Dolce Bambini

Nyårsefterrätten har precis flyttat in till frysen. En hallon och salmiaksparafait som är beräknad på 10 personer enligt recept. Måtte den bli bra. Hoppas att ni alla får ett trevligt nyår. Här skall vi städa och röja och laga mat innan min en vän dyker upp med sin son. Annars skall vi bara ta det lugnt. Äta gott?! och prata och bara ha trevligt. 


Jag önskar också att 2012 får vara ett bra år. Please let it be.

Och så kom det igen. Några ynkliga millimeter snö. Jag hoppas det får ligga över nyåret iallafall. Och himlen var också vacker några minuter idag på sena eftermiddagen. Ett tag stod den i brand bakom träden, på andra sidan vägen.

Idag kom vårens H&M katalog. Passligt och bra med tanke på att jag plockat bort så gott som allt i storlek 68 från Lykkes garderob. Lilla damen drar alltså 74 i det mesta men 80 funkar om det är en klänning tex. Lite av det jag beställde ser ni nedan. En härlig "onepiece" med rosor. Bodys som man kan ha under den nu när det är lite kallare till exempel.
En klänning. Det fanns också två tröjor med i beställningen. Nu börjar garderoben växa till sig lite igen och det finns lite mer ombyten. Dessutom utnyttjade jag en rabattkod som jag hittade efter lite googlande igen. Inte dåligt med dessa koder.


Alvin själv står ganska stilla just nu i växtspurten så han behöver inte nytt i samma utsträckning. Och någon tröja har han kunnat ta efter Lova som varit ganska unisex.

Jag sitter ännu och lurar på nyårsmaten. Inte skall vi ha någonting stort firande, den lugna familj vi är men det är roligt att laga god mat och trevligt att ÄTA god mat.
Bloggen hackar efter...Jag tycker nästans det är skönt att inte blogga faktiskt. Just nu.

NÅ... vad ska ni själva äta frågade jag. Berätta gärna. Har ni tips på någon god efterrätt då? Mottages gärna olika förslag, Danke!

Vilken blogg har du följt längst? och hur kommer det sig att den är såpass "bra" att du fortsätter följa den?
Själv har jag följt Tumadre ända sedan hennes son var riktigt baby. Jag har också följt Kakkakaffe innan hon döpte om sig. Då hette ju bloggen Skruttis och jag, vill jag minnas. så det är också några år nu. (Då hade hon ännu bara Marius).

Varför?
Jag tyckte att vi delade, på den tiden, mycket intresse för barnkläder, det var också roligt att läsa om någon som hade ganska jämngamla barn. Och Tumadre är ju i mina ögon en supertjej med tanke på att hon ensam uppfostrar sina två barn, och dessutom reser de jättemycket tillsammans de tre. Nu på senaste år läser jag inte varje dag Tumadre tex, men jag lämnar heller inte bloggarna bara sådär. Jag tror också mycket har varit jobbigt att läsa, då min Lova varit lite äldre än hennes Alice, och nu Är Alice äldre än Lova blev. Men som sagt, det är trevligt att kika in och se vad de gör, ibland.

Så dessa två bloggar är dem jag följt i flera år kan man säga.

Nu är reorna efter julen i full gång. Det är ett tag sedan jag beställde något egentligen, bortsett från de där Pippi-tröjorna. Men nu har jag kikat runt lite. Alvin kommer att få ett par brallor från Moonkids som var "super-Ale", typ super rea eller vad man ska säga på finska. Och Lykke liten kommer att få klä sig i Molos Pre-spring 2012 nyhet som jag också hittade på deras rea, märk väl. Jag köper inte så ofta Molo, de är ganska dyra kläder. Men när man ser på deras härliga print förstår man också varför vissa av dem kostar lite mer. De är ljuvliga. Och eftersom denna var på rean så bara måste måste måste jag ha den. Kattungarna är ju för underbara.

Någonting måste vara helt fel. Det är mer vår ute nu än det är vinter, Ja det är ju till och med ganska varmt ute idag.
Jag skall fila lite på någon god nyårsmiddag också tror jag. Ifjol åt vi chevregratinerad rådjurssadel eller någonting sånt där. Men vad skall vi ha i år. Jag funderade lite på efterrätten, kanske man skulle testa att laga glöggpannacotta på skoj. Vi får se. Jag får googla runt lite. Vill inte ha något för svårkomponerat, men det måste ändå kännas lite "lyx".

Vad skall ni äta på nyåret?


Här nedan har vi Lykketrollhår vars hår har tagit ett språng och inte bara är bebishår mer. En liten kal fläck finns baktill där det nöts när hon ofta sover, men annars växer det och gror. Supersött. Kanske fröken har en rejäl kalufs tills i vår när hon fyller 1, vem vet. Och att hon redan funnits hos oss i 8 månader lite mer, det är också helt fantastiskt fint.

Hoppas att ni alla har haft en kanonbra jul, eller så bra som man kan ha det iallafall. Tänk nu är vi på annandagjul och snart är det nyårsafton. Jag kan inte nästans förstå det själv.
Berätta gärna vad ni gjort på jul och var tomten snäll med er? Vad fick ni i julklapp?


Vi firade hos makens moster. Massor av julmat, massor av julklappar. Och hemma i lagom tid. Såg på Göta Kanal 3 och bara försökte koppla av. Och vet ni vad, tomten har nog tjyvläst bloggen och för jag och maken fick varsitt presentkort på middag på restaurang och det blev jag enormt glad för. Av tomtefrun själv (mig) fick maken bland annat ett fotbad med 3 olika massageprogram i.
(Som jag hoppas jag kanske själv kan få prova på någongång kanske).


Så många kort blev inte tagna. Inte några annorlundare än dem som varit åren innan. Det var mest kort av tomten, paketen, barn... Det som oftast fastnar på bild.

 

 

Hej läsare, vad gör ni? har ni uppesittarkväll kanske? Här tog jag just ut skinkan ur ugnen. Det har varit full fart och rakt fram hela dagen. Sista klapparna har införskaffats och jag tror jag lyckats i år, åtminstone för oss äldre.
Jag och maken brukar inte köpa så stora saker åt varandra men i år har jag gått lite mot strömmen.


Juloutfiten fann jag i all hast på stadens shopping ikväll och tillsammans med en röd glittrig koft-liknade sak från julen -09 tror jag denna blir bra. Och dessa små korvor döljer lite extra volanger man har, efter alla 3 barnen. Jag tyckte också om den lilla dragkedjan baktill på klänningen som förövrigt inhgandlades på KappAhl. Jag hade också en rabattkod på hela 40% sparad så detta blev som hittat! Något smycke till...och ja så har man väl klätt sig för julmiddag i år också.

De flesta småflickor har prisessperioder. Åtminstone en sådan. Så hade även Lova. Hon gillade prinssesorna från sagorna Askungen, Snövit, Den lilla sjöjungfrun osv. Lova gillade smycken, klänningar, nagellack.
Men med cellgifterna ramlade håret. Och sedan hade hon inte mycket hår kvar, lite mammutfjun täckte hennes mjuka hjässa. Likt bebishår. Eller mjukare.
Och visst fick hon höra, jag har faktiskt längre håååår än diiiig innan allt ramlade sv sin kompis berättade hon.
Men för mig var hon den finaste och bästa flickan ändå. Och hon kunde visst vara "prinsessa" ändå.


Nu har denna bild dykt upp på Facebook. Någon vänligt sinnad själ har ägnat denna kreativitet och tanke åt alla flickor som är sjuka, och/eller inget hår har. Att man kan vara en "prinsessa" utan hår och att man är bra och söt och fin och allt en tjej i "prinsessåldern" vill vara. Och Lova skulle säkert ha tyckt om den.

Nu tänker jag önska er alla en riktigt God Jul. Själva skall vi försöka så gott det går nu på lördag. Det blir den andra julen utan våran Lova. Men den första julen tillsammans med Lykke. Och Alvin väntar på tomten, självklart. Det blir igen en annorlunda jul. Men den kommer nog att förhoppningsvis kanske kännas en aningens lite bättre än ifjol. För då var det så tyst, så stelt, så dystert så ensamt, så känslosamt, så sorgset, fast man kämpade och försökte le. Men i år kan man le igen, lite mer från hjärtat. Vi kommer att åka till Lova och tända ljus självklart, och skänka henne många många tankar. Samtidigt kommer jag att minnas denna jul, den första tillsammans med Lykkeliten, för förra julen så låg hon i min mage och sparkade vid denna tidpunkt.

Den 16 december 2007 såg Alvin ut så här. Fnissar åt den där frisyren, propellern. Han var nybadad men fick alltid en sådan där fnurr. Han är alltså 8 månader gammal här. På onsdag blir Lykke 8 månader.

Idag satt jag och tittade på kort från Lovas bebistid. Hittade ett där Lova har samma bollkinder/hamster och haka som Lykke. Slående likhet fast lite olika ålder. Lykke är nästans 4 månader äldre här. Även fast man ser det och minns, när vissa ansiktsuttryck ger sig till känna så är det mer markant på bilder. En kassörska påpekade det också för ett tag sedan, att hon tyckte Lykke liknade på Lova som bebis. Jag tycker hon har drag från båda sina syskon. Beroende på miner och vinklar, men kanske något mer åt Lova ändå.

Jag har två små snortomtar här hemma. Alvin börjar mest vara hes men Lykke snorar och snörvlar och kinkar och skrattar om vart annat. Och snart gör väl jag, mamman det samma. Maken nös och höll på igår men än har det inte verkat blivit någonting mer.
Och ute, där är det ihållande regn.


Saker jag lyckats med idag. Sätta mig på en tub med babysalva i sängen. Utan kork på. Efter att ha bytt blöja på Lykke och gav henne en supp där samtidigt. Splaaatsch. Okej, det kom inte ut så mycket och jag skulle ändå bädda rent, vårt korviga samsovar lakan.

Tack alla som orkade kommentera gårdagens inlägg och att fler kände igen i sig. Det är ju så där att det är grejen att man kan få gå ut och äta lite bättre någongång. För mig är det faktiskt ett helt år sedan jag åt på ett "bättre ställe" och inte bara någon "vanlig lunchrestaurang" där man slänger i sig maten på en kvart och barnen studsar runt på stolarna invid av leda och är klara sedan 10 minuter tillbaka.


Att få vara bara Anna-Maria en timma eller två med min man eller en vän. Inte mamma Anna-Maria tillsammans med barnen. Att få klä upp sig lite bättre. Få läsa ur en meny fast man kanske redan vet vad man vill ha. Bli servad av "finare servitriser" som inte stressar fram med svetten rinnandes. Någon som orkar gå förbi och fråga om det smakar bra efter en stund. Ja allt sådant där.  För när den där timman eller två har passerat skulle jag ändå åka hem direkt till barnen. Jag har ingen som helst lust att gå på krogar eller sådant. Jag har ju inte varit på en krog sedan början av 2003. Det är inte alls min melodi att vistas där. Och jag dricker ju inte heller. Inte behöver man ju dricka för att gå på krogen men hursomhelst...


Maken själv hade haft det bra igår. 3 timmar hade hade de ätit julbord, sedan hade de badat bastu. 3 timmar. Det känns som en främmande tanke det, att bara sitta och koppla av, frossa, jäsa, rapa och prutta typ (Jo jag skämtar väl lite). Själv hade jag hyrt en film. Water for elephants. Den var helt okej att se på. Sedan kom maken hem där före ett och sen var det ju bara godnatten.
Och idag hade det varit hundjakt en stund som han också deltog i, men det är riktigt äckelväder ute så. Blötregn.


Och Lykke...Hon lilla damen blir hela 8 månader nu i veckan. Mammas lilla tjej.

Jag antar att jag har världens tråkigast blogg för tillfället. Alla är så tysta vad man än skriver om utom de som alltid hör av sig då. Ändå verkar samma mängd titta in dagligen. Sista veckorna har jag på allvar tänkt över hur jag skall göra med bloggen, om jag skall fortsätta med den alls nu 2012 eller låta den upphöra helt. På ett vis är det otänkbart för mig för det är genom bloggen, så länge jag skriver i den, som Lovas minne och det som hänt lever vidare och sprider sig. Att många kan ta del av vår erfarenhet. Och hennes spargris växer lite nu och då via bloggen också. Via bloggen har jag skapat en del kontakter som är viktiga på olika vis. Men jag vet inte. Jag vacklar i frågan.
Bloggen har ju hängt med i några år redan. Den har blivit lite utav en vardag.


Men många gånger känner jag mig begränsad i mitt skrivande. Jag är så noga med vad jag skriver om, vem jag skriver om. Hur jag skriver. Allt för att ingen skall bli arg, besviken, störa sig. För det är så många som läser, de obekantare bryr jag mig mindre om vad de tycker. Men det är så många jag känner och sådana som ingår i släkten som också tittar in, och de är nog där jag känner mig begränsad. Bloggen blir ingen öppnare ventil där. Inte så att man delar med sig utav allt men ändå lite mer än jag gör nu menar jag.


Jag fick ju höra ibland av närmare släkt, skriv inte om det, ta bort det, ta bort den bilden och jada jada när jag försökte skirva och få perspektiv när Lova var ju sjuk, på vårat liv. Inte för att jag brydde mig och lydde, men sårad blev man ju ibland.
Men inte skall man bestämma åt andra fullvuxna människor som tar fullt ansvar för vad man delar med sig av om sådant. Och då valde jag noga. Men det är mycket det, från den tiden, som faktiskt gör att jag idag inte knappt vill skriva om någonting "privat" mer än att vi diskar, städar, besöker badhuset osv osv.


Men nog förekommer här vaknätter, jag och maken kan gräla ibland, vi blir förkylda, vi är trötta, jag tycker si och nån annan tycker så och ibland stör man sig på det ena och det andra osv osv. Som så många andra. Men som sagt, jag begränsar mitt bloggande väldigt mycket.
Ja jag vill knappt skriva att sonen ibland besöker farmor sin, eftersom jag fick höra att Lova när hon var frisk var där alldeles för mycket och att jag aldrig tog hand om henne osv, av den där haggan som klanka ner på  mig efter Lovas död.


Men idag kan jag berätta att maken IGEN skall få ha det trevligt. Och jag får sitta hemma och sunka i onepiecen.
Maken skall få gå på julbord med tillhörande bastubad med jobbet. Äta och frossa i luuugn och ro liksom. Ingen som ropar mamma, mer mjölk, pappa jag sa rostad macka, inte orostad, hörde du inga det, lite så där 4 års kaxigt som 4 åringar kan. Jag vill också äta julbord. Inte hos någon släkting. Jag vill äta ute som han på en restaurang. Men just nu är det svårt för mig att slippa loss. För Alvin gastar, jag vill meeeed dig maaaamma. Jag ska med dig.
Och han följer med. Och lilla Lykke, hon gör ju inget större väsen av sig, knaprar på ett kex.


Jopp, sen tycker jag att maken roat sig så det räcker för nu, för då har det varit arbetsresor med Volvo. Fin middag på cabaret med show och allt och hotell alone i sängen, bara att fläka ut sig. Och klart det. Bjuds man på sådant, så skall man ju åka och få äta god hotellfrulle i lugn och ro, fast i 2 timmar. Men för den som aldrig nästans blir bjuden på något, så känns det lite tråkigt och slött. Men jag är ganska van. Och slipper jag mot förmodan ut känner jag mig stressad och felplacerad och kan inte slappna av alls. Jag är tillbaka på 1 timma typ och hämtar barnen för att jag vill inte verka vara till besvär eller oansvarig som lämnar barnen i timmar för att gå ut och äta och sådant där. Så har det alltid varit. Jag och mitt samvete. Alvin däremot tycker ju det är störtkul att vara med farmor, det gjorde Lova också, tills haggan började säga en massa skit. Så jag säkert skulle må extra mycket skitdåligt liksom.



Om någon mot förmodan tänker ge mig en julklapp. För bövelen ge mig en middag i lugn och ro , fast bara en timma ute på en restaurang. Och NEJ inte Wirrans pleeease.
Men som Bitte sa. Vår tid kommer. Och jag känner mig nästans att, Nej herregud en desperat tant på Arken på 50+ som tar igen sin förlorade tid när maken haft sin.

Jag hoppas alla kan ta det här inlägget med en nypa salt och med glimten i ögat men det är så det funkar när man valt att amma många år, och ta "huvudansvaret" som man levat på 50 talet.
Och ja, jag tycker jättemycket om att vara hemma mamma men det innebär inte att jag inte blir lite avis ibland eller missunnar någon det trevliga, som det min man får göra 2-3 gånger per år med jobbet och annat smått där emellan som fikakvällar med vänner. Tvärtom. Alla är värda att ha skoj, ibland. Jag också. Men jag känner mig bara lite mer låst ändå ibland. Men ändå. Det är tur att jag för det mesta trivs hemma och inte vill ränna runt. Inte ens på fika, middag eller shopping. Men det kommer ju gånger man skulle vilja, som nu. Nu när alla berättar om sina julbordsbesök.

Ibland dyker det upp trevligare reklam i dagstidningarna. Som denna nedan som jag bara måste ta en bild utav.
Det händer ibland att de uppmärksammar barncancerfonden lite extra även på Åland. Även om det inte fick direkt någon enskild sådan, så finns det lite öronmärkta pengar ändå.

För ett tag sedan såg jag ett par som ville vara tomtar också. Pengarna skulle där med gå till samma ändamål. Pengarna de förtjänade alltså.
Fint sådant.

Kia var den enda som bemödade sig att gissa paket innehållet igår och självklart hade hon rätt. Att det innehöll ett silverhjärta.
Och med denna insats har man varit med och bidragit till kostnaderna av bygget till det femte Ronald McDonald huset i Uppsala. Det skall börja med att bygga det nu våren 2012. Och jag hoppas att det kommer att hjälpa många föräldrar att få bo där, när jag med egen erfarenhet vet hur strandsatta vi varit de gånger vi varit utan boplats när man farit akut med Lova. Det är så viktigt att få leva nära de sjuka för allas part.

Lilla silverhjärtat.
För mig symboliserar nog hålet i hjärtat främst det hål jag alltid kommer att bära med mig efter Lova dog. Hon tog en stor pusselbit med sig som saknas i mitt i liv. Hon själv.

Det kom äntligen. Ni som följt bloggen vet ju vad det är, minns ni? Gissa om inte annat vad brevet innehåller!
Mer om innehållet kommer senare. Som jag väntat på detta brev!

En av förändringarna som dock ej hör till mina planer är att jag äntligen fick en pyts färg i håret. Det var på tiden.
Dock tycker jag att det är mer gyllenblont än det ser ut på fotot och en pyts till skadar nog ej. Men den dagen, den dagen man hinner...
Men lite bättre blev det!

Jag håller på klurar på en förändring. Tills vidare är det ganska tystlåtet här inne.
Idag har vi 13 december och det är Lucia. Lucia som kommer med ljus i mörkret blaha blaha, men okej jag medger, det är vackert, det är stämningsfullt och det är mysigt och fint och trevligt. Ännu ett steg närmare julen. 11 dagar kvar nu så har vi julafton, knappt.

Tittar ut och konstaterar att tråkvädret bara fortsätter. Alvin var i parken i 2 timmar och lekte. Det var några andra barn där också.'
Nu lagar vi typ Karelsk stek till middagen, det tar ju bara några timmar. Måste hänga tvätt också, och tvätta lite till. Måste ladda kamera batteriet också, fast inte vet jag om det finns så mycket att visa. Blir mest att fota barnen. Det finaste man kan fota, i min värld. Imorgon är det Lucia också. Många barn som skall fira Lucia i skolor och på dagis. Lova hade också kunnat fira Lucia i skolan. I Parken gör man inte sådant, men förut hade de en liten julfest när Lova gick där.

Tredje advent. Julafton närmar sig igen. Snön lyser med sin frånvaro ute och det känns mer kanske som en dag i oktober ibland. Ingen vinter här inte och den lilla lilla snö som fanns försvann med stormen som var. Alvin har snart avverkat sin första termin i parken och han stormtrivs. Han verkar vara "bästis" med en flicka. Självfallet nästan. Han har ju varit så van att leka med sin storasyster.
Har alla planerat in sina julfiranden i minsta detalj?

En bloggläsare skickade en gåva till Lykke, som hennes dotter hade haft. Hon hade tänkt på Lova som också hade haft en rosa molntunika. Vi blev hemskt glada åt Meandi klänningen.
Som bonus fick vi en vit body med krage. Dock ej den som är under just nu, utan en med lite större spets och ett större nummer. Kanon.
Återigen, tusen tusen tack till dig, precis som jag skrev i mailet. Du vet vem du är.

Jag och barnen smög oss ut en vända iallafall. Vi besökte en mycket behaglig barnbassäng och hade det trevligt under c.a en timma som inkulderade ett litet bastubad också.
Lykkes andra bassängbesök var lika lyckat som hennes allra första. Nästa gång tar jag med kameran. Och så är det fredag idag, folk myser väl för fulla muggar eller?

Idag är det så långt ifrån vinter och snö och jul man kan komma. Det regnar, det blåser, det stormar ju. Fy vilket väder.
Vi myser inne idag. Vägrar gå ut. Vi sitter inne och trycker och huttrar till nästans om man kikar ut genom rutan. Tack för att vi får ha varmt inne, mat på bordet och tak över huvudet. Sådant många också tar för givet. Idag har vi det så bra liksom, om man tänker på de som är hemlösa. Tänk att sitta ute nu, utan att ha ett hem att komma till, sitta där ute i sitt "hem" med stelfrusna fingrar och knorrande mage. Och det är också en vardag för många barn, unga, och även de som kommit på fel väg i livet. Att överleva dagen.

Lykke sitter korta stunder själv nu, men man får vakta noga, för hon vet inte ännu att man måste ta emot sig om man tippar. Nedan funderar hon över brorsans spännande radio.
Alvin tog bilder av mig idag med systemkameran. Han är duktig fast den är tung i hans små händer. Han brukade någongång fota mig också när Lykke låg i magen, men det är ju ett bra tag sedan ändå. Lykke blir ju snart 8 månader.

Och sen ramlade jag dit, i den där onepieces fällan. Och den är rymlig, mjuk, bekväm. Och visserligen bara från H&M men den duger bra att tonta runt i hemma och bara mysa i.
Den är ungefär lika het som foppatofflorna var då de blev moderna fast ändå lite mindre ful. Nu kan man ju gå ut i sin bebisdräkt och foppatofflor och vara superläcker. Eller nä förresten jag tror jag stannar hemma i dräkten. Men foppisar går jag nog ut i om det är sommar. Nu framkallar de inte skratt hos mig längre som de gjorde första gången jag såg dem tillsammans med min, på Mattssons i Godby. Och varje gång vi såg de där tofflorna i flera veckors tid skrattade vi åt dem. Sen köpte jag åt barnen, sedan åt mig och sist fick maken ett par. Vissa saker måste man bara vänja sig vid, och ibland måste det få ta sin lilla tid.

Det här är Lykkes nytillskott i vintergarderoben. En kofta med 80% ull. Jag passade på då den var som billigast och gick loss på 11€ och inte närmare 30 som den gjorde innan. Fyndet kommer från Lillis.
Liksom det lilla hårspännet som Lykke håller i handen.
Nu skall det vara varmt och gott i vinter hoppas jag på den lilla överkroppen. Och jag blir glad åt de fynd jag finner.
Är svårt att hitta allt för många bra fynd på Åland. Alvin själv fick nyligen ett par fleecebyxor också, så han håller rumpan varm.

Idag lagade vi hemlagade supersmaskiga goda burgare till middag. Oj oj och sen åt vi så det stod ut ur öronen. Alvin tycker mycket om fetaost till sallader osv. Medans vi tuggade för fulla muggar fråga han "Blir man fet av fetaost". Jag måsta fnissa lite och säga att nej det blir man nog inte alls, det bara heter så den där osten. Men tjock blir man inte av den.


Här har vi ju inga direkta viktnojjor heller men klart han har nog sett att det finns alla sorters människor, de som är smala, de som inte är lika smala och så skall de ju vara. Precis som en del är vita, svarta, gula eller kanske till och med lila. Nå okej det där sista överdrev jag. Men ni fattar. Alla duger och alla är värdefulla såklart.
Precis som Lova vägrade att ta emot någon kliande peruk, som uttryckte det, utan att ens ha rört en peruk någonsin eller hört något om kliande. Hon dög precis som hon var utan att konstla till sig för att passa in med alla friska, normala barn. Och hon visste att hon dög, fast hon ibland säkert var lite avundsjuk på alla barn med sitt hår. Men hon sa aldrig någonting.


Men det lustiga är egentligen att Alvin kopplade ihop orden till ett eventuellt sammanhang. Sen om han förstod vad ordet fet i sig betyder, det gick vi inte in på, utan vi mumsade vidare för fulla muggar. Så mycket vi orkade klämma i oss. Nej, barn skall inte fundera på om de är smala eller tjocka eller sådana vuxensaker. Bevare mig väl om de skulle få för sig sådant som bantning när de är typ 9-10 år, för att de inte är liksom tillräckligt "smala". (Tänker på småtjejer som innan de ens fått bröst eller mens tycker att de är tjocka).

Klockan 3 i natt (morse) vaknade Lykke och var piggelin i närmare 2 timmar. Hon skrattade, tjöt, gnaskade på en nalle, sparkade i sängens madrass. I sängen invid sov Alvin som en stock. Gubben snarkar som en gris och jag försökte med många medel få våran fina lycka att somna om, utan vidare resultat. Men sedan mot ännu mer morgon så tog hon natt en par timmar till. Nu kinkar hon lite så hon lär nog vilja sova ikapp de förlorade timmarna igen snart hon av någon anledning vaknade ifrån.
Hoppas alla får en trevlig onsdag, jag skall spendera min i en tandläkarstol. Känns som om det kommer att bli en kostsam historia så här inpå jul.

Och så kom den, igår kväll. Den första snön. Lite puder som ligger runt gräs och grus. Alvin blev väldigt glad.
Idag är det den sjätte december. Finlands självständighetsdag. Hurra hurra.

En liten glimt av molnpanelerna ser ni nedan. Ja, strykningen väntar såklart men man vill ju hur det ser ut också. Åtminstone jag vill. Har alltid gillat de där molnen och för en gångs skull är det de "riktiga" molnen och inget plagiatmoln. Inte för att det spelar någon skillnad kanske men det är mysiga. Och Alvin tycker de är fina. Dom är rosa sa han, med vita moln.
Personligen köper jag sällan gardiner. De skulle väl ha varit den där gamla tomtegardinen då, men dessförinnan är det nog länge sedan.

Idag kom detta. Ett paket med molngardiner (panel). Bara jag skulle stryka dem också skulle de bli ännu finare mot den bruna rullgardinen. För ja, jag måsta ju prova dem innan jag strykte dem. Självklart! Eftersom jag också beställde därifrån en gång förut så fick jag ju en rabattkupong med koder man kunde ha vid fler tillfällen. Jag har också frågat vänner och bekanta på Facebook om intresse för någon kod finnes. Bara att säga till så kan man alltid prova om de funkar.
Molnen finns hos Lekmer.fi. (Rosa, blåa, gröna, gula, gråa, röda i olika typer av inredning).

Frostig måndag men solen är på gång och maken är faktiskt ledig idag och imorgon. Det blir en kort vecka denna vecka att jobba för honom med andra ord liksom en kort kort vecka för Alvin i parken också eftersom den är stängd idag och imorgon, bara onsdag och torsdag är det park. Ikväll är vi bjudna till svärmor på middag. Vi skall äta sjöfågel som vi haft i frysen. Gott.

 

"Ja ja en liten stund kan jag se extra söt ut då, så där för kortets skull, med diadem och allt"

Idag på Lovas 8 årsdag har det varit en gansla slö dag. En sån där konstig dag. Lagade den där tårtan som jag kallade för Lovas minnestårta. Med jordgubbar på och i och med vaniljsås i också.
Vi var till graven och tände ljus och lämnade en liten "gåva". Så tyst med ändå inte. Bara konstigt kanske.

 

Idag är det 8 år sedan jag blev mamma för första gången åt en liten frisk flicka på 49 cm och 3320 gram. Klockan 20.59 föddes hon efter 12 timmars jobb. 6.5 underbara år fick vi tillsammans även om de sista året var väldigt tungt.
Idag får jag och vi andra minnas henne ännu mera och lite extra därtill. 8 år och full av liv, så skulle hon vara.


Hon skulle få en massa paket och sång på sängen, en tårta hon själv fått välja temat på och så skulle hon fått ha haft kalas såklart. För vännerna sina. Istället för allt det där som man skall göra egentligen så skall vi besöka hennes grav, tända ett ljus och lämna en liten tomteflicka i "present".
Jag skall också laga en liten tårta här hemma, bara för känslans skull. Och därute, i de "normala" familjerna firar många andra advent idag. Andra advent och en liten flicka som skulle fyllt 8 år. Grattis till världens för oss- finaste änglaflicka. Grattis till dig underbara saknade Lova. Tänk vad många ljus som egentligen brinner för dig idag på din födelsedag om man så vill tänka.

Det stormar som tusan ute nu. Jag väntar på att maken tänker komma hem så att vi kanske kan sätta på filmen jag hyrt. Var via macken och hyrde hem Svinalängorna nämligen. Hoppas att den är bra, hörde så mycket gott om den.
Hoppas också att alla har en trevlig lördagskväll. Jag skall snart blanda dippen och inte blev det grönsaker ens nu även om det finns gurka och morot hemma så ropar chipspåsen "Ta mig, ta mig".

Idag har vi lördag. Alvin skall åka till farmor igen en vända eftersom Lova och Lykkes gudfar bor granne med henne så skall han sedan gå dit. Alvin pratade något om någon plöjning och traktorer tillsammans med honom.
Maken jobbade igår till klockan 19. Sedan var han hem och vände och sa godnatt till barnen och så var det att jobba igen. Han jobbade nog fram till klockan 24. För att jobba in lite av de dom var borta med arbetet samt jobba in lite av måndagen innan 6.te december som är en röd dag i vår egen almanacka. Idag är han borta igen för nu är det jakt med jaktlaget och hund.
Själv skall jag köpa något att laga tårta av. För känslans skull, tills imorgon. Då Lova skulle fyllt 8 år.


Tack ännu en gång till dig generösa läsare som skänkte den större summan pengar till Lovas spargris, förmån för barncancerfonden. Så här vid jul när många mest köper julklappar är det fint att se att en del har möjlighet att avvara en del till någonting väldigt viktigt också.
Också tack till de som skänkt mindre summor självklart. Man ger vad man kan om man kan, och de flesta kan ju ge någonting litet. Nu nådde vi 60.000 vilket jag trodde skulle vara en omöjlighet faktiskt på så kort tid som var kvar, men se, fel hade jag. Och väldigt glad blev jag.

Jag vet vad Lova önskar sig där uppe i himlen allra mest som går att uppfylla. Att hennes gris växer riktigt mycket tills hon skulle fylla år nu på söndag. Vi kanske inte når 60.000 kronor som jag hoppades på. Men om vi når 59.000 är jag glad för dit är det bara 200 kronor som saknas. Klicka in här för att mata grisen.



*Edit: inte att förglömma, TACK alla givare.

 

Fina ännu ganska friska ovetandes Lova.

Alvin var badsugen idag. Jag hade precis hunnit duscha när han börja nöta om ett besök i badhuset. Jag sa att en annan dag månne. Han sa att farmor vill nog åka med han dit, men jag sa att det tror jag inte, vare sig hon eller pappa vill just åka till nåt badhus, de är inte såna där som badar i bassäng alls, fast farmor har väl varit 2-3 gånger nog, men på sommaren simmar de gärna ute i sjön. (Den lotten har blivit min med simning,småbarnsim och so on i badhus). För att försäkra sig att mamma inte ljög att farmor nog inte hade lust idag så rang han och frågade, och han blev störtbesviken. Självklart. Han som längtade så. Även fast hon försökte säga att vi åker en annan dag för jag är ledig flera dagar nu.


Så jag funderade en halv sekund, checkade in Lykkes humör. Rafsade ihop en badkasse. Via banken. In via badhusets kassa på 2 röda och fråga priset på babybadbyxor eftersom jag inte hade såna som duger för babysim. Mina andra två har börjat direkt i småbarnssim och hoppat babysimmandet.  Köpa badbyxor, in i omklädningsrum med barn, kasse bumbostol och lite nervös inför hur det skulle bli att kliva i med Lykke i barnpoolen. Men det gick så himla bra, det var så uppskattat av båda kidsen att det går inte att beskriva deras glädje. Synd bara att jag inte hade kameran med även om det vlivit svårt att fota hade jag alltid lyckats få självutlösarn på och kunnat ställa kameran på kanten och fått en bild. Till och med ett litet kort bastubad hann vi alla med, då Lykke var första gången in var nog knappt 5 minuter där inne ens. fast Alvin hade väl velat basta minst en kvart.

Som slutbonus blev det en gul glass åt Alvin och bröstmjölk åt Lykke. Och sedan via farmor för Alvin, han skulle skrävla om att han fått simma och rutcha kana, hoppa och ha sig.


När jag såg Alvin och Lykke skratta tillsammans saknade jag den tredje personen Lova. Jag vet att det skulle funkat att ha dem alla 3 där. Undrar hur det skulle ha varit. Jo det skulle ha varit helt underbart fantastiskt såklart.

Igår lagade jag och Alvin saffranskola, några med bara saffranskola och några som hade choklad runt och saffranskolafyllning i. Sedan måda jag in så jag fick magont och började inbilla mig att jag säkert förgiftat mig på krokuspistiller typ. Nå, sådana mängder var det väl inte jag intog men jag kom faktiskt att tänka på att det går. Men man behöver ju ganska stora mängder rent saffran. Dessutom så fanns det ingen saffran i Mattssons i Godby, Ingen saffran i gamla Sven Mattssons och inte såg jag några på svampen förut heller, men på Sparhallen hade dom det.
Det var alltså en del jagande efter saffran för att jag ville testa någonting nytt. Resultatet var ganska gott. Jag är inte förälskad i lussebullar med saffran i, men dessa gick att äta.

Tack också till alla som orkat läsa mitt långa inlägg igår, och alla er som tog sig tid att kommentera. "Tack" för att ni förstod inlägget rätt.

Min blogg, måste ju vara ganska "annorlunda" trots allt. Det är väl jag som bara inte tänker på det, kanske inte alla tänker på det. Hur den först var egentligen "no-body" med lite ditt och datt som tar en enorm vändning, där jag väljer att lämna ut mycket av den svåra tid som kom då Lova blev sjuk och den fruktansvärt tunga tid som började då hon inte överlevde sin cancer och den riktigt massiva sorgen innan man famlande började finna en liten väg, genom sorgens mörker.

Ni fick följa med i hopp och förtvivlan, där ingick helikopterfärder, hotelljakt från en mamma med en liten lillebror på bara 2,5 år, tårar i tysthet, epilepiskt liknade anfall hos sjukt barn som ingen fattade var de kom ifrån, Ni har följt min tredje graviditet som också är ett bevis på att någonstans finns en fortsättning bara man vågar ta den, hur jävligt allt än är just för stunden. För oss och speciellt för mig blev den graviditeten en räddning bara den i sig, en riktigt sorgebooster mot tystheten och de stilla dagarna då vardagen kommit ikapp och alla andra bara levde sina vanliga "normala" liv och antagligen tröttnat på mitt sörjande sedan länge. Även för Alvin var det viktigt och spännande i den sorg han bar, att få glädjas och ha förväntan.


När jag skriver ner det här inser jag hur mycket jag gett gett gett och delat med mig av, inte bara för att själv ha perspektiv på allt som hänt utan också för att bara få nå andra.
Responsen har mestadels varit god, några är nötterna som inte förstått, någon har varit vidrigt elak som de som sa att jag aldrig älskade Lova eller brydde mig om henne när hon var sjuk och det har satt sina spår ännu idag i minnet. Lova valde pappa som sin närmaste då hon blev sjuk, kanske för att hon förstod inombords, att ta till vara på all tid hon ej hann vara med honom då när han jobbade och jobbade klockan runt många många gånger i veckan, de sov då han gick, de sov då han kom. Mamma, ja mamma fanns ju alltid tillgänglig ändå runt knuten.


(Det inte många visste eller vet är att det faktiskt är jag som tagit var enda en nattning av våra barn hemma i och med att jag ammat så länge och det har blivit några års nattande nu som ett exempel, men när de blivit så stora som Lova var och Alvin är så måste det inte vara jag, då funkar det t.om att sova borta hos farmor fast, så de är trygga barn nog fast de hängt mig i kjolen Men det är ett annat ämne jag inte tar upp i någon kommentar nu så ni vet).


Men ändå, det är först nu det igen, någonting jag för bara ett år sedan och lite på aldrig trodde jag skulle klara av att göra. Blogga om små vardagssaker, skriva om barnkläder som jag förut tyckte om att syssla med. Ändå är det inget superstort intresse längre men det har vaknat lite och brinner med hetare låga än förr.


Så som ordsspråket lyder, genom sorgen finns inga omvägar, bara en väg rakt igenom. Man måste genom den. Den är svart, den är snuskigt vidrigt äcklig och ångestframkallande och känns bottenlös. Ibland tror du att du kommer att bli tokig för du känner att det är nära nu. Och ibland tänker du på vilket sätt som är det lindrigaste och mest effektivaste att ta bort sig själv på, när allt är som färskast och såren blöder som värst. För just då, då vill du dö bara själv, tror du. Men samtidigt vet du att om du gör det dumma och det som skulle vara det lindrigaste, bara för att själv slippa lida, så sätter du ännu mer lidande åt de som blir kvar.

Du suckar djupt och tar nya andetag och torkar tårar som aldrig tar slut, kämpar vidare. Man får små återfallstankar i början, så där ibland, vill bort bort bort, vill träffa den man mist. Sådana monstertankar invaderar din hjärna när du mist ditt barn. Du önskar att det varit du och ibland önskar du att det varit någon annan också även fast du egentligen inte ens kanske önskar det, du är bara förtvivlad, så rysligt förtvivlad och uppgiven.


När jag blev gravid med Lykke var det någon i släkten som tyckte vi var för snabba, redan liksom. Någon vänligt sinnad själ sa åt mig att försöka att inte ta det negativt, denne släkting var helt enkelt inte på samma nivå i sorgen som vi ändå nått såpass att vi hunnit bli redo så snabbt. Man måste nog hunnit komma över den värsta tröskeln först. Samtidigt var den graviditeten med Lykke också en sorts överlevnadshjälp för oss. För mig som mamma. Den bästa faktiskt. Ingen ersättning för Lova, för Lova var och förblir Lova och ingen annan blir hon.


Och den var den jag beskrev ovan, den svartaste sorgen, Hur jag än försökte le och vara trevlig, och glad var jag bara svart svart svart inombords  och "död". Av bitterhet, avundsjuka, frågor, tomhet och dystra tankar om min egen död, och vet ni den som hjälpte mig upp om morgnarna var Alvin, mitt andra fina fina barn. Han fick mig att orka, för det är och var min skyldighet både då och nu, både mot honom och mot Lova, att älska dem, ta hand om dem vad som än hände och händer. Liksom nu Lykke ingår i den livsplanen. Hur dystra tankar jag än har skulle jag inte göra sådana dumheter. Den svartaste tiden som kändes som ekande hånskratt har jag kämpat mig förbi. Och ja, jag tyckte synd om mig själv, jag erkänner det.


Vad jag vill säga är bara att tankarna är normala, de ingår i faserna som sorgen består av. När man mist någon riktig kär. Man tvivlar på att överleva, att klara av livet efteråt. att finna en väg rakt genom den hemska sorgen. Och man tror att de som mist och som säger att man kommer att finna en väg, finna distans bara ljuger, att de nog inte sörjt lika mycket alls, att de nog inte känt lika mycket för den bortgångne, man tänker helt absurda tankar som är just det helt...
normala. Det man känner är normalt. Man vaknar inte upp liksom efter en vecka och tycker att livet är latjo igen.


Men sedan finns de ju de som behöver hjälp utifrån, som inte klarar sig med den inre kretsen av vänner och släktingar och någon de finner på nätet. De som måste få hjälp av läkare, psykologer och mediciner. Det viktiga är att man får utlopp för sina känslor och sina tankar, även om det är i ord eller i skrift.  Jag tror att om jag inte haft Alvin hade jag haft det grymt mycket svårare ännu att få ordning på dagarna. Och det är nog först idag som jag ärligt kan skriva det här, det har varit mycket jävligare än någon kan förstå och det är först nu jag känner att jag dela med mig också av den här texten. Alvin var en riktig solskensspridare som behövde mig och oss mer än någonsing när han också mist sin käraste syster. Han behövde hjälp genom sin sorg utav oss, att försöka förstå den endast 3 år gammal.


Idag sörjer jag på en mer distaniserad nivå. Alla dagar tänker jag dock på Lova. Men jag är inte redo att dö själv längre som jag en gång trodde att jag var, då första veckorna, första månaderna. För jag är också skyldig Lova att ta hand om min familj, ta vara på livet, lära mig utav det hon lärt mig. Om någon tänker tillbaka så minns ni säkert en berättelse jag skrev ner som hette Mor Märtas bön som jag tog ur en bok. Idag kan jag relatera mig rakt egenom den berättelsen. Om sorgen, om den dödslängtan som man kan få, om vägen tillbaka och att sakta sakta finna små glädjeämnen som återigen gör en glad åt sitt liv för det mesta.


Och till dig som kanske läser nu och står inför samma sak, att du snart kanske förlorar en kär. Jag vet att du tror att du kommer att bli tokig, du kommer att vilja dö, du kommer att vara avundsjuk, bitter, hata, skrika, gråta och det måste du få göra. Men nu vet jag, det som andra före mig vet och försökte trösta mig med, det finns en väg genom sorgen, och när du funnit den vägen, då går det ganska bra, ibland går det upp och ibland kommer det att gå ner, och du är nere ett tag. Men stunderna då du är uppe kommer att bli längre med tiden. Allt måste få ta tid, alla faser måste få ta tid.


Alla känslor är tillåtna. Det viktiga är att du inte håller dem helt för dig själv. Allt måste inte alla veta, men en del är skönt att få ur sig.
Däremot är jag väldigt försiktig ännu med att våga lita på livet helt, jag tar ingenting för givet. För mig är ett "stort barn" avlägset. För mig blev mitt första barn 6.5 år. Och jag är rädd att mista barn igen.  Om jag inte blev tokig nu som jag trodde jag skulle ibland så blev man väl det då kanske.


Idag har vi den första december. Om 3 dagar skulle Lova fylla 8 år. Till hennes minne på söndag, den andra advent tänker jag baka en liten tårta. Sådana små saker kommer att följa mig länge ännu. Att få sörja och minnas på det viset behöver jag ännu tillsammans med min familj.