp, man låtsas för att uthärda.
Men jul och andra högtider fortsätter komma och på nåt vis anpassar man sig ju.
I år är det första julen på 11 år utan min mommo, hon firade alltid med min familj sen jag fick barn. Så återigen en omställning i traditionerna.
Hoppas innerligt att Lova är feberfri och pigg idag så hon orkar med lite julmys med er :)
Ha en bra dag!
Lova ska fixa det så är det bara! Kram till er! Ha en mysig första adventshelg!
