Dolce Bambini

Folk pratar om 2012 och jordens undergång och om Mayaindianer. Orkar jag ens bry mig mer. För mig har det redan varit en " jordens undergång ".  Där jag och min familj samt anhöriga blev som ensamma överlevanden med ett antal andra " utvalda ".

Jag vill, jag vill prova öppna bloggen efter mer än 3 veckors låst blogg.  Hur det går får vi se. Vad jag skriver får vi se.
Jag har rensat bort en del som andra inte behöver veta vad jag skrivit och delat med mig utav. Vill jag så tar jag det igen. Jag vet att de som följt min blogg under de veckor som varit är vänner som förstått vart enda ett ord jag skrivit utan att döma ut mina känslor eller tankar om vare sig det ena eller det andra. Nu får jag helt enkelt bara strunta i de kommentarer som inte är välmenande nog och inte svara på dom eller publicera dom eller ge dom uppmärksamthet.
Det är bara tragiskt om en blogg som denna skall förbli stängd för att jag är känslig och tar åt mig. Men ibland är man bara trött, känslig, och lättstött. Med all rätt.  Jag får också tänka på vad jag skriver men öppen vill jag ju att bloggen skall vara då många mailat, och frågat och hållit på undrat. So here we go again.
Och ni Änglavänner, som läst bloggen, det som skrivits tidigare som jag städat bort vill jag tillsvidare att " stannar mellan oss ", tills jag känner att jag kanske tar upp det igen.

De där sorgefaserna. Jag känner att jag trampar runt runt och kommer inte egentligen någon vidare vart. Saknaden är ständigt närvarande och allt där runt om det.
Sorg är ojämförbart men kan inte låta bli att undra hur Anna som bloggar på Annas anatomi lyckas. Hon verkar verkligen funnit nyorienteringsfasen. Hon orkar så mycket hon virkar, säljer det virkade, hon går skrivarkurser och planterar om en massa och lever verkligen fullt ut fast det inte gått så lång tid sedan hon blev änglamamma. Och njuter av livet.


Jag skulle vilja känna som henne ibland men oftast är det svårt. Jag är glad om jag orkar diska, kamma håret och laga lite mat så att vi får något i magen. Annars går dagarna sin stilla lunk och vi saknar, saknar och längtar.
Lova vill ju att vi skall leva fullt ut men ändå är det så svår, det är oerhört svårt. Att bara leva och njuta av livet.
Egentligen känner jag mig som en maskin. En maskin som bara går och går som ett urverk eller något.
Ibland kan jag tänka tanken att det eller det borde man göra men oftast stannar det där vid tanken.
Och desperat lyssnar jag inom mig själv för att förnimma Lovas röst, hennes skratt och tindrande blåa ögon.
Hur hon luktade och hur hon var. Och likadant är det för min man.
Kämpa kämpa och var stark säger många. Men vad tusans är det inte vi gör alla dagar, hela tiden, minut för minut.
För det är det enda vi kan göra, och det vi måste göra, för Alvins skull.

När en blomma bryts av i sin vackraste blom då blir marken så trist och så fruktansvärt tom. Men kanske ändå att det någonstans finns en äng eller skreva, dit blommor som brutits för tidigt får komma och fortsätta växa och dofta och leva...

Inte kan väl ändå den blomman förvandlats till stoft som av himlen har fått både färger och doft? Men kanske ändå att det någonstans finns en kärlek som kan förklara: att den som gjort den blomman en gång nu vill ha den tillbaka för han kan inte mer vara utan den bara...

Dagens första Facebook konstaterande från min sida.


Konstaterar att jag borde klippa mig, ser ut som en rotborsta i huvudet men om jag lyckas se för jävlig ut en månad till drygt kan jag klippa mig i början av november för då fyller jag år.Fast egentligen är det ju den sämsta födelsedagen i hela mitt liv som kommer att komma. Den utan Lova. Jag tyckte det var hemskt att fira på neurointensiven då jag fyllde 30 ifjol. Det var bara en god förrätt på vad som är nu!

För att tala om annat sa min man ikväll då vi besökte Lovas graven att andra börjat pynta sina gravar mer efter Lova begravdes. Det kan stämma. Det brinner mer ljus och små stenar med text på har tillkommit hos flertalet gravar. Det känns också bra.
Bra i allt elände. Lova lilla Lova.
Och om 1 månad fyller en av de bästa 60 år. Chris Norman såklart! Undrar hur han känner sig idag, som förlorade sin son i en olycka. Fast hans låt Nothing stays the same talar nog om smärtan, längtan och saknaden. Så är det, Ingenting förblir detsamma.

Jag har ju förut sagt hur litet Åland är med sina c.a 27.000 invånare och hur sällan någon blir barncancerdrabbad familj här, där barnet dessutom dör. Därför uppmärksammas inte heller just barncancerfonden så ofta. Tyvärr. Mestadels så tänker de på den vanliga cancerfonden eller andra olika fonder där främst vuxna drabbas.
Min man läser tidningen och säger att frimurarna på Åland skall hålla konsert till förmån för just Ålands barncancerfond samt att de också var något stödboende de tänkte på. Jag blev så glad i allt elände över att de uppmärksammar just barncancerfonden. Och andra sidan har vi blivit vida kända på Åland också bland många genom min förut öppna blogg och för att min man jobbade på ett jobb som jobbar över hela fasta Åland då han är grävmaskinist.
Maken undrade vilka som riktigt satt med i Ålands frimurare så jag googlade upp det och började läsa, jag läste väl kanske 50 namn innan han ansåg att jag kunde börja sluta räkna upp. Jag frågade om han kände många namn, många sa han, jag har jobbat med många.


Själv kände jag igen min högstadierektors namn, Gerts. Han förlorade 2 barn och sin sambo i tsunamin.
Och jag kände också igen andra lärarnamn från högstadiet samt mannen med den konstiga bloggen jag nämt förut, han som babblade om det egna jaget och sorgen som självömkan.
Hursomhelst, det känns som om dessa gubbar gjort detta för att hedra Lova. Det känns faktiskt så. Sist ett barn dog i cancer ( barn i småbarnsåren som vi vet om ) var 2007 har jag för mig. Det är ett tag sedan. Jag är glad och tacksam och hoppas att många kan gå på konserten som är 15€ i inträde. Själva kan vi inte medverka då tiden var opasslig. Men jag är ändå glad i allt elände. Och jag hoppas Lova kan le i sin himmel med de andra små barn som gått bort för tidigt.

Jag skall aldrig mer utan bitter smak i munnen gilla låten " Mitt sommarlov ". Samma sommar Lova fick sin diagnos, så kort innan hade jag lagt ut den på bloggen då hon haft avslutning i parken. Lovas sommarlov blev allt annat än underbart och ledigt hela långa dagen, med jordgubbar och glass och allt där till. Lovas sommarlov blev cellgifter, sängbunden, värk och håravfall.
Usch! Känns som att låten skrattat en i ansiktet med dess innebörd som aldrig blev av. Lovas allra sista underbara sommarlov var 2008. Det år 2009, det blev inte det jag trodde, det vi trodde. Det blev början av en mardrömsresa som tog slut med att Lova dog och lämnade oss kvar i uppföljaren av ensamhetens mörka klor och ångest och bitterhet varvat med de vackraste minnen man kunnat frambringa.


Älskade finaste Lova.

Hur små ord kan värma. Koversation. Personen nedan är ingen jag känner direkt. Bara en jag " vet vem är " via min man som brukade köpa lunch och kaffe av honom innan Lova blev sjuk. Sedan förföll de sig bara att lägga till på facebook. Har förut fått meddelande via chatten där han ursäktade sig och sa att han inte är full så jag behövde inte tro det då han måste till jobbet, men han ville att jag skulle få veta hurdan fantastisk människa jag är.

Så lite, så värmande. Förövrigt var det nog bra att jag inte visste om konserten och gick dit för jag hade väl börjat grina om " Flickan och kråkan " kommit med, men det har den nog gjort vad det verkar.



Misha: Mikael Wiehe var fantastisk, vilken härlig kväll.

A-M: (Något förvirrad) ööh va han på Åland eller ha du varit nån annanstans?
tänker alltid på flickan och kråkan då jag ser hans namn. O sen på Lova :-(


Mischa: han va på Åland , o han va jätte bra live som på Lp , o nu kommer jag att tänka på att du tänker på Lova varje gång jag kommer att höra den.

Lova är


...
familjens



stjärna



upp i himlen



i all er framtid....

Jag tror att hon är på en fin plats.....

stay strong mother !!!

ha en trevlig dag Anna-Maria


A-M: Tack Misha ♥ Ha en bra dag du med.

Hur många av er känner till automatskrift, automatisk skrift? En människa tex ett medium lånar ut sin hand åt en ande/guide/vägledare varpå hon skriver det anden el dylikt förmedlar och om denne är riktigt " satt i trans " kan skriften skrivas med en handstil som inte alls är den levandes egen. Och även på främmande språk.

" Den medicinska vetenskapen i västerlandet förklarar att denna text kommer från den skrivandes undermedvetna medans adventister och pingstvänner anser den vara ett verk av onda andar ".

När jag hörde talas om detta begav jag mig ut på nätet och hittade ett flertal personer som erbjuder sig att försöka ta emot hälsningar från de döda osv utan vidare information av den som mottar brevet. De flesta av dessa människor som fått sina brev har verkar hemskt nöjda faktiskt. Sedan finns de dom som bara förmedlar information från ens egen vägledare. Hur man har det i nuläget, osv.
Sedan verkar alla som är intresserade kunna utöva/träna in sig i denna form av skrivande.


Har ni kollat efter er aura ännu förressten? Det börjar bli mycket nu, auror och automatskrifter. Kanske jag börjar bli gaggig. Eller så är det mitt intresse jag alltid haft lite vid sidan av men inte bejakat fullt ut när min familj var hel.

Nu känner jag hur det har dalat neråt igen, riktigt långt ner. Jag hatar att vara Änglamamma. Det finns inget trevligt, vackert, fint alls i det. Bara beska, saknad, och frustation, ångest och saknad och längtan. Jag vill krama mitt barn nu, det är henne jag mest av allt önskar mig åter och aldrig kommer att få så länge jag lever här. Jag måtte vara hemsk men hoppas jag inte lever till 85. Inte ens 70 låter intressant åldersmässigt. Det är nu jag faktiskt i min ytterst egoistiska värld kan se det positivt. Min mamma och pappa dog realtivt tidigt. 62 år och 68 år. Visserligen i cancer. Det var hemsk såklart, DÅ. Nu tänker jag att skitsamma om jag dör då. Då är Alvin förhoppningsvis vuxen. Jag kan ju hoppas jag dör om " bara " 30 år. ( Fy vad hemsk jag är, man får inte önska sig Döden och sådant men jag gör det ändå ibland, precis som Mor Märta i berättelsen )

Men jag med mina bedrövliga ständigt återkommande hemskheter lär väl få leva tills jag är 95.
Fy vad hemsk jag är idag som tänker så här, skriver så här. Livet skall man vara tacksam över. Men jag vet inte längre vad jag skall vara tacksam över borsett från min lilla familj och det är ju mycket förvisso.
Det känns som jag måste levt ett hemskt elakt liv tidigare. Jag har säkert varit i klass med Hitler och nu får jag sona i detta liv eller något liknande. ( Okej nu skrattar ni säkert ).
Jag kommer garanterat att straffas med ett långt plågsamt liv där alla jag älskar eller håller bara försvinner. När man redan förlorat ett barn i cancer, vad säger då att man inte kan förlora ännu ett. Jävla skitcancer. Jävla allt elände.

Och det dåliga samvetet man får för allt man inte gjorde medans man levde. Och för de gånger man bråkade. Dessutom förutom saknaden så skall man och bli påmind för det dåliga man gjort som förälder.
Nej fy fan, det är inte bra dagar just nu.


S k i t d a g a r  som är med mig mer eller mindre 24 timmar om dygnet.
Vill du har någon att prata med frågar alla. Vem är insatt i förlust och kris här svarar jag, det händer ju så sällan här, det är så litet. Då vet dom inte vad dom skall svara. Jag vill inte träffa någon sentimental nöt med ett block som antecknar och konstater depression och förvrängd syn på livet och eventeullt självmordsbenägen.
Här varsågod ta ett lyckopiller. ( Jag kommer ALDRIG att ta några piller som skjuter mig in i en falsk tryggad famn där min ångest dövas för att orka med det som är )


Nu skall jag fortsätta gräma mig över hur jävla orättvis världen är. Och den " andliga skolan " där vi bara är nu för att lära oss växa ännu mer andligt, enligt " Det finns ingen död ". Där människokroppen bara är ett skal vi använder oss av medans vi är här. Vet inte om det låter logiskt eller inte. Jag ser inte framemot någon återfödelse iallafall till ett nytt eländigt liv om så är, sedan efter " återföreningen."
Jag tänkte också senare skriva om automatisk skrift, det låter intressant som sjutton och har kollat upp ämnet lite redan. Någon som vet mer om det här?
Jag skall återkomma till den boken innan den skall lämnas åter med några stycken som förefaller sig vara intressanta.

I några få minuter drömde jag om Lova i natt. Hon och Alvin var tillsammans och Lova sa att vi skall väcka pappa nu. Så gick dom tillsammans till pappa för att göra det.
Lova såg ut ungefär som hon gjorde som frisk, kanske en aningens längre och lite smalare och axellångt blondt hår.
Åh om det hade varit sant. Det hade varit helt fantastiskt underbart. Jag saknar henne enormt vansinnigt mycket.


Idag var jag och Alvin till sjukhuset, barnavdelningen. Att komma dit gav en våg av känslor som rusade genom min hjärna, och mina ådror. Minnen. Bekanta ansikten. Alvin var som hemma. Vi träffade barnläkaren för en kontroll.  Motoriskt, syn, osv. OK. stämplad. Alvin kommer också fortsättningsvis att kollas upp närmare om vi vill med MR.
För att hjälpa oss och kanske stilla oron. Nu så upptäcktes ju inte Lovas aggressiva sort. Men de vill för vår skull.
Och enligt något protokoll i USA är vi berättiga till det sa läkaren. Om man har befogenhet till det och han ansåg vårt fall så unikt att han sa att vi hade absolut det, för annars var det inget de gör för syskon. Dock är risken minimal sa han att det här händer igen för Lovas fall fanns knappt beskrivet eller statistik över. Unikt med andra ord. Och enorm otur.


Det kändes bra att träffa honom. Han ropade inte bara in oss och gick lös på Alvin utan han kom in, avläste min reaktion en stund innan han gav en låååång varm kram och lite försiktigt frågade hur jag kände mig att vara där igen.

Kvällen ikväll spenderades i goda vänners lag, på Partylite party. Något med ljus. Dyra var dom och jag beställde såklart. Jag tänkte på Lova förståss då jag eldar upp en massa ljus här, värmeljusen brinner ut på löpande band.
Sedan for jag en snabbis via den  skymningsmörka kyrkogården. Tände ljus i Lovas lykta. Där brann förvisso 4 ljus redan och ett batteridrivet. Men ett till fick hon ju rum med.

Ja det var min dag, och kväll det.

Fikad med en vän idag på ett konditori som satsar på det mesta hemlagat. Sonen fick raseriutbrått då jag inte köpt en hel prinsesstårta. Däremot packade konditorn ner en hel papperskasse med bröd och en blåbärslängd och en bit kladdkaka och något annat chokladigt. Visserligen är hon en bekant till min man men jag hade inga ord att tacka nog med. Och hon lät bli att fråga hur det var, och hur vi klarade oss osv. Bara en kasse bröd om vi ville ha den. Alvin fick dessutom dekorera sin kladdkaka med en marsipanros och silverpärlor.

 

Jag berättade förut att jag varit till biblioteket och lånade böcker. Jag fann ju ett dåligt utbud men kom hem med två böcker.
Det finns ingen död föll också in i mitt intresse. Av en finsk kvinna som heter Rauni-Leena Luukanen.
Jag har just nått ett inslag i boken om människans aura.


Där skriver hon bland annat hur man kan se sin egen aura. Okej kanske det låter konstigt men jag " kopierar " in det hon skrivit.

" Det påstås att man kan lära sig se auran mot en ljus, slät fond i ett halvmörkt rum, där ljuset faller in bakom ens rygg. Man kan pröva på detta, om man placerar händerna omkring 30 cm ifrån varandra så att mellanrummet är en eller ett par centimeter. Fingarna bör alltså inte röra vid varandra. Genom att långsamt föra händerna av och an, än närmare än längre bort från varandra, och samtidigt föra dem närmare eller längre bort från ansiktet har en del personer lyckats se auran till och med i färg. Det torde kräva koncentration, träning och tålamod för att man skall se sin aura. Fjärrskådare påstår sig kunna se den också kring andra människor och inte bara kring sina egna fingrar. Genom övning lär det gå också för en vanlig människa att se auran."


Hon berättar också om mer om fantomsmärtorna en fransman forskat lite i. Uppenbarligen förmår inte kirurgens kniv att skära sönder astralkroppen.

Onekligen intressant ämne och boken innehåller så mycket mycket mer än bara det lilla jag tog upp nu.
Återkommer med mer godbitar förhoppningsvis. Så nu har ni helgsysselsättning i badrummet. Lära sig se sin aura eller kanske inte...

Jag nämnde om öppna gårdarna tidigare. Vi for idag till granngården i min hemby. Lova har vart en gång dit, när Alvin låg i min mage vill jag minnas. Det var blandade känslor. Alvin ville åka traktor taxi. En gammal veterantraktor med ett träsläp som påminde om en gigantisk skrinda. Lastad med höbalar att sitta på.
När han klev in kunde jag se och minnas Lova. Hur hon skulle suttit där med ketchupkladdiga kinder efter grillkorven. Hon skulle gjort en slickning runt munnen som hon gjorde ibland då hon väntade ivrigt på något roligt. Slutat med ett leénde mot oss och vinkat. Hon skulle haft sin lilafärgade jacka och en keps och jeans och gummistövlarna på sig och det skulle varit gräsfläckar och jord på både knän och händer. Hon skulle varit frisk och sund, lite småskitig som man är på bondgården. Hon skulle varit där. När jag och min man kom hem igen efter att ha lämnat Alvin hos farmor släppte känslostormen fram, tårar i massor och ontet i hjärtat. Och nu börjar det regna igen. Inte mig emot, det passar min stämning bra, men lite synd om de stackars öppna gärdarna som blir blöta gårdar istället.

Jag visade aldrig Lovas annons förut,  D ö d s a n n o n s e n ! Det jag aldrig trodde innan helvetet drog igång,att jag skulle behöva skåda, om vårt eget barn. I samma tidningar hon publicerades som nyfödd och födelsedagsbarnet varje år. DÖDA! Så fasansfullt det låter om små barn.

Malpacerad, missanpassad, tröstlös, förkrossad... Hur lång kan denna lista göras?


Idag är det fredag. Andra planerar helgen kanske. Det är Öppna gårdar runtom Åland, vilket innebär att bondgårdar håller öppet för hela allmänheten. De säljs en massa lantliga saker, hembakat, äpplen, ostar, must och man kan se på kossor, traktorer, får och andra trevliga nöjen. Ifjol var vi 4 som gick. I år är vi 3 som går. Och jag vill gå till ett ställe dit vi inte varit med Lova. Jag vill inte se henne hoppandes i höbalarna framför mig som ifjol, eller ridandes på en ledd ponnyhäst. Jag lär ändå ha de minnena med mig, samtidigt vill jag gå för Alvins skull. Han som är så traktorgalen och " bondig " uppskattar nog en varm grillad korv, smutsiga fingrar, höbalar och bus.
Åh vad jag saknar Lova. Hon om någon skulle ju varit här nu med oss, sin familj.

Min bror dog ju igår. Eller halvbror om man är korrekt. Jag har aldrig dock gjort skillnad på hel och halv. Jag säger ofta att jag var deras halvsyster, för dom var ett gäng " helor ". Min bror såg jag inte så ofta. En ålderskildnad på 16 år gjorde sitt. Då jag föddes bodde han inte ens hemma längre, liksom min syster och senare så försvann dom till Sverige och där har dom bott och besökt Åland någong gång. Sorgen är inte tung på det viset, det är självklart beklagligt, tråkigt, och ofattbart att det drabbar just min familj inom mindre än 4 månader efter Lovas död. Men det gör inte ont på samma vis. Jag är nog redan så bedövad av sorgen och förlusten av Lova så det går inte att känna riktigt någonting.


Mina syskon i Sverige som levt med sin bror har det värre, de hade ju en nära relation. Jag kan relatera till deras sorg då jag själv är uppe i min. Samtidigt känns det konstigt att inte känna mer, men min bror var mer som en bekant man såg någongång. Kanske det är meningen att jag inte skall bli mer bedrövad än jag är, att man får den sorg man skall orka bära just då. Men jag orkar ju egentligen inte bära sorgen efter Lova, det är djävuskt tungt, smärtsamt, bedrövligt.
Dock kan jag tänka mig hur hans barn mår idag, drygt 14 och 18 år gamla och hans fru sedan början av nittiotalet. Där är nog sorgen tung. Men inte ser jag framemot begravningen direkt heller. Min andra i år och makens tredje.

Andra förlusten på snart 4 månader. Min bror dog kl 19.30 svensk tid. Cancermonstret har vunnit ännu en gång. Och jag sitter på Åland och kunde inte vara där borta i Södertälje.
Ute faller det regn.

Jag nämnde ju om väggtexterna igår, prins och prinsessa. Jag såg att det fanns ytterst få kvar idag. Jag köpte dem.
Lovas prinsessa kommer jag att sätta ovanför hennes sommarfoto. Det som vann tävlingen. Jag har ju det fotot som en större canvastavla också, den är helt ljuvlig. Jag tror det kommer att bli jättefint.
Vart Alvins prins hamnar har jag ännu ej funderat ut.


Vi skall hämta ut råkopiorna på familjefotograferingen vi gjorde i mars. Vi har inte förmått oss möta Lova med sin katt Ruben som skrattande tjoar omelett om och om igen mot fotografen. Hon tog massor av foton men Alvin vägrade att ha bara ett syskonkort tyvärr. Lova var tålmodig, trots att hon var " dödsdömd " redan då. Hon levde verkligen för den fotostunden. Och nu är det dags, att försöka sig på att hämta ut resultatet av det vi gjorde som familj då.


På tal om att jag jämt går som en hök när jag shoppar eller handlar är för att jag kan ju hitta något vackert till Lovas viloplats. Eller då man vill byta ut något annat mot något nytt. Idag hittade jag en ceriserosa minilykta, kanske 15x10 cm stor med ett elektriskt " värmeljus " i som blinkar lite och påminner om ett riktigt. Lyktan var billig och ljuset kan man byta ut. Jag köpte den såklart och ikväll satte jag den i en annan av blomsterkorgarna jag förde dit i somras.
Nu ångrade jag ju mig att jag inte köpte reservlyktor, det fanns bara några få färger bland annat den ceriserosa jag köpte, en mer ljuslila, en ljusblå och en orange. Jag kommer att slinka in imorgon igen för att köpa en till. Och hoppas det finns kvar. Hoppas folk är blinda nog att upptäcka dess skönhet jag såg.
*harklar mig lite* men tänk om den jag har nu går sönder liksom... och 45 kronor cirkus är ju inte så mycket ändå så jag kan unna oss en till.

Läste i förbi farten att Charlotte Perrellis son blivit dålig och går på utredning. Huvudvärk, yrsel, kräkningar osv. skriver hon i bloggen. Själv får man lätt livlig fantasi då man själv varit i ett helvete som ingen annan borde uppleva. Nu får vi hoppas att hennes son inte har någon, hemska tanke...cancer. Men klart att man inte har långt till sådana hemska tankar när man upplevt liknande saker själv.
De skulle få träffa någon neurolog också. Man kan läsa mer här. Som sagt man får hoppas bara att det inte är något allvarligt och att han snart mår bra igen.

Nu när jag inte kan köpa kläder och väskor och skor och smycken till Lova, köper jag andra saker man ändå behöver. Men med Lova i åtanke. Jag köper sådant hon skulle valt. Jag låter Lova välja i mina tanker och mitt hjärta då är hon ändå med mig också på den lilla shoppingrundan.
Idag såg jag att de fått in nya handtvålar. Jag velade mellan en mer vuxenvariant i äppel/kanel och den barnsliga Laban & Labolina tvålen. Mitt hjärta valde den senare. För den skulle Lova ha valt. Dessa små moment som betyder mycket för mig. I efterhand har de där väggorden som säkert hunnit ta slut nu i skrivande stund, slagit mig att varför skulle jag inte kunna köpa ordet prinsessa åt Lova och ha vid hennes några fotograferier osv, liksom Alvins prins.
Lova är ju alltid våran lilla tjej ändå. Vår prinsessa har inte försvunnit för att andra kanske ser det så, att hon är död och behöver ingenting mer. Lova behöver visst sina små saker i vardagen även om hon inte finns med oss på samma sätt som förut. Och jag behöver det. Tillsvidare. Jag vill att hennes minne skall finnas kvar på så många sätt det bara är möjligt. Även då det handlar om att välja en tvål.

Finns det någon av er änglaföräldrar där ute som har msn? Ibland skulle det vara skönt, trevligt att prata med någon och inte bara invänta blogginläggen. Att prata med mig är som att läsa min blogg. Ibland är jag intressant, ibland sorglig, ibland ler man och ibland så orkar man inte snacka med mig. Jag är nog lite som en påse " gott & blandat " godis.
OM nu någon känner för det, och har msn så adda gärna mig på [email protected] och det betyder inte att ni skall känna er tvugna att samtala med mig, jag vill bara att alla ska kunna känna att OM man vill säga hej så får man det, eller om det är något i bloggen man undrar över eller vill prata närmare om så går det fortare än via kommentarerna eller om man bara vill prata väder och vind.
Jag tänkte på det här om kvällen men sedan försvann det igen, men nu kom jag ihåg det och skriver ner det. Så addda gärna, själv tycker jag det kan kännas skönt att få snacka om allt eller inget och de jag har där nu är inga änglaföräldrar vilket oftast innebär, vardagsmoment som passar dem bäst då de får svårt att uttrycka sig då man nämner Lova, död och graven eller så.

Idag har jag haft en vägra - vakna dag. Jag steg upp och åt lite frukost, smet till sovrummet och sängen igen. Tillsammans med Lovas fleece-filt med katten på som hon fick sin sista " Lilla jul " ( något vi firar här på Åland och troligtvis svenskfinland invid 1.a advent ). Den låg jag och luktade på. Under det varma täcket. Jag ville inte stiga upp, jag ville inte börja dagen. Maken och sonen fick vara för sig själva och jag ville vara ensam, fast ibland dök sonen upp med någon fråga eller kommentar men annars låg jag mest där i min dvala med min saknad för mig själv. Loav känns så långt borta. Jag vill se henne, höra henne, krama henne, känna henne. Jag vill ha henne hos mig, här och NU.

Imorse vaknade sonen intill mig, när vi legat och myst en stund sa han " Du är världens bästa mamma ".
Och jag försöker alla dagar även om jag känner mig allt annat än bäst i världen ibland. När jag är trött och gråtig, när jag blir lättirriterad och stressad, sådant många föräldrar kan bli och speciellt nu. Men jag gör mitt bästa, jag vill att Alvin skall må bra, vara glad och nöjd i sin tillvaro så gott det går med tanke på vad han förlorat, en älskad storasyster, en lekkamrat, en själsfrände.


Jag har börjat att läsa en ny bok, den lånade jag på biblioteket igår. Ofattbart vad dåligt med utbud det är om sorg efter ett förlorat barn. Men jag hittade EN bok om ämnet. " För levande och döda - om att bearbeta sorg " av Gösta Karf. Jag tror den kan vara bra, den verkar bra. Gösta berättar naket och öppet om den dagen han förlorade sin son Markus endast 5 år gammal i en bilbrand, på deras gård. Boken skall även finnas som spelfilm. Jag återkommer till boken då jag läst en bit mer i den.

Efter simningen ikväll så åkte jag till graven. Jag tog faktiskt dessa bilder med den nya kameran. Dock har jag väl inte ställt in den så mycket ännu men egentligen är den ganska jämförbar bildmässigt med min Canon. Men det finns andra finesser i den som inte Canon har.

 

Som ni ser är Lovas grav rejält pyntad. Den sticker ut och det syns nog att det är en älskad liten människa som vars kropp ligger där nere under jorden. Och Alvins siming, ja den gick nog relativt bra. Trots att en flicka hade precis samma simdräkt Lova skulle haft i sommar, en lila Hello Kitty som förblev oanvänd. Trots att det bara fanns 3 pojkar i hela bassängen med Alvin och resten småflickor. Jag fick tvinga mig och bara njuta av Alvins glädje och lycka. Hans modighet och djärvhet som han nog fått efter sin syster där i vattnet. Hans njutning i bastun sittandes på de där pappersarken som man kan ta när man kommer in i bastun. Hans ivrighet att få en glass efteråt. Hela hans timme bestod enkomst av LYCKA! Jag gladdes med honom men tänkte på Lova också. Självklart. Henne tänker jag på nästans hela min vakna tid mer eller mindre. Men alltid många gånger per dag. Och varje kväll brinner ljusen eller ljuset hemma liksom de gör hos Lova också.

 

 

 

Översållat med blommor och annat pynt.

 

Grodan, nalle, en fågel och fotot, foto fick hon på begravningen av min brors familj.

 

Vindsnurran.

 

Korset församlingen bidrar med innan stenen kommer.

Nu ser ni ljungen med silvergirlangen också.

 

Jag köpte ju lite höstblommor till Lova igår. ljung, prydnadskål och sedan en växt jag inte ens vet vad det var men den tål kyla ner till 15 minusgrader så den tänkte jag att också blir bra.
Jag satte ett ljus i korgen där prydnadskålet stod men det kom jag på efter jag fotade, det är också silverek i den men jag tyckte de var lite sladdriga de där silverekarna men de brukar vara hållbara ju. En nalle på pinne köpte jag också men pinnen var så lång så jag fick bryta den och korgen som ser ut som en cykel minns jag inte riktigt var den kommer ifrån men vi har haft den väldigt länge.

Den tåliga gröna växten, vad den nu kan tänkas heta men kanske någon känner till den eller hittar sig en likadan. Riktig fint grön färg som passar ihop med tex ljung eller annat tyckte jag. Lite buskig nästans och rund.

Där i ena korgen satt jag ett gravljus sedan. Senare på kvällen läser jag att turkos är decemberföddas månadssten.
Det hade jag ingen aning om ens.

Förut köpte jag en järnek, jag tänkte plantera den hemma men sen blev jag och grubbla då den ger giftiga bär jag inbillade mig att Alvin skulle äta dom. Men jag vet ju att han inte gör det, det trädet gav vi bort sedan så nu får jag lust att köpa en ny till Lovas minne just för att järnek är decemberföddas " blomma " liksom julros.


Jag skall försöka ta bilder hos Lova också så ni får se allt på plats.

Jag tänker hämta kameran idag som förståss fastnade i tullen. Den kom i förra veckan redan och jag var in, men med mycket om och men så slipper jag dyr tull och betalar bara tullvärde så det blir 61€ som är c.a 600 kr. Men kameran var värd nästans 5000 kr, så jag tycker det inte gör så jättemycket. Inte med tanke på att det var Lovas bild som vann tack vare så många som röstade.


Jag skall också och leta lite nya växter till Lovas grav. Ljung, prydnadskål, ja vi får se vad jag hittar på. Saknar henne oerhört. Var via en läkarundersökning idag och läkaren beklagade Lova och pratade lite om henne och även hon sa att jag måste säga åt dem om vi vill ha någon att prata med.


Imorgon är det dags för den stora mentala prövningen. Badhuset. Alvin skall gå kursen som Lova gick i samma ålder.
Samma plats, samma kurs. Vilka är där mer? Jag vet inte vad jag känner men det känns mentalt tungt på många vis, minnen igen.


Jag är snurrig idag, hjärnan fortsätter centrifugera på högvarv. Inte 1800v/m utan så fort att det går inte att hitta någon mer snabbare mekanisk centrifug.
Jag återkommer senare, då jag fått kolla nya kameran lite.

Överallt blir jag jagad av påminnelser om det Lova tyckte om. TV, naturen, leksaker, kläder, mat, musik, godis... ALLTING! Allting påminner mig om hur mycket hon saknas, är borta. Långt borta, inte kan röras vid.Istället får man smeka hennes ihopvikta kläder, hennes Hello Kitty pyjamas. Klänningarna. Försöker minnas hennes doft. Men mest luktar kläderna i hennes skåp bara nytvättat ännu, men Lova luktade nytvättat också. Nytvättad Lova.


I skrivande stund visar dom ett program på TV som Lova tyckte om, den tecknade " Lilla prinsessan ". Den och " Storasyster & Lillebror " samt " Fåret Shaun " och " Grodan Greta " och sist men inte minst...
" Grodan och hans vänner ". Det höll Lova av. Och just det " Drömmarnas trädgård "...
" Pomos Pianao "... " Hotell Kantarell "... fler och fler minnen dyker upp. Lova minnen.  Åh, vad jag saknar henne. Och Alvin saknar henne.


Idag ringde jag sjukhuset. Jag sa åt Alvin att mamma måste ringa sjukhuset.
" Skall du ringa till Lova " frågade han och sken upp en kort stund, för att snabbt slussas tillbaka även han till sanningen. ONT ONT ONT!
Älskade Alvin, Älskade saknade Lova. Mina fina underbara barn. Syskonen Bus.

Varit till hälsorådgivningen idag. Det första jag mötte var en bekant som sa varken bu eller bä men hälsade nog, tur att jag precis skulle gå in så jag slapp börja nåt mer djupgående samtal och att Alvin var med och drog och ville in till leksakerna som finns där.
Där vägdes det och det togs blodtryck och HB och blodprover och allt möjligt. Högst antagligen får jag inte dö ännu heller.( Ironi ) De vanliga värdena visade för okej till det åtminstone.
Alvin gjorde stora ögon då de tog blodtrycket, jag vet att han kom ihåg när de så ofta gjorde det på Lova.


Hur mår du frågade sköterskan. Jo, det är upp och ner sa jag. Blir för det tungt säger du till så fixar vi samtalskontakt.
Jo det är ju liksom tungt, antagligen kommer det att dala hit och dit dag ut och dag in och vecka ut och vecka in som redan blivit till månander som blir till halvår som blir till år osv. Jo jag vet, men jag vill inte. På onsdag skall jag träffa en annan läkare för en annan kontroll. Nu blir det mycket läkare känns det som för det skall ringas för ytterligare kontroll ännu också till sjukhuset dessutom. Men ni behöver inte fundera och oroa er, jag lär inte rakna ännu vad jag vet. Först skall vi ha försöka ha lite " roligt ". Ytterligare en " fest " eller något i den stilen.

Men nu skall jag ta mig i kragen, laga pommes och rostbiff med persiljekryddsmör. På återseénde under kvällen antar jag. Och hoppas jag inte skrämt upp någon men det är inte så illa som det låter. Bara med psyket, själen och hjärtat.

Det finns saker man alltid minns men som man inte talar om åt vem som helst. Jag har själv en gång skrattat åt det jag hört med försök till förklaringar. När jag var 15 år träffade jag mitt fd.sambo som jag var tillsammans med i 4 år. Han var hemma från vår grannkommun här jag bor nu, bodde med gamla föräldrar i ett gammalt torp med bara skog runt om, och en par hundra meter ner till sjön.
Närmsta grannen bodde 2 km bort. Det var helt enkelt dom, torpet och skogen.


Min fd. var alltid lite småfaschinerad av ockult och sånt där, trodde gravaallvarligt på spöken och andra konstiga saker även om han inte utövade några ritualer, jag själv tänkte att det måste varit hans gamla pappa som redan då var 74 år som tutat i han en massa saker. Deras torp var byggt i slutet av 1900 talet vill jag minnas. Och ganska snart fick jag veta att det där torpet brukade varlsa. Jag fattade inte alls vad han menade om varlsa hit och dit om olika saker som kommer att hända. Jag trodde han absolut hittat på för vad skulle ett gammalt hus kunna meddela bara sådär. Fast inte sa jag ju något speciellt, lite intressant lät det nog.


När jag var 16 år gammal och min fd skulle fylla 20 så hade vi tagit oss hem dit till hans föräldrarhem och vid det här tillfället är hans pappa intagen på vård i staden, dvs 32 km bort så han var inte hemma, det var bara mamman och hon hade ju i sint tur vissa rörelsebekymmer. Ingen visste vid det här tillfället att vi smitit iväg för att få vara ifred från hans kompisar som bara förväntade sig en rejäl supfest inne i lägenheten i stan typ.
Det var den här kvällen jag faktiskt för första gången fick veta att det där torpet kunde varsla.


Det kom sig som så att vi satt inne i hans gamla pojkrum, det var mörkt för det var 9 februari och snö ute.
Mitt i allt hör vi billjud, och det välbekanta dånandet av musik. På den tiden byggde på min fd och hans bästa vän musik i bilarna och hans kompis var faktiskt 1.a på Åland med ljud i bilen. Det gick inte att missa musikens basande, sådant där dån det för med sig. Det lustiga var nu att mamman som satt i köket också hade hört bilen.
Vi släckte ju ned hela huset i princip då vi hörde att nu kommer hans kompis hit. Men det lustiga var, att ljudet upphörde, det blev återigen tyst som det bara kan vara ute i en trollskog mitt i vintern.Skulle det varit en bil på gården borde någon kommit och knackat på, man skulle hört den vända och fara men det tog bara slut. fjutt typ, finito.


10 minuter senare ringer telefonen och min fd.s mamma svarar och säger något i stil med att vi inte var där hos henne. För att vi sagt att vi ville vara ifred.
Gissa vem som ringde? Min fd. bästa vän, som äger bilen.
Alltså, huset varslade om att någon skulle höra av sig som vi tydligen kände. Och ja, jag fick ju helt klart bara tro på det helt nu. Dock fick jag inte uppleva något fler varsel efter det här men sedan hade vi nog inget speciellt att bli " förvarnade " om heller. Fast det är snart 15 år sedan det hände så minns jag det väldigt bra. Och jag har frågat fd. senare också om det hänt något mer därute. Här händer väl saker lite nu som då var svaret, huruvida det var ett skämt eller inte är väl en tolkningsfråga.

Idag är det den 5 september, vilket betyder att Lova har varit begravd i 3 månader. 3 månader under den mörka svarta kalla jorden som hon en dag kommer att vara helt ett med. Idag var också en sådan där dag då jag inte ville stiga upp. Jag ville stanna invirad i mitt varma täcke i drömmarnas töcken och bara slippa tänka, känna det jag känner och bara vara. Önskar jag vore 85 och redo att dö. Egentligen är jag nog alltid det sistnämnda mer eller mindre nu för tiden.
Även om jag har det bra på så vis att jag har Alvin, min man och det, men det saknas ju en stor bit, därför är jag inte bekymrad på samma vis längre. Inte när jag i princip står med en fot i graven, en del av mitt hjärta följde med Lova.


Då är jag inte rädd längre, inte som då båda barnen fanns, då var jag rädd att dö ifrån mina barn. Även om Alvin finns här, så har den känslan ändrat karaktär. Förut var jag rädd att bli sjuk, dö innan barnen var stora nog. Kanske känslan ändrar med tiden, att jag återigen, ungefär som mor Märta i berättelsen känner mer livsglädje igen. Utöver den Alvin skänker mig. Min man skänker mig. Och Lova skickar sin lilla energi åt sin ledsna mamma att ta sig genom dagarna så gått det går, med tröstande tankar, varma minnen blandade med de tyngre.
3 månader sedan vi sänkte ned dig i jorden till den eviga vilan. Kroppsligt, men det mentala du Lova, ditt andra jag, jag hoppas du hittat hem på andra sidan. Undrar hur många själar det ryms där borta, blir det aldrig överfullt? Eller återvänder de äldre i en reinkarnation för att göra plats åt de nya? Ja, jag har en massa märkunderliga tankar, men det är jag. Imorgon skall jag till hälsorådgivningen också, de skall ta lite prover. Kanske de borde ta ett mentalt test också.

Lova hade som många barn en faschination för klistermärken och sådant. Innan hon fick ett album att limma in dom i kunde vissa av dessa hamna lite varstans. Nu är jag glad att de finns lite varstans även om de för andra inte är så vackert, alla vill ha sina perfekta hem, vita vackra skinande hem, som tagna ur inredningstidningar och tvprogram.
Dammfritt, vita ytor, antik och romantik.
Här bor vi i vårt gamla renoveringstorp. Med märken Lova gjort och vi vill aldrig mer ta bort dom. Fast man innan hon blev sjuk kunde fundera över lösningar att få bort diverse ting med, idag är det inget bekymmer mer, idag vill man att de sitter där fast för evig tid.


Minnen och känslor. Att ett pennstreck och klistermärken på en tapet kan betyda så mycket idag.

Jag kommer mig verkligen för att göra ingenting. Tänker bara en massa tankar om allting hela tiden. Känns som min hjärna är en centrifug på högsta varv. Imorgon har Lova varit begravd i 3 månader redan. Jag hinner inte med. Det är äckligt vad fort tiden går och för alla som har det ett normalt liv så är 3 månader ingenting. De har ju allt kvar liksom.
Att tiden kan upplevas så olika, ibland känns det som en evighet gått sedan jag kramade och gosade med Lova, och ibland har kommer känslan att inte hinna med tiden. Och ibland vill jag bara träffa henne igen och vara färdig med mitt liv här. Många människor är rädda för döden. Inte jag, jag hoppas bara det går fort, jag skulle ogärna villa bli ett vårdpaket som Lova blev, och som så många andra tyvärr blir.


Och varför kan bara inte en " döing ", vem som helst fast, komma fram själv till mig och säga,  "Det är sant det finns ett bra ställe efter det här ".
Man vill ju gärna tro på det man hör och läser, det folk berättar, att de fått höra av de som säger sig vara mediala, samtidigt är det jobbigt att många kommer med en massa olika budskap så man vet inte vad som skulle vara sant eller inte. Jag vill själv tro att något finns. Men samtidigt tvivlar jag ibland. Av rädsla, för jag vill att det skall vara sant. Jag vill träffa Lova igen. Mest av allt i hela världen, som man sa när man var liten.
En svart dag idag.

Ha,ha jag skrev ju att det var rörigt överallt. Märkte att jag dubbelpostat förra inlägget. Nu vill jag inte ta bort ena då båda fått kommentarer. Så kan det gå när man är snurrig som få.
Lova har haft besök av rådjuren, de hade ätit upp en del av de vackra fina nejlikorna. Besvikelse. Det är så mörkt redan ute om kvällarna, jag är ju kvällsmänniska. Och snart blir det mörkt ännu tidigare. Jag tycker det är hemskt att tänka på Lova som skall ligga där " ensam " under kalla jorden. Hur man blir att tänka. När det var åskoväder tyckte jag också synd om henne, det är ju hemma i sin varma trygga säng hon skulle ligga. Inte i en kista med sitt prinsesspåslakan om sig. Även om själva Lova förhoppningsvis är någonannastans vill jag inte tänka på vad som händer där under mark när naturen får sin gång.


Det är bara makabert och onaturligt för att det är ingenting annat än fel. Oavsett om man är kremerad eller ligger där med sitt kroppsliga skal så är det ju fel. Det är ju ingenting man räknat med att man en dag gräver ner sitt älskade barn eller " gör aska av det ".
Det är nog tur att jag låst bloggen tror jag, så jag kan få ut ännu mer grouse tankar ur min trötta överarbetade hjärna.
Men det är bara så jävla sjukt jobbigt allting. Och inte kommer jag att fixa och ta undan Lovas skor och andra saker bara så där heller. Det känns ju som man städat henne ur huset också då. Nej ännu måste skorna få stå där i hallen.


Och hennes kläder får finnas kvar på hennes hylla. Jag vill att det skall vara så, för jag vill känna det lite som att hon är kvar, att andra skall påminnas om att hon funnits. Och inte bara ett minne på ett fotografi, hennes dockor måste få synas även om hon inte lekte med dom och hennes skåp, där finns ännu hennes godissamling kvar även om Alvin smakat på lite. Men Lova brukade bjuda lite ibland. Åh, om det bara gick att få dig tillbaka Lova. Vi saknar dig bara mer och mer för varje dag. " Man lär sig leva med sorgen ", åh vad trött jag blir på det. ja man måste lära sig leva med den, men saknaden, den kommer jag aldrig att riktigt lära mig leva med, för den blir bara större och större och större, och det är mest den friska Lova vi minns, hon med det fladdrande långa ljusa håret, de glittrande blå ögonen och det pärlande smittande skrattet.

Det stämmer nog, att hur man bor speglar ens inre och jag har kaos både runtom mig och i mitt inre. Jag hittar aldrig den sanna gamla motivationen till att göra något, jag kommer aldrig längre än till tanken. " Jag borde ". Det enda jag gör är det nödvändisate, diskar, tvättar, handlar lite och underhåller sonen när han kräver det. Ofta nöjer han sig med Långben på DVD eller lite Madagaskar Kart på wii. Och om 1 vecka är det småbarnsim som har sin början. De två första gångerna är på prov för alla. Ja nog är det ju ett prov också för mig, för överallt där i det badhuset har Lovas små fötter sprungit, hennes rumpa åkt kana på rutchen, det har hoppats från kanten, det har stojats i duschen och mysts i bastun.
Lovas spår finns överallt. Jag hoppas jag slipper träffa på en massa nyfikna föräldrar som vet om vår historia. Jag orkar faktiskt inte med det.

Det stämmer nog, att hur man bor speglar ens inre och jag har kaos både runtom mig och i mitt inre. Jag hittar aldrig den sanna gamla motivationen till att göra något, jag kommer aldrig längre än till tanken. " Jag borde ". Det enda jag gör är det nödvändisate, diskar, tvättar, handlar lite och underhåller sonen när han kräver det. Ofta nöjer han sig med Långben på DVD eller lite Madagaskar Kart på wii. Och om 1 vecka är det småbarnsim som har sin början. De två första gångerna är på prov för alla. Ja nog är det ju ett prov också för mig, för överallt där i det badhuset har Lovas små fötter sprungit, hennes rumpa åkt kana på rutchen, det har hoppats från kanten, det har stojats i duschen och mysts i bastun.
Lovas spår finns överallt. Jag hoppas jag slipper träffa på en massa nyfikna föräldrar som vet om vår historia. Jag orkar faktiskt inte med det.

Att varje morgon vakna, och veta att det är en ny dag utan dig Lova, det gör så ont. Jag kommer aldrig att förstå att det blev du som fick gå. En innan cancern slog till, full frisk tjej med bus och livlust. Omtänksam och smart.
Andra vågade knappt släppa ut sina 3-4 åringar på gården, men dig Lova, dig kunde man lita på. Sa man att du är bara runt vid huset och på gården. Ja du var på gården också. Du fick aldrig impulser och glömde dig, det var som om du var smartare än många andra, precis som Niklas, Hannas pappa ibland säger, ni måste varit fullt lärda då ni gick.
När jag tänker tillbaka så var du aldrig störig mot lillebror, skulle han läggas och jag måste amma honom och om det så tog en halv timme satt du och såg på TV den stunden. Du hade fort lärt dig klockan så man kunde säga när långa visar gått från där den är nu och till den den här siffran så kommer mamma. Och du väntade i rummet intill, lugnt vetande om att mamma kommer, likaså om det stod spön i backen och jag gick till postlådan, du tittade lugn ut och satt dig och väntade dina 5 minuter.


Andra pratar om sina barn de aldrig vågar lämna ens en kort stund då vad som helst kan hända dem, eller sig själva och det är bra att ha det i bakhuvudet. Men jag tror också att tryggheten min dotter hade gjorde henne till den speciella tjej hon var.
I parken fick hon alltid beröm, hon är så mån om de småa sa föreståndaren. Hjälper dom med allt möjligt och ger dem fart på gungan.
Andra sa att hon var så glad alltid.


Och henne skall jag nu leva utan, den snälla, glada Lova, den omtänksamme, självständige som älskade att gosa ned sig i pappas famn för att se på TV. Som dukade bordet och ibland kom på att hon ville överraskningsstäda.
Som kom med små buketter med blommor och kramar. Som killade en i håret och pratade roliga saker. Som kunde gorma i kapp med mig när man aldrig slapp fram med bilen för det var en massa söndagsåkare ute. Lova kunde vara riktigt rolig.
Hon var kul att vara med. Hon var allt man kunde begära. Och nu är hon bara ett minne för en del medans andra knappt pratar om henne längre. Till graven verkar bara vi gå nu mera, tråkigt nog verkar även hennes gudföräldrar sakta mak glömma. De vet ju, men de bryr sig inte som förut.


Idag är en dag då jag bara vill krypa ner under täcket, stanna kvar där. Och drömma om dig Lova, jag saknar dig så himla mycket så det finns inte.