EN " LITEN "UPPDATERING

Jag tänker hit och jag tänker dit och har dragit slutsatsen att eftersom min sorg ses ur så olika synvinklar till det sista som gjort att jag valt att inte blogga på ett tag, när jag nästans fick något som påminner om en anklagelse om att sorg inte var någon tävlan. Jag har aldrig tävlat i sorg, för VEM vill ha en stor livssorg? Och om jag skulle
" tävla " skulle jag aldrig öppnat min blogg för gästbloggare heller. Hur dumma kan en del människor bli i sitt tänkande på så vis? Jag öppnar mig själv, och jag låter också andra som vill öppna sig i min privata blogg genom att gästblogga. Fattade ingenting sedan varför jag får påhopp för det, och att personen tyckte att sorg inte är en tävlan och ja jag orkade inte ens se det så jag raderade bort det.


Många har funderat som jag diskuterat ämnet med att den andra människan kanske någonstans har fastnat i sitt eget sorgearbete då den hänger upp sig på andras sätt att sörja för inget är fel, varje människas sorg är unik, man kan känna igen sig och relatera till den eventuellt men att säga rakt av, det där är min sorg, det går nog inte. Man kan inte jämföra varandras sorger på så sätt. Men att likna dem vid sina, känna igen sig, och ja som jag skev relatera till dem, det kan man.


För någon som inte mist sitt barn, kan ju inte rakt av veta hur det är, men om man mist en förälder kan man förstå att det måste vara skitjobbigt att förlora ett barn då det är väldigt jobbigt att förlora en förälder. Jag hoppas ni hänger med?
Men jag som förlorat föräldrarna vet hur det känns för de flesta andra som förlorat föräldrarna, och jag vet också hur det känns för de flesta andra som förlorat barn. Därför vill jag inte bli anklagad för att tävla mot någon, det var det mest genomkorkade jag faktiskt hört sedan Lova dog.


Alltså har jag nu kommit fram till att jag skall göra som de flesta andra andra bloggare, blogga här om hur det är att diska ett ton disk, klippa gräsmattan, baka 100 bullar och to-do today lista.
Bli en i mängden. Däremot så kommer jag att blogga om min sorg i en annan låst blogg och om jag har något specifikt inlägg kommer jag eventuellt att publicera det här i min gamla, hemmastadda blogg. I den andra bloggen har bara några få sluppit in. Jag vill inte låsa denna nämnligen eftersom den är till för de som behöver den. Den innehåller mycket information utöver det jag bloggar om idag.
Det var alltså inte så här jag ville att det skulle bli, men som jag skrev där i andra bloggen bara för att citera.
" Kan man inte bete sig så skall man stanna hemma ".




" Min mamma är faktiskt klok, pilutta dig "

VINNARE AV LIBEROKIT

Jag tänkte berätta att vinnaren av Libero kitet är theooliwer. Grattis till er. Och att rätt svar är Sydafrika och 11.6-11-7.2010.
Liberokitet innehåller följande saker.


Ett kit med rabattkuponger på valfria Libero blöjor, fem blöjor från den nya kollektionen , ett paket Libero våtservetter, en neccesär med samplingsflaskor av Libero lotion, olja och baby wash - mild och naturlig babyvård som självklart är svanenmärkt.




Och så en bild på min glada fotbollskille.



Tack Libero för att jag blev utvald att hålla en tävling med er för mina läsare. Trevlig sommar.

ATT TA EN PAUS

Jag kommer att ta en riktigt lång bloggpaus. Jag känner att jag börjat få för höga förväntningar på mig om vad jag skall känna och tycka och skriva för att mina läsare skall bli nöjda.
Mitt sista inlägg nedan fick jag också kommentar om att det var ett sådant inlägg som gjorde en läsare besviken för man kunde inte tävla i sorg varpå denne ändå berättade vad den förlorat.
Jag tävlar inte med någon, det jag säger är att jag vill inte jämföra min sorg efter Lova med någon som förlorat sin kompis eller förälder för sorgen är ojämförbar. Och det vet jag eftersom jag redan förlorat så många.
Tydligen ögnades bara texten igenom i vanlig ordning för att missförstås.


Jag är ingen maskin som orkar ta emot en massa tyckande om hur JAG skall känna. Därför slutar jag här med att önska er en trevlig sommar.
Har man något viktigt når man mig på mailen Karlssonsfru@live.se. Har man däremot ingenting att bidra med kan man bara vara tyst och njuta av solskenet.


Tävlingarna så drar jag vinnarna i vanlig ordning och kontaktar dem.

HASSES SON MATS

Hasse Alfredssons son Mats dog när han var bara 5 år gammal, genom en elolycka i hemmet. Hasse beskriver sorgen så här i ett dagblad.
" Det var så fruktansvärt, förstår du. Det har visserligen gått 30 år men sorgen går inte över. "

Jag tänker ibland då jag besöker Lovas grav även på den lilla pojken intill som dog 1 år gammal 1935. För mig är han en liten okänd tultande 1 åring. Vem var han? och idag skulle han sannolikt haft barnbarn om han levt. Han har numera sällskap av någon som sannolikt är hans pappa, och när jag tittar så ser jag att pappan levde minst 50 år till efter sonens bortgång. Hur orkar man frågar alla hela tiden, och jag frågar mig själv ibland, hur skall man orka men det måste man bara för inte kommer någon annan och tar över heller. Längre pauser från sin sorg får man aldrig, den är ständigt vilande på ens axlar. Bara Hasse är ännu ett bevis på det.



Och ja jag har hört det till lust och leda redan på 1 månad.
" Man lär sig leva med sorgen ". Ja, det gör man ju uppenbarligen, jag lever ju med sorgen efter mamma och pappa också, men det är totalt, totalt, ja helt genomtotalt ojämförbar sorg med den jag har nu. Så det är ju ingen vidare
" tröst " att höra att man alltid har sorgen med sig men lär sig leva med den. Nej har man inte just förlorat ett barn, så har man heller inget att jämföra den med. Men jag kan jämföra den.
Jag kan jämföra den med både min mamma och min pappa och Lova själv ( förutom mormor, farmor osv men dom hade jag inte relation med på det viset ) Och jag kan säga så här, det är egentligen totalt lönslöst och ojämförbart ändå. Föräldrar skall dö, barn skall inte dö. Mina föräldrar dog relativt unga ändå. 63 år och 67 år. I cancer. Själv var jag också relativt ung då. 21 år då pappa dog, 26 år då mamma dog. Vid 30 års ålder har jag förlorat pappa, mamma och mitt barn. Sorgen är tung och den blir tyngre ju mer som släpps på mina axlar och speciellt sorgen efter Lova. Jag kommer aldrig någonsin att villa acceptera den men jag tvingas lära mig leva med.




TIVOLI & ALVINS ENSAMHET

Förra veckan var jag och Alvin och svärmor på tivoli. För Alvin var det påtagligt att någon fattades honom mycket, hon som alltid satt breved honom i alla karuseller de åkte.
Hon som fick honom att banga med fartfyllda karuseller och små rymdskepp uppe i det blå som det lugna griståget och såklart sockervadd.


I år, ja nu var han ensam i karusellen. Hur gärna man än önskar, säger och så, att Lova nog var med oss ändå, så var hon inte med oss som hon borde ha varit, Alvin såg henne inte, han kunde inte hålla hennes hand eller bråka om sittplats.
Ännu en påtaglig upplevelse, många var de barn som kom i samlad trupp på 2-3 syskon, stoj och stim. En gång hade vi det också så. Nu har vi det inte så, det är tyst, det är tråkigt, det är ensamt, det är ovant och FEL.
Och så "barnlös" man kände sig på ett annat sätt, då man vill att hela världen skulle veta att vi faktiskt också har 2 barn. Och inte bara den lille ensamma killen som gick och höll oss i händerna och försökte roa sig utan sin syster.







En tom plats, och ifjol satt Lova där på den nu tomma platsen.





En blå slush, och den rosa, ja den saknades.

KLÄNNINGAR PÅ LINA

Tvättlinan ute talar även den om saknad. Var är Lovas kläder? Klänningarna och trosorna och legginsen som brukade hänga där med våra andra kläder, för att torka i vinden och få en doft av sommar.
Påtagligt borta, och det märks även på tvättmaskinen inne, den surrar inte lika ofta och välfylld som då vi var 4 i familjen.
Lova, klänningsflickan, allt vittnar om tomheten efter dig. Som ett enda ihåligt eko.







VAD MAN KAN SÄGA

Vad ska man säga åt någon som förlorat sitt barn? Egentligen behöver man inte säga något speciellt alls om man känner att det låter klyschigt, tänk dig hur du skulle vilja bli bemött och vad du skulle tycka kändes fint att höra.
Man kan utöver att nödvändigt måsta säga något bara lyssna, agera lite slagpåse, ställa upp i vått och torrt och bara finnas där.
Gläd er med oss då vi är glada, sörj med oss då vi sörjer.


Det är nog samma sak som om ni förlorar er hund efter 10 år och jag skulle bara svara, " Ja det är ju så synd det som hände men säkert det bästa för hunden var ju så gammal, men vad bra att det finns många andra hundar som vill ha ett hem " Nu drar jag den här liknelsen eftersom de flesta kan relatera till att förlora ett kärt husdjur då många gjort det. Man kan inte bara ersätta det gamla med ett nytt och bara gå vidare i ett nafs och endast le och vara glad åt allt fint man haft, det är ju allt det fina man saknar, det som skulle fortsätta att vara.


Tänk er då att förlora det ni burit i er mage och skapat av kärlek tillsammans med en människa ni älskar, barnet som sa mamma och pappa vid 8-9 månaders ålder. Det som verkligen är en del av er. Och en dag är den borta för alltid om den ens hunnit börja livet utanför mammans mage.
Alltså, det man själv inte skulle vilja höra, det skall man heller inte säga, trots att man säger det för att man tror det är snällt sagt. Och ni märker om ni sagt fel, för den drabbade kommer bara att slå ned blicken och förbli tyst.


Men en kram kan man alltig ge, en kram kan säga mer än flera hundra ord. En kram och kanske ett, " Jag tänker på er och tycker det är jobbigt, jag kan inte säga att jag vet hur ni känner för det gör jag inte, men jag finns här om ni behöver mig."
Ett sådant uttalande räcker fint för de flesta av oss, om ni har relation till familjen.


Nu är det här mina åsikter och mina tankar, och jag orkar verkligen idag inte att bli ifrågasatt över dessa. Jag behöver inte förklara hur ni skall göra, för lite kapacitet att tänka måste man ha själv, relatera till er själva, vad skulle ni vilja höra av era vänner om det var ni? Det vet ni nog inte riktigt själva för det är kanppat så vi drabbade vet alla gånger.


Det är en skitdag idag, det går i vågor upp och ned, upp och ned men just nu är det igen mest nedåt, nedåt, nedåt. Jag vill inte höra något om att glädjas över allt som varit för hur många gånger har jag inte bloggat om min tacksamhet över det? Det jag däremot ALDRIG blir tacksam över är det hemska som drabbar oss änglaföräldrar och det vi måste kämpa oss igenom dagligen.
Hannas föräldrar, Anthonys, Gustavs, Alvins, Adrians, Evelinas, Weras föräldrar och så många många fler föräldrar jag fått bekantskap med på bara 1 månad. I våra hjärtan saknas en pusselbit för alltid, i våra hjärtan kommer det alltid att finnas en djup spricka som lätt kan börja blöda trots att det kanske känns bra dagen innan.



 

 

EDIT

Fick en bra kommentar som faktisk är tänkvärd för alla.


marianne om SAKER MAN INTE VILL HÖRA:

 

Finns väl egentligen inget som kan trösta i er situation. Det bästa man kan göra är att tänka på de fyra H:na

• Håll tyst - säg inte att du förstår, för var och en som mist någon nära bär sin
egen sorg som ingen annan kan förstå fullt ut. Och säg framförallt inte att den
sörjande ska försöka glömma, det vore ju hemskt att göra. Det behövs inga
ord för att känna tröst - låna bara ut dina öron och lyssna!

• Häll i - den som sörjer glömmer så lätt bort att äta och dricka och blir ännu
svagare av det. Så bjud gärna på en liten bit mat och något att dricka.

• Håll om - om du visste så viktigt det är för en förtvivlad människa att känna
mänsklig värme!

• Håll ut - jag vet att den som sörjer är jobbig för omgivningen! Men försök att
hålla ut. Jag lovar att du på sikt kommer att få belöning för ditt tålamod!

 


SAKER MAN INTE VILL HÖRA

Det finns saker vi Änglaföräldrar inte uppskattar att höra. Fast ni försöker säga dom i all välmening så är det sådant vi gärna slipper höra.
Det här är är sådant som inte bara gäller mig utan många med mig. Egentligen kan den här listan göras lång men här är något av det värre man kan komma på att säga i vad man tror är välmening.
Senast idag fick jag en kommentar att jag  skulle försöka att inte vara så bitter utan glädjas åt tiden vi fick med Lova. Som om jag inte gör det men jag är och förblir ändå bitter.
( Som Judi Walker skrev " Don't tell me to be thankful for the time I had,
Because I wanted more ". ) Man behöver inte säga något alls om man kommer med vanliga klyschiga ordvalen som de nedan och liknande ting. Vi Änglaföräldar undanber oss alla dessa här. Och den jag och Judi fick.



Vad bra att ni har större/mindre barn.
Skulle det göra sorgen mindre?


Ni är så unga och kan få fler barn. Inget nytt barn kan ersätta det barn som dog.


Hör av er när ni känner er bättre. Varför då? Det är ju nu i sorgen som vännen behövs.


Oj, vad ni måste vara starka. Jag hade aldrig klarat av att gå igenom det ni gör. Jag har inte något val, jag måste.


Det var en mening med det som skedde. Vad för mening då? Vad är det för mening med att små barn dör?


Det var bäst det som hände. För vem då?


Det är inte bra att sitta hemma och deppa. Kanske inte jämt, men det kan finnas ett stort behov av att just sitta hemma och deppa. Det är en del i sorgbearbetningen.


Jag vet hur det känns.
Du kanske kan sätta dig in i hur det känns, men du kan aldrig säga att du VET hur de känns förrän du själv varit med om det.


Tiden läker alla sår.
Om det ändå vore så väl


Var glada åt den tid ni fick.
Som om vi inte är det, men vi sörjer ändå den tid vi inte får.




(kommentarer lånade från Änglaforum på Familjeliv)




SÅ SKULLE DET JU VARA

Det var ju så här det skulle vara, inte så som det är nu. Och det är så fasansfullt påtagligt tyst hemma med bara Alvin.
Idag är det en sån där dag då man bara vill spy på allt gulligt, bra och fint. Vi saknar Lova mer och mer för var dag som går.


V a r f ör ?





Några veckor innan Lova fick sin första diagnos som alla trodde skulle bra.

VINN EN VOODOLL

När vi ändå har tävlingar på gång så kan vi ju dra igång en till. Vem vet när det blir av nästa gång. Denna gång är det något som passar alla.
Nu kan ni vinna en Voodoll docka i min blogg. Dockan kommer från Voodolls.
För att vara med och tävla skall du gå in på deras hemsida och se efter vilken docka du vill ha om du vinner en samt berätta varifrån Voodoo härstammar. du hittar svaret på deras sida.
Jag kommer att hålla kommentarerna opublicerade tills vinnaren är dragen.

Förutom det skall du länka till tävligen i din blogg med bilden samt texten.
Har du ingen blogg så maila då 3 vänner samt maila mig en kopia av mailet så jag vet att du gjort det till Karlssonsfru@live.se.


" Jag är med och tävlar om en valfri Voodolldocka hos Dolce Bambini. Var med och tävla du också. "


 


Voodoo har en fått en negativ klang och förknippas oftast med svart magi och olika typer av ondskefulla ritualer. Detta är en helt missvisande bild som skapats av Hollywoodfilmer och annan sensationslysten underhållningsindustri. Voodookraften i sig kan aldrig vara ondskefull.





I själva verket handlar Voodoo om att frigöra den inre kraft vi alla har för att uppnå framgång och lycka. Visst, sen kan man använda Voodoo för att knäppa riktigt dumdryga typer på näsan också. Men det är ju inte mer än rätt.

Mami Wata är Voodons urmoder och VooDolls omsorgsfulla beskyddare. Hon besitter en gränslös visdom och kan anta en mängd olika skepnader. Mami Wata är känd för att kunna frambringa en nästan omänsklig skönhet. Eller för att citera en annan Afrikansk storhet: "Hon är stabil!"

 

Text och bild lånad från Voodolls.





MIDSOMMARDAGEN

Idag är det midsommardagen, 2010. Många är de som fortsätter firandet i kanske ett lugnare tempo än igår, lite mer mat som grillade biffar, sill och nypotatis och jordgubbar går ju alltid att klämma ner. Igår så var min familj bara hemma. jag, maken och sonen. Vi var till Lovas grav med blommor. Hem och åt lite middag sen for vi ut och åkte bil. Vi struntade i stången i Ämnäs i år där vi varit de senaste 10 åren. Vi var till Sund och fikade lite där i Furlunds café. Och sen vidare via Jan Karlsgården och såg lite av stångresningen. Där dök Alvins gudmor upp och vi växlade några ord.


Någon fattades oss påtagligt och enormt mycket. Idag är det ännu mer påtagligt och det är TUNGT. Alvin försöke på bästa förmåga underhålla alla och sig själv. Och han omtalar gärna att han saknar Lova, sin lekkamrat.
Jag började känna av förkylning igår kväll, vilket innebär att vi avbokade våran grillkväll ikväll med vänner. För det är inte roligt alls att grilla när man är hängig med muskelvärk.
Är det inte det ena, så är det alltid någonting annat.




 

I den här kronan brukar det stå ett gravljus mellan varven.

Är dock ej samma krona jag bloggade om en gång utan en ljushållare.

Jättefin. Minnesstenar runt om och annat pyssel.


MADE BY LOVA & EFTERGJORD

Igår var jag och förevigade Lovas en blomma på min kropp. Tatueringen är nästintill identisk med orginalet.
Tatueraren gjorde ett mycket bra jobb tycker jag. Och det var den ovanligaste han fått göra så han och då har han ju jobbat några år både i Sverige, utomlands och nu på Dinos Tattoo på Åland.
Helt unik är den dessutom och annorlunda på så vis att den saknar de vanliga svarta konturerna.  Jag tycker om den mer än någon annan av alla andra tatueringar jag har och det är ju inte så konstigt. Det ser helt enkelt ut som att Lova ritat på mitt ben rakt upp och ner som hon kunde gjort om hon levde.




 

Bild på Lovas blomma, samt på tatueringen, här inplastad då den var nygjord.

 



1 dag gammal idag, lite röd ännu av förståeliga skäl.
Sitter nästans framtill på smalbenet ganska nära Lovas stjärnor/namn.


GLAD MIDSOMMAR


MAN SKALL BJUDA

Man skall bjuda på sig själv säger en del människor, eller " Jag bjuder på det ". Idag köpte jag örhängen av såna där musikanter på stan, indianer var dom visst. Dom brukar sälja cd-skivor och tuta i flöjt. Det låter iallafall vackert.
Jag tog en bild på mig med datorns webcam. För att bjuda er läsare på ett skratt iallafall.
Jag måste också få tönta mig lite, och jag bjuder på det.
Tänk att jag orkade tönta mig, bara det är ett plus i kanten på denna snåriga resa. För jag är ingen inbunden tyst person i grunden som står och muttrar och blänger.


Det är midsommar imorgon. Många är de som skall festa till det med släkt och vänner. Jag är ingen människa som dricker, jag har smakat, jag har testat, jag tyckte inte det var min grej, inte ens ett glas orkar jag dricka för sällskapets eller nöjets skull, isvatten duger. Många är också de som behöver de där glasen för att våga bjuda på sig själva inför andra också, våga fråga, skratta, prata och skämta och för att de tycker det är trevligt, sällskapligt och ja gott.
Sådan har aldrig jag varit. Jag fixar det ändå, och vet vad jag gjort och att jag gjort det och det och trevligt har jag också.


EDIT: Känner att jag också vill tillägga att det är så många jag mött som har svårt med att jag valt att inte dricka, och har svårt med ett Nej. Vad är bekymret? Det är ju bara dumt att fortsätta ifrågasätta folks val av att dricka eller inte dricka. Det borde räcka med Nej tack, jag dricker inte utan att få följdfrågor. Idag är det ju nästans skamligt att inte dricka alls. Man är konstig eller kristen eller fd. alkis eller gravid.





Förutom örhängen luktar det tejp och gladpack om mig. Många vet vad som hänt via Facebook, resten kan gissa sig till av beskrivningen bara. Bild kommer också på det senare.




GÄSTBLOGGARE MOA

Moa gästbloggar om sin sorg efter syskonbarnet Robin. Robin dog i PSD.


Robin!


Jag ville berätta lite om min sorg för min älskade systerson Robin.
Han hann bara bli 18 månader gammal. Han var en frisk, glad liten busig pojke.
Idag skulle han ha varit 12 år gammal. Gå i skolan, spela fotboll. Hitta på hyss och bråka med sin mamma.
Men all hans framtid försvann för 11 år sedan.  Den 8 Maj 1999 var den värsta dagen i mitt liv.
Dagen innan den 8 Maj var en konstig dag för mig.
Jag hittade en svart kryp på min säng kvällen innan och vägrade sova där, så jag sov i pappas säng i tv rummet så han tog min säng under natten.


Jag vaknade på morgonen den 8 Maj, halv 9 ungefär. Satte mig upp och såg min pappa och bror sitta i soffan och min bror grät. Pappa såg på mig och sa den värsta meningen jag hört.
” Robin är död. Han dog efter 5 på morgonen mellan hans mamma och faster ”.
Jag blev helt hysterisk och grät, grät hela dagen och flera dagar efter dagen.
Jag hade svårt att förstå. Ett litet barn så jävla orättvist.
Han var pigg och glad dagen innan och sen plötsligt försvann han från oss.
Läkaren sa att det var plötslig spädbarnsdöd. Men 18 månader gammal var han ju?
Läkaren sa att det kan hända upp till 2 år. Men det är väldigt sällsynt. Men det hände JUST Robin, fina lilla barn. Ett oskyldigt barn.


Jag åkte till mamma dagen efter han dog, hon bor nära syster.
Jag och min bror åkte till mamma och vi alla satt vid bordet och grät tillsammans.
Sen ville vi gå till syster för att se hur hon mår och träffa dem. Vi gick till henne och ringde på dörren. När hon öppnade så kändes det direkt.
Ingen Robin som springer klumpigt mot dörren med hans leende.
Det var mörkt i lägenheten, leksaker överallt. Barnvagn vid dörren. Men ingen Robin som springer mot oss.
Vi satt i köket och pratade. Fick veta att syster just förlovat sig med hennes kille, precis 2 veckor tidigare. Förlova sig, sen förlora deras barn. Det är så ORÄTTVIST!
Vi bestämde oss för att åka till sjukhuset för att ta sista farväl. Åkte till sjukhuset i allihopa.


Väl framme till patologavdelning. En sjuksköterska eller vad det var skulle ta ner Robin till ett rum så vi fick vänta utanför.
Det var så hemskt. Vi står ute utanför i det  fina vädret och väntade på att ta farväl av ett dött barn.
Det var så hemskt! Sen öppnades dörren så vi gick in till väntrummet. Systers man gick in först för att vara ensam med honom en stund.
Sen var det vår tur.  Vi gick in, det va ett mörkt rum med ljus, bibel och ros. Jag stod vid dörren och vägrade först gå fram till sängen. Jag ska inte säga hejdå! Han är inte död. Det är bara en mardröm.
Efter en stund tog jag mig till modet och gick fram. Gud vad  fin han var.
Det såg ut som att han sov. Jag höll i hans lilla hand. Jag tänkte, snälla tryck min hand. Snälla säg att det att det är en mardröm. Snälla, vakna.
Men ingen rörde på sig. Jag grät och grät. Vägrade tro på det.  Älskade Robin ligger där!
Hans fina snuttefilt vid sig, han hade hans söta pyjamas och två fina filtar på sig, hans lilla bruna nalle satt vid honom. Han var så kall.


Det gör så ont i hjärtat att skriva detta här.
Tog farväl av honom och pussade honom och gav honom en rosa lampa-bil som han älskade att leka med.
Gav också honom en liten mjukisdjur Nalle Puh. En liten dikt gav jag honom också. Där beskrev jag hur mycket jag
älskar honom. Min bror och en kvinna sjöng Imse vimse spindel för honom. Han älskade denna sången.
Sen gick vi därifrån. Jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Skrek och grät hela tiden.
Sen skulle jag till skolan på måndagen, jag fick ledighet i några dagar för jag klarade inte av skolan.
Sen var det dags för begravningen. 4 Juni, då tog många studenten. Samma dag då det är Robins begravning.
Det var en väldigt sorglig dag, men en väldigt gläjdande dag för dom andra.
Det var väldigt fin begravning annars. En jobbig men fin begravning.


Nu har de gått 11 år. Ännu idag har jag sorgen i mitt hjärta.
Han var mitt systerbarn men jag älskade honom som han vore min egen.
Nu har jag ett barn, pojke som är 5 år och ibland får min hjärna för sig att det är Robin.
Då ropar jag ibland, Robin istället för Anton. Ibland ser jag hans ansikte när jag ser Anton i mitt huvud.
Ibland undrar jag om Robin finns hos honom. Älskade barn!
Ännu idag ser jag barn som är födda 1997 och då tänker jag, hon/han skulle ha varit i samma ålder som Robin nu. Jag tänker på Robin varje dag, det skär i hjärtat.
Jag har ett underbart barn som jag älskar över hela mitt hjärta. Jag är så rädd om det händer något med mitt barn.

Det är jobbigt att skriva detta här men känns skönt efteråt.
Tack för jag fick gästblogga hos dig.
Kram/Moa


Tack själv Moa för din fina berättelse.
Ni kan besöka Moas blogg.

ROSOR ÅT LOVA

Vi bor ju nära kyrkogården så vi besöker faktiskt Lovas grav varje kväll. Ser till att det brinner ljus där, lägger nya blommor dit. Och annat pyssel som gör att vi känner oss bättre för stunden.


 

Gårdagens bukett, rosa rosor och prästkrage, sistnämnda är plockat på vår gård.


VINN ETT LIBERO KIT

Mitt i all sorg och elände vill jag göra något kul för mina läsare. Libero kontaktade mig idag i ett mail och tillsammans med dom lottar jag nu ut:


Ett kit med rabattkuponger på valfria Libero blöjor, fem blöjor från den nya kollektionen , ett paket Libero våtservetter, en neccesär med samplingsflaskor av Libero lotion, olja och baby wash - mild och naturlig babyvård som självklart är svanenmärkt.

 

För att vinna detta skall du svara på följande frågor:


1. I vilket land spelas fotbolls VM

2. Hur länge pågår fotbolls VM

 

Svara på frågorna i en kommentar nedan. Jag kommer att hålla kommentarerna opublicerade för att undvika

" bloggfusk ".

Vinnare dras den 30.6.2010 om 1 vecka alltså och då publiceras också kommentarerna.

Förutom att ha svarat på frågorna skall du länka till min tävling här från din blogg, eller på facebook.

Har du ingen blogg kan du maila 3 vänner om tävlingen här, och skicka en kopia av mailet till mig på

Karlssonsfru@live.se där du också bifogar dina svar.

LYCKA TILL!

 

Kolla gärna in filmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Alvin väntar nu hem en fotbollsdress som Tack från Libero. Vi får se om den passar, annars kanske jag lottar ut den i bloggen.


SKYDDSÄNGLAR

Idag fick jag och min familj 3 skyddsänglar. Min svärmor fick också en. Hon som sände änglarna finner du hos Moyadesign.
Om du köper en ängel går 15 kronor till Barncancerfoden. Man kan utöver det nominera någon som är värd en ängel, liksom jag nominerade min familj/svärmor. Men egentligen var nomineringen onödig eftersom hon tänkt på oss redan innan och velat sända oss dem.






En lite suddig bild ( från webkameran bara ) på min skyddsängel.





JORDGUBBSFLICKAN

Lova älskade jordgubbar. Dessa var bland de sista hon åt. Och bland de sista bilderna på henne där hon kunde äta själv ännu. Tänk, på bara några dagar försämrades hon såpass att hon måste bli matad med allt.
Skitcancer.





KÄNSLOR I BILD

Att visa känslor i bilder är ett ganska bra sätt det också att förmedla hur man mår på. Iallafall ibland och går man ut i naturen hittar man mycket som passar in på ens sinnesstämning just då eller för dagen.
Inatt skrev jag att det har gått en hel månad sedan Lova lämnade oss i den värsta tänkbara sorgen och förlusten man någonsin kommer att kunna uppnå. Ett barn, ett litet barn, ens eget barn, ens eget kött och blod.
Ens livsgnista.


Idag 1 månad senare känner jag mig inte ett dugg bättre, inte alls gladare, inte ens min man är gladare och inte heller Alvin. 1 månad är kort tid i vanliga fall, men ni skall veta att nu känns det som om vi redan genomlidit en evighet. Det känns som om det hände igår samtidigt som det känns som det ännu inte hänt eller hände för väldigt länge sedan. Känslan är vissa dagar obestämbar på hur lång tiden känns sedan det värsta som kunde inträffa hände.

Känslor och ord, hatar, varför, sorg, oförmåga att någonsin vilja förstå.



 

En stor del av oss saknas.

Lova 22 maj - 22 juni 2010, 6.5 år gamal och 1 månad har redan gått sedan du lämnade oss.




BLIVANDE CHARMÖR FUNNEN

Lova charmade många människor. Alvin är lika duktig på det. Ofta gör han som Lova gjorde och ber en ta en bild så att han kan charma till sig lite, men mest vill han visa upp sin nya skjorta på bilden nedan.
Härom dagen kramade han mig hårt och berättade att han tyckte om mig. Det är mysigt att höra.



 

 


GÄSTBLOGGARE EMELIE

Emelie gästbloggar om Elly, sin dotter som har en ovanlig hudsjukdom. Många av er har inte hört talas om den medan andra kommer ihåg TilleLille som hade samma sjukdom.


Elly.



Elly, vårt första barn, föddes kl 13:00 den 24 februari 2009. Känslan var obeskrivlig när hon kom upp på mitt bröst, jag tror inte att det finns något ord för hur fantastiskt det känns att möta sitt barn för första gången. Några sekunder senare fick jag syn på hennes fingrar. De var blodröda, likt någon doppat de i rött nagellack, helt utan skinn. Den fantastiska känsla jag precis kännt förvandlades till oro. Varför hade hon inget skinn på fingrarna, hade hon sugit på dem? Läkarna stod handfallna. Det var många hudläkare som tittade på henne, mumlade och gick därifrån. Fyra dagar senare fick Elly efter att en sköterska specialiserad på genetiska hudsjukdomar tittat på henne med sannolikhet diagnosen Epidermolysis Bullosa. Diagnosen bekräftades några veckor senare. Elly hade Epidermolysis Bullosa Junktional, 90% av de som föds med denna diagnos har den direkt dödliga varianten Herlitz. Sköterskan sa till oss att vi inte skulle gå ut på internet och titta på bilder på sjukdomen, vad tror ni att vi gjorde? Vi möttes av bilder på barn med blåsor över hela kroppen, sår som täckte en hel ryggtavla och missbildade händer och fötter. Ju mer vi forskade, ju hemskare blev det och vi insåg efter ett tag att det inte fanns något barn i Sverige som överlevt länge än drygt ett år med brist på det just det protein som Elly har låg halt av. 



Det tog väldigt lång tid att hitta Ellys genetiska fel, som skulle visa vilken typ av variant av sjukdomen hon hade, det vill säga den dödlig eller inte. Läkarna sa att de trodde att Elly hade den dödliga varianten, uttalandet baserade de på statistiken. Vi levde i trans de första månaderna, förberedde oss inför hennes död, grät och bara väntade på att hon skulle sluta äta för att sedan sakta men säkert tyna bort.  Det var svårt att glädjas åt Elly, svårt att uppskatta henne, kanske för att vi viste att hon troligen snart skulle tas ifrån oss. Men Elly hade andra planer. Hon åt för glatta livet, växte som hon skulle och trotts alla sår och blåsor som uppkom på hennes hud så utvecklades hon bra och skrattade mycket. Läkarna ändrade plötsligt inriktning och menade på att det nu fanns goda chanser att hon skulle överleva, detta för att de ännu inte hittat någon dödlig mutation och att hon utvecklades så bra. Vi slets ständigt mellan hopp och förtvivlan.



Så kom dagen då telefonen ringde och domen lades. Elly var då tio månader och vi fick reda på att hon sannolikt har den dödliga varianten så kallad Herlitz. Vi var förberedda på denna dag. Det fanns inte så många tårar kvar. Vi hade redan sörjt henne sedan den dag hon föddes.



När Elly fyllde ett år så bestämde vi oss att vi skulle sluta leva i sorg, försöka iallafall. Även om hon har en dödlig diagnos på pappret så är hon levande och med oss här och nu. Elly förtjänar att ha två glada föräldrar, hon förtjänar att få leva i en positiv atmosfär med kärlek och glädje. Vi kämpar varje dag, dels mot sjukdomen men främst med våra psyken. Sorg äter upp en och det är så lätt att glida över i negativa tankebanor. Vissa dagar vill man bara skrika och gråta, vilket är ok. Ibland är det lättare att ta sig upp på fötterna igen om man får tömma ut allt. Ladda ut batteriet för att ladda om det på nytt. Livet är inte rättvist, ingen har sagt att det är det och Epidermolysis Bullosa är verkligen en hemsk och orättvis sjukdom. Vi kan inte göra något annat än att försöka "gilla läget" och fånga dagen inte bara för vår egen skull utan för Ellys.



Besök gärna Emelies blogg och läs mer om dem här.

TÄNKARE

En stor liten tänkare. Mest ovillig att vilja vara med på kort här kanske fast han annars älskar att stå framför kameran
Men han var mycket noga med att be mig tända ljus för Lova vid köksbordet nu på morgonen vid frukost. " För att vi tänker på hon " som han sa.




VISSEN & VINGKLIPPT

Inatt, snart, är det 1 månad sedan Lova lämnade oss. 22 maj 2010 klockan 00.20 finsk tid ( 23.20 svensk tid ).
1 månad av sorg, och saknad, och dagliga tanker på Lova, vi tänker på henne nästans hela vår vakna tid. Har vi tur får vi träffa henne under nattens timmar i våra drömmar. Oändlig saknad. Oändlig längtan.
Bilderna nedan kan berätta hur vi känner oss och hur vi mår idag. Fast vi lever, fast vi kämpar, fast vi andas och fast vi försöker, försöker, försöker komma framåt. Vi är på en resa utan mål där vi under resans gång fångar små glimtar av eventuell glädje. Största glädjen finner vi i vår son.


1 månad sedan jag höll din  levande varma hand. Din stund var då inne Lova, att lämna oss. Från så levande till så borta och oåterkalligt borta.









GÄSTBLOGGARE KIIA

Kiia är en gammal bekant till mig som vill dela med sig om sin berättelse om hur det känns att förlora sin partner.



Att mista sin Sambo/ fästman!


Allt började som en ren rutin kontroll.
Vi for till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för att Johan skulle kolla hur det var med hans epilepsi.
Allt såg bra ut och de konstaterade att medicinen som han åt för detta var den rätta.
Under veckorna som följde hade Johan möten med diverse läkare för att lägga om andra mediciner.
Så en eftermiddag föll Johan bara ihop mitt på torget då vi var och handlade lite mat.
Panikslagen ringde jag efter ambulansen och vi åkte med ilfart in till Akutmotagningen.
På akuten konstaterade man att han fått ett starkt epilepsi anfall och att han skulle få stanna under natten för observation.


Det var den enda varningen vi fick innan det helt ofattbara hände.
Kvällen den 11/6 -2007 förändrade hela mitt liv.
Johan sa till mig några gånger under kvällen att han mådde illa, att han kände sej förvirrad och yr.
Visst upplevde jag honom lite snurrig men inte mer än ''vanligt'' så att säga.
Så kröp vi till säng och Johan pussade mig i pannan precis som vanligt, åh så sa han " Only God can judge me and you."
De var det sista orden som jag fick höra från hans röst.


En bit in på natten vaknade jag av att hans arm gled ner längst sidan på mig.
Jag öppnade ögonen och kände genast att något inte var som det skulle.
Han andades inte.
Han var blå på hela högra sidan.
Jag skrek och puttade på honom, jag grät och nästan slog honom.
Ingenting hände.
Med paniken i halsen sökte jag fram en telefon och ringde skrikandes till larmcentralen.
De bad mig putta ner honom från sängen då hjärtat kanske skulle hoppa igång av det.
Ingenting hände.
De bad mej knipa ihop hans näsa och göra konstogjord andning.
Ingenting hände förutom att det började sipra vätska ur näsan på honom.
Ambulansen var på plats inom 3 minuter.
De följande 45 minutrarna försökte räddningstjänsten med elchocker och diverse insattser att få han hjärta att vilja pumpa igen, dock utan resultat.
Läkare kom till platsen och dödsförklarade Johan 05.32, Tisdagen den 12 juni 2007.
Johan blev 25 år gammal.


Vad som hade hänt med honom tog lång tid att framställa men tillslut fastställdes det att han fått en hjärnblödning av ett utlösande epelepisanfall i sömen som hans kropp inte klarade av.
Han hann inte börja krampa av anfallet då det var så starkt att hjärnpulsården brast omgående.
Begravningen ägde rum i församligshemmet och vi valde sedan att strö Johans aska i MÄLAREN.
Det var hans favoritplats dit han alltid åkte när han vill vara, bara vara och få fiska och njuta av naturen.
Med Johan brände vi hans Djurgårdsflagga och Bob Marley flagga.
Det var han, han ända in i hjärtat.


Begravningen var så fin och det kom så mycket människor.
Detta är nu 3 år sedan.
Efter allt detta så har jag fått starka sömnsvårigeheter, mardrömmar, rädslan.
Svårt att lita på en läkares ord och svårt att se att jag inte kunde ha gjort något för att rädda honom.
Jag klandrade mig själv under mycket lång tid efter hans död, och gör till viss del fortfarande.
Kunde jag ha gjort något, är det mitt fel och alla dess frågor som kom i mitt huvud.
Allt förändrades på en natt, hur är det möjligt?
Vad hade Johan och vi gjort för att förtjäna detta onda?
De frågorna ställer jag mig fortfarande varje dag, men samtidigt så kommer jag aldrig att få ett svar på det hur mycket jag än frågar?!


Min väg har varit otroligt lång och jag har långt ifrån kommit i mål, och det tror jag inte att jag någonsin gör heller.
Men med allt detta så har jag som person ändrats väldigt mycket och jag har någonstans lärt mig att det kan hända vem som helst.
Man ska aldrig ta livet för givet, för man vet inte vilken dag som blir ens sista.
Att man ska mista de man älskar mest är så fruktansvärt och det finns igna ord för hur mycket jag önskar att det aldrig skulle finnas.


Att se barn och unga människor förvinna från oss helt utan anledning är en obeskrivlig känlsa.
Det finns inga ord för hur svårt de är och hur ont det gör.
Världen är allt annat än rättvis tyvärr.
Men en sak vet jag iaf:
Gud har lånat hem de finaste änglarna till sig, men en dag är vi åter en familj igen.
Tack för att ni orkade läsa detta och jag hoppas att jag kunde beröra er med min historia på ett eller anat vis.
Är det något ni undrar eller känner att ni vill prata om så skriv gärna till mig.
Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och känslor med andra.
Inga frågor är dumma.
Kan jag hjälpa så gör jag det.
<3
// *Kiia*


Besök Kiias blogg.

4 KLÖVER

Det sägs att 4 klöver betyder tur. Här vi bor finns det massaor av 4 klöver. Man kan plocka små knippen också.
Men någon tur har dom dessvärre inte bringat oss ännu även om man blir glad om man ser en.
Igår hittade jag en 7 klöver. Det var lite speciellt. Och 7 sägs ju vara ett lyckotal/speciellt tal.



Talet sju var i forntida magi och talmystik betydelsefullt

Sju, ett av flera heliga tal som hänger ihop med den av månfaserna bestämda sjudagarsveckan, den judiska skapelseveckan jämte vilodagen, vishetens sju pelare (Ords. 9:1) och den sjuarmade ljusstaken (se menora).

Kristendomen iakttog ofta sjutalet; Jesu sju ordkorset, de sju kardinaldygderna, de sju dödssynderna.
I bibeln fick Jakob tjäna sju år för Rakel, Josef talade om de sju feta och de sju magra åren för Egypten, Jerikos murar föll då basunen ljöd för sjunde gången.
När Petrus ville veta hur många gånger han skulle förlåta sin broder svarade Jesus: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju.

I Uppenbarelseboken talas om bokrullen med de sju inseglen.

Sju var de fria konsterna (artes liberales).

I folksagan spelar sjutalet en stor roll, t.ex. Snövit och de sju dvärgarna och sagan om De sju korparna och sjumilastövlar.







En 7 vitklöver.

DETALJER ATT MINNAS

Det finns små detaljer man aldrig glömmer. Alltid kommer att minnas och som man ville föreviga på bilden.



 

Runda kinder och dubbelhaka av allt kortsion och all medicin. Men det var dom finaste kinderna någonsin på ett svårt sjukt barn.

Saknar hennes lille mun som alltid ville pussa på ens egen kind eller så.

 

 

Små söta tår.

 



Lovas öra med henns lilla " igenkänningsprick " som vi kallade den lilla pricken högst uppe, hon föddes med en liten prick där som påminde om ett hål man brukar ha örhängen i. Jag brukade alltid säga att ingen skulle kunna kidnappa henne och jag inte skulle kunna känna igen henne om jag fann henne för den pricken.
20 juni, snart har du varit död 1 månad Lova, 1 månad redan. Det känns redan som evigheters evighet.

A HARD WORKING MAN

Jag har inte bara en hårt jobbande man, jag har två. Alvin älskar att hjälpa pappa. Det gjorde Lova också. Även om Lova var " prinsessig " var hon väldigt mycket pojkflicka också som gillade allt från jakt och fiske till vedkapning.
Sund " lantunge " som blev invaderad att dumma cancerceller. Hon skulle älskat att fått hjälpa till och vara med idag. På riktigt alltså. Fast allt mest är tungt så kämpar vi på här hemma alla 3. Alvin säger ofta att han saknar Lova mycket och att han vill hämta sin katt snart. Han tyckte förövrigt att om den inte skulle heta kisse kunde den heta Prutten. Han är en stor liten kille med stora tankar. Lite dagsfärska bilder nedan på när Alvin och pappa jobbade med lite ved.



 

Ser lycklig ut då pappa startar motorsågen.

 

 

 

Får känna lite på gasen, WOW vad häftigt. Den här minen skulle ni sett.

Annat är leksaksmotorsågen.

 

 

Lycklig gladskit får prova pappas skyddshjälm med hörselskydd.

 

 


Bakom är släpet med vedträna. Och de gula foppatofflorna/crocsen är dagens inköp.






Solgula crocs.
Alvin ville ha gula. Först tänkte han sig rosa som Lova hade men ändrade sig till gula.

Egentligen är dom ju ganska dyra men nu hade jag en hel hög med plussakuponger sparade så dom kostade knappt 5 € och sådant gillar vi.

En fin påbörjad eftermiddag där  Alvin hunnit äta 2 glassar, ( fråga mig inte hur det gick till ), såga ved med pappa och fått följa med och köpa crocs med mamma.

GÄSTBLOGGARE SOFIE

Gästbloggare Sofie vill berätta om en annan form av sorg. Hon berättar om sin bror som blev skadad i ett fall från en bro men överlevde olyckan. Hon vill dela med sig om hur livet blev efteråt. Hur det känns att leva idag mot förr då allt var som vanligt.



En saknad personlighet.



9 oktober 2009 hände det, det värsta som någonsin kunde inträffa. Min storebrors ena vän ringde hem till oss sent på kvällen för att i chock berätta att min älskade storebror låg på asfalten blodig och knappt andades. Han hade ramlat ner från en bro – full. Hela natten spenderades på sjukhuset, jag kunde inte behålla det jag hade ätit och grät som aldrig förr. Mamma och pappa var mer i chock och bara satt, vilket hans vän också var. Det konstiga var, att på något sätt hade han bara skadat huvudet och i princip ingenting annat.

 


Två akutoperationer gjordes under natten 23.00 – 09.00 och vi fick inte någon information alls från klockan 04.00 – 09.00. Kirurgen och läkarna sa från första början att han antagligen inte skulle klara det här, att det såg riktigt riktigt mörkt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig, jag visste inte vad jag skulle tänka och tro. Ena sidan av mig hoppades som aldrig förr, medan den andra sidan var helt död och försvunnen.
De två operationerna gick sådär, men han överlevde och det är jag så fruktansvärt glad över idag även fast allt annat fortfarande är så svårt.
Jag minns så väl första gången jag såg dig där på morgonen, hur jag bröt ihop även fast jag var så otroligt glad över att se dig levande. Dina slangar överallt, bandaget runt huvudet, skärmar och medicinpumpar överallt.



Några dagar senare fick vi reda på en sak som bröt ner mig igen, det visade sig efter magnetröntgen att du låg i koma, att du kanske aldrig skulle vakna igen. Jag minns att jag sprang, sprang bort från läkarna och nerför trapporna från våning 17. Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle reagera. Mitt hopp om att du skulle få ditt liv tillbaks då de första dagarna hade gått okej, försvann helt. Jag ville inte hälsa på min bror på sjukhuset i år och dagar, det räckte med de dagarna jag redan hade spenderat där.



Efter att spenderat två månader på NIVA flyttades du till rehab där du faktiskt vaknade upp ur koman vilket gjorde mig så otroligt glad. Det började med en liten glipa i ditt högra öga och slutade till sist med att du hade båda ögonen öppna helt några månader senare.



Alla dina operationer har dock inte varit så lyckade, baklofen-pumpens ”nål” trodde de satt i fel hålrum i ryggen. ”Matknappsoperationen” gick inte heller allt för lyckat. Skallbens och-shuntoperationen gick inte alls bra, slutade med en akutoperation ett par dagar senare. De hade opererat dit skallbenet och shunten samtidigt, vilket man visst inte skulle göra. Duktig sjukhuspersonal! Ändå har alla inför varenda operation efter första natten sagt att operationerna de ska göra är väldigt lätta, hur kunde då alla i princip misslyckas?
Du har även fått tömma lungorna ett par gånger då sjukhuspersonalen har gjort fel, legat sövd i flera dagar pga misslyckanden inom sjukvården osv.



Nu bor du här hemma hos oss - mig, mamma och pappa sen mindre än en månad tillbaks och det känns så jäkla mycket bättre. På rehab lät de dig ligga i sängen eller sitta i stolen för att bara glo. Vi hade köpt dig en tv och en radio/cdspelare, men nej – de sattes inte på! Ibland hade du fått ligga med dina ortoser i 6 timmar istället för 2 timmar, och dina splintar i 6 timmar istället för en halvtimme. Ibland hade du fått ligga på höger sida i tio timmar, utan att någon hade orkat ändra på ditt liggsätt. Näst intill alla hatade oss på rehab till sist, och vi hatade i princip alla där vi också. Vi klagade alltid, sa vad vi tyckte. Och ja, de erkände själva, de som låter mest får hjälp medan de som inte kan låta inte får någon hjälp – precis som ett dagis. Jag förstår fortfarande inte hur sjukvården kan få fungera sådär!



Du kan fortfarande inte prata, inte käka då sväljningen inte fungerar som den ska. Du kunde heller inte röra på dig på rehab, men sen du kom hem har du börjat röra på armarna något vilket gör mig så otroligt glad. De dagarna det går bra för dig och jag märker att du är avslappnad så mår jag bra, de dagarna det är neråt och deprimerat för dig, är det även deprimerat för mig.



Man förstår inte hur mycket man påverkas utav ”sorg”, förrän det overkliga inträffar. Både psykiskt men även fysiskt påverkas vi utav den! Sen min brors olycka har jag levt med en stor ångest, vilket gör att jag får svårt att andas, och även då & då tror att jag ska dö. Min mage har varit åt helvete nu i över 8 månader, även fast den har blivit bättre. Svullen, stor och illamående nästan varenda dag.
Ibland får jag mina utbrott, sparkar på saker, gråter i flera timmar bara för att allting är så orättvist. Ofta gråter man även fast det inte har hänt någon stor grej alls, som när jag var tvungen att byta från ett preventivmedel till ett annat.
Man har ett tryck i bröstet, ett tryck som man aldrig någonsin har känt av innan.



Du var min bästa vän innan och det är du fortfarande även fast relationen har ändrats lite. Förut befann vi oss ofta på övervåningen i mitt rum, för att se på tv/film eller sitta vid datorn samtidigt som vi pratade och skämtade. Jag saknar allt ditt tjat om att vi skulle göra det och det, och sen även det. Jag saknar alla dina telefonsamtal i princip varje dag, jag saknar att kunna prata med någon igen eftersom det var dig jag pratade med om ledsamheter och glädje, och du pratade med mig också! Jag önskar att jag fortfarande kunde prata med dig som förr, utan att ha den där ”tycka synd om dig”-rösten. Att jag kunde prata med dig om alla problem jag har, om glädje, om kärlek och allt annat, men nu gäller det att alltid vara stark. Måste jag gråta eller slå ut min ilska på något så försvinner jag upp till övervåningen bara för att inte visa det för dig.
Det är ovant, de flesta 88or klarar sig själva och vill inte ha hjälp utav någon. Nu måste du ha hjälp med precis allting, och man måste även kolla till dig då och då så att du ser ut att må bra och inte krampar.



Det är svårt att se ens enda syskon och bästa vän förändras så mycket som du verkligen har gjort. Från en glad, rörlig, omtänksam, pratglad, schysst, halvdryg, humoristisk, ärlig och impulsiv kille, till en stilla och tyst kille som inte längre kan säga vad du tycker. Det är svårt att ha den ångesten som jag lever med och att se ens mamma och pappa så ledsna och förvirrade.
Jag önskar så innerligt att du kunde prata med mig igen, dra ut med hunden i flera timmar alldeles själv utan att någon behövde hänga med för att köra din rullstol. Jag önskar att du åter igen kunde gå på toaletten, duscha i evigheter som du brukade göra. Jag önskar att du åter igen kunde komma upp hit till övervåningen, komma in i rummet när jag är ledsen och bara finnas så som du brukade. Jag var van vid att när du befann dig här hemma hos oss alltid somnade i min säng tillsammans med mig framför tvn.
Jag önskar att jag åter igen kunde få se dig le och skratta, det skulle göra mig så otroligt lycklig, min kämpe!

 

 

Besök Sofies blogg här.

Tack till Sofie som delar med sig av sina tankar.


BLOGGSVAR


Ni har väl inte missat den nya lilla rutan i menyn till höger? Bloggsvar, där jag svarar på frågor.
Tänkte att det kunde vara trevligt för läsare att ställa frågor via den om de funderar på något.
Jag hoppas dock att man frågar sådant man också skulle vågat fråga face to face eller själv skulle fixa att svara på utan att vara anonym.





11 ÅR

Vet ni vad? Om drygt 1 månad så är det 11 år sedan jag träffade min man. 11 år. Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Men under den här tiden har vi lärt oss så mycket. Daniel, min man, han är min fasta punkt i tillvaron, och jag hans, vi känner varandra väl, vi kan varandras fel och brister. Vi kan skämta och vara taskiga med varandra.
Vi kan skratta tillsammans, gråta tillsammans, precis som vi lovade varandra då vi gifte oss.


Ibland har vi varit fruktansvärt trötta på varandra, men ändå, ändå känner jag långt inne i hjärteroten att det här är den människan som är bra för mig, rätt för mig. Undrar om jag tycker lika om 5 år? Vi får hoppas det och jag tror det. Vi har genomgått hårda prövningar, och många prövningar men vi har alltid hållit fast vid varandra. Sedan om jag ibland kanske är ett kärringsskrälle när han beklagar sig åt någon vän må va ( nu hoppas jag ni förstår skämtet och har humor kvar ), jag vet att han älskar mig ändå. Det är kärlek att kunna acceptera sådant, ingen är ju perfekt. Fast just a och o är kunna utvecklas tillsammans, tillit, trohet och ärlighet. Och kommunikation. ( fast visst ibland brister den nog här också, men vi försöker åtminstone )








En stolt 2 barnspappa och en underbar människa.




GÄSTBLOGGARE FORTS.

Jag har fått mail av intresserade läsare som vill gästblogga hos mig. Så tillsvidare kommer den lilafärgade rutan nere vid mitt namn att hänga med, jag öppnade även en den nya kategorin ikväll, Gästbloggare i sorg.
Ibörjan av nästa vecka kommer förhoppningsvis den första gästbloggningen att publiceras. Vi får se hur intresset blir framöver, men de som hittills visat intresse har olika livsöden att berätta om. Och jag tror det kommer att bli intressant läsning för alla.


EDIT
: Jag flyttar om lite då jag fastnade i mitt designande igen, nattuggla som jag är började jag stöka runt i mina HTML-koder.
Den lila ( inte lilla ) rutan kommer att finnas längst ned i bloggen. Den kommer inte att störa men kommer ändå att hittas om man har ögonen med sig.




NY KRÖNIKA PÅ GÅNG

Jag får sätta fart nu, eftersom jag blivit tillfrågad om att skriva en krönika igen för en relativt nystartad sida på nätet som heter Ungmamma. Eftersom jag skriver mycket om sorg just nu kommer det sannolikt att handla om det denna gång med.
Ändå har jag andra erfarenheter i bagaget som långamning, under några år. Jag vet faktiskt inte vilket det blir. Folk är ju idag nästans äcklade av långtidsammande mammor.Mammorna är ju så perversa och gör ju det för sin egen skull.
De binder sig till barnet själva och det är inte bra för barnet för mjölken är inte nyttig när barnet är så stor som något år.
Tänk vad fel alla dessa människor har, så förutfattade meningar, sådan okunskap nu 2010. Och rädsla.
Hur som helst om det skall bli något av så får jag helt enkelt komma igång nu.




BRIO TÅGBANAN

Idag kom tågbanan från Brio. Det dröjde ett tag eftersom den inte fanns hemma i Sverige utan skickades från lagret i Norge, till Sverige och sedan hem till oss på Åland.
Anledningen för de som ej vet varför vi fick en tågbana på så långa vägar är för att jag skrivit gästkrönika för Brio tidigare och den kan man läsa här. ( och scrolla lite så hittar ni ganska lätt )
Det var en glad kille som öppnade paket här hemma idag och som till och med kom ända fram till dörren med bud.

Återigen TACK Brio för att ni kontaktade mig och frågade om jag ville skriva för er, samt tack för den valfria gåvan.





Tågbana med batteridrivet lok.


 

En mycket stolt kille med ny tågbana.

 

 

Spännande att testa allt nytt.

 



OM DESIGNEN FORTS.

Fick en kommentar som löd så här.

Jennie om DESIGNAR OM LITE:
Tyvärr tycker jag faktiskt att bloggen skrämmer mig en del. Glöm inte bort att du har en liten son som fortfarande lever även om allt kretsar kring Lovas död.


Åt dig Jennie vill jag klargöra att ALLT handlar inte om Lova och hennes död även om bloggen innehåller mestadels sorg och saknad m.m
För mig är bakgrunden i bloggen  trygghet och kärlek kanske ett syskonpar emellan där systern är död. För Alvin är Lova nu hans egen skyddsängel förhoppningsvis.
Fast alla kan ju inte se det en annan ser. Men för mig är bakgrunden så.
Och till sist, när och var och hur har vi glömt bort vår son? I privatlivet hemma, bortom det jag skriver i min blogg?
Ännu en av många korkade slutkommentarer, " Göm inte att du har en liten son ".
Sådana dumma ideér spyr man på som både förälder och syskon.  Hur i hela fridens dagar kan du ens tro att vi glömmer den enda livgnista som håller alla över ytan?


EDIT: Och så kommer du sedan och slätar över med att jag tar allt negativt. Skulle du jubla om du hade det som oss nu? Knappast. Bespara dig att kommentera alls om du inte har något vänligare att säga åt min familj just nu, för det gäller inte bara mig, mina känslor är inte bara mina, dom är också min mans och Alvins, min familjs. Vi delar dom lika.

GÄSTBLOGGARE SÖKES

Eftersom min blogg nu inriktar sig mycket på att ha levt med cancersjukt barn, förlorat barnet och sorgen efteråt tänkte jag erbjuda andra en plats i min blogg som gästbloggare.
Ni behöver inte specifikt haft ett cancersjukt barn ni förlorat utan det kan även handla om en baby ni förlorat, en tonåring, eller ett barn i barndomsåren som Lova i andra sjukdomar, olyckor eller förståss cancer. Tanken är att ni skall kunna skriva en " krönika " till mig via min mail som jag får tillåtelse att sedan publicera under en egen kategori jag tänker öppna här i bloggen ( Gästbloggare i sorg ) bara det finns intresse från er sida att dela med sig av tankar och känslor osv. Ni behöver inte ha någon egen blogg, det räcker med att ni vill berätta och ni kan kalla er vad som helst som tex " Stinas mamma ", om barnet erat hette Stina.


Om ni är intresserade av att berätta om erat livsöde, via min blogg för mina läsare är ni välkomna att kontakta mig på
Karlssonsfru@live.se och berätta kort om vad ni skulle vilja berätta om i ett inlägg så ordnar vi det.
Har sett andra haft gästbloggare ibland och det verkar " trevligt " och lärorikt för många, ingens historia är någons annan lik. Ni behöver inte bekymra er för eventuell oförmåga att skriva eller stavfel osv. Jag kommer att bearbeta texten tillsammans med er så alla blir nöjda. Så kom igen nu, våga lätta hjärtat, det är så skönt efteråt.




DESIGNAR OM LITE

Designar om bloggen lite. Inte några stora förändringar men lite ny bakgrund och sånt smått kan komma att dyka upp. Vi får hoppas den nya designen inte skrämmer bort läsare nu som en del bloggar faktiskt gör när man kommer in. En behaglig, lätt överskådlig design är ju viktigt förutom innehållet.




Jag skrev om gravpyssel igår. Hur man kan finna nöje i ett dekorera ett till synes vanligt tråkigt oljeljus. Men dom blir ju faktiskt lite mysigare då.
I handen ett ett fd. tråkigt oljeljus piffat med lite blommiga klistermärken.

GRAVPYSSLA

Tänk att man kan få en ny hobby över något dygn. Gravpyssel. Man ser på andras gravar. Man söker inspiration på nätet.
Ikväll köpte jag klistermärken, en hög med oljeljus för gravar, ett rosa sidenband och sedan gjorde jag en hemmaskapelse på ett av ljusen, kom inte ens ihåg att ta en bild på det.
Men det blev väl, gulligt och fint. Det är ju så fel att man kan känna underhållning i att sitta och pynta med det här. Men det får oss/mig att må bra för stunden. Jag kan ju inte längre pyssla tillsammans med Lova, eller köpa andra materiella ting åt henne mer som hon kan få användning för. Hon finns ju inte här på det viset.


Dessutom vill jag att hon skall ha en fin, välskött viloplats. Som också får andra att stanna till och uppmärksamma.
Den skall se omskött ut, välvårdad. Och bara begravningsblomstret plockas bort kan man arrangera lite bättre.
Blomstret har hållit sig jättebra nämnligen så det är kvar ännu, bara lite tog vi bort ikväll.
Nej, Lova borde verkligen inte ligga på kyrkogården. Hon är så nära där, när man sätter handen mot marken men ändå så långt långt borta. Någonstans.




ÄNGLAR

Det finns de som sett en ängel, jag har hållit en i min famn.






Lova 2007.

I HAVE A SISTER IN HEAVEN

Jag ville köpa en speciell tröja åt Alvin, han hade en body när han var baby som det stod
" Lillebror " på. Jag ville gärna ha en igen nu när han är större. Jag kom till slut till en sida som broderar texten på valt plagg.
Alvin kommer att inom kort få hem en tröja med texten " I have a sister in heaven " broderat framtill. Jag funderade länge och väl vad jag ville ha broderat. Tröjan kan han ju ha när han nu vill, för mig får han fast plantera morötter eller måla i den. Alvin var så stolt över sin syster, han är stolt över henne ännu. Vi är stolta allesammans över att Lova var en sådan person hon var. Helt unik.



 

Bakom Alvin skymtar Lovas stövlar fram. Han har själv ställt in dom i köket.


DEPRIMERAD

Om man inte har rätt att bli deprimerad med mindre så undrar jag när man får vara det. Ingen som sagt något men det är bara tungt och eländigt och man försöker rycka upp sig lite men ganska snart är man tillbaka i den hemska sanningen och sjunker nedåt, nedåt, nedåt igen. Är som seg gyttja man klafsar omkring i, eller som kvicksand som suger en nedåt i snabb hastighet.
Man vill bara dra någon gammal filt över sig och gärna sova. Men inte kan man bara ligga där heller, man har ju sin lillkille, charmören, solstrålen att ta hand om, han är ju så ensam själv.
På morgonen är det ingen storasyster som busar med honom, leker med honom, han som var så full fart framåt utan paus nästans.


Full med bus och äventyr. Dom var syskonen Bus. Nu är han mest bara lugn, stillsam, försiktig.
Vi har alla kommit av oss, alla saknar vi Lova. Även om vi försöker skratta och skämta så finns Lova alltid med i tanken, hela tiden, hon är bara där, försvinner inte, kommer aldrig att göra det. Även om ni kanske tänker
" skönt nu skrattar dom " så är är Lova hela tiden i tanken bakom, även om vi säger att det är väl ganska bra så är det långt i från den verkliga sanningen för det är egentligen bara halvbra, ganska dåligt, jobbigt, halv okej vissa stunder. Men bra med ärlighet bra, att det känns bra, fint, skönt, härligt, toppen, kanon, det är många mil dit, de finns inte den närmsta framtiden. Så mår vi fast vi kanske svarar bra på frågan om hur vi mår. Det är fint att bli tillfrågad men det är så jobbigt att jämt svara, sådär, ganska bra, dåligt när man vet att ni kanske egentligen tänker, ja,ja det blir nog bra för de där stackrarna med bara tiden går.
Eller, dom borde rycka upp sig och gå vidare med livet.


Här går vi vidare i livet men det är och blir aldrig någonsing som förut, och vi kommer alltid så länge vi lever att sakna Lova. För oss är Lova en enorm kärlek som blev den största sorgen efter hon dog. Jag och min familj vill aldrig någonsin uppleva den igen.  Inte sorgen efter ett barn. Det är svårt att förstå att hon är borta, när man ser hennes kläder, skor, leksaker, pyssel, smycken, böcker och hennes tomma säng. Det känns fortfarande som hon bara är borta tillfälligt och snart tänker hon komma hem igen. Men man vet ju ändå att så är det inte, fast känslan och längtan säger annat. Vill annat, önskar annat.






ALLA KOMMENTARER

Jag är fruktansvärt dålig på att svara på alla kommentarer men jag läser dem alla och blir nästans alltid glad. Förväntar man sig ett enskilt svar eller mailkontakt eller har andra frågor så gör man bäst i att maila då det blir lättare så än att diskutera via bloggkommentarsfältet.
Jag kanske ej svarar direkt men jag försöker svara på sådant som rör Lova, eller era sjuka barn och tankar och speciella inlägg.
Mailen finner ni i menyn till höger under den korta presentationen.







Alvin blåser såpbubblor för Lova på kyrkogården.

 


DON`T TELL ME

Det är ju så här det känns som Judi skriver fast hon hade en son.

Så väl valda ord, så rätt valda.

Så här mår vi, så här känner vi.

Ni som inte kan/vill förstå, ta till er orden i texten nedan.


Don't Tell Me

Please don't tell me you know how I feel,
Unless you have lost your child too,
Please don't tell me my broken heart will heal,
Because that is just not true,
Please don't tell me my daughter is in a better place,
Though it is true, I want her here with me,
Don't tell me someday I'll hear hers voice, see hers face,
Beyond today I cannot see,
Don't tell me it is time to move on,
Because I cannot,
Don't tell me to face the fact she is gone,
Because denial is something I can't stop,
Don't tell me to be thankful for the time I had,
Because I wanted more,
Don't tell me when I am my old self you will be glad,
I'll never be as I was before,
What you can tell me is you will be here for me,
That you will listen when I talk of my child,
You can share with me my precious memories,
You can even cry with me for a while,
And please don't hesitate to say hers name,
Because it is something I long to hear every day,
Friend please realize that I can never be the same,
But if you stand by me, you may like the new person I become someday.

 

( Judi Walker )

 

 

Lova sommaren 2007.


KISSE FUNNEN

Nu har vi hittat honom. Om några veckor flyttar han hit. Ännu namnlös men det lär bli något gubbnamn liksom Ruben var Ruben. Kanske det blir Sture, eller Gösta. Vi har tid att fundera på olika namn, Alvin tyckte kisse räckte men något mer namn blir det, han får välja mellan några olika sedan.
Denna lilla kisse, inte helt gul men mer creméfärgad föll Alvin i smaken, en liten Pelle Svanslös, för han är en svanslös liten kisse, född sådan.
Om allt går väl kommer han till oss under julimånad.


 

En lite suddig bild på våran svanslös.

Och kärlek finns så det räcker och blir över, Alvins lycka är gjord.


ÄPPELBLOM

När äppelträden blommade som mest, som vackrast låg Lova som sjukast i en säng på barnavdelningen. Hon hann aldrig se äppelblommen i år, hemma i sin trädgård som hon älskade.
I år blommar dessutom lupinerna i många olika färger. Förr var dom uteslutande blå/lila och en rosa vissa år. I år är dom många rosa, och till och med en vit. Vi är i mitten av juni, det känns som den här sommaren kommer att gå fort och sedan kommer hösten med regn och rusk och mörker.
Det kommer att bli den längsta hösten och längsta vintern någonsin i vårt liv.










Små saker som gladde Lova mer än tv-spel, cd-skivor och andra materiella saker.
Lova föredrog blommor, bakning, fiske, skog och mark och svampplockning.
Att rensa svampen var också roligt.
Ibland ett besök i badhuset där bastubadet var höjdpunkten.
Så små saker gladde henne som om det var en miljonvinst på lotto.
Lova gjorde något många inte gör, hon uppskattade det lilla och fångade dagen.


SMÅ TING TILL LOVA

Små vackra ting till Lovas viloplats. Det dröjer ett tag ännu innan någon sten kommer dit, graven måste " lägga sig " lite och så vill man hitta den perfekta stenen också, och så tåls det att fundera på hur den skall se ut då det är en familjegrav, vill vi tex ha en stor sten direkt eller bara en för Lova tills vidare, bäst är nog att ta förstahandsvalet, så är det också avklarat.
Och återigen kommer endast vi att bestämma det. Jag vill liksom inte att någon annan försöker bestämma vilken sten vi skall ha till vår dotter och dessutom kommer jag förmodligen själv att ligga där en dag så jag vill därför inte höra något som, den skall ni inte ta, det skall man inte välja. Vi kommer fram till det bästa själv. Som alltid. Det kommer att bli bra det vi väljer. Jag vet. ( och får väl tyvärr tillägga jag har ju varit med och valt sten förr åt min pappa/mamma )
Hursomhelst, nedan kommer lite bilder jag ej lagt in, på saker jag köpt till Lova. Så fel det är att göra det, det borde ju ej vara så här, men det här är det minsta jag kan göra nu, när allt är som det är.







En söt rosa lykta till en sovande Törnrosa.





Små stenar med hälsning på.
Såpbubblor intill





Och en sån där " blompinne " i metall i form av en blomma med nyckelpiga. Vet inte riktigt vad dom heter egentligen så jag kallar den " blompinne ".

EDK OCH NDK

Jag tänkte fortsätta som jag lovade med några intressanta berättelser om EDK och NDU, sistnämnda mer kännt som
" Nära döden upplevelser ". Den första har jag tagit som utdrag ur en bok jag har som heter
" Döden är livsviktig ".
Författaren heter Elisabeth och är psykiater. Med andra ord så är hon inget specifikt medium som
" tutat i folk olika ting taget ur luften ", däremot har hon studerat vuxna och barn i olika skeden av livet samt tagit vara på deras berättelser hon förmedlar i sin bok, samt sådant hon upplevt tillsammans med sina patienter.


NDU.

Indiankvinnan är en av de intressanta man kan läsa om.

En indiankvinna berättar att hennes syster blir påkörd av en smitare. Händelsen inträffar hundratals kilometer från deras reservat. En annan förare stannar och försöker hjälpa henne. Den döende kvinnan bad honom framföra till hennes mor att hon mådde bra för hon var redan tillsammans med sin far. Därefter dog hon. Det visade sig att patientens far hade dött i reservatet en timme innan denna olycka, vilket hans dotter inte kunde ha vetat.


Ett annant barn sa följande ; " Allting är bra nu, mamma och Peter väntar redan på mig ".

I det här speciella fallet var jag medveten om att modern hade blivit dödad omedelbart vid olyckstillfället. Men jag visste också att Peter hade skickats till en brännskadeavdelning på ett annat sjukhus och så vitt jag visste fortfarande
levde. Jag tänkte inte mer på saken, men just när jag lämnade intensivvårdsavdelningen fick jag ett telefonsamtal från det sjukhus där Peter låg.


Sköterskan där sa:
" Doktor Ross, vi ville bara tala om för er att Peter dog för 10 minuter sedan ".
Det enda misstaget jag gjorde var att säga " Ja, jag vet det ".



EDK


Följande nedan kopierade jag rakt av från en hemsida om ämnet. Dom understreckade orden tar er direkt till hemsidan.


Efter-dödenkontaktupplevelserna har delats in i i tolv huvudsakliga grupper:


- Att förnimma en närvaro: Intuitiva efter-dödenkontakter

 

Man känner på sig eller förnimmer att den avlidne är i närheten eller får en känsla av den avlidnes personlighet som en närvaro, och upplever ofta en överväldigande känsla av frid och kärlek.

 

- Att höra en röst: Auditiva efter-dödenkontakter

 

Man får ett verbalt budskap som kan höras både med öronen eller inombords. Många gånger uppfattas budskapet som telepatiskt.

 

- Att känna beröring: Taktila EDKer

 

Man känner en omfamning, kyss eller annan beröring från den avlidne. Beröringen visar vanligen ömhet eller stöd och är ofta karakteristisk för den avlidne, som genast känns igen.


- Att känna en doft: EDKer förknippade med lukter

 

Man förnimmer dofter som är förknippade med den avlidne: parfymer, tvålar, rakvatten, lukter förknippade med yrkesverksamhet eller liknande. Den personliga doften hos en människa förekommer ofta, och även dofter av blommor.

 

- Visuella efter-dödenkontakter: Ofullständiga och fullständiga apparitioner


Man ser den avlidne som ett starkt ljus, vitt eller med olika färger, eller hela kroppen eller enbart ansiktet. Dessa EDKer är ofta mycket dramatiska, levande och djupt känslomässigt berörande.

 

- Efter-dödenkontakter i form av visioner


Man ser ett fönster som öppnas till en annan dimension och en filmliknande sekvens, eller stillbild av den avlidne liknande ett fotografi, antingen i sitt inre eller utanför sig själv.

 

- Hypnagoga EDKer

 

Alla former av EDKer kan och äger ofta rum i tillståndet mellan sömn och vaka, då man är på väg att somna eller precis vaknar upp och befinner sig i ett avslappnat medvetandetillstånd.

 

- Efter-dödenkontakter under sömnen

 

Ovanligt livfulla och färgstarka drömmar som uppfattas som verkliga upplevelser och kommunikation med den avlidne, som t ex kan avbryta en vanlig dröm med ett budskap.

 

- Ut-ur-kroppen EDKer

 

Ut-ur-kroppenupplevelser med kontakt med en eller flera avlidna anhöriga eller vänner, besök på de platser där de befinner sig eller möten på olika platser i den jordiska miljön.

 

- Efter-dödenkontakter per telefon

 

Upplevelser av telefonsamtal från den avlidne under sömnen, i det hypnagoga tillståndet, eller verkliga fysiska telefonsamtal där man hör den avlidnes stämma i luren och får en hälsning eller budskap. Förekommer även på bandspelare, TV-apparater, telefonsvarare och datorer.

- EDKer i samband med fysiska fenomen


Föremål som förflyttas eller dyker upp och försvinner av sig själva, lampor och elektriska apparater som slås av och på, klockor som stannar oförklarligt. Ofta föremål som förknippas med den avlidne eller som varit dem ovanligt kära och uppfattas som budskap från dem.

 

- Symboliska efter-dödenkontakter

 

Symboler som upplevs som meningsfulla samband med den avlidne i tid och rum och som hälsningar från dem eller från Gud: ofta fjärilar, blommor, fåglar, djur, regnbågar och ljusfenomen.



NÄR DET OTÄNKBARA HÄNDER


När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig

Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns

När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg…


Du kommer klara det här

Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks


sång av Mauro Scocco.





Hälsningen från oss som satt på blomsterhjärtat.

" Du var ett lån vi alltid minns
Något underbart som ej längre finns "

ALVINS ÖSKNINGAR

Alvin, en liten kille på 3 år. En kille som fått mogna snabbt i vissa sammanhang trots han bara är ett barn. Ändå får han sälvklart fortsätta vara det barn han endast borde ha varit.
Även en liten kille har tankar och funderingar kring allt möligt. Och sina egna små önskningar.


Alvin önskar sig Lova tillbaka i första hand. Och så önskar han sig en gul katt. Han önskar sig en lekkamrat i ett småsyskon att ta hand om, så som Lova tog hand om Alvin och de hade det roligt ihop och hon pysslade om honom.
Han önskar sig också en stege till himlen. Det här är saker han sälv pratar om ibland.


En gul katt kanske går att ordna i någon form. Det andra är svårare att bara trolla fram. För några veckor innan Lova dog, när vi var i Uppsala hade vi den enorma oturen att Ruben råkade bli överkörd av en tant i bil. Ruben brukade alltid begära att få gå ut på sina behov och sedan komma in igen men denna gång hade Ruben nästan fått som ett kall att han skulle ut på vägen. Lova sa nämnligen alltid då hon visste att doktorn inte kunde göra så mycket mer än bara lindra hennes smärtor, " Jag kommer att sakna Ruben ". Kanske Ruben hade bråttom i förväg bara.
( Önsketänkande i all otur, och jag har inte ens orkat berätta det i bloggen om katten eftersom vi inte ens var hemma då, utan bara hade kattvakt som lät han gå ut precis som han alltid fick för sina trängande behov ).


Hursomhelst. Alvin önskar sig alltså en liten gul katt att krama, en stege till himlen och ett syskon att sköta om för han vet också fast han önskar sig Lova mest av allt åter är det något vi inte får, tyvärr. Hur gärna vi alla än vill.
Och i hans ordförråd har ännu ett ord lagts till, kyrkogård. Han vet ordet, han vet vad det är.
3 år gammal.
Andra barn önskar sig kanske också en katt, eller kanske en cykel. Vår pojke önskar sig saker som är svårare att ge, bara sådär.


Och Lova, Lova skulle ha fått en kanin i sommar om hon levt, det var en tanke vi också bara fick tänka. Tyvärr fick hon aldrig sin första kanin.




2 VÄRLDAR

När man tänker sig att man kanske skall leva i 50 år till utan sitt älskade barn så slutar hjärnan fungera som den borde.
Jag står med en fot i vår värld, den andra foten är placerad i en annan värld, någon annanstans. Och där i den andra världen, någon annanstans finns min dotter, våran dotter. För många andra bara död, borta, ingenting mer än ett minne längre.
Aldrig förut har klockan gått långsammare, tiden stannat, men ändå fortsatt hemma hos oss.
Utanför är allt som vanligt för nästans alla, här hos oss blir den aldrig mera som vanligt.

2 världar, det vanliga jordliga och sedan den andra, bort om någonstans. Vilket får mig att tänka på EDK.
EDK är mer kännt som " efter - döden - kontakt ".
Visste ni tex att närmare så många som 50 miljoner amerikaner, eller 20 procent av befolkningen i Förenta Staterna har haft en eller flera EDK-upplevelser. Procentsatsen ökar ännu med bland änkor och änklingar, föräldrar som förlorat ett barn, barn som förlorat föräldrar och alla andra människor som sörjt någon älskad persons död.


Redan innan Lova dog, och många år innan har egentligen det eventuella livet efter det man lever här intresserat mig.
Många är de som avfärdar allt med nonsens och bullshit och påhitt medans min nyfikhet växer ju mer de ruskar på huvudet.
Skulle gärna blogga mer om ämnet just för att det är intressant, bara man hittar " rätt information " som låter mest logiskt och troligt. Får återkomma under kvällen med mer inom ämnet, sedan kanske det alltid roar någon så dom får sig ett skratt, kanske någon annan finner ämnet intressant, hursomhelst EDK är intressant för mig liksom fotbolls VM på tv just nu är det för någon annan.



" Efter-dödenkontaktupplevelser är mycket vanliga i andra delar av världen, där de är accepterade som genuin kommunikation med avlidna nära och kära. Människor som har dessa upplevelser kan fritt och med glädje dela dem med andra, och det är av värde för alla att sådana upplevelser diskuteras öppet. Vi menar att EDKer förtjänar samma grad av allmän uppmärksamhet och accepterande i vår kultur. "






12 JUNI

12 juni redan och andra har planerat sommaren mer eller mindre, de har planerat semestar och träffar med släkt och vänner.
Vi var aldrig en planerande familj, vi tog bara dagen som den kom utöver makens jobb och andra saker man måste göra. Vi begärde aldrig något, vi grämde oss sällan över saker och ting, vi var egentligen en liten jordnära familj som på sin höjd lyxade till det med pizza och badhus ibland.
Barnen var alltid så glada för det lilla, de lärde sig uppskatta värdet i små saker, krävde aldrig stora saker.


Lova älskade livet, hon var nöjd med så lite. Om man ens frågade henne vad hon ville ha så kom hon aldrig med stora önskningar utan det kunde bara vara att en ny pysselbok räckte eller att få åka till Mariebad eller farmor.
Inga stora önskemål som tv-spel, cyklar och det eller det.
Fast man kunde erbjuda så var det nästans att hon avböjde. Hon var som en gammal själ i en ung kropp fast hon hade bråttom framåt i livet för att hinna med det som var värt något. Ditt hörde inte materiella dyra ting, eller utlandsresor.
Lova var glad för en båttur, en fiskerunda, ett litet tivolibesök på sin höjd när tivolit kom till stan, en pizzza på favoritpizzeria eller ett besök på torget så man fick gunga där eller till piratskeppet på Lilla Holmen.
Lova var mån om andra, hon ville alla väl och att alla skulle vara glada.
Klok som få, orädd för det mesta.


12 juni, Lova är någon annanstans. Fortfarande är vi den där familjen som inte planerar någonting. Och ändå händer sådana här hemska saker, det spelar ingen roll hur man lever, när cancermonstret vill flytta in.
Ändå verkar det som de som lever mest stressade liv, mest slösande livet, mest egoistiska livet, osv är de som passerar livet oberört förbi. De fortsätter kasta pengar runt sig, fortsätter jobba och uppdatera sin status och karriär och fortsätter som ingenting annat än status och lyx hägrar. Barnen är som barn som känner sin dagistant bättre än sin förälder.


Sedan kommer vi, " hippiejordnära " familjen där det enda jag tänkte mig var att då barnen började skolan skulle jag vara hemma då de slutade på eftermiddagen. Jag skulle på min höjd fortsätta med det jag alltid gjort, städat något litet kontor någon timme per förmiddag eller kväll. Det var allt jag tänkte som längst till. Inte på som en del som planerar in en resa 8 månader fram och bokar den. Vi var inte planerare av den sorten, vi var en - dag - i taget människor. Och vi såg ju hur det gick, den mest lugna familjen drabbades hårdast.
Vem har sagt att livet är rättvist. Ja man kan ju undra.


12 juni, vad skall vi hitta på i sommar, tanken har funnits där att något borde vi göra, men vi sitter väl hemma med ett paket grillkorv och tittar kärleksfullt på varandra, fortsätter besöka kyrkogården.
År 2010, året som blev ännu mer fel än 2009.
Alvin lille Alvin, han har sina egna drömma och önskningar, jag skall blogga om dom en annan gång.

LOST IN FLIGHT

Vissa låtar sätter orden på känslorna mina bättre än jag själv kan göra just nu. Förutom att artisten som sjunger är en av mina favoriter så är texten passande, så passande. Jag känner mig som förlorad i min egen flykt.
Jag vill inte uppleva det här, jag vill inte genomleva det här, det är fruktansvärt. Det finns ingen större smärta än att förlorat de barn man älskar och håller av.
Maj månad för mig är ingen trevlig månad. Pappa 25 maj, mamma 29 maj, Lova 22 maj. ( mormor 28 maj ) alla dog dom i maj, men olika år. Och Lova,  Lova fattas mig enormt. Fattas familjen.



Like a bird that's lost in flight
There's a corner of my mind
Says I'm losing everything
That it took so long to find
In my ordinary world
From the moment I arise
Well the dream goes on and on
Like a love that never dies


Always running everywhere
I don't know if I know who I am
Satisfaction incomplete
It's not enough I'm doing what I can


Come here, go there, try another one
Oh I don't give a shit
Unsung hero tell me what you've done
It confuses me a bit


Chorus (repeat)


Early one morning I awoke from a dream
Well I dreamed of my Father I don't know what that means
I had to ask his name
I had to ask, I had to know
I had to ask, oh can you show
I need to know the way, can you show me the way






OUPPNÅRBARA ÖNSKNINGAR

Hur kan man sakna någon så fruktansvärt enormt mycket, hur kan man fråga sig den frågan tusen gånger per dag, varför just det här måste drabba vår familj, och så många andra barnfamiljer. Lova, Lova tänk om du kunde komma tillbaka, tänk om riktiga önskningar gick i uppfyllelse och inte dom om att få sig en ny kaffebryggare eller en rosbuske.



I am sailing, I am sailing,
home again 'cross the sea.
I am sailing, stormy waters,
to be near you, to be free.

I am flying, I am flying,
like a bird 'cross the sky.
I am flying, passing high clouds,
to be with you, to be free.

Can you hear me, can you hear me
thro' the dark night, far away,
I am dying, forever trying,
to be with you, who can say.

Can you hear me, can you hear me,
thro' the dark night far away.
I am dying, forever trying,
to be with you, who can say.

We are sailing, we are sailing,
home again 'cross the sea.
We are sailing stormy waters,
to be near you, to be free.

Oh Lord, to be near you, to be free.
Oh Lord, to be near you, to be free,
Oh Lord.




DET KÄNNS SOM

Helt plötsligt känns det som alla barn bara dör i cancer. Det känns som att 3 av 4 barn överlever cancer är tvärtom. Det känns som att 3 dör och 1 överlever. Nu när man förlorat sitt barn, barnet på den fjärde tomma stolen. ( Syftar på reklamen de flesta sett någongång ).
Vi som hoppades så, att våran lilla levnadsglada tjej skulle bli en av vinnarna. Nästans in i det sista vägrade vi ge upp, vägrade Lova ge upp. Idag är det en regning dag ute, huset är så väldigt tyst sedan Lova försvann. För det känns som hon försvunnit. Klockan tickar, tiden går vidare.

3 veckor sedan vi kramade dig och pussade dig då du ännu levde för att mot natten dö, idag.
O f at t b a r t !







Försöker se lite glada ut, innan begravningen började och alla anlänt.
Själv har jag från någonstans inpräntat
" inga bara axlar i kyrkan " och tog på mig min jacka innan
akten började.


Vi är iallafall glada att vi gjorde begravningen som vi ville, trots att någon
verkade ogilla att jag valde ljusa kläder
och andra med mig.
Just därför valde vi att inte begära så mycket hjälp från någon annan, inte ens anhöriga. För vi ville ha det endast som vi ville, eftersom det var våran dotter och vi är hennes föräldrar och lillebror.
Vi kunde följa våra hjärtan och känslor och tankar, vi kände Lova bäst.
Lova skulle varit nöjd med allt, det vet jag och hon skulle tyckt att vi varit sååå fina.


FAVORITÄMNEN I HÖGGE

När jag gick i skolan så hade ju alla olika favoritämnen mer eller mindre. I lågstadiet tyckte jag om geografi, kan man tänka sig. För att i högstadiet kasta om till kemi. Kemi, det var kul, och jag hade 8 i kemi i betyget. Jag som annars var ganska trög tyckte om att i lugn och ro sitta och läsa kemiska formler medans andra fick äran att tutta eld på ihopkoket. Svenska, det hade jag också lätt för och skrivning medans matematik föll under min kunskapsnivå.


Bild, bild fick jag stipendium i. Jag tycker inte om bild något vidare fast läraren propsade på att jag borde studera vidare inom det ämnet. Jag vill inte bli någon konstnär, jag har ingen som helst fantasi för bild längre, sätter någon fram ett vitt papper ritar jag typ, en himmel, en sol, några fåglar, en gräsmatta med blommor på. Sätter någon fram ett papper och säger skriv så skriver jag hur lätt som helst. höll en 9.a i svenska tills jag fick en annan lärare som älskade att jäklas och sänkte den. Hon borde läsa min blogg idag och bittert ångra sitt tilltag. ( skämt och sido )


Gymnastik, jag var inte något vidare bra på gymnastik faktiskt men inte sämst. Ofta kunde man lata sig på avbytarbänken den mesta tiden av de 45 minuterna en gymnastiktimme varade och söla sig genom orienteringen.
Historia, nej usch det var inte heller min melodi. Jag orkar inte bry mig mindre vad Gustav Vasa och andra skäggprydda män gjort då de levde. Kanske man borde vara mer brydd i det området. Det kan ju säkert vara intressant.


Engelska. Jovars, mina engelskakunskaper är inte de bästa men jag klarar mig bra. Finska?, fula ord räknas dom?
förutom att jag kan de jag lärt mig på egen väg. Franska läste jag också, förstår än i denna dag inte varför jag valde franska i skolan, men jag skulle utmärka mig lite från alla som skulle läsa tyska, i efterhand kunde jag också valt tyska då den är lättare.


Religion, religion, ja ni, religion i skolan var inte så där jättespännande. Religionsläraren var väldigt tråkig dessutom.
Idag är religion mer intressant. Men då läser jag själv, på internet och andra informativa platser.


Hemkök, janå, läraren var under all kritik då hon lät sina elever välja vem som skulle få jobba och vem som fick titta på.
Jag fick äran att titta på. Dessutom fick jag äran att slippa ha hemkök med henne då det framkom vad hon gjort.
Jag var glad som slapp henne. Hemkök i sig var roligt men inte disken efteråt. Men alla måste diska någongång.
Hade man tur kunde man byta ut sin diskardag med någon genom att locka med att ta den andres disk en annan gång, så slapp man ut och titta på pojken man trånade efter eller något roligare.


Fysik. Jag fullkomligt avskydde fysik. Molekyler hit och molekyler dit. Trots att jag avskydde det fick jag en 7.a i ämnet. Jag förstår ej varför. Jag trodde jag skulle få en 5.a minst för mitt bristande intresse och oförmåga att förstå.


Syslöjd, ja det gick an men inte var det så där jätteroligt egentligen liksom metallslöjd. I lågstaidet hade vi träslöjd, jag gjorde en hylla med 2 skåp, än i denna dag hänger det skåpet på min vägg i föräldrarhemmet. Det blev rätt fint, därför täcktes nog mina föräldrar hänga upp det.


Jag antar jag inte lyckats få med alla ämnen och dessutom hade jag ingenting roligare att blogga om ikväll.
Vad hade ni själva för ämnen ni brann för i skolan och vad tyckte ni inte alls om?
Och vem var jag egentligen i skolan, det kan man fundera på i efterhand. Ja jag var inte den populäraste iallafall.
Men inte heller den mest utsatte, jag tror jag var en ganska medelmåttig människa som själv kunde vara taskig ibland. Men mest var jag rätt lugn. Lugnet har hållit i sig till vuxen ålder.





SÖKA SANNINGEN

När man förlorar ett barn funderar man mycket, man frågar sig olika frågor och söker svar. Man blir aldrig helt nöjd med svaren ändå eftersom man fortsätter fundera och vrida och vända på händelsen i perioder.

Jag tycker om att googla om allt möjligt. Google är som min " privata hemmaskola ". Allt du söker finner du på google om inte annat finner du svar som kanske för stunden får dig glad och harmonisk som det nedan. Just nu är jag i en period då jag fastnat i " vad händer efter man dött frågor ". Där har jag visserligen varit förut men inte som nu, nu är det på ett annat plan.

 

Hursomhelst, vad skulle inte vara mer underbart än texten nedan, om det är så det är, men ingen vet med säkerhet, ingen.

Har man dessutom sett sitt döda barn minuterna efteråt ser man bara frid och det ser ut som de ler i sömnen.

Har läst många som upplevt sina barn på samma vis, och så var även Lova, " sovandes och leénde ", fylld av frid.

Någon timme senare var det bara som ett enda tomt skal och leéndet var borta.

 

Nu till texten jag tänkte bifoga.


Barn som avlider


En av de mest traumatiska och förödande saker som kan hända en förälder är när sonen eller dottern avlider i den tidiga barndomen. Vi sörjer barnet, som vi kände honom eller henne, och också för det potentiella liv som vårt barn gått miste om. Det verkar som om vårt barns framtid och även vår egen framtid har kommit till ett slut.

 

Men, trots allt, har vi anledning att tro att det förlorade barnet har en framtid, ett underbart lärande och växande, där hans eller hennes verkliga potential kan utvecklas. Alla barn som avlider kommer till himlen, oavsett om dem är döpta eller inte, oavsett om föräldrarna har en religiös tro eller inte, oavsett vilken hudfärg barnet hade eller om barnet hade funktionshinder på något sätt. Alla barn blir älskade som speciella individer.


Ett barn som dör som baby är fortfarande en baby efter döden, ett barn som dör som en tonåring är fortfarande det efter döden. När barnen vaknar i den andliga världen efter döden, är dem kärleksfullt omhändertagna av änglar, som i sina egen jordiska liv var älskade och omhändertagna som barn.

 

Änglar älskar barn och de tar hand om barnen som om de var deras egna. Barnen lever som vanligt och leker och utvecklar sin egen personlighet i en underbar och vacker miljö. Alla barn som dör växer upp och blir änglar, alla änglar är människor som en gång levt på jorden. I den himmelska världen omges barnet av skönhet, ömhet och oskuld. Barnet växer i vishet och intelligens men kroppsformen stannar i tidig vuxen ålder, ängel barn blir sedan kvar i tidig vuxen ålder i tidernas evighet.

 

 

När ett barn dör gör det alltid ont när vi lever i denna värld. Ett av de användningsområdena för änglarna i himlen är att skicka tröstande tankar in i våra huvuden.

 

text från : Gandalph

 

 


SYRENER

Det fina med att trots allt flyttat till ett gammalt torp ute på landet är att det redan finns så mycket växtlighet där.
Hos oss blomstrar äppelträden, lupinerna har kommit i nya glada färger än bara blått i år, och så syrenerna.
Vi har turen att ha minst 7 stora syrenbuskar utanför vårat hus.
Och nya små är på kommande.
Synd bara att de har så kort blomningstid sa maken min.
Och synd att Lova inte kan njuta av det som är nu, för just nu är man i paradiset på jorden om man går ut bland våra syrenbuskar.





ALLVARSAM GRABB

På lördagen den 5 juni 2010, inför sin systers begravning så var det en allvarsam lillebror som ställde upp på kort.



 

 

Stilig i ljusblå skjorta, och en gammal rosa slips som Lova ville ha en gång

samt sin bortgågne morfars slipsnål.

Och en grå kofta.

Mörkblå jeans + svarta sockor.

 


EN MILJON MIL

Egentligen en låttext, men de där miljon milen känns verkligen passande på våra känslor för vår dotter och avståndet mellan oss.
Vi saknar våran dotter och syster så oändligt mycket.



A million miles from nowhere
A million miles from you
A million miles from nowhere
Alone, broken hearted and blue

Memories of you
And the love we once knew
How they linger in my heart
Though we're a million miles apart

A million miles from happiness
A million miles of lonlieness
Through a world of wilderness
Oh, how can I go on like this

A million miles from nowhere
A million miles from you
A million miles from nowhere
Alone, broken hearted and blue
Alone, broken hearted and blue
A million miles from you






Lova dryga 4 år någonting.

INTE HELT OTIPPAT

Tänkte skriva något helt annat än sorg. Att jag i min annorlunda värld missade det inte helt otippade.
Johhny Depp, blev usedd som etta som Världens sexigaste man 2009. ( Ifjol alltså ). Senast det hände var 2003.
Och nej, Johnny Depp är inte fy skam trots att han fyller 47 år nu den 9 juni och närmar sig de 50 sakta mak.
Förutom att karln har utseéndet på sin sida så har han även talangen med sig som sin lycka. Genialisk på att tolka sina filmroller, men det har jag sagt förut.
Helt meningslöst blogginlägg blev det här men se jag orkar tänka på annat för någon minut någon gång ibland innan man slussas tillbaka till verkligheten igen.






BERÖRAS

Att vissa människor berör en mer än andra och kommit en in på livet på ett annat vis än många någonsin gör vet man efter då man på en begravning bara behöver se på någon vän så börjar tårarna rinna. Och en kram blir lång och varm.
I allt elände kan det vara så skönt att se dom och på  en tillställning där man skall begrava sitt barn blir det övermäktiga känslor som väller upp. Sorg främst för att ens barn dött, inte finns bland oss längre på det viset som förr, lättnad att någon som känner en väl är där, glädje för att de kommit och för att visa sitt deltagande.


Fast vi var förberedda på att bland annat några från Lovas sjukhus skulle komma, från barnavdelningen brast det totalt för mig. Det var som att se 3 levande änglar komma mot en, dom har betytt så mycket under den här tunga tiden. Och grannens hälsningar från sitt barnbarn, Lovas jämngamla bästis, och fyrmänning, det gjorde så ont att höra hälsningen, och det kommer att göra ont att se flickan efteråt också, dom var alltid tillsammans, Lova och Amanda.
Det är då känslan kommer att komma fram igen, känslan av orättvisa att just vår familj och släkt blev drabbad fick en snörvla på. Samtidigt häslningen i sig så fint.


Människor har under Lovas sjukdomstid och efter hennes bortgång berört mig på olika vis. De som berört mig på djupet är de som öppet vågar visa att de delar vår sorg, just gemom skratt och delade tårar.
Man måste inte vara stark för att vara våran vän, det gör inget om man börjar gråta själv. Det om något är ett bevis på känslor, ömhet, deltagande, och lite av de andra som vi känner.


Idag är det ännu en dag utan Lova. 16 dagar sedan vi pussade dig levande sist, kramade dig levande, matade dig.
16 dagar sedan du senare bestämde dig för att gå vidare.
16 dagar för oss känns som en evighet som bara försvinner, i sorg, förtvivland, ångest och den ständigt återkommande frågan varför?.
Andra har levt ett för oss sina vanliga liv, precis som man skall. Medan vi under 16 dagar har hunnit älta, besöka våran dotter på bårhuset, svept henne, kistlagt henne, ordnat med begravningen och allt runtom den, sett ut våran familjegrav, tittat runt på gravgården för ideér om framtida stenen. Och så har vi sovit lite, ältat ännu mer, gråtit mer än vi någonsin gjort, skrattat åt fina minnen. 16 dagar av sorg, och förtvivlan, försök om att orka vidare, och så Alvin som sörjer på sitt vis. Fina lilla Alvin.


16 dagar som skall bli till ännu flera veckor, som blir till månader som blir till år, och ännu flera år. Utan dig Lova.
Varför? Man lär sig leva med sorg säger alla och jag vet att det gör man, eftersom jag genomlidit mina föräldrars bortgång, men jag kan inte jämföra sorgen med då, med den jag har nu efter att vår dotter dött.
Nu är den ingenting annat än övermäktig, oändligt bottenlös, svart, djup, förloarad i sig själv. Man famlar runt runt efter ett ljus som någonstans finns, men helt klart och ljust och vackert det blir det aldrig.


Min slutna cirkel är bruten, den brast, min cirkel av allt det som hör en familj till. Barn, ett hem, en man vid sin sida, gift med mannen. Och så hände någonting, och inget blir som förut, cirkeln brast och en bit försvann, som ur ett pussel.
Vår bit heter Lova, Lova Maria Alice, flickan som var så stolt över sina namn och sa ofta, " Jag heter faktiskt Lova Maria Alice Karlsson ".
Minnen...saknad...sorg...smärtsam sorg och oändlig saknad.
Andas, orka, andas, måste.



MINNESSTUNDEN

Efter Lovas begravning hade vi minnesstund som sagt. Det var en under småpratande, lite skratt och kondoleansläsning samt att jag fick beröm för min blogg. Vet inte hur ofta jag får det nu för tiden. Tydligen finns det läsare i en bred ålderskategori, och då menar jag bred och av olika samhällsklasser, det är bra om bloggen berört människor runt om, och fått dem att fundera på vad som är viktigt i livet och värdesätta varandra mer. Uppskatta mer. Är bara jag som blir ställd och inte vet vad jag skall svara då människor berättar att de läser min blogg.
Och vissa personer får mig att tänka, Himmel, nu får jag tänka efter ännu mer hur jag formulerar mig, då de i mina ögon är aktningsvärda  människor. Fick nämnligen veta att prästen själv brukar kika in här.


Hursomhelst,
Bilder av tårtorna. Vi hade 5 olika tårtor ( dock ej framsatta samtidigt av förståeliga skäl ), eftersom vi inte visste med säkerhet hur många som dök upp körde vi på lite fler än beräknat. Tack så jättemycket Yvonne för de underbara tårtorna. Precis sådana Lova hade älskat.



 

 

 

 

 

Och den sista tårtan fick barnavdelningen av oss, för de som ej kunde delta i

Lovas begravning.

 


LOVAS BEGRAVNING

Igår den 5 juni kl 12.00 hade Lova sin begravning. Det var tungt, jobbigt, ledsamt, vackert, stämningsfullt, alla möjliga ord som passar varandra som avig, rät, slät, knottrig, varm och kall.
Många tårar föll och Pia, en gammal vän till mig framförde 2 låtar enligt våra önskemål.
" Jag fick låna en ängel " som Shirley Clamp brukar sjunga samt Lovas favoritsång, " Idas sommarvisa ".
Vi hade 2 psalmer, " Var inte rädd " samt " Tryggare kan ingen vara " och den sistnämnda hade vi också då Lova döptes.


Jag hade inte riktigt koll på hur många som egentligen kom, men det var många, och tåget ut var så långt att då vi nästans var framme med kistan vid graven hade de sista kommit ut ur kyrkan och hunnit en bit från portarna bara.
Och det var en bit att gå. Lovas grav ligger på den gamla sidan av kyrkogården, mot vänster men vid soligt läge dagtid, det är lungt där och lite träd och sådant. Ett fint ställe. Vi avslutade vid graven med lite ballongsläpp, främst för lillebror Alvins skull och han sa efteråt att Lova nog fångade ballongerna sedan.


Efteråt hade vi en liten minnesstund i församlingshemmet med kaffe och tårtor och mycket var rosa/vitt och lila. ( lila syrener där man tog åt sig av fikat ).


Lägger in några bilder från begravningen så att de som inte kunde närvara av någon anledning ändå får se lite hur vi hade det igår. Hur kistan såg ut och blommorna för några har varit nyfikna ( om man kan säga så ) på det.
Och vi valde ju inte en vit kista som sagt utan det blev som en " överraskning " för så gott som alla.
Och passade våran prinsesstjej perfekt, även om det fortfarande är FEL det som hänt men vackrare kunde vi knappast gjort. Det var tungt att ordna med allt runtom begravningen men samtidigt ville vi göra i princip allt själva så vi fick det som vi ville ha det utan onödiga åsikter om val av det ena eller det andra.
Bilder på tårtorna sätter jag in senare.





Kistan, en blekrosa, rosbroderad, sidendrapererad kista.






Kistdekorationen.





Mamma, pappa och lillebrors hälsning åt Lova.
Ett hjärta.
Samma blommor som i kistdekorationen.





Närbild på blommorna vi valde.
Så vackra.





Översållad från alla håll med blommor och hälsningar.









BEGRAVNING IMORGON

Imorgon kl 12.00 ( finsk tid ) har Lova sin begravning. Så fel det är, så oundvikligt det är. Varför frågar man sig ofta.
Ibland får man höra korkade kommentarer om allt från att livet inte är en dans på rosor till att det finns andra med sorg och elände så man skall inte tänka bara på sig själv till underliga frågor och total tystnad. Av dessa är det sistnämnda att föredra känner jag, hellre tyst än att säga något för att man tror man måste säga något.


Imorgon tänker vi inte ta farväl av Lova för alltid, för Lova har bara haft bråttom i förväg vidare till någon annanstans. För sådan var Lova, full fart, alltid äventyr och kärlek åt alla. Lova var en speciell tjej som många minns med värme.
En sköterska berättade nyligen att hon mindes hennes och Lovas första träff, andra barn är oftast så blyga men Lova presenterade sig med,
" Hej jag heter Lova ". Lova, tösen med ett stort varmt hjärta som var mån om att alla var glada, mådde bra och tyckte livet var underbart.






Quem dii diligunt, adolescens moritur.
Den gudarna älskar, dör ung.

SJÄLVÖMKAN?

Läste en blogg där en skrivit att sorg bara är självömkan och känslan av äganderätt.
Undrar som skribenten upplevt riktig sorg eller bara talar ur tomma intet om inget denne upplevt?
Klart man tycker synd om sig själv också i sin sorg och förlust, men sorg är mer än så. Sorg är det man förlorat, det man inte får uppleva i fortsättningen, det man upplevt i vackra minnen som också smärtar men på ett fint sätt men som ändå gör ont för man inte kan uppleva det igen.
När man kommit en bit i sin sorg ändrar den nog form och då kan man minnas mera vackra stunder utan att det gör allt för ont.
Men att bara kalla sorg för självömkan, det är ju en aningens konstigt. Åtminstone är det vad jag tycker.
Framförallt nu.


BARA TUNGA DAGAR

Mestadels tunga dagar. Idag hade vi möte med prästen, och så har vi valt ut en fin gravplats. Nästans perfekt, men inte vill man ändå lägga sitt barn där.
En familjegrav valde vi. Så vi vet att vi får vila där själva en dag. Imorgon har vi kistläggningen, vi har dragit på den så länge vi bara kunnat, så länge vi bara kunnat har vi velat hälsa på Lova och röra vid henne. Morgondagen blir slutgiltig på något vis, så nära lördagen är ändå.
Planerandet känns trögt men det blir nog bra, säkert missar man något man grämer sig över efteråt.
Det är fel det vi håller på gör. Planera sitt barns begravning, sjukare saker kan knappast finnas i ett värdigt familjeliv.
Då skall föräldrarna gå före barnen.

8 ÅRS KALAS BLAND ÄNGLABARNEN

Idag den 1 juni fyller Hanna 8 år. Hanna, ett av änglabarnen som kämpade mot cancermonstret. Och jag vet att Lova glatt hade deltagit i hennes kalas på jorden. Nu är det förhoppningsvis kalas i himlen.
Kanske med tårta och jordgubbar och glass, nybakta kanelbullar och hemkokt rabarbersaft.
Kull och kurragömma, och hopprep.
Tänk så fantastiskt det skulle vara om vi föräldrar också fått beskåda allt på avstånd på riktigt, med barnen bland oss på jorden.
Nu är det bara våra önskningar och drömmar och fantasin som kan sätta gränser för vad våra barn får uppleva i där dom är nu.


Grattis Hanna, hoppas du haft en alldeles fantastisk födelsedag.





RSS 2.0