LOVAS & ALVINS ÖNSKAN

Lovas och vår önskan om att hon skulle få bli frisk gick inte att uppfylla, tyvärr och det gör ont att leva med den vetskapen. Men hennes och Alvins önskan om att få ett litet syskon kanske uppfylls till våren.
Inget barn som ersätter Lova, för Lova var och förblir Lova och är unik och saknaden försvinner inte, den är fortfarande lika stor och vi gråter fortfarande som förr, längtar fortfarande efter henne som vi hela tiden gjort.
Vi valde att försöka uppfylla Lovas och Alvins önskan så snart vi kände oss redo. Inte när omgivningen tycker att vi är redo och måste gå vidare för vidare går vi varje dag, med sorgen som en vän till familjen.
Vi ville också att Alvin som blir 4 år till våren skulle få en någorlunda nära relation till det förhoppningsvis kommande syskonet, vilket inte blir densamma som om han är 6 eller 8 då en ny bebis kanske skulle kommit annars om Lova hade levt och vi kanske tänkte oss en liten sladdis.



Det jag försöker komma fram till, som redan de andra änglabarnsföräldrarna vetat om länge ( och sedan våra irl vänner sen ett par veckor bakåt ) är att vi skall få ett syskon till våra barn runt 26 april 2011. " Om Gud så vill ".
Nu går jag på tisdag in i vecka 16 och om  ytterligare 2 veckor har vi ultraljudet. Jag väljer att skriva redan nu, ifall att något ännu en gång går emot oss i livet så vet ni varför vi kanske ännu en gång slussas bakåt i sorgen.



För mig som gravid innebär detta en enorm omställning, en massa olika känslor far runt omkring i mig och i mitt huvud och vi hoppas att vi någongång får vara lyckliga, inte lyckliga fullt ut för det blir inte så, det kommer alltid att saknas ett tredje barn, en storasyster på jorden. Alvin är strålande lycklig över att han kanske får bli storebror. Och ännu en gång, det här barnet är inget som någonsin ersätter det barn vi förlorat. För oss blir barnet ett mirakel och hopp om framtidstro. Och barnens småsyskon. Ett unikt barn, ett kärleksbarn precis som de vi redan har.
Låt oss bara få bli lite lyckligare igen. För oss är det här ett stort steg, med så många olika känslor som är svåra att beskriva åt de som ej gått genom samma sak med att förlora ett barn och ta steget att våga bli gravida igen, men vi är redo för att ge vår lilla familj det här. Och det var nog kroppen min med, för annars hade jag inte blivit gravid med tanke på den enorma sorgen och stressen som vi levt med de sista månaderna.


Nedan bilder på en stolt blivande storebror som nu inte bara kommer att vara en lillebror, och en bild på mig med den växande magen. Vårat tredje önskebarn och mirakel. Glädje och sorg går hand i hand genom vårat liv.





 

 


VINTERTID

Nu har vi återigen vintertid, klockan har vridits tillbaka. Tänk om man kunde vrida annat än bara klockan tillbaka och den visarna på den. Få vrida tillbaka tiden innan allt hemskt började, få det ogjort.
Tänk om...
Nästa vecka på söndag fyller jag år. Om jag ser fram emot det?, egentligen inte alls. Jag har aldrig varit någon som tyckt att Hurra idag fyller jag år och idag skall jag ha en massa kaffegäster. I år känns det ännu mer bittert än ifjol då vi satt på NIVA och jag fyllde 30. Då levde Lova iallafall, och så skulle hon ju fortsätta göra sa dom.
Lova älskade kalas, för hennes skull kunde jag hålla tjugohundra olika kalas, bara det gick eller ännu mer.
Jag vill vrida tillbaka tiden ännu mer än bara till vintertid. Bort från allt hemskt som varit och är. Bort bort bort.
Vrida tillbaka tiden och få Lova åter så hon fick vara med sin familj.





JAG AVSKYR

Jag avskyr är egentligen ett milt ord, jag hatar om jag får vara ordagrann och ärlig, att när jag vill berätta om Lova så kan jag nu bara berätta om " när Lova levde ". Det är så äckligt, absurt, stinkande, hjärt - utslitande, fel, hemskt och vidrigt.
När andra pratar om sina äldre barn kan de berätta om nutid alltsom oftast medans jag får stanna kvar vid då-tid.
Vid minnen som vi hade då, förut.
Lova brukade, vi gjorde, vi tänkte. Allt i dåtid. Men jag vill ha NUtid med henne. Inget bara dåtid. Inte bara minnen. Jag ( Vi ) ville skapa mer minnen, uppleva henne mer ännu. Vill vill vill! Jag kommer att fortsätta villa resten av mitt liv, så är det bara, i mer eller mindre påtagliga skalor.
Ju mer tiden går, ju större blir saknaden och längtan även om vi försöker hantera den, så är den ALLTID där.
Så visst är jag glad åt tiden vi fick men det gör så ont i hjärteroten att bara kunna berätta om då.





Lova plockade ofta blommor åt mamma. Och dessa fick jag av henne på Valborgsmässoafton 2009.
Då, innan cancermonstret valde henne.

DOM HADE DET SÅ BRA

Dom hade det ju så roligt ihop, syskonen Bus som jag gärna kallade dom för. Bilden är en ögonblicksbild, långt innan sjukdomen slog till hos Lova, hos vår familj.
Alvin syns närmast kameran och Lova långt bort i bakgrunden. Båda lyckliga, skrattandes och ovetandes om att vi en dag, alldeles för tidigt skulle skiljas åt.






HUSLIGA

Idag har jag varit huslig med en liten hjälpande hand utav min son. Jag brukar inte lägga ut matbilder så där värst ofta men det kan ju förekomma sällsynta fall även i den här bloggen som nu idag.
Till att börjas med åkte en soppkastrull fram och... Vi kokade korvsoppa.




Och stekte det vi kallar plättar på Åland, fast det görs i en stor stekpanna, och inte plättlägg.
För oss är pannkakor det som görs i ugnen. Ugnspannkaka, tjockpannkaka eller vad ni nu vill kalla det.


 

 

Och slutligen bakade vi chokladmuffins med centernougatchoklad i mitten.

 

 

 



FRISÖREN

Jag var och klippte mig idag, kort var de väl innan, eller ja kanske inte så kort som nu för ny syns nacktatueringen igen. I somras innan begravningen så slingade jag genom håret och avfärgade det röda, nu har det vuxit ut en hel del men inte såpass att jag ville börja färga om och dona på, jag tänkte låta det lilla som är kvar växa bort själv sen får vi se vad man hittar på.
Däremot tänkte jag låta er se på en halvsuddig bild på ett ungefär hur min rätta hårfärg ser ut. Många är de som trott att jag är blond då jag varit blond i tonåren, men jag blekte det ofta och tonade det bara ljust för att senara kasta om till mörkt och rött igen. Egentligen har jag alltid varvat hårfärger. Hursomhelst, nej jag är inte blond, och egentligen känner jag mig naken i den färgden om det inte är sommartider.
Jag föddes dock som en lintott, den färgen jag har nu främst baktill, är min riktiga och kom med åren.
Man kunde även se i Lovas blonda hår att att de började mörkna vid hårbotten och brynen mörknade också, det redan innan sjukdomen bröt ut. Vi får se hur Alvin blir som just nu är en lintott han med.
Pappa är ju ganska blond.




Kort i nacken och lite längre vid öronen och lugg framtill.
Och inte alls så blond som andra envisas med att tro att jag skojar.

ÄNNU EN ÄNGEL

Ännu en liten ängel har anlänt till de änglabarn som gått före henne. Jag tänker på Moa, vars kamp jag följt långt innan Lova ens var sjuk, ja flera månader och till och med år innan Lova blev sjuk.
Nu har Moa liksom Lova, Hanna, Evelina, Simon, Adrian och många många fler barn förlorat kampen mot cancermonstret. 
Ikväll tänker jag inte bara på Lova mest som jag alltid i första hand gör och sedan alla de andra små barnen utan också lite extra mycket på Familjen Henriksson.
Jag känner igen smärtan ni har nu så väl och orden blir obetydliga ändå. Måtte det här någongång upphör att hända fler och fler familjer.

INGENTING

Ibland innan Lova blev sjuk kunde vi kramas och säga " Vad skulle jag göra utan dig ", frågade jag Lova så brukade hon le och säga " Ingenting ". Och ja vad gör jag nu när jag inte har henne längre. Inte någonstans så jag kan ta på henne, se på henne, träffa henne. Utöver det jag måste göra så gör jag egentligen , just det ingenting.
Sorgen och saknaden har en i ett järngrepp alla dagar som är hårt, tungt och mörkt och fast man har sina fina vackra minnen kommer dessa riktigt vidriga down perioder. Hur jag än tvingar mig att se OK ut, le och prata normalt med andra så är det inte jag. Ingenting av det jag gör är den jag en gång var längre. Och jag blir aldrig igen den jag var förut, inte tankemässigt, inte känslomässigt, inte på något vis densamma. För mig känns det bara orätt att se dom som skulle vara Lovas skolkamrater få springa runtomkring på skolgården där Lova också skulle fått springa nu.
Alla Lovas saker som finns runtom, men inte används av henne mer, det finns hur mycket jag räkna upp som helst som bara är fel, blev fel, är orättvist. Mot vår familj.


Och skulle det inte räcka med sorgen vi får bära på, med den kommer också det dåliga samvetet, då man kanske inte alltid var den där drömföräldern alla vill vara, då man är trött, nojsig, tjatig, inte hinner, inte orkar, inte tänker göra, när man är i sina down-perioder i sorgen så kommer också anklagan mot en själv med dessa gamla oförätter upp, de som nog alla föräldrar har mer eller mindre. Tänk om man gjort annorlunda då, och då, sagt annorlunda då och då. Men vem skulle någonsin veta att ens barn skulle gå och bli jättesjukt i cancer, för att dessutom dö ifrån en. Då känner man nästans som att man blir straffad för att man inte varit nån gyllene curlingförälder som bara gör allting rätt konstant. Man ältar med sig själv varför sa jag nej den där gången och varför bråkade vi den dagen.


Det är tungt att sörja, det är tungt att sakna och längta och fast man har fler vackra minnen än de där dåliga dagarna så är det så jobbigt de gånger man minns något dåligt. De kan nästans förstöra en hel dag. Även om man sa förlåt åt varandra den där gången om man var " dum " mot varandra, även om man gottgjorde det man inte hann med en annan gång, så ändå så finns det där, varför gjorde jag så och varför for vi inte och tex badade den dagen osv.


Nu blev det långt inlägg igen men jag hoppas att någon förstår hur jag menar. Jag vet ju vad jag tänker men ibland blir det fel då man skriver.

STENFUNDERINGAR

Det har ju gått ett tag sedan Lova begravdes nu. Vi har smått diskuterat olika stenar och det är ju ingen billig histroia med gravstenar vet alla de som begravt en anhörig. Ju större sten, desto mer kostar det och beroende på form och färg och hurdana bokstäver man väljer, ska man ha gravderade eller sådana där mer "ustickande ". Jag minns att mina föräldrars sten var i medelklassen och där rymdes 2 namn men ändå kostade bara stenen 10.000 finska gamla mark. det är någonstans runt 13.000 kronor. Det här är ofta summor man inte hostar upp direkt som när man kommer sig för att köpa en jacka eller ett par sockor. Om man nu inte har en massa besparingar men jag tror inte gravstenar ingår i folk tankar om sparande till vardags, kanske mer till förutfattade händelser där något gå sönder i hemmet tex en frys eller om bilen strejkar.
Men hursomhelst skit i det som man säger, vi skall ju ha en stor sten direkt. Där skall 4 namn rymmas då vi har en familjegrav vilket innebär att smakar det så kostar det också.


Dessutom har vi väntat in det längsta med det här då många har bråttom med att få en sten på plats efter att den anhöriga sänkts ned i jorden. Faktum är att ofta är marken så mjuk ett bra tag efteråt vilket resulterar i att stenen kommer att sjunka och stå där inte rak utan mer lutandes. Har sett otaliga sådana stenar, de står där så vackra på sommaren eller hösten, och när vintern gjort sitt och våren kommit så har de sjunkit och lutar för marken är både våt och mjuk. Även fast vi väntade 3 månader då min pappa dog fick de lyfta stenen lite längre fram då den lutade en aning. Jag skulle hemskt gärna haft stenen där nu redan idag och vi har pratat om den men maken har haft jobbigare med att komma till skott att se på dessa produkter, och vi hade helst velat hitta oss en natursten. Jag vill ha bort det där fula träkorset så jag kan ta mig an graven ordentligt som man skall. Det känns för mig som en viktig
process i sorgen.  Men som sagt vi har väntat av många olika anledningar och främst den att vi vill att graven hinner " lägga sig " som man säger.



 

Mina föräldrars gravsten under Alla helgona 2008.

Som någon idiot dessutom välte, ja inte bara den utan fler.



EN MENING?

Hur kan man ens tänka att det finns en mening med att Lova dog, och andra barn dött? Hur kan man ens nämna det finns en mening med det. Hur vänligt man än försöker klämma in orden i andra mer vänliga fraser så fräter just orden Det finns/fanns en mening med det.
Dessa ord fräter likt syra i öronen och hjärtat på den som får ta emot dem.
Nej det gjorde det inte, det finns ingen som helst mening i det här. Ingen mening i att en från början frisk flicka blir sjuk och dör, blir dödssjuk med några ytterst få ynkliga procents chans till överlevnad.
Dessa ynkliga procent är väl ungefär lika stora som att jag någonsin skulle bli mångamiljonär på lotto. Eller rentav mindre.
Jag har en vän som många år kämpat med IVF nu, då de inte kan bli gravida på naturlig väg. Det skulle aldrig falla mig in i att säga åt henne att det finns en mening med att ni inte blir gravida utan hjälp. Lika klumpigt är det att uttrycka sig så då åt oss i kommentarer hur välmenande man än vill ha dom. Mycket har en mening med ordspråket allting har en mening, det är fel.
Kan någon förklara den meningen åt mig, åt oss? Nej för det finns ingen.  Att Lova dog 6.5 år gammal fanns det ingen mening med.






FINA FINA LOVA

 

" Too Beautiful For Earth "

 

Vi saknar dig idag med lilla hjärtat.


FAMILJEFOTOGRAFERINGEN

Efter Lova fick sin dom att hon inte skulle överleva så bokade jag snabbt in en tid hos en fotograf för familjefotografering. Här om dagen kom bilderna och jag har ingen scanner så jag försökte fota fotot så ni får se en av bilderna iallafall, av många som togs för vi har en hel hög med råkopior också.


Att genomföra det här, med vetskapen om att det är sista gången för alltid, var en märklig känsla. Fotografen agerade helt proffsigt efter att ha varit upplyst om vad som väntade vår familj. Och det är så skönt att ha dessa bilder idag, även fast vi önskade vi tagit oss till studion innan allt blev som det blev.
Man skall inte ta sitt liv för givet, man skall inte ta någonting för givet. Det har vi fått lära oss många gånger om även om man alltid haft vetskapen, men det händer - ju - bara - andra- bubblan lever vi många i, och det gjorde tyvärr en gång även vi. Men inte idag mer.




LOVAS MINNESKLIPP

Nu är Lovas minnesklipp klart, eller ja jag är väl inte helt nöjd men jag har fått ihop något tillsvidare.
Låtarna är de samma som sjöngs på hennes begravning. Och Idas sommarvisa var en av Lovas absoluta favoriter.
De flesta korten är sådana som funnits i bloggen vid olika tillfällen så många av er har nog sett dem.




5 MÅNADER AV SAKNAD

5 månader idag, det har gått 5 månader sedan Lova lämnade oss, och saknaden är där idag som igår och alla andra dagar dessförinnan när hon dog. Den kommer att vara där idag, i morgon och nästa vecka och varenda en dag efter det, alltid mer eller mindrte påtagligt beroende på var man befinner sig, sinnesstämningen och ja till och med vädret avgör.


Idag snöar det. Inte riktigt första snön men det är första snön som inte genast lämnar marken. Alvins ansikte strålade som en sol från klarblå himmel då han fick se det. Ifjol var det två strålande ansikten trots att Lova redan då var riktigt dålig utan att någon kom fram till varför hon blev sämre och sämre när hon skulle bli bättre.


5 månader, som blir till fler ännu, som blir till år. Varför måste vi genom gå det här?  Idag skulle ju 2 ansikten stråla ikapp och ha bråttom ut. För att springa i snön, sitta i snön, krama snön och tjuta att pulkan måste fram.




Lova vintern 2008-2009, och ännu en vanlig familj.

DAGENS POST

Snabbare än väntat kom den, Alvins Remu Travalle, på posten som jag skrev om i måndags tror jag det var. Ja den kom faktiskt ända fram till dörren.
Jag gillar då säljarna är snabba och har god kontakt via mail med sina kunder så som denna har. Alvin blev så glad att han ville prova den medsamma med bara pyjamasen på. Storleksmässigt blir den bra, då kängor och handskar och andra plagg under fyller upp än en liten ynklig pyjamas.
Och dessutom var den snygg. Precis så som jag misstänkte, och ny som det stod i annonsen med lappar och allting kvar. Därmed var Alvins vinterkläder i sin ordning nästintill helt, bara en ordentlig mössa till då.
Och vissa dagar är redan så kalla att om det blåser på som det ofta gör på Åland så lär overallen kunna användas redan. Och andra sidan är det ju heller inte konstigt om det inte blir kallt när november snart kikar fram.





MIN BRORS BEGRAVNING

Min brors begravning har blivit ett litet minnesfilmklipp man nu kan se på youtube, som många andra små klipp/filmer osv. Det är hans sons flickvän som ordnat med klippet och jag har inte själv publicerat något där ifrån begravningen på bloggen men nu kan man om man vill titta se lite bilder från begravningen i klippet nedan. Det kan se folktomt ut på en del av bilderna men faktum är att jag hörde att vi kom 112 personer.
112 personer som samlades för att ta avsked av en människa som också gick ur tiden för tidigt. Jag har tänkt göra ett klipp av Lovas begravning också, men jag har inte kommit mig så långt ännu. Men min motivation vaknade till liv litegrann då jag fick se min brors minnesklipp. Jag skall nog sätta mig en kväll och göra ett klipp jag med.
Nu hoppas jag verkligen slippa gå på begravningar på väldigt väldigt länge. Det räcker nu, med barn och unga som dör och för " unga gamla ".





LIKA DYSTERT INNE

Idag är det lika dystert inne som ute. Har en riktig saknar Lova enormt väldigt jättemycket dag idag.
Saknar hela henne, allt med henne. Och vill ha hennes här. Så som det en gång var.
Tittade på ett youtubeklipp jag publicerat en gång förut här på bloggen. Filmade in det den 1 april i år. Knappa 1.5 månad senare dog hon. Det gick så fort, cancermonstret gick så hårt fram med henne. Orättvisa onda värld. Här gick hon sakta och knaggligt för egen maskin och kunde prata, 1 månad senare, knappa 2-3 veckor innan hon dog var hon lam och hade tappat talförmågan. Försök förstå, hur hemskt det var att behöva se det och ändå tvingas funka som människa för sitt andra barn. Det finns så många olika cancersorter, alla hemska på sitt vis, men när man blir ett paket där alla funktioner man haft försvunnit finns det inget värdigt liv längre, när man inte längre kan prata eller äta själv, eller uttrycka sig på något vis, inte ens med en nick eller blinkning eller ett handtryck. Allt försvann för Lova, allt. Hennes liv togs ifrån henne just när det började bli som bäst och roligast och så mycket nytt väntade på henne.


Allt utom hennes hörsel togs ifrån henne. Det är ju det sista som lämnar människan säger dom, även hos svårt sjuka. För hörde det gjorde hon. Hon älskade då man sjöng för henne, läste för henne eller pratade med henne. Fast hon inte kunde svara.
Vi saknar dig så enormt mycket Lova och om 2 dagar är det 5 månader sedan du lämnade oss, dog. Det understa klippet är ett klipp från ett tidigare tillfälle ännu, då vi inte visste något om vad som skulle vänta oss. Vi var en frisk, ovetande familj med 2 barn och 2 vuxna. Den Lova som syns i det klippet är den Lova vi önskar skulle finnas nu. Och som skulle gå i skolan, ha vänner och intressen och vara så där omtänksam och snäll som " bara " Lova kunde vara, som man brukar säga om människor man älskar/älskat och hållit hårt av.





 

Lova som frisk, busar med den lillebror hon älskade mest.

 


TIDIG TOMTE

Det kom en tidig tomte till Alvin i år, i form av en god vän som ville köpa hans vinterkängor som julklapp.
Sonen var jublande glad.
Innan Lova blev riktigt sjuk hade jag ett brinnande intresse för barnkläder, sälja, köpa, fynda, huuto. Allt sådant.
Nu fattas en att handla åt. Dock fyndade jag en helt ny Remu Travalle overall åt Alvin på huuto som jag köpte.
Den var snuskigt billig, och som sagt ny. Och borde dyka upp på posten nästa vecka kanske. Remu Travalle kan jag bara tala gott om. Alvin hade en vintern 08-09 också. Och ifjol hade han en annan, en IdaT. Men i år kör vi Remu.
Remu är i klass med Reima och jag tycker nästans Remu är snäppet högre.




Och så en bild på Alvins Kuoma kängor den tidiga tomtevännen kom med.
Lite hjälp fick hon med nummerval men resten skulle hon prompt stå för, dvs hela betalningen.



Finnarna vet hur man håller sig varm. Vedeldad bastu, karbus och som vi säger halare och rejäla kängor som de Alvin fick, Kuoma.

LÄRARMÖTE

Mötte en gammal lärare från högstadiet. Hon beklagde sig och sa att hon inte hört något alls om någonting innan min en gammal klasskamrat tidiagre berättat att det var vår dotter som dött.
Hon sa att hon sett annonsen i tidningen men kunde inte alls koppla ihop det med oss.
Jag behövde egentligen inte säga så mycket hon frågade inte heller för mycket utan allt hölls på en lagom nivå.
Hon tyckte ändå jag såg förhållandesvis pigg och OK ut med allt som varit. Jag sa något i stil med att kanske det ser bättre ut idag än för någon månad sedan.
Jag tror att ingen som inte vet, skulle kunna tänka sig att där går en Änglamamma.
Jag kan tänka ibland i folkmassor att vem har förlorat vad. Och ser om man skulle kunna se något på nån nu.
Men jag tror att med tiden så ser man inte ut som som man gör den första tiden, även om sorgen är närvarande i tankar och minne. Mer eller mindre hela tiden.
Jag tänker också på hur bra det syndes att min svägerska som förlorade sin man, var i stor sorg och saknad. Hur tom man ser ut, hur ögonen förlorar sin lyster för ett tag.


Det är sant ögonen speglar mycket, själens spegel.
Och bilderna nedan är tagna med några månaders mellanrum på mig. Den första kort efter Lovas död. Den andra ganska nyligen. Att jag är lycklig och glad kan jag inte påstå, men man kan inte se på mig rakt av om man inte känner mig längre, att jag just förlorat mitt barn.
Sorgen är där, saknaden är där. Mer eller mindre påtaglig varje dag, och varje kväll brinner ljuset för Lova och vi åker till hennes grav och ser att ljusen brinner där. Men jag ser inte lika slut ut idag som då även om jag ofta känner mig trött och nedstämd. Någonting har förändrats, jag har gjort det inte bara som person utan på många andra vis, tankemässigt, själsligt. Och det vore fel att säga att jag är den jag var förut, det är jag inte och jag blir aldrig heller densamma. Vi har förändrats hela familjen.



 

 

2 olika bilder, ur olika tidpunkter i en sörjande mammas liv.

 

Och den då man inget visste, se hur olika ögonen är.

 


LUGN HELG TILL ÄNDA

En relativt lugn helg är åter till ända. Och en ny vecka står inför dörren igen. Fast tiden ibland stannar så rusar den ändå fram.
Min födelsedag närmar sig. Lovas födelsedag närmar sig. Advent närmar sig, julen närmar sig också. Men ingenting blir som förut, någonsin igen. Och hur skulle det kunna bli det när ens barn inte finns med i familjen längre på samma sätt, finns inte där så man ser, känner eller kan prata med det eller krama om det.
Idag är en saknar lite extra mycket dag igen. Upp och ner och upp och ner och ner ner ner.

16 OKTOBER

Och maken är med jaktlaget på rådjursjakt med hund. Förut såg han framemot dessa avkopplande vandringar i skogen tillsammans med vänner som delade intresset för jakt och viltvård och allt vad som nu ingår i denna form av " hobby ". Nu igår kväll sa han att han visste inte ens om han ville åka. Han tyckte inte det var lika som förut.
Lova var alltid stolt över sin pappa och var han ute och jagade och han kom hem var hon bland de första ute för att möta honom igen med ett glatt utrop som löd " Fick du något ". Och hur ögonen tindrande på flickan om han lyckats få fälla ett rådjur eller två. Många barn kanske skulle titta med fasa men för Lova var jakten en naturlig del i livet liksom chips och godis och bolibompa. Hon tyckte inte synd om det nu ickelevade djuret utan det var bara " mat " nu.
Lova tog allt så naturligt, hon litade på oss, på de vuxna och på livet.


Lovas 5 månaders dag sedan hon lämnade oss och jordelivet närmar sig. Snart har det gått ett halvt år. Vad har alla normala familjer gjort under dessa månader? Jo antagligen samma sak som vi gjorde en gång i tiden, levde som man skulle men jag tyckte alltid alla andra ändå var så stressade med allting, jobb, dagis, handla, middag, familjemiddagar, träffar hit och träffar dit. Resa. När hinner man andas i den takten? Jag som tyckte att livet blev helt overkligt annorlunda, i vårt nästans ibland tråkiga liv då Lova fick sin diagnos. Med den sjukdomen skulle ett liv med hundra olika inplanerade ting aldrig fungera. Var det månne därför lotten föll hos oss, vi hade " tid " för att få uppleva det fasansfulla? ( och emellansåt lärorika på ett vis, man lärde sig mycket, man också kunnat vara utan, blir svårt att förklara hur jag menar, men jag hoppas någon förstår )
Vi var tydligen utvalda att bli cancerbarn och Änglaföräldrar, det låter ju hur sjukt som helst.
En person sa åt mig en gång, en som inte på något vis levt samma väg som vi då jag undrade varför en del bara glider runt utan större bekymmer i livet, det mesta går bra för dem, och de är friska osv.


Svaret blev inte helt otippat, därför att han trodde att dessa människor inte skulle ha styrkan att gå genom något så svårt, därför på något vis trodde han att de fanns vissa utvalda för allting. De svagare fick gå en lättare och smärtfri väg. De med mer styrka fick fler svårigheter.
Själv känner jag mig som jag varit en hemsk människa i ett eventuellt tidigare liv, och straffas för allt ont jag gjort i nutid.


På tal om tidigare liv och livet efteråt. Läste jag hos Evelinas mamma om hennes besök hos mediumet Terry Ewans.
Läs här, jag var själv rörd av hennes berättelse. Något finns efteråt men vad.

HEMMA

Vi är hemma igen efter att ha varit i Södertälje på begravning. Det var en fin begravning och mycket musik i kyrkan, lite annorlunda än de vanligare där prästen predikar lika mycket eller mer än musiken som spelas.
Mycket blommor och många människor kom.
resan gick bra, det mesta gick nog helt bra fast det var under tråkiga omständigheter släkt och vänner samlades igen.


Båtresan hem gungande ordentligt, taxfreen höll stängt ett bra tag, folk låg och satt på golven och gick man bara nån meter vinglade man kraftigt ibland och fick ta tag i bord eller väggar, så helst höll man sej sittandes någonstans.
Barn spydde, ja det blåste som rejält.
När vi kom hem hade 2 träd blåst och låg över vägen hem också. Inga stora träd på så vis men de räkcte ju till.
Det var skönt att bara gå och lägga sig sedan hemma efter allt som  varit .


Idag blåster det också och det har kommit snö. Bara litegrann att man sett. Alvin tyckte det var jätteroligt. Han om nån vill ha vinter. Jag tycker nog att vintern som var sist var vacker förvisso men det kanske kom lite väl med snö ibland. Lova hade ju också svårt att njuta av allt fast hon så vill. Men hon fick uppleva en riktig vinter, där snön låg tät på julafton också.

LITEN KORT UPPDAT.

Skriver bara lite kort eftersom vi åker bort idag på eftermiddag. Vi skall ju åka till Sverige, till Södertälje på begravning utav min bror. Många skulle väl vara korrekta och skriva halvbror men jag har aldrig gjort skillnad på hel och halv även om vi inte vuxit upp tillsammans då åldern skiljer sig markant. Han var född 1963 och jag 1979. Så jag tänkte bara säga att vi åker idag, kommer hem med sista färjan på torsdagen så antagligen skriver jag sedan först på fredag igen då jag har lite annat att tänka på nu innan resan och jag lämnar mini lappisen hemma denna gång.


Idag skall jag hinna via blomsteraffären och köpa blommor till begravningen, packa det allra sista, se om Alvin inte hinner vila en stund innan resan vilket vore bra, men han börjar bli större och vilar sällan dag nu mera.
Maken skulle sluta redan vid lunch och hinna via frisören och allt sånt smått. Så det är med blandade känslor vi skall åka båten idag och jag är helt vilse i Södertälje då det är faktiskt 11 år sedan jag besökte den staden sist.
Min bror är alltid den som kommit till Åland 1 eller 2 gånger om året då han hade sina rötter här, mamma, syskon och annan släkt.


Avrundar med lite gamla bilder att titta på medan vi är borta.



 

 

 

 

 


ROSA BANDET

Även bröstcancer är viktigt att uppmärksamma, det är inte bara något gamla tanter får utan också unga kvinnor, medelåders, ja kvinnor kort och gott.
Jag får försäkringsbolaget Chartis att skänka 10 kr till Rosa Bandet genom att publicera denna länk. Följ länken och skapa en skänk-länk du också!


Stöd rosa bandet


NÄR NÅR VI MÅLET

Lova har nått målet förr, men jag har satt ett " slutmål " på 50.000 kronor från hennes insamling till Barncancerfondens insamling. Och även om målet nås så kan man fortsätta mata grisen med en liten slant. Precis lika bra som man matar sin egen mun med chips och choklad om fredagskvällarna. ( Okej jag hoppas ni tar det rätt )
Jag vet också att dessa pengar går fram då jag själv hört och sett det.
När vi låg på Ackis berättade jag bland annat om att de hade fått ett wii tv-spel med spel åt barnen där och de anhöriga för att göra vistelsetiden lite roligare. Det är alltså inte endast forskning som alla pengar går till utan även till barnens väl just då.
Besök gärna Lovas spargris. Vill man inte mata just hennes gris finns det såklart många andra insamlingar där och alla med samma mål. Och så har dom ju en fin webshop. Återigen vill jag inte på något vis kalla det här tiggeri utan snarare en uppmaning, så att vi en dag kanske kan fylla den fjärde tomma stolen med ännu en vinnare mot cancermonstret.



DAGENS GODA

Här om dagen har jag tydligen gett ett perfekt tips åt en mamma som sökte råd om vad man månne kan göra för cancersjukt barn och mitt tips om Nalles resa gick hem hos både sökaren på tips och mottagaren av förfrågan av tipset.
Läs mer hos Beckah.
Det känns verkligen roligt och bra och fint på olika vis, det behövs så lite för att även jag kan glädjas. Jag hoppas att samtliga inblandade kommer att få en minnesvärd dag.
Lova var också uttagen till Nalles resa, hon skulle åka till Bolibompastudion, tyvärr hann hon aldrig då hon snabbt blev sjukare. Men jag hoppas som sagt att dessa som nu är uttagna på äventyr och upplevelser får en minnesvärd dag.

LITE MORGONHUMOR

Vi klämmer in lite ( dålig?! ) morgonhumor. Alvin bestämde sig för att vakna klockan 7 imorse. Det blåste och var isande kallt utanför det varma goa täcket. Jag känner mig småtrött ännu trots att man hunnit med frukost, legobygge och koll av mail och Alvin har hunnit med barnkanalen och några av hans favoriter där.







AWARD

Ibland skickar folk awards åt mig, många gånger måste man berätta 7 saker om sig själv och jag orkar inte berätta 7 nya saker hela tiden. Men den här lägger jag upp. Den var dessutom fin tyckte jag.
Awarden fick jag från Emeli. Tack det var snällt utav dig.


 

Man skall också berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat och lägga in en favoritbild samt dela den vidare till 5 andra bloggare.

 

Så jag börjar med den första saken. Det som ligger mig allra varmt om hjärtat är min egen familj

Minnena efter Lova och tiden jag fick med henne och det sista är nog att få skriva.

En av de finare bilderna är nog denna, på min fina familj.

 

 

 

Och de 5 andra bloggarna som får awarden är följande mammor, alla unika, starka och kloka.

 

Linn

Tonci

Änglamamma4ever

Annas anatomi

Alltid tillsammans

 


ROSELLA

Jag ser inte fram emot båtresan på onsdag. Den till Sverige. Sist vi åkte på den båten var vi en hel familj på 4 person.
Jag, min man, Lova och Alvin. Lova mådde ju hemskt dåligt med ville ändå vara med överallt där vi var, den sista resan hon gjorde med båt så spydde hon pga cancern samtidigt hon försökte få i sig lite av smörgåsen och kämpa för att få behålla något.  Men det är inte bara den sista jobbiga resan man minns, man minns också de bättre innan de gav oss dödsdomen, ingen resa har ju varit rolig men de har funnits de som var bra, det har det. Inte att förneka. De där Lova kunde leka i bollhavet, köra runt på Bobbycar. Ville äta i buffén och shoppa godis till överflöd i taxfreen.
Kanske spela bort några mynt med pappa i spelautomaten. Gå på VilleVikings rundan. Eller sitta och lyssna på dansbandet i baren och titta på om någon dansade, sådant gillade Lova.
Nu skall vi åka utan henne på samma båt för första gången. Minnena av henne finns fastetsade i den lilla båten också. Som på så många andra ställen som i badhuset, olika speciella ställen i Mariehamn. Jag har ännu inte klarat av att gå med Alvin till Lilla Holmen och även torget med dess lekplats undviker jag då Lova älskade dessa platser. Jag fixar inte att gå dit också, ännu.





Vår söthöna och kämpe.

HELGEN SOM VARIT

Så var ännu en helg till ändå och imorgon börjar en ny vecka om vi skall försöka ta oss till Södertälje på begravning. Min bror begravs på torsdagen så det blev lite knep men vi är på gång nu. Och hoppas på att vi kommer iväg.
Igår var jag och fikade med en vän på stan, vi testade att gå till Amorina, en chokladbutik typ som gör praliner och så har de ett litet café också. Jag är nog omodern för jag beställde en varm choklad med grädde, sedan kom expediten med en bricka till bordet med kryddor, salt, råsocker, chilipeppar osv man fick peppra med om man ville. Unikt i min unika värld. Jag fegade och satte bara på lite kanel.
Blev lite småshopping också och så köpte jag en blå ljung till mina föräldrars grav och satte dit ljuslyktan.
Det närmar sig också allhelgonahelgen snart så då skall det fixas på hela 3 gravar. Lovas, mamma & pappas och min mormors, ljus skall också tändas. Jag önskar att Lovas grav inte fanns, det gör hela familjen, hela familjen önskar henne hem och tillbaka eller att det här aldrig hade hänt.



VINN PRESENTKORT





Jag är med och tävlar hos Dolce Bambini om ett presentkort värt 150:- från Dunderbutiken.se.
Var med och tävla här du med.


Nu blir det tävlingsdags igen. Ni läsare som kan vinna ett presentkort hos Dunderbutiken.se till ett värde av 150 kronor. För att vara med och tävla måste ni lösa 2 enkla uppgifter.

Gå in på Dunderbutikens sida och under böcker berätta vad deras personliga sagobok kostar. Samt även berätta vad ni skulle välja för presentkortet ni vann. Kommentarerna publiceras på vinstdagen och GLÖM INTE att skriva in ev. epost att jag kan nå dig om du inte läser här så ofta.

Vill du 3 extra vinstchanser skall du länka på Facebook till tävlingen här samt kopiera bild och den kursiva texten nedanför till din blogg.


Har du ingen blogg kan du maila minst 5 vänner och tipsa om tävlingen samt maila mig en kopia av mailet.
(Karlssonsfru@live.se)


Lycka till. Jag drar en vinnare den 31.10.2010.

ÄNGLALJUS

För er som vill dekorera gravljusen vill jag att ni tittar in på vad jag kallar " Änglaljus ".
Det här blev ett kort inlägg, men det är väl mer ett tips.

IGÅR

Igår var det 4 månader sedan vi begravde vårt älskade lilla hjärta. Om mindre än 2 månader skulle hon fylla 7 år. Få en fin tårta med ljus på att blåsa ut och önska sig någonting. Lova brukade säga, nästa gång fyller jag 7 år och så visade hon 7 fingrar. Ja, lilla vän du fyller 7 år, men för oss är du en 6.5 år gammal flicka. Det är svårt att tänka sig dig bli äldre när du inte är här. Ditt åldrande stannade den dagen du dog.
Vi saknar dig, alla dagar, hela tiden. Varje minut.





Oviss om framtiden med redan sjuk, här besöker hon sin mommo/moffas grav.

SAMTAL MED EN EKORRE

Igår var jag och sonen ute och gick och bara ett femtiotal meter från huset genar en ekorre över den lilla vägen vi tar. Upp i en björk far den och sätter sig på en gren, och fast träden står tätt med tall och björk stannar den på sin gren i björken och sätter sig och tittar ned på oss, och vi tittar på den en liten stund och småpratar med den där den sitter och lyssnar utan att flytta sig vidare. Mörktbrunorange med yvig svans och små tassar och svart ögon blickar den ner tillbaka på oss.


Det är ganska fint att bo nära naturen då man möter de allehanda skogens djur. Fast den där " stora vägen ", Getavägen hade gärna fått grävas av för det stör sig på både jag och min man på fast vi bott här i 6.5 år så lär man sig inte med de där bilarna som åker tidiga morgnar, eftermiddag och tidiga kvällar. När det är vinter däpar snön lite men nu burrar det ordentligt och då har jag faktiskt bott i stan i tonåren, nästans i rondellen dessutom. Jag måste varit döv på den tiden. Oberörd av det mesta som de flesta när man är 16,17,18, lever mer för dagen och i sin tonårsvärld. Om det inte vore för att att vi vill ha alla minnen kvar, alla platser runtom där Lova vuxit upp finns och andas henne kunde vi likabra bo långt ute i trollskogen hela familjen. Det skulle vara skönt, bara lugn och ro och sinnesfrid från allt billjud, stress och hekt.

FINSKA BLOGGPRISET

I år är Finland med i bloggpriset om de bästa bloggarna som skriver på svenska. Har ni någon favoritblogg i Finlandstrakterna kan ni nominera dessa här.
Man kan nominera flera och i olika kategorier.


Bloggpriset 2010.

OKTOBER

Oktober, höstmånad. En hel sommar utan Lova till ändå och nästans en halv höst. Som en annan mamma skrev om sitt barn som jag kan ta efter. Lova är död. Hon var död igår, och idag och imorgon. Hon är död nästa vecka också och varenda en jävla dag efter det. Död och borta från denna värld. Jag tänker ganska ofta på hur hon hade sett ut nu idag, om hon varit en frisk och levande liten tjej på nästans 7 år. Hade hon varit ganska lång kanske. Jag är ju kort och Lova var redan längre vid 6 år än jag var i samma ålder. Kanske hade hon haft ännu längre blont hår och så skulle hon kunna läsa nu, hon hade kunnat läsa sagor för lillebror ibland.


Lova älskade sagor liksom sin lillebor och vi läste böcker nästintill alla dagar och godnattsagor kunde det bli 2-3 stycken ibland. Jag brukade beställa hem ett bokpaket med nya sagor en gång i månaden nästans och Lova älskade det där bokpaket. Som kunde innehålla allt ifrån böcker, PC-lärospel, memory, pysselböcker eller barnmusik.
Nu har det inte blivit av, utan vi har gått till biblioteket en vända jag och sonen men vi har föredragit att beställa då man man får behålla det man köper. Att gå dit är inte riktigt samma sak som att få hem det där roliga spännande paketet. Men vad spelar det egentligen för roll, ingenting är ju ändå detsamma mer.  Och Alvin önskar att Lova kunde komma tillbaka igen, precis som vi alla andra tycker, " Hon har varit död tillräckligt länge nu " ansåg han, ja så är det ju men så omöjligt att uppfylla önskan om ett återseénde nu.






Lova älskade inte bara bokpaket, hon älskade också smycken, klänningar, blommor och andra vackra ting. Lova älskade livet mest av allt.

RSS 2.0