Dolce Bambini

Gröten som gick hem hos Lykke. Mot pulvergröten blev denna en femstjärnig höjdare, liksom mina andra två åt som baby ibland.
Färdig att värma, och smaska i sig.

Lykke har varit till BVC idag. 2 sprutor blev det, en i vardera lår. Nu får vi se om det blir feber. Lilla tösan vägde 6345 gram, var 64,8 cm och hattmåttet var 42,2 cm. Ingen tungviktare men hon följer sin kurva utan anmärkningar. Vid 6 månader är det läkarbesök på BVC men annars fick hon sin vanliga Ok-stämpel idag. Skönt.

De flesta som varit gravida känner till Lennart Nilssons bok, Ett barn blir till. Många är vi föräldrar som myst över boken och alla de fina bilderna. Dessvärre kanske inte alla vet "sanningen" om boken och jag har egentligen inte heller reflekterat över den föräns jag läste om det idag. Men på något vis förklarar det ju hur han lyckades få bilderna så bra, men visst kanske många känner sig lite snuvade och inte kommer att ha samma känsla för boken och bilderna.
Och JA man läser själv om man vill, annars låter man bli om man inte vill ändra syn på mysboken. Klicketiklick här.

Tack till alla som delat med sig av sina fobier och rädslor idag. Tänk vad det är skönt ibland att få dela med sig av sådant, så ser man hur vanligt det är att ha obehag för någonting, stort som litet.


Förövrigt har vi bakat mockarutor idag. Det var länge sedan vi bakade det. Imorgon är det BVC med Lykke som gäller.

Idag tar vi en liten fråga, ni som svarar kan självklart vara anonym den här gången om ni vill det, men det skulle vara "trevligt" att veta vad för fobier ni har? De flesta har ju obehag för något.
Vad är ni rädda för, vad är obehagligt, vad ogillar ni? Själv har jag haft kräkfobi. Inte så att det gör något om barnen spyr eller så, det är enkla biffen men jag ogillar när jag själv börjar må riktigt illa, jag blir helt svettig och får lättare ångestkänslor.


Det har dock blivit bättre när man blivit äldre men inte har det varit roligt heller. Tack och lov är jag ganska sällan magsjuk själv.  Jag är inte heller så vidare förtjust i att prata med främlingar över telefon. Dels för att ibland hörs det dåligt i mobiltelefonen min vad de säger, beroende på var de befinner sig, och sedan föredrar jag att träffas personligen. Att sitta och säga "Förlåt, Va sa du, det hörs dåligt", några gånger i telefon är ju inget roligt, eller att råka svara fel just därför. Eller när barnen dansar salsa runt fötterna och tjoar ,"Vem pratar du med, jag vill prata"...(ler).


Alla dessa sjukhussamtal jag fått mottaga tillsammans med min man har inte direkt förbättrat saken heller. Även om jag är väldigt pratglad och social annars. Fast släkt och bekanta är det ju inte problematisk med, de känner man ju och vet att de bara vill fråga om man skall ses eller något annat trevligt oftast och om man. Eller att boka om rådgivningar eller så, det går nog bra för det mesta för mig, för MVC/BVC känner man ju också. Och jag har inte problem att prata inför främmande folkmassor när jag ser dem framför mig, höll ju till och med föredrag inför läkarstudenter på Akkis, om Lova, för de som minns det.


Att boka läkartid om barnen blir sjuka är inte heller något bekymmer eller så åker man direkt när det är jour om det inte är riktigt akut. Jag ogillar nog mer de där spontana främmande samtalet som man inte har en aning om vad de handlar om.  Och ibland förbarmar jag mig på tex sjukhusets alla undernumror. När man bara ser ett nummer som inte går att veta vem eller vad för avdelningar som ringt och man bara kan gissa ditåt. Och ofta har de ju telefontider så man kan ju inte bara ringa upp heller. En gång hamnade jag i växeln, fast de var sjukhuset som ringt mig men tanten lyckades spåra numret sen så jag kom ju på rätt. Men sååå omständigt ändå.


Någonstans läste jag att det är ett ganska vanligt fenomen att ogilla telefoner för det är genom kroppsspråk människan också kommunicerar, och med ansiktsuttrycken. Min man däremot pratar gärna i telefonen, han snottrar gärna i telefon. Sms är ju däremot väldigt praktiskt, men då får man ju ibland dessvärre vänta in svaren, så det är ju bra att ringa om man måste veta något direkt av någon vän.


Den mest obehagliga tanken-känslan är nog att Alvin eller Lykke skall dö. Det är nog det mest påtagliga efter Lova. Det är ofrånkomligt att tänka på, ibland. Men man måste ju kämpa på bara och försöka leva här och nu. Men det är nog en fruktan jag bär med mig som är värre än de flesta andra fobier för mig. Det är ju inte en fobi i den utsträckningen heller, men de som mist barn vet nog precis hur jag menar nu. Ändå är jag ingen hönsmamma, utan det är nog mer att jag tänker på att tänk om vi drabbas av barncancer i hemmet igen. Jag skulle liksom bara inte orka genomleva samma sak en gång till.


Nå nu har jag delat med mig av några tankar, och lämnar över till er att dela med er av vad som får er att känna er...skall jag säga begränsande ibland. Och som sagt ni får vara anonyma om ni vill det.

Vem borde egentligen känna sig led på att livet går i repeat ibland, för det är ändå det tryggaste av dem alla, ett liv som är lugnt, tryggt, friskt, Ett liv utan dumma cancerknölar skulle Lova ha sagt, hon skulle ha sååå RÄTT.
För det är vad jag skall göra idag igen göra det vanliga invanda, diska lite, tvätta en maskin, kanske två. Njuta av solen. Skicka ett sms eller två kanske. Fara och köpa det där förstoringsglaset min son så pratat om...Och nu kallar en kakkablöja och en powernap för lilltjejen också, för vår LykkeLyckaliten.

Ännu en ny vecka har tagit sig fart. Nu närmar vi oss oktober med stormsteg. När jag tänker på vintern och förra vintern som var är snön inte direkt någonting jag saknar. den kändes så oändligt lång. Och det var den ju också eftersom snön kom tidigt ifjol och försvann ganska sent helt och hållet. Däremot hoppas jag på att julen blir lite trevligare i år för i fjol innebar den mest tysthet och sorg. I år kommer den ju också att innehålla sin del av sorg men också mycket glädje för det är Lykkes första jul som kommer emot oss. Och den andra julen utan Lova. Jag minns också den sista julen med Lova då 2009 i färskt. Det är minnen som alltid mer eller mindre kommer att finnas lätt tillgängliga.

Ni glömmer väl inte Lovas spargris hos barncancerfonden? Tänk om man skulle nå 60.000 kronor till hennes 8 årsdag den 4 december i år? Alla små mynt gör nytta åt forskningen mot cancer. Och vi som ser grisen växa blir glada vi också. Och gladast av dem alla skulle Lova vara om hon hört hur hennes egen gris med hjälp av just er läsare bidragit till att andra barn, en dag kanske får växa upp med sin familj, och kanske när de blir stora få bli just det drömyrket de hade. Lovas drömyrke var djurdoktor.


1994 upptäcktes Hamlet. Ännu forskar de för fullt om det ämnet som visat sig ha väldigt goda egenskaper hos just cancerceller. Men för att kunna forska ännu mer behövs pengar. Och inte bara till forskningen utan också för att göra barnens miljö trevligare på de sjukhus som har hand om dem. Olika evenemang, leksaker osv osv.


Läs mer om Hamlet HÄR!

Sing me a song med Return.

Satte mig och såg på den gamla klassikerfilmen "En vampyrs bekännelse" igår kväll som de visade på ettan. Jag har nog sett filmen ett antal gånger men det är nog en film man kan se nu och då när man inte har bättre för sig.
Första gången jag såg filmen var nog 1994 då den kom ut och kom på bion. Jag var drygt 15 år och det var liksom under filmens gång det slog mig igen en gång att vad vi alla "åldras". Både Tompan och Brad var ju riktigt unga i filmen att det nästans bara det var ett nöje att se, och Lilla Kirsten, rena flickjäntan som själv är vuxen idag.
Det är ju det som känns lite underligt ibland när man ser gamla filmer, att man verkligen ser hur människan byter skepnad, och vad åren ändrar en.

Ibland tänker jag att Ahhh det där måste jag blogga om. Men sedan drar jag mig alltid ur. Jag tänker alltid att vem vill läsa sådant är hokus pokus tönteri, är människan helt ko-ko osv så det slutar med att jag låter sådant vara helt.
Jag syftar alltså på sådana där oförklarliga ting, mediala saker osv som jag tycker är av intresse. Långt innan Lova dog har jag alltid haft något intresse för det ämnet, ja egentligen ändå sedan tonåren. Men det mesta håller jag för mig själv.


Någongång har man pratat lite med någon eller försökt men de flesta bekanta tittar på en som att- "Okej om du bor i "Grelle" men kanske du bor på fel plats där, att du borde bott dit nedåt sjön istället". (Mentalsjukhuset, men det skall ju flyttas bort men "Grelle" lär ju alltid förknippas med det mer eller mindre då många vuxna mumlade om det när man var barn typ). Så egentligen begränsar jag mig en hel del med bloggandet, det gäller många saker jag tänker på. Jag känner lite så där att, jag är konstig ha,ha. Man skall vara så där normal hela tiden och inte tro på någonting speciellt. Nå väl, det var bara svammel igen från mig. Jag blev och fundera mer på det där ämnet efter den där boken jag skrev om här om dagen. Vissa utdrag ur den var så välskriva .(ocn några mindre som det kan vara i många böcker). Som det om meningen med korta liv, intressant kapitel.

Alvins tröja kom idag, som jag bloggade om här för någon dag sedan. Jättefin i mysig frotté, den mörka är mörkbrunt, inte svart. Egentligen har han många tröjor som passar då han inte växer i någon rasande fart direkt. Men ibland måste man ju ändå få något nytt fint.

Grattis vår älskade Lykke Ida Josefin på din 5 månaders dag idag! Dagens smakis är den från 5-månader som man får börja med nu och in gick allt som fanns i skålen, kyckling-batat. Tummen upp för en bra dag.

Igår närmare halv nio på kvällen fick jag ett sms. Det var en tjej som meddelade att hon funnit den gula mössan jag tappat och ett ställe dit jag kunde avhämta den. Så förhoppningsvis har vi återigen den gula fina Apila mössan i huset till helgen. Fast nu har väl Lykke hunnit växa ur den istället. (Ha,ha). Men jag är glad att den är på hemkommanden, då jag tyckte den var så fin. Summan av det här är alltså att ibland kan det löna sig att vara ihållig när man tappat någonting och man hemskt gärna vill ha det åter.

De små liven är alltid nästans glada. På bara någon vecka har Alvin utvecklats enormt. Han har mer ro i sin lilla kropp. Vet att mamma lägger Lykke ibland och måste amma henne lite i lugn så att hon kan somna, och att Alvin gärna får se lite på barnkanalen då, för det tar oftast inte mer än kvarten så är mamma tillbaka. Och till sovrummet hittar han alltid om det är någonting extra viktigt. Mer och mer blir han lik sin storasyster på så vis. Han har vuxit in i sin "storebrorsroll" väldigt mycket på sista månaden bara.


Jag tänker på Lova som skulle fylla 8 år nu till jul. Hur hade hon varit nu. Hurdant humör hade hon haft, hurdana vänner hade hon umgåtts med, vad skulle hon ha tyckt om i skolan, ämnen? Jag tror att hon skulle ha tyckt om bild och syslöjd eftersom hon var en pysselmaja av sig. Jag tror också hon hade tyckt om både svenska och skrivning då hon kunde hela alfabetet redan vid 4 år - att skriva om man läste upp bokstäverna. De stora alltså. Musik hade hon också tyckt om, det vet jag för vi sjöng alla dagar hemma och spelade med lite instrument vi hade i en låda.
8 ÅR, hade hon verkligen varit så stor redan? Hade jag verkligen haft en andra klassist...om inte!



Och så har vi ju vårat plåster, vårat extra tröstepiller och mirakel. Lykke! Som en gåva från ovan. Alvins ögonsten. Allas ögonsten. Tack tack tack för att vi fått ett så fint litet mirakel och plåster på våra onda ömmande hjärtan.

Och allt som allt. Har jag 3 härliga barn? fast på ett annorlunda vis. Gud vad jag önskar mig att det vore en verklighet att alla fanns HÄR!

Idag kom de, de härliga fina hemstickade  Pippi sockorna till Lykke - av ingen mindre än Bitte själv, Bitte som bloggar på Paradoxbloggen. Tusen tusen tack för de underbara yllisarna som Alvin genast utbrast att han också ville ha likadana utav. Jag kan bara säga så här, hon är super super superduktig, så bilderna hon stolt visar upp har inte varit för inget. Tänk om man var lika bra på handarbete som hon.

Och här är en gammal bild på mig och Bitte från blogg galan 2010. Jag gravid med Lykke, Bitte gravid med sina tvillingar. Det skiljer dryga månaden mellan våra minsta.

Hittade en rabattkod hos Lastentaikamaa värd 10 euro. Den gäller några utvalda varor. Uppge vid beställningen SYKSYVKL. Och koden gäller tills den 19.9 så det är att kruta på nu innan den dagen är slut.
Här ser du vilka varor det gäller. Skynda att fynda ett favoritplagg!!! Nedan ser ni tröjan jag valde åt Alvin för rabatten. Det är höstens nyhet av Metsola.

Jag skulle ju återkomma till boken om Ljusfolket. Säga vad jag tyckte om den och så. Ja, inte för att jag tror på utdrivning alá exorcisten som tydligen förekom i något kapitel så var boken ganska bra, den hade väl om man känner så, en del logik. Kanske något "svar" som lugnar någon som sörjer och saknar. Milda svar på vad som händer barnen som aldrig blev födda, barnen som ej fick bli stora, de vuxna som dör gamla osv. Man får helt enkelt plocka sina egna små godbitar ur boken, de bitar man tycker om och fundera över dom. Jag skulle kunna säga att boken får 3,5 små stjärnor av 5. Den var väldigt återkommande till samma ämnen, lite smått ältande, men det är väl vad i första hand sörjande människor vill ha, och höra och göra, älta fram och tillbaka, ha svar och höra just det författaren skriver.
(Bortsett från utdrivning av smådjävlar ha,ha). Men jag tycker absolut den är värd att läsas, och den är inte på något vis dålig annars. Rekomenderas absolut åt de som mist eller annars bara är "sökanden".

Är det sant? Jooo, solen skiner idag ser det ut som, härligt! Då kanske man skulle åka till någon av de Öppna gårdarna som håller öppet. (Bondgårdar osv som har marknad lite överallt på Åland denna helg).


Och så svar på 2 frågor medan jag kommer ihåg det, (jag frågade nog förut men många var de som inte svarade alls på det, vart det var bäst och ge svar på frågorna, direkt efter kommentaren? eller i enskilda inlägg).
Hursom helst.


Lotta undrade om logopden, varför Alvin gick där. Egentligen tycker alla så olika hela tiden, att det inte behövs, att det behövs. Alla som känner honom förstår ju honom bra. T.om på BVC sa vår "tant" att hon skickar oss till en annan på 4 års kontrollen som kollar talet osv eftersom hon själv kände honom så bra. Nu var det ju inte den andre som skickade oss till logopeden heller utan det var barn polkl som gjorde det efter en rutinkontroll där. De verkar skicka var och varannan unge dit.


Nästans så det är löjligt snarare än vad bra känsla det inger. De flesta lär ju sig alltid prata relativt rent tills skolan börjar. Så egentligen övar han bara på att säga vissa bokstäver rätt. Vokaler, ö och sånt. För han pratar, han pratar massor, han frågar massor och han vet massor och han har ett väldigt bra ordförråd.
Han läste ju upp alla bilder logopeden visade, så hon hann inte med att anteckna heller. Han ledsnade på henne mot slutet och förstod inte varför hon malde på så och undrade om de inte skulle spela ett spel istället.



Och så var det de om Buzzador igen. Du som undrade om det är gratis. Ja fortfarande är det helt gratis att vara en Buzzador, som jag också nämnt. Och man väljer själv om man vill delta i kampanjen eller inte. Ingetnting kostar och skulle någonting kosta så står det ju uttryckligen i den information man får, men nej, vi är helt enkelt bara testpersoner som skall göra reklam för olika produkter och säga vad vi och de andra vi delat ut prov till tyckte om produkten.

Japp, dags för logopeden igen. Eller ja Alvin skall dit. Så bara att rafsa på sig ytterkläder och sätta sig i bilen och gasa in mot Mariehamn.

När man finner en mössa i även den bland de sista exemplaren, skickar efter samma storlek som den som gick förlorad i 74. (74 skall passa en baby på 6-9 månader ungefär) och så är det någonting som inte riktigt stämmer, den är en aaaningens för liten. Kanske den är felmärkt och är en 68.a eller bara en jäkligt liten 74.a. Men den var fin, man får passa på att använda den fullt ut nu bara medans hösten ännu är här. Och kanske kan man spara den likt min mamma sparade mina skor? Mössan nedan är också en Metsolamössa.
Ikväll skall jag försöka åka på ett Jesperjunior party. Det är något med ytterkläder för barn, men innan dess skall vi äta middag hos svärmor.

De är snart 31 år gamla, de är knappt nötta, de är i storlek 18 och de har legat i lådan med min dopklänning. Minneslådan. Den min mamma samlade mina små saker i, några grattiskort, en sån där träspatel från ett läkarbesök då jag var 3 år. Min en dopsked. Ja och så dessa små näpna lackskor skor. Sulan ser lite torr ut, men om man vill kan säkert en skomakare ordna även det.
Men vad snällt av henne att spara något litet personligt från den tid jag var baby.

Egentligen skulle jag kunna vara den där som skrev om allt möjligt. Men jag begränsar mig så. Håller mig kort, skriver mest små enformiga vardagsbetraktelser. Fullt förståeligt om man inte orkar läsa om det. Jag delgav ju er så mycket när Lova blev sjuk, stora delar av hennes sjukdomstid, under 10 månader. Hela första året efter hennes död skrev jag mycket. Sedan nådde jag en punkt där det i bloggen inte blev lika ofta, för jag hade verkligen skrivit skrivit och ältat ut en del i skrift. Inte allt med en del av mina tankar.


Lova är med mig alla dagar i tanken. Fortfarande skriver jag ju ibland men jag har nog tappat en del fokus på bloggandet. Det finns ju hundratals mammabloggar där ute, som är bra, som är bättre än min, som delar med sig ännu mer av deras liv, vardag, trots, bilder, fester, shopping, ja allt möjligt. Men min har liksom fastnat fast, jag kommer ingen vart nu just känner jag. Vare sig jag pausar av eller inte. Också att jag bloggade så öppet om Lovas tid hade sitt pris. Jag skriver bara samma saker för att jag egentligen är ganska stillsam av mig. Jag är en tänkare men jag skriver inte ner de andra tankarna här.


Jag har liksom gett så mycket jag orkat av min familj när vi hade det som svårast, så jag vet alltså inte längre hur man skriver vanliga intressanta grejer snart. Jag vill heller inte liksom blogga om en massa ämnen som skapar debatter även om jag gärna läser andras åsikter. Det är ju de bloggarna som också är intressanta mellan varven, att få läsa andras åsikter om vissa saker. Men jag är för "feg" för att ta upp en massa sådant. Även om jag säkert skulle lyckas få folk att sätta kaffet fel, eller pinka på sig av skratt eller bli så sura att dagen deras var förstörd för att de känt sig träffade. Nå det var lite om det, jag känner mig totalt så där blogg lost just nu.

Helle, du undrade var Alvins orangea jacka kom i från i ett tidigare inlägg. De finns på H&M. Och den är riktigt så där knallorange och för tankarna lite mot det populära men dyra märket Molos ytterkläder som många föräldrar tycker om också. Bara att denna var ju långt mycket billigare.
Tack också för tipset om klövermössan, dessvärre var den i bara storlek 50 så det blir för smått när jag hade 74 på den andra just för lite växautrymme.

Lite Lykke-race. Någon Apila orginalmössa har inte gått att hitta och den gamla är ju som sagt borta. På huuto finns ju andra varianter som hemfolk sytt upp, Metsola hade inte heller kvar orginalet. De har sålt slut. Mailade nämnligen dem och frågade på skoj om de möjligtvis hade eller visste om någon butik som hade kvar då jag googlat genom ett stort antal utan resultat. Men nu har jag en annan mössa på gång iallafall. Men en klänning i Metsolas eget orginal har jag kommit över. Bara för att jag tyckte så om mönstret och frottétyget. Klänningen är hursom helst jättemysig och man blir glad av färgglada barnkläder.

"Och jag förgyller och glädjer alla med mina busiga leénden. Jag har nu lärt mig hur man vänder sig själv, jag kan vara lite svårflirtad men bländar av leénden som en strålande sol om man lyckas. Jag jollrar en del och griper tag i saker med händerna och för dem gärna till munnen för att undersöka dem. Och nästa vecka blir jag 5 månader.
När jag blir större kommer jag att nyfiket lyssna på det min bror och andra berättar om den storasyster jag aldrig fick lära känna".

Idag hämtade jag ut ett 8 kg tungt paket från Buzzador. Jag skall nu få testa Vanish fläckborttagningsmedel. Och samtidigt dela ut lite provpåsar åt de som vill testa på detta. Vill du också bli en buzzador vilket inte kostar någonting alls kan du klicka på länken här som jag tidigare nämnt.
Ni som följer bloggen kanske också minns att jag buzzade Natusan i somras? Hur som helst, det är riktigt roligt att få Buzza proukter och några vänner har just nu fått buzza både babygröt och Dove.

Retro vagnsleksaken passade perfekt där i vagnen. Jättefint blev det, lite som pricken över i:et. Så jag vart nöjd och Lykke tyckte den var rolig att titta på. Tänk hur glad man kan bli åt gamla saker ibland.

 

 

 

Idag är det bara den där sega söndagen. Ingenting att blogga om har jag ens, som om jag nu egentligen alls haft det på ett tag. Läste ni den där länken sen om att mista barn som jag rekomenderade i ett tidigare inlägg?

Har letat efter den perfekta vagnsleksaken till retro Emmaljungan, och fann en ganska lämplig, småretro leksak att hänga över sufletten. Jag har visserligen ännu inte fått den helt på plats, men dit skall den så fort som möjligt. Men just idag är det så trist och regnit väder så vi har bara varit inne, jag och Lykke. Men Alvin har haft galonstället på och varit ute en sväng med pappa.

Innehållet i denna text som denna kvinna gett en intervju om är så träffande. Inte det om forskningen utan allt det andra, smärtan, sorgen, tankarna, kämpandet, att leta sig till likasinnade/drabbade. Allt det. Det här är en kvinna som vet vad hon talar om i sin intervju, hon sätter orden precis på det vis jag försökt göra så många gånger i min blogg, och som så många andra Änglaföräldrar också gjort. Läs och begrunda. KLICKKLICK.

Nu kommer Alvin att ha det varmt och skönt när hösten blir ännu kallare och i vinter också. Och framför allt, man kommer att se honom. Jag älskar den granna lysande jackan. Riktigt fin, lite för stor men det må va, med tur räcker den ganska en säsong extra och värmer rumpan för tillfället. Nu skall jag bara finna en läcker mössa till tror jag.

Ny dag, nya möjligheter och åtminstone ett bättre och trevligare väder igår. Veckan går återigen mot helg. Och imorgon har vi fredag. Alvin skall tillbaka till logopeden han gick hos i vintras på återbesök och se hur han utvecklats i talet efter en lång tids paus, han hade ju egentligen inte direkta bekymmer heller. Alla förstår ju inte vad han säger, men inte förstår jag heller alla andras mindre bekanta barn. Det är nog rätt vanligt tror jag.

Det har regnat och regnat och regnat idag. Något förskräckligt har det regnat. I princip utan uppehåll. Jag och barnen har gått på second hand, hittat Disneyglas, Carspåslakan och en body åt Lykke i mycket fint skick från Molo för ynkliga 1.50€. Vilket kanonfynd.

Ps. En bekant hade btw skådat en exakt likdan mössa idag på en baby som jag efterlyste som borttappad. Möjligtvis är det Lykkes då den är köpt utifrån eller så har nån en exakt likadan också köpt utifrån. Nåväl, bara att gå vidare antar jag nu.

Jag har nog frågat det förr, men fick aldrig någon respons, skall jag börja svara på frågorna och dylikt i kommentarsfältet? En vän undrade om det och jag sa att jag brukar fundera på det ibland men jag vet inte. Många gillar väl att tryna och följa dialoger. Ofta svarar jag om det är något specifikt i den andres blogg eller ibland i enskilda inlägg men det är upp till er att bestämma nu. Vart vill ni att jag svarar på frågor eller kommenterar era kommentarer?

Det går bättre och bättre med Lykke och hennes nacke, nu rör hon den ganska bra, och behöver främst satsa på att stärka nackmuskeln på den svagare sidan. Vi skall från och med nu träna c.a 4 ggr 15 minuter per dag tyckte fysion.

Och förra inlägget. Tina, jag efterlyser vad jag vill i min blogg om jag känner för det, angående mössan. Kan folk efterlysa skitiga gummiskor de tappat på krogen i tidningar så kan jag efterfråga en barnmössa. Och det var inte ens min idé att fråga efter den utan min mans. Och nu är det ju inte heller en gammal massproducerad KappAhl mössa för en femma direkt som råkat komma på vift, men men, kanske den glädjer något annat barn så då är det väl bra så. Är barnet glatt är jag med glad.

Blåbärsduo kunde och skulle ha varit blåbärstrio, barnen är lika varandra. Lova, Alvin och Lykke. Väldigt lika, jag har ju upplevt dem alla så nära. Därför blir man ibland ännu mer påmind om Lova, ibland när Alvin gör och säger vissa saker, ibland när Lykke skrattar så påminner hon i sin tur om Lova när Lova var baby.

Och till dig som undrade var Lykkes byxor kom ifrån som hon hade på sig på denna bild nedan, de är från Wilmis men finns inte kvar, men kan finnas på andra ställen ännu trots att det är förra säsongens byxa av märket Moonkids.

Vi börjar veckan med en charmig Lykkeglad. Dessutom har hon vänt sig för första gången idag från rygg till mage så gott som helt själv, det är riktigt duktigt av henne med tanke på att hon har lite svårt med nacken ännu. Så vid 4 månader och 2 veckor vände hon sig äntligen kan man säga. Duktig tjej.

Inte vet jag nu om loppisen var något att jubla och hoppa jämfota över för inte fanns det mycket där som fångade mitt inresse, men nedanstående fynd fick följa med mig hem. Såklart genomretro, T.om årtalet finns med.

Undrar om jag skall ta mig till loppisen i grannbyn idag. Kanske man hittar något trevligt där, eller kanske inte. Egentligen har man ju saker så man borde ordna en egen loppis. Jag önskar ju mig att finna en massa gammlt roligt stuff och inte bara sånt där som typ finns i påsarna hemma redan, dvs gamla kläder. Roliga stuff är typ gammalt Arabiaporslin eller något ditåt till underpris.

Jag gjorde något precis som jag inte gjort sedan jag var ung och pigg eller ja heter det, innan barnen kom. Då när man ofta kunde göra som man ville utan att ta ansvar för morgondagen alla gånger. Jag hyrde en film. Jag är så gammal och förlegad att jag knappt fattade något av dagens maskinella uthyrning men jag kom ut med en skräckis i handen. Paranormal Activity 2. En del säger att den är bra, andra säger att ettan är bättre, själv har jag ingen aning och tänker bilda mig min egen uppfattning.
Sedan blev det lite läsk och ostbollar till och en önskan om att barnen får en god natts sömn så jag får se lite film tillsammans med min man. Önskar er andra också en trevlig fortsättning på lördagen.

Jag har haft en massa plastbackar, för barnens leksaker. Där har såklart periodvis varit sorterat, tex lego i en, klossar i en annan, bilar i en tredje och diverse i några. Sist och slutligen är det bara tågbanan som är i sin back och legot i sin och resten är diverse. Tydligen är de sistnämnda också de lådorna som tilltalar de barn som hälsar på oss mest samt ens egna med såklart men allra mest besökarna. För i dessa lådor kan vilken skatt som helst finnas, som väcker leklusten och glädjen.


Där kan finnas en bil, en boll, en fisk från fiskspelet, en motorsåg, en plastmugg... Så att ha stökigt är rena genusen då med andra ord. Inget är borttaget, inget är tillfört, och alla kön kan rota i lådan och leka med precis vad de vill. Bra så?!, jag orkar inte reda de där backarna med andra ord. Låt vara stökigt, för ungarna älskar det, det är rena skattkistan har jag märkt.

I denna ENA av många lådor finns allt från doktorslek till pang pang och flygplan och låtsastelefoner och ja allt tänkbart som tänkas kan. Fast dockor med halva kroppsdelar har jag visserligen plockat undan. Men det finns nog sådana andra dockor i diverse lådor med. Och så skulle ni se den stora korgen med kramdjur, och sängarna. Och inte bara där... Har alla så mycket saker? Det måste tyda på att vi kunnat ha 3 barn hos oss. Och att vi haft 2 pigga lite större barn en gång som lekte och busade tillsammans med sakerna. Men förhoppningsvis kommer Lykke att tycka om det här också.

1 september, och nu kan man väl säga att det är höstmånad eller? På riktigt. Jag och sonen har släpat hem en tv-bänk idag och en mindre soffa och en fotpall. Dock ingenting jag tänker lägga ut bilder på osv i rummen. Jag må bjuda in i livet i text men jag vill inte bjuda in hela offentligheten i hemmet. Lite privatliv måste man få ha, eller hur? Men själv tycker jag det är roligt med de som vill visa och vågar visa sina hem. Jag älskar hem som är lite gammeldags inredda med en uns av nytt. Lite vintage nytt liksom.