Dolce Bambini

Dagens loppisfynd för 1 euro och 50 cent var en gammal retro väggprydnad där man kan lägga julposten i, om man så vill.
Kanske inte supersnygg men den är lite mysig och Alvin tyckte om den, speciellt den lila bjällran längst ner. Imorgon börjar december, den sista månaden på året.

Jag har idag använt en borrmaskin och en skruvmejsel. Det gick ganska bra. Jag har således fått upp en rullgardin i sovrummet som förhoppningsvis mörklägger en del så jag slipper lägga över ett skynke som jag annars brukade ha över gardinen, så att de skall vara ganska mörkt länge inpå morgonen. Speciellt sommartid.

Idag kom barnens Pippitröjor som jag beställde från Lekmer.fi och de är märket Walking och superfina. Alvin har ju en vit sen tidigare som jag köpte på Åhlens i Uppsala men dessa är alltså en annan sort. Lykkes är ganska stor för de fanns bara 86/92 kvar åt henne just då som minsta i vitt, men det fick bli den och lite väl korvigt vid armarna med uppvik men eftersom jag älskar Pippitröja kommer den ju att kunna hänga med ett bra tag.
Ursäkta också för den kassa bildkvalitén men jag använde bara mobilen.

Ute häller regnet ner och kalendern visar att det är första advent. Adventstid. Lovas åttonde födelsedag närmar sig med stormsteg. Fina Lova.
Jag skall leta fram adventsstaken nu som jag ej hunnit ta fram när jag plockat med så mycket annat pynt. Tända ett ljus och bara samla tid för eftertanke.

Hur många av er Ålänningar som läser hann med att uppmärksamma Rotarys End polio kampanj? Jag lämnade en del smått i en inslamlarbössa i närbutiken. Polio är också något som berört min familj, eftersom min mamma var svårt poliosjuk i 6 årsåldern. Hon var väldigt nära att stryka med också och kunde just och just krypa. Under ett undrens mirakel återhämtade hon sig såpass att det enda som man i vuxen ålder kunde se av hennes polio var att hennes ena tumme var lite krokig och den handen en aningens svagare.
50 cent räcker att vaccinera ett barn med fullgott skydd i de drabbade länderna för polio. Så det kändes väldigt värt att bidra med några 50 centare. Och vi får se om jag skänker något mer, många bäckar små återigen.

Klänningen jag köpte åt Lykke¨nu senast var helt helt underbart fantastiskt fin på henne. Ett väldigt bra köp faktiskt.  Lite nygammal så där. Och nu är hon riktigt lillajul fin med andra ord. Vi har hunnit gå på Lilla julmarknaden, frysa, äta korvar och köpa snask. Alvin har suttit på en stor fyrhjuling för brandkåren var där och ställde ut så som de brukar.


Alvin störtade upp klockan sju i morse, han undrade om lilla tomten varit med paket och var helt lyrisk då han fann två under den lilla lilla plastgranen. Eller under och under, invid snarare. En lego adventskalender samt en lavalampa fick han av den generöse lilltomten. Lykke själv föredrog att prassla med pappren som blev kvar av hans lämningar och krama den mjuka lekkamraten pappa gav från sin resa. En gosekatt.

Idag har vi lagat små ljus av ljusstumpar och fyllt upp dem i tomma barnmatsburkar. *Tips. jag har också fått en skänk med ork från ovan och julpyntat en del, inför den kommande Lilla julen imorgon samt 1.a advent.

Kanske jag är lite sinnesförvirrad när det gäller material i kläder, men klänningen nedan kanske inte var så tjock i tyget ändå. Nå strunt samma.
En sak som jag vet med säkerhet är att imorgonnatt- sen kväll eller vad man vill kalla det när man är en nattuggla, så kommer maken hem igen. Tjohej eller något. Tiden som gräsänka lider mot sitt slut. Imorgon skall tomtegardinen upp och stakarna i fönstren.

Kikade på något att ha nu vid Lilla jul och advent och som passar annars med nu runt juletider eller bara ändå om man så vill, vara lite fin. Jag kikade på klassiska tomteklänningar men kände nä, inte riktigt min smak av de som fanns och att denna var riktigt fin. 100% bomull, klänningarna är som två separata. Denna enkla men söta klänning kommer från KappAhl. Den yttre rödarandiga är något tjockare material som för tankarna mot jeans. Vad kan det tänkas heta nu igen.

Lycka och glädje, är att ha....varandra. Kärlek.

Idag var vi till BVC med Lykke. Allt var väl med lilla plåsterhjärtat. Hon var en slank bebis som följer sin kurva.
68,5 cm lång och 7130 gram. Ingen enorm bit men alldeles lagom.

Veronica du frågade hur vi sover. Jo barnen sover från ungefär 20-21 till 07-08 tiden följande morgon, Alvin i egen säng invid vår och Lykke invid mig. Alvin sover 97% hela nätter och Lykke kanske 70-80%. Första timmarna är hon ibland lite bekymrad med korta gnäll och halvuppvak, då räcker det med att vara intill, ibland erbjuda bröstet. Men överlag har hon sovit nästans hela nätter från att hon var en två månader.
Lova började sova hela nätter vid 14 månader. Hon hade vi lite mer knot med, för första 3 månaderna hade hon kolik. Och hon var annars heller aldrig mycket för att sova, livet var till för att levas och inte sovas bort verkade hon förmedla.

 

Jag berättade förut att maken skulle åka till Göteborg med jobbet. Jag trodde att det var nästa vecka tills han ikväll sa, att jo imorgon åker jag ju till Sverige. *Pling.
Nå ingen fara på torpet men jag blev bara, Oj då jag har nog missförstått det där med när du skulle åka.
Utöver det har jag bakat hemvete idag. Det var liksom till och med första gången jag testade på att göra det. Lite rundare och flatare kanske kakorna kunde ha varit men de var annars helt ätbara nog.

Det här har inte så många vetskap om...Alvins lilla självfall.
När Alvin blir lite svettig under mössan lockar sig hela hans hår gärna. Riktigt rart. Men bara när det är riktigt kort så är det spikrakt men så fort det blir längre "drar" det sig gärna lite.

21 november och Lykke smycket blir hela 7 månader, eller kanske jag skulle säga blev 7 månader, för nu sover hon gott sedan ett tag tillbaka, liksom bror sin.
Annars finns inget spännande att berätta eller roligt att visa eller ens tråkigt, har ingenting roligt att fråga er, är ändå så få som svarar om man nu ens frågar något.
Finns det någonting jag missat som jag borde veta förresten? Knappast, men berätta gärna isåfall. Nån blogg? Någon viktig bok? någonting annat?

I lördags fick jag för mig att beställa rökelse, därmed lyckades jag också spärra min internetbank med en gammal ostreckad inloggstabell. Idag var jag in, de låste upp den men då sa den fel lösenord, fel lösenrod, fast jag visste att jag skrev in rätt. Det blev så frusterande att jag blev rädd för mitt minne och började med en annan sifferkombination jag också haft vilket absolut var fel.

Till sist ringde jag in som de bad mig och de fick upp kontoret åt mig. Och ja, jag hade rätt lösen från start sen då, hittade ju lappen hemma där jag skrev ner det förut. Men den där känslan bara av att det stod fel lösen gång på gång när det var rätt, gjorde mig nästans rädd att jisses har jag blivit dement nu också.
Läskigt när sådant där händer, och inför bankfolk också. Tur att de känner mig nere på banken och är trevliga, hon bad mig ringa kontaktcentret och få hjälp där. Men som sagt, da fiiiling, inte alls kul. Pinsamt, hemskt och förvirrande.
Men nu funkar allt igen. Och nu kan jag beställa min rökelse.

Hemma hos oss i Knuthagskahuset dricks det varm kakao med grädde och kanel. Vi ser söta ut och är snälla.
Och inväntar den kommande veckan där ett besök hos BVC står på agendan för Lykkesmycke karamell. Och på lördag kör vi lite julmat för då firar vi på Åland lilla jul och på söndag är det lite mer julemat och då tänder vi också första ljuset i adventsstaken.

 

Lilla hakgropen jag vill äta upp nästans alla dagar.

 

 

Men nöjer mig med kakao toppad med grädde och kanel.

 

Fyndade en julkappa till köket på Emmaus i Godby i torsdags. Och en barnbok. Kalaset kostade mig 3.50€.
Kappan är längre än på bilden men jag har den dubbelvikt där, därför ser den kort ut. Lite så där gammal nostalgi igen.

Min förstfödda dotter Lova och min mamma. Dotterdotter och mormor. Här är Lova nästans i samma ålder som Lykke snart är i, kanske litet litet äldre men inte mycket mer än en 8 månader ungefär. Jag har egentligen inte så många foton på dem tillsammans så de få man har är också de flesta innan digital och systemkamerans tid, innan de slog igenom och som idag nästans kastas efter en.


Året var alltså 2004 när jag tog det här fotot. 2 år senare dog min mamma, 6 år senare dog min fina dotter. Varför?! Ingen sorg är den andra lik av dessa två. Samtidigt som jag lättare accepterar min mammas död så ifrågasätter jag varför fick inte hon vara här om den där dumma cancerjäveln tog min dotter. Jag skulle också behövt ha en mamma att ty mig till och fått tröst och stöd av i allt elände ibland. Varför kunde "Den" inte bara nöja sig med pappa OCH mamma? Nej nej utan också ta bland det mest älskansvärda jag någonsin fått och haft, ifrån mig.
Och mina två andra små skulle absolut velat ha sin mormor här. Men en sak är kanske bra i allt det tunga får man tänka, kanske kanske de är tillsammans där "Någonstans" och Lova är inte ensam, den tanken tröstar lite.

Skenar omkring i hemmet idag värre än vanligt, byker, diskar, rengör ugnen, sorterar bland småsaker. Ungefär som jag fått tilt. Matar barn, underhåller barn, skriver ett svar på Fejjan, dricker en skvätt coca cola. Ja nu vet ni vad jag donar med denna fredag.

 

Ibland kör vi såpa, men inte idag, det behövdes något ännu bättre. Kanske man borde ta fläktkåpan och se vad som gömmer sig där också.

Syskonkärleken. Lykkes första kärlek är nog absolut storebror. Hon är så glad i honom att hon ler så stort bara han visar sig i princip.

Ni som har era barn i Waldorf dagvård, berätta om det. Positivt och negativt. MEN jag vill inte höra konstigheter från någon som bara känner någon som känner någon annan som har sina barn där och bara "hört det ena och andra och att de är konstiga". Så ni som vet hur det är i verklighet, berätta gärna. Thanks...!

Såg ikväll att Lipfish har kommit ut med en julkollektion. Jättefin men ganska dyrt. Men iallafall, är ni nyfikna kika in HÄR för mer information. Bilden lånade jag av dem. Spana också in pepparkakskläderna från Duns. Jättefina de också.

Vet ni...snart är det LILLA JUL. Lilla Jul är någonting vi firar åtminstone på Åland. Som en liten start på advent och det som komma skall. Lite lite julmat och en klapp eller två åt barnen.


Har ni köpt klart julklapparna redan? Vad skall ni ge barnen i julklapp då?

Ni har väl inte missat att se vilka som nominerades och nådde fram till Bloggpriset 2011 i år? Jag nådde inte fram i år, men sörjer nog inte desto mer ändå. Jag tror jag gjort mitt kanske ändå och förmedlat en hel del saker som fått människor att stanna upp en liten stund. Hoppas jag?!
I kategorin Årets blogg dök återigen några bekantingar upp. Vilka alla som är med i år kan ni se HÄR. Vilka tror ni vinner titeln i år? Jag tror att det kommer att bli en ganska "jämn strid" mellan Malenami och Kakkakaffe. Båda har många läsare men bloggar om olika saker och är på olika nivåer i livet.

Tripp trapp och trull... åååh om jag bara fått en endaste riktig gruppbild av de 3 tillsammans på ett och samma kort. Jag kan inte förstå att jag skulle ha 3 barn nu hos mig egentligen, men jag ser bara två,jag kan bara krama två av dem. Visa nya bilder av 2 åt andra. Men nedan är egentligen det som det borde se ut. Det skulle sett så fint ut, jag vet det. Om det bara fått vara verklighet också. Ont ont ont i mammahjärtat.

Jag brukar ju nu som då kasta in lite tips på min "Gilla bloggen sida" på Facebook. Så även idag, 2 nya tips nu inför julen hittar du HÄR och som sagt, du får ju jättegärna gilla Dolce Bambini där också när du ändå kikar in. Så någon gång ibland kommer det som sagt lite roliga tips och sånt där, som inte dyker upp här i bloggen. Lite så där "special" kanske man kan kalla det.

Tack igen åt er som sett till att Lovas spargris växer, jag ser nog att det ökar även om jag inte kan tacka och bocka i varje inlägg, men glad blir jag. Kanske det är svårt att nå målet på 60.000 tills den 4 december men vi kan väl försöka? Skulle vara roligt att sedan efter att tag sätta ett nytt mål. Ni som vill och kan och har bloggar så dela gärna den vidare. 4 december är Lovas födelsedag, i egentlig mening. 8 år snart, men ändå bara 6.5 år, alla dagar.


NÖFF NÖFF klick.

Nu har vi nått fredagen igen. Veckorna bara rusar fram och vi med dem. Nästa vecka skulle maken få gå på Bio med jobbet, de har ju renoverat bion här och öppnat upp den för ett tag sedan igen och nu var visst salongen bokad helt för att försäkringbolaget skulle bjuda dem på någon film från hans jobb och säkert andra firmor med. Och den 29.onde skall han åka till Göteborg med jobbet för Volvo har bjudit dit dem så då blir man sådan där "gräsänka" några dagar som man brukar säga med lite skämtsam ton. Men vi klarar oss, det har vi ju gjort förr med.


Och sen då han kommer hem igen är vi ju inte alls långt ifrån december längre. December är onekligen också en månad för sig nu för tiden. Lovas födelsedag. Jul, Nyår. sorg, glädje... allt i ett enda stort virr varr. Att ha fått ett "julebarn" och förlorat det, det är också lite grädde på moset med känslor när december lurar inför dörren.

30% off på KappAhl, innetofflor att värma tassarna med. För mig blev de ju nästans gratis då det var födelsedagspengar som nyttjades. Dopskeden är också inlämnad.

 

Från Magneten anlände också en överraskning till sonen som fördröjt sig lite pga lagerstatusen var tom just då när jag beställde för snart 2 veckor sedan.

Wii spel brukar när de just släpps vara hemskt dyra (50-60 euro) men om man väntar en tid eller letar på hintaseuranta så kan man komma över jättebra priser. Cars spel för 18€ självklart inplastat och nytt dock inte nysläppt.(c.a 180kr). På Åland köper jag inte spel över disk av den anledningen.

Får se vad Alvin gillar spelet sen då han får det, Madagaskar cartz tycker han om som han har sedan tidigare. och vi har ju inte köpt nytt spel på över ett år nu så.

 

Idag skall jag nog kanske ta och lämna in Lykkes dopsked på gravering, för det är ju faktiskt inte igår hon döptes. Men eftersom de andra barnens dopskedar är graverade så måste ju Lykkes självklart också vara det.

Så var vi där igen, där vi var då -07-08 ungefär. Mammatofsen will be back allt oftare. När jag kapade mitt hår började jag med lite, och så lite till och ännu mer. Och vips var jag korthårig från att ha haft håret riktigt långt nere på ryggen. Ungefär under där man man fäster bh.n. Ännu är det ju inte alls så långt som då, men det är så långt att jag får bra fast det utan att det ser fånigt ut eller som man "låtsas" och önskar att man har längre hår hår än man har och således bara har en lite toss som står rätt ut.

Lykke har många ansikten, hon är helt underbart galet kul att få leva med. Oftast glad, och envisheten visar sig redan. Hon är mycket lik sina syskon även i humöret.

TACK tusen tusen tack till er fina bidragare till att Lovas spargris vuxit sedan sist jag skrev. Tack. Min födelsedag var lugn och stilla. Lite köpetårta, 2 barn nära, 1 i riktigt nära hjärtat, en make och en svärmor. För det var ju bara måndag ändå. Och så där mitt på en måndag har inte alla tid och själv är jag lite så där beklämd av att bli firad i större skala. Nej det lilla är det bästa för mig.


Så tack för grattisar här och tack för pengar till Lovas spargris. Den nöffar glatt. Nästa "dröm" skulle vara att nå 60.000 kronor till den 4 december. Men det verkar lite liiite hårt men det är då det är Lovas åttonde födelsedag.


För att skänka en liten slant framöver är det samma LÄNK som gäller.


Nu blir det kaffe, park och sådant där. Ha en kanondag ni läsare.

Idag är det min födelsedag. Mata gärna Lovas gris så blir jag jublande glad på min 32 års dag.


NÖFF NÖFF klick. Tack till alla som bidrar, bidragit i den mån de kan. Puss.

Vad grått och mörkt det är ute redan. Nästans så att det borde få bli advent, så att man kan sätta upp ljustakar och få det lite hemtrevligt. Eftersom snön inte kommit än (till min lycka lite ännu) så blöir det ju ännu gråare och märkare om tidiga kvällar.

Det är riktigt svårt att tänka sig att Lova skulle bli 8 år om drygt 1 månad. När man tänker sig åtta åringar allmänt så känns dom så "stora" mot den lilla 6.5 år gamla flicka hon var då hon lämnade oss. När man tänker att hon skulle påbörja sitt nionde levnadsår snart.  När man ser andra som har 8-9 åriga flickor, så är det svårt att tänka att jag har en flicka som skulle varit som dem, i samma ålder, kanske i samma längd ungefär, lite samma ålder på ansiktet när man läser av folk, så där som man gör ibland när man försöker placera ålder på människor.
Åtta år liksom.


Jag förstår inte, och kommer nog aldrig riktigt helt att förstå heller.  Helt plötsligt känner jag mig som så "gammal" men ändå inte som skulle ha haft ett skolbarn som snart skulle ha fått ha sin andra riktiga julfest som avslut på höstterminen i sitt andra skolår, i skolan. Det känns också som många vänner och bekanta springer om mig, när deras barn finns här och nu. Deras barn som varit yngre än Lova blir t.om skolbarn. De får känna hur det känns att ha sina barn i skola.


Men inte jag inte. Inte nu. Jag får vänta några år igen. Jag missunnar dem inte det alls, jag är bara bitter på cancersjukdomen som tog Lova ifrån oss. Och lite ledsen blir jag faktiskt när de berättar om klass samtal, prov, och allt som rör skoltiden för deras barn. Ledsen för att vi inte är där, vi kom inte dit med Lova.
Men jag biter ihop och säger vad roligt, vad kul, vad duktigt.... Vad skall jag annars säga? Sluta, jag vill inte höra? Jag bryr mig inte. Men då skulle jag ljuga, jag bryr mig visst och jag är visst nyfiken på allting, fast det både plågar och smärtar en så.


Igår var jag in via en restaurang och hämtade upp mat och såg ett föräldrarpar vars äldsta barn Lova gick i simskolan med 2008. Jämngamla. Nu råkade det vara en pojke men klart man ändå tänkte att ungefär så där stor hade Lova varit nu. Mitt liv...


Och idag är det Alla helgons dag.

Jo, smycket jag bloggade om förut fick jag också veta att saluförs i Barncancerfondens egen julbutik. Där går också en lite större slant till fonden. Visst kan man tänka sig att det är bra att skänka den summan direkt. Men och andra sidan tror jag att många kan fråga vart man köpt smycket och på så vis kan man ännu kan föra vidare att man verkligen bidragit med någonting gott när man berättar om smycket. Därför har jag beställt ett åt mig som en tidig julklapp åt mig själv. Och nu väntar jag med spänning. På ett litet silverhjärta. Som finns HÄR! Sedan tidigare har jag även deras fina Hope-smycke.

Dagens för mig finaste tips, kanske som julklapp är Silverhjärtat, ett smycke i samarbete med Barncancerfonden, för att kunna bygga ännu ett Ronaldhus som skall stå klart 2013.
För att läsa mera och köpa ett smycke skall du klicka in dig här.  Klick!

 

Hålet i hjärtat kan stå för sorg och saknad berättar designern. Bild lånad från deras sida.

Återigen slår det en, det här är det enda jag fortsättningsvis, materiellt sett, kan göra för min förstfödda äldsta dotter är att...
Dekorera hennes grav, köpa gravljus, köpa lyktor, andra prydnader. Ljus till hemmet, till hennes lilla "minnesaltare", lägga dit en sten eller någonting ibland. Det här är min dagliga verklighet.  För andra en avlägsen skrämmande mardröm, som "inte händer dem", så som man ofta tänker, man skräms av tanken, och skyddar sig genom att tänka "det händer nog inte oss".

Egentligen skall man inte tänka någonting alls om sådant, det har jag iallafall lärt mig.
För inte kunde jag väl någonsin tro, att det var just vi, på mini pikku lilla Åland som skulle bli en av dem som förlorade ett barn i barncancer. Det är liksom så litet här att det är ingenting som händer ofta, det går alltid nästans något år emellan barn dödsannonserna. Den tanken har jag hunnit reflektera över sedan vi mist. Och ännu läskigare är att många vet man ditåt vilka är. Oavsett om man kännt dem ditåt eller inte alls, för Åland är så väldigt litet. En vän till mig har tex ännu en vän förutom mig som också förlorat sitt barn i helvetessjukdomen, som jag i min tur bra vet vem är om jag ser denne, och det långt innan vi ens fick våra barn. Och jag som tyckte det var så gräsligt hemskt då jag hörde vad som hänt henne och idag står jag där och trampar i samma fotspår.


Säg aldrig, aldrig! Tänk inte ens tanken för att försöka skydda dig själv, lev...bara lev, här och nu och idag.

För den här familjen hänger också livet på en skör tråd. Mamman har bett så många som möjligt att sprida hennes blogg så de kanske får en möjlighet till en chans att "Rädda Hugo".


Hugo är en liten bebiskille som har diagnosen EB. Hela hans lilla babymjuka hud täcks av sår och oftast slutar "sjukdomen" med att man till sist dör. För att följa deras resa och om ni kanske kanske kan hjälpa dem vidare till USA, eller har tips om vilka vägar de skall gå, vilka man kan kontakta, så klicka in er på deras blogg - Rädda Hugo. Det här är det minsta lilla jag kan göra, en ynklig droppe i havet, men jag har spridit deras vädjan vidare.

Novembergodis som gör en glad. Lykkesmycke...och hennes storebror, och det egentliga mellanbarnet som han skulle ha varit. (Är om man riktigt riktigt vill). Nu kretsar en del tankar mycket runt den 5 november- Alla helgons dag. Och allra främst hos Lova som skall få det riktigt fint hoppas jag. Mamma och pappas grav hann jag via idag med, med en dekoration och ett ljus, men jag skall föra dit lyktan också och tända ljus den 5.te november.

 

Grattis pappa, Idag skulle du ha haft din födelsedag. Blir att åka via graven så snart jag har möjligt med ljus och lyktan och lite annat smått till dig och mamma. 2 november 1932 var en speciell dag borta i Pargas i Finland, för då föddes du. Och du fick bli endast 67 år gammal. Egentligen borde du också ha levat ännu, men ödet ville oss alla annorlunda. För 67 år är egentligen ingen ålder på en människa om man är frisk, då skall man ju "bara" vara en glad och pigg pensionär som njuter av dagen pprecis som man vill ha den.
Hälsa mamma, och finaste Lova och min storebror Kalle där borta "någonstans", kramar från din dotter.

Lova, Hanna, Kitty, Simon, Moa, Adrian, och så många många fler änglabarn, som förlorade sin kamp mot barncancer har fått sällskap av Tilda.
Ännu en gång frågar många sig Varför varför varför. Varför blev vi "utvalda", för det är så man kan beskriva känslan när man frågar sig "Varför våra barn".