GUNGAR ÄNNU

Som det gungar ännu efter den senaste resan. Det gungar i huvudet, det har blivit som någon slags oblans i huvudet.
Ja det gungade ju väldigt friskt som sagt och nu känns det som om  jag ännu är på ute på havets böljande blå.
Hoppas det slutar snart.
Jag höll på läste ikapp lite bloggar jag följer och såg att Linn som fått årets bloggpris fått en del åsikter om huruvida hon var värd vinsten eller ej.
Jag uttalar mig inte om sådant personligen. Linns blogg är populär, och av en annan karaktär än min.
Men jag undrar om jag inte känner mig lättad ändå, sist och slutligen att jag inte vann Årets blogg. Just av att jag har en låg smärttröskel ibland angående vissa människors uttalanden.


När det börjar göra ont är då folk anklagar mig felaktigt att inte tagit hand om Lova. Att jag älskat Alvin mer och andra riktigt felande saker.
Jag vill inte heller som sagt åt någon förklara varför jag valt att skriva men jag tycker det är skönt.
Sedan om det är mest om sorgen, mer om graviditeten eller om jag kokat soppa, det angår egentligen ingen annan än just mig själv. Många som bloggar får nog till slut den där känslan av att nu måste jag blogga för mina läsare också. Och inte bara för mig själv mer. Man börjar känna att en del av dem ställer krav på hur man lever sitt liv. Främmande människor börjar fungera mer och mer som åsiktsmaskiner och just gärna anonymt. Nu har jag ändå haft ganska god tur, de som varit riktigt onödiga, missförstådda och bara allmänt, ja idiotiska är tack och lov få men lyckats trampa ner mig rejält.


Men vad är det egentligen som får människan att skriva taskigheter, fula saker och annat om en människa som inget illa dem gjort. Som bara valt att skriva om vardagshändelser ur sitt liv, om känslor, tankar eller om just frukosten.
Antagligen stör dom sig på något hos personen de läser hos, eller kanske är de avundsjuka eller bara allmänt
" dumma i huvudet " som inte lärt sig att man aldrig kan bli 100% anonym på internet trots att man skiver signaturen anonym och tror de därmed kan skriva precis vad som helst om vad som helst till vem som helst.
Man måste ju liksom inte skriva allt man tycker och tänker åt andra i en kommetar även om det kliar i fingrarna och man kanske ser rött och det bubblar inom en. Låt det liksom bara vara, andas blunda, klicka dig bort.
För är man modig nog att skriva skiten skall man tänka, är jag modig nog att säga det här öga mot öga också om det gick.


Kände bara för att skriva om det här ännu en gång trots att jag sluppit igen ett litet tag, men när man ser hur hårt de far fram hos andra med blir man förundrad. Som den unga mamman som fått tips om hur hon skulle kunna ta livet av sin lilla nyfödda dotter i kommentarer. Hur sjukt är inte det också?





Journalisterna får vänja sig snabbt vid diverse åsikter, när man ser vad de lagt till i intervjun.
" Den vitt spridda nätsjukdomen, anonyma kommentatorer ".
Bilden är från en intervju jag deltog i innan bloggprisetgalan.


SÅ SKULLE DET JU VARA

Det var ju så här det skulle vara, inte så som det är nu. Och det är så fasansfullt påtagligt tyst hemma med bara Alvin.
Idag är det en sån där dag då man bara vill spy på allt gulligt, bra och fint. Vi saknar Lova mer och mer för var dag som går.


V a r f ör ?





Några veckor innan Lova fick sin första diagnos som alla trodde skulle bra.

BEGRAVNING IMORGON

Imorgon kl 12.00 ( finsk tid ) har Lova sin begravning. Så fel det är, så oundvikligt det är. Varför frågar man sig ofta.
Ibland får man höra korkade kommentarer om allt från att livet inte är en dans på rosor till att det finns andra med sorg och elände så man skall inte tänka bara på sig själv till underliga frågor och total tystnad. Av dessa är det sistnämnda att föredra känner jag, hellre tyst än att säga något för att man tror man måste säga något.


Imorgon tänker vi inte ta farväl av Lova för alltid, för Lova har bara haft bråttom i förväg vidare till någon annanstans. För sådan var Lova, full fart, alltid äventyr och kärlek åt alla. Lova var en speciell tjej som många minns med värme.
En sköterska berättade nyligen att hon mindes hennes och Lovas första träff, andra barn är oftast så blyga men Lova presenterade sig med,
" Hej jag heter Lova ". Lova, tösen med ett stort varmt hjärta som var mån om att alla var glada, mådde bra och tyckte livet var underbart.






Quem dii diligunt, adolescens moritur.
Den gudarna älskar, dör ung.

DU FATTAS OSS

Hon " reste " inatt, klockan 00.20 finsk tid.


Lova, du fattas oss. Det är tomt utan dig, det gör ont. Vi saknar dig enormt och oändligt mycket.




JOBBIGT

Lova har kämpigt just nu. Hon har åkt på en infektion nu efter att ha fått blod och så. Inte av blodet i sig och så har hon vätska runt lungorna. Nu skall hon igen få antibiotika. Hon fick morfin idag också så nu vilar hon lungt. Hennes puls var skyhög tydigare, upp emot 200. Och syret låg på 72 ibland.
Nu får man bara ta det lungt, se vad som händer och ta det minut för minut känns det som.


Lovas form av st-PNET är dessutom såpass unik att det bara finns 4-5 fall till beskrivna i litteraturen har vi fått veta.
Dessutom har denna cancer inget att göra med vare sig Opticusgliom eller Neurofibromatosen i sig säger dom.
Det är helt enkelt en cancerform som även ditt barn kunde fått tex.
Det är vad vi fått veta och det är en slump helt enkelt att hon hade bådeock, ren otur, och skilda saker.
Det är inte Opticusgliomen som gjort hennes kramper, ledvärk, kräkningar och allt annat utan bara den elaka dumma
" vem - som - helst - kunde - fått - cancern ".
Ändå sa dom att det går nog att kolla upp om det finns någon ärftlighetsfaktor men det är ganska osannolikt att Alvin eller andra eventuella efterkommande barn kan få just st-PNET i samma form som Lova.


Ja... man vet inte vad man skall tänka, tycka, känna och allt, om dåtid, nutid och framtid.

MIN ENORMA OTUR

Vi har ju bott på sjukhuset istan i en vecka redan. Iförrgår och igår var jag hem, tyvärr hade jag ju inte en tanke på att det skulle komma åskväder därute på landet. Vad händer? Jo åskan tar stationära datorn och modemet. Jippi.
Nu har vi ju hemförsäkring tack och lov, men det dröjer nog innan bredbandet kommer igång hemma med tanke på de omständigheter som är nu.
Man har så mycket som går före. Jag orkar inte pallra mig till försäkringsbolaget nu. Men hurra man blev ju såååå glad då man upptäckte det.

IAKTAGEN

Varför känns det som om man känner sig iaktagen då man är ute, som om en del människor tittar extra mycket på en?
Idag har jag och sonen ätit middag på Nikolaj och såklart tyckte jag att en annan matgäst hela tiden tittade på mig.
Inbillning antagligen.


Någon undrar hur Lova mår just nu. Hon har låga blodvärden och trombisar. Skall få blod och så nu ikväll.
Hon har varit ute idag men med hela sängen men det var nog skönt tyckte hon för det är några veckor sedan hon kom ut sist.
Mest jobbigt är det då man önskar hon skulle få springa på gräset bland maskrosorna som andra barn, barfota.
Jag vet inte vad jag skall skriva mer om Lova och hennes tillstånd, det är som det är. Hon får syrgas och sina mediciner. Ingen morfin ännu.


Snart är sommaren här, och idag fick man ännu ett nedslående besked rörande en i vår närhet. Jävla skit det räckte inte med Lova heller är allt jag kan säga, monstret skördar vidare hos ung som gammal.





UT PÅ PROV

Jag avskyr egentligen att röra mig ute nu själv med min son, utan Lova. Det är jobbigt att gå och äta pizza, gå i leksaksbutikerna vi gått i alla 3. Alla ställen påminner om Lova, hon är precis överallt.
Och på ett sätt är det fint men det är också så tungt. När man är ute försöker jag tänka att det är ju så här det kommer att bli, jag och Alvin och ibland min man, men ingen sprallig Lova.
Jag saknar henne redan. Jag har lovat att gå med Alvin till badhuset snart och det kommer att vara en prövning bara det då Lova älskade att simma och bada och busa. Hon kommer direkt att göra saknaden fullkomligt påmind.
Undrar hur länge det är kvar för henne att vara bland oss på jorden idag tex? det undrar jag egentligen alla dagar.
Igår var en riktigt off-dag som gjorde mig arg, bitter och ledsen och förbannad på en människa i min närhet.
Det behövs ytterst lite för att sänka mig till botten.

NAIV & DUM

Ibland när man kännt sig glad en kort stund kommer ganska snabbt en känsla med ångest över en och att man är dum och naiv och inte borde skratta när ens dotter ligger och är sjuk och skall dö.
Känslan som då kommer över en är som ett hårt slag. Senast igårnatt efter lite roligt skitsnack på msn som fick mig att skratta kom den där känslan rakt pang på, när jag tittade mot min dotter. Vad ger mig rätt att skratta när min flicka skall dö och försvinna för alltid- känslan.
Klart Lova vill att mamma skall vara glad, men mamma känner inte att det är rätt just nu. allt som är roligt känns bara orätt i sista slutändan. Och när det kommer över en är det som att återigen halka tillbaka ner i det svarta bottenlösa hålet som är halt som av lera och fast man kravlar och kravlar så halkar man bara neråt igen, sjunker som i dy.
Med tur så passerar dagen att man just och just kan ha sitt huvud över ytan och andas det lilla som behövs så man överlever.
Ibland undrar folk om man sover på natten. Jo om Lova sover, sover man ganska bra, då kan man fly bort några timmar, med tur kanske man får drömma något fint, som sedan så plågsamt bevittnar en annorlunda sanning då dagen åter gryr.

ADRESS M.M

Jag har fått förfrågningar om vart man kan sända hälsningar privat nu när vi inte är i Uppsala.
Jag har aldrig skrivit var vi bor direkt i bloggen, men vad kan värre bli än att någon Hannibal Lecterkopia dyker upp och slaktar hela familjen.

Hälsningar går bra att skicka till denna adress.

Fam.Karlsson.
Solstigen 9.
22410 Finström. Åland.


E-posten är : [email protected] och är min privata. Min man använder knappt internet men det går att nå honom på samma mail.

Idag är det en fin dag ute, man skall njuta av livet. Jag vill försöka bara lite men det är svårt då min dotter skall dö.
Ibland har vi mumlat om det framtida som kommer att hända. Lovas bortgång och kommande begravning.
Lägg redan nu på minnet.
Lova älskar kalas. Lova älskar blommor.
Den dagen det är dags för hennes sista " kalas " så klä er inte i sorgens kläder när ni kommer. Klä er som om ni kom för att fira med Lova, i fina ljusa kläder som ni själva tycker om och Lova hade tyckt att ni var fina i.
Inte några svarta tunga sorgekläder. Så långt är både jag och min man överens. Sjukt att skriva så här nu, men det är ändå oundvikligt och kommer att ske. Tyvärr.

Lova är mest trött, och nätterna är jobbiga med mycket hosta. Undrar när andningen någon natt ger upp. Inte än men småningom kanske.



 

Lova i försommarskrud, på väg till kalas.

Maj 2009. Våran favoritbild.


HEMMA PÅ ÅLAND

Nu är vi hemma på Åland igen, hela familjen. På ett vis är det skönt på ett vis smärtsamt. Det är ju nu man bara får leva i nuet och se Lova ligga i sängen med sin syrgas. Ibland hostar hon och säger aj för att det gör ont i hennes bröst.
Det är underbart väder ute men för mig skulle det fast få hagla och blåsa kuling. Medans grannen har besök av sina släktingar och den jämngamla med Lova flickan så tampas vi med att orka se dom just nu, se deras friska pigga flicka och också Lovas fd. gamla bästis skutta omkring såsom hon och Lova en gång gjorde tillsammans, nästans oskiljaktiga.


Jag blir nästans äcklad av all lycka och glädje runt om mig just nu, det är fruktansvärt svårt att kunna se allt fint och njuta av det. Det går inte, inte just nu.
Det känns som om jag inte får så mycket vettigt sagt eller skrivet eller gjort. Folk runtom frågar hur det känns att komma hem igen. Jag svarar ärligt och kort att det på ett vis känns som ett steg närmare döden. Medans jag tycker om att vara hemma i lugnet. Det jag hatar, verkligen hatar är att veta att vår familj är krossad, isär, söndertrasad. Alla tänkbara ord som inte innehåller vidare glädje just nu. Hatar griniga människor, gnälliga människor, all äcklig lycka. Varför i helvete kunde inte vi få lite grann glädje och lycka alls. När tusan får man bli lycklig igen.


Det kommer alltid att saknas en person vid vårat bord. Alltid saknas en i våran familj, i våran släkt och i allt vi gör tillsammans.
Jag har aldrig direkt kännt mig bitter, eller tyckt att det varit lönt och vara bitter över småsaker. Men att förlora sitt barn inom kort, gör en fruktansvärt bitter, arg, förtvivlad, äcklad, avundsjuk och tokig. Tänk er all smärta ni någonsin kan närma er. All känslosam smärta.
En mamma som förlorade sitt barn i cancer på 80-talet skrev i sin bok då sonen avled, att det kändes som om hon genomgått en andra förlossning. Och ibland påminner det nästans som en förlossning, som en enda lång tung resa man måste genomgå.


Nu blir mitt inlägg helt utan något vettigt innehåll alls, jag är bara trött, arg, bitter, irriterad, frågande, äcklad, arg, avundsjuk.
Allt jobbigt känslomässigt ni bara kan tänka er.
Och överallt dykler 2 och 3 barns föräldrarna upp. Med alla barn i släptåg, lyckliga och ovetandes om att där sitter en annan mamma med sin son, och på sjukhuset ligger hennes 6 åriga dotter och skall dö i c a n c er.
FY FAN!
Det är som när man är gravid, då dyker magarna upp överallt och alla nyfödda och barnvagnarna.
Nu ser man bara storfamiljerna och speciellt flickorna överallt. ÖVERALLT.
Vilken mental jävla påfrestning. Samt alla minnen överallt. Det är nu alla fina minnen och alla saker hemma också plågar en, hur kan man redan sakna någon så hemskt. En som ännu inte ens dött. Om det känns så här svårt nu, vad kommer det inte att kännas sedan?






Tidigare i april 2010.


INGET MIRAKEL

Jag skulle nog aldrig ha skrivit om mirakel tidigare. Idag fick vi veta att de måste avbryta strålningen. Det funkar inte för cancern är snabbare och aggresivare än strålningen. Dom trodde ett tag att kanske kanske skulle det hjälpa Lova men nu med andningen och allt så vet de att strålningen kan förvärra ännu mer istället.
Vi kommer att åka till Åland och sjukhuset där imorgon och sedan är det väl bara att vänta.
Med Lovas snabba försämring tror dom allt ifrån dagar till kanske någon vecka med " tur ".
Lova lilla kämpen, krigarprinsessan, snart är din kamp över och hoppas du kommer till en bättre plats efter det här stället du är på nu. Ibland har du sagt på ditt vis, att du är trött och vill till mommo i himlen. Inte med ord men med nickar och med dina talande ögon då vi pratat om allt möjligt.

Jävla skit orättvisa värld.











14 juli i fjol somars.
Minns Lova så här.

ÖNSKAN OM MIRAKEL

Alla föräldrar drömmer om mirakel då deras barn blir svårt sjuka. När döden är nära inpå. Då önskar man att allting blir bra.
Min mamma föddes 1944. Som liten fick hon polio. Hon låg helt utslagen, spydde och kunde inte gå, lite krypa kunde hon från att ha varit en fullt frisk flicka. Alla trodde hon skulle dö, eftersom hon var så tunn sedan innan. Mirakulöst nog blev hon en vinnare som klarade polions hemska framfart hos många utan större men.
Hennes vänsterhand blev en aningens svagare och tummen lite krokig bara men det var allt som avslöjade att hon varit poliosjuk som liten flicka.


I början av 60-talet födde min mamma min ena äldre bror. Nästans 3 månader för tidigt. Han flögs till Åbo från Åland för att ligga i kuvös. De bytte blod och allt möjligt. På 60-talet var chanserna inte som idag på 2010-talet.
C.a 1.200 gram tung blev även min bror en överlevare utan hjärnskador eller andra seneffekter.


Idag 2010 ligger våran dotter enligt läkarna obotligt sjuk i cancer. Våra förhoppningar är inte stora men vi önskar oss självklart mirakel vi också.

SYREKRÅNGEL

Lova får fortfarande extra syre. Hon har legat med syre nu i ett dygn och igår så fick de suga rejält med slem igen.
Hon är ganska trött just nu.
Jag vet inte vad jag känner just nu. Jag har kommit till ett stadium då jag bara finns med. Som någon slags statist vid sidan av.
Det finns inte mycket mer man kan göra bara läsa, sjunga, mata, prata och sköta om henne, som en större bebis.


Idag fick hon ingen strålbehandling heller just för att hon syresätter sig för dåligt. Och vi längtar hem men just nu vill vi komma så långt det går med strålningen samtidigt som man undrar varför man utsätter henne för allting.
Och när det egentligen inte verkar finnas någon utväg så frågar man sig ibland varför man " leker Gud ".






MASSAGE

Lova har haft svårt med syresättningen idag och fått extra syre. Och så har pulsen i vanlig ordning varit hög. Och så skulle de dubbelkolla lungbilderna igen.
Aldrig någon ro. När jag kollade monitorn hade den fått tilt då den är känslig och gav bara rakt pulsutslag som typ när man är död, jag var ganska hastig på att kolla om Lova slocknat in helt eller vad som hänt. Men den hade bara hamnat fel om fingret.


Min man har fått avslappningsmassage, han fick förra veckan också. Jag har blivit erbjuden men vill inte ha någon. Jag gillar inte då främmande människor tar på mig, så där att de står och masserar och har sig. Jag måste vara den enda som inte gillar massage så värst mycket, av massörer osv. Min man kan knåda bäst han vill men inte någon jag knappt känner.


Nu börjar strålningen ta på Lovas hår igen. Det lossnar hårstrån hela tiden. Antagligen bara förgäves som vanligt.





 

Inte ofta mamma visar sig i bloggen men när gubben får massage och barnen vilar kan

man leka med webcamen.

Dags för en klippning snart känns det som.

 


LOVA FÖRKYLD

Lova har ju varit rosslig och dålig sista veckan, hon har gjort olika undersökningar och röntgat lungorna 2 gånger.
Tur nog så var det som syndes bara slem och ingen mer dum cancerspridning dit iallafall. Räcker väl med hela hjärnhinnan och ryggmärgen tycker man. Så läkaren tror mer på en vanlig virusifektion nu.
Imorgon börjar strålningen igen. Det börjar lida mot sitt slut och vi har gjort halvtid redan i strålningen.
Vad som händer sedan vet ingen men antagligen vill de förflytta oss hem till Åland sedan och Lova får väl vad jag kan tänka mig fortsatt palliativ vård där sedan.
MRT kan nog omöjligt ta bort all cancer i henne, och det känns ju som det känns.


Det är som om man nått ett stadium där man förstått fast man ändå inte vill acceptera det faktum som är. Hjärtat och hjärnan tänker så olika saker.
Det har varit så fantastiskt att ha Lova i sitt liv. Fått vara hennes föräldrar, ha henne till storasyster.
Man vill inte att det skall ta slut någonsin samtidigt som det är så kämpigt för henne som är bunden till rullstol eller säng.
Måste matas och bytas blöjor på. Vårdas som en baby. Och hur skall det inte kännas för henne själv som en gång var självständig. Allt hon har lärt sig och kunnat finns inom henne men hon kan inte göra något själv.


Jag vill inte att hon bara försvinner efter 6.5 år och aldrig kommer tillbaka. Samtidigt vill jag inte att hon bara är ett paket av sitt forna jag.
Ingenting blir direkt som vanligt mer, oavsett vad som händer.
Och att komma hem är skrämmande, hem till huset, alla minnen och allting. Hem dit Lova vuxit upp sedan hon var 5 månader gammal. Ja fy fan. Det är hemskt var skrämmande bara det är. Om hon en dag inte finns sedan.
Samtidigt är det ju så många fina minnen. Men det är ändå skrämmande och gör ont redan nu.



ÄTA, ÄTA, ÄTA

Äter hon? dricker hon?, skriver ni upp allting? Äter hon? dricker hon?, skriver ni upp allting?
Äter hon? dricker hon? skriver ni upp allting? Äter hon? dricker hon?, skriver ni upp allting?
Väger ni blöjorna?


*SUCKAR TUNGT, BITTERT, OCH RUSKAR PÅ HUVUDET*
Enformiga skolans frågor som gör att man vill lägga sig i madrasserade rummet och skrika rätt ut, slita sitt hår och dunka huvudet i någonting hårt.

Efter 1 månad på sjukhus utan att Lova alls varit hemma så kan vi dagarna utantill. Vem byter av oss? Någon frivillig kandidat som är sugen på lite cancer och strålning med en stämpel i pannan. " Dömd att dö ".
Ja jag är bitter, arg och ännu mera bitter på livets orättvisa. Finns det en Gud så kan jag bara inte tro att det är han som gör all ondska i världen, det måste finnas någon annan som saborterar till det för så många som möjligt.





QUIZ

Jag sprang på en Quiz idag med 5 enkla frågor om barncancer. Jag blev däremot förvånad över resultatet hos andra. Hur stor okunskapen egentligen är. Fast vem tänker egentligen på barncancer till vardags, det är ju något man kanske tycker är hemskt. Men kunskapen om mediciner och strålningar och annat så är ju inget man pluggar in om man inte är förälder, syskon eller anhörig på annat vis.
Ännu bara ett bevis på hur nära inpå allt är för oss blev mitt resultatet.



3 KÄMPAR

Just nu vet jag att med Lova finns det 2 flickor till som kämpar förgäves. Man önskar att strålningen skall ha effekt på Lova men läkaren och de andra ser det bara som ett smärtlindrande syfte som inte kommer att kunna få bort all cancer i Lova.
Och sedan finns det 2 andra små som bara har tid kvar nu.
Hon ena flickan har vi träffat här i Uppsala, hon andra inte men jag har läst hennes blogg redan innan Lova blev sjuk, Lova och flickorna är alla jämngamla.
Två skulle få börja skolan till hösten och sedan hon ena som hunnit börja ettan.
Man bara frågar sig varför. 3 liv, 3 liv som inte får levas fullt ut. 3 liv som troligen kommer att slockna under 2010.


Vad är meningen med att 3 små oskuldsfulla, levnadsglada barn på 6-7 år som skall busa och hoppa omkring på hoppmattor, sjunga, spela spel, baka, klä upp sig, barn fulla med skratt drabbas.
Barncancerforskningen jobbar för fullt men det känns ibland som om 3 av 4 barn överlever cancerreklamen är ett skämt när 3 är på väg att dö. Det känns som om 3 stolar är tomma och på 1 sitter ett barn kvar än tvärtom.
Jag är så mentalt trött på allt så ibland vill man bara att allt blir som vanligt, ibland att allt bara tar slut och ibland vill man bara att det är som det är bara Lova finns kvar på något vis. Känslorna är så blandade. Det är svårt att förstå hur en framtid utan henne skulle se ut men det går ju, det har gått för andra men hur vet jag inte, det är något man måste lära sig leva med då den tiden är inne. Ändå hoppas man på det där miraklet som alla bara suddar ut här gång på gång inom vården.


Jag har blivit så slutkörd att jag inte orkar med läkarträffar och ronder snart. De bara frågar samma saker, de bara konstaterar samma saker, alla säger samma saker. Alla verkar tycka samma saker. Och alla deras åsikter och konstateranden får en att må dåligt, de öppnar gång på gång alla små ytligt öppna sår så de på nytt börjar blöda.
Att vara förälder till ett dödsdömt barn, det är den svåraste uppgift som kan tilldelas en förälder.
Barn kan vara svårt sjuka på många vis, av olika orsaker, men så länge barnen inte är dömda att dö inom en viss tid så skall man leva med lyckan och nuet att man är en hel familj.



 

Lova igår, kämpandes mot cancermonstret och tiden.


ATT BLI BETRODD

Varför känns det ibland som om Lovas vårdpersonal inte tror på vad man säger. Dom bara ser frågande ut eller ler så där menande som om man fantiserat då man berättar att hon mår ganska bra om hon just då faktiskt mår ganska bra eller om hon på något annat vis uttryckt sig bra. Det känns som om de tror ibland att man hittar på saker och man känner sig lite som " borta med vinden". Att Lova bara är " vårdpaketet ".
Många här är duktiga, och bra men sedan finns det en del brister i informationen om Lova och hennes mediciner som man nämnt massor, massor av gånger. En del har stenkoll, sen finns det någon förvirrad själ.
Allt från morfinets slut till värkmediciner via mun och inte via supp.
Man tycker ju att den informationen vi kommit överens om med läkare borde informerats till alla som skall vårda Lova, men icke. Måste fråga sedan vad de gör på sina " skiftbyten/infon " då de gör så olika.


Idag har det förövrigt varit lite lugnare tempo, utöver strålningen så har det egentligen bara varit sjukgymnasten som varit via och hon är ett guldkorn i Lovas tillvaro. Lova är så tillfreds med hennes benövningar och har blivit mycket mjukare i lederna. Fast enda trista var att det skulle vara medicinering mitt i Lovas gymnastik. Lova borde ju njuta ifred den lilla stunden det varar. Då hon mår bra så låt henne bara njuta och må bra den halvtimman gymnasten kommer. Hon frågade ju om det var OK men man kan ju kanske ändå tänka, att jag kommer tillbaka om en kvart och ger medicinen då.


Sedan har Lovas gudmor varit hit och hälsat på från Åland några timmar och det är fint med lite "hemfolk" som kommer och hälsar på.
Alvin har gjort små framsteg även han och lärt sig trampa på trehjulingen, det var tungt förut och han
" gå-cyklade " gärna. Nu trampar han järnet runt avdelningen.
Nu skall jag ta Alvin med mig ut en vända. Lova ligger och softar i sängen som oftast men hon har varit uppe idag efter gympan i rullstolen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0