BLIXTAR KAN SLÅ NER

Det finns ju ett ordsspråk som heter att blixten aldrig/sällan slår ner två gånger på samma ställe. Men det kan man glömma och det vet man, men hur stor är sannolikheten, hur stor är chansen... Jo lika som för vem som helst.
Läste idag en status på Facebook att ett av deras barn haft cancer, klarade upp allt och nu hade deras andra lilla barn också fått cancer. Inget som hade något samband syskonen emellan, bara otur, extrem otur. Jag som alltid är så där nojjig och rädd mår aldrig bättre  av att läsa om sådant här. Såklart. DET är en av mina värsta mardrömmar just nu, att det vi upplevt händer ännu en gång. Det är så läskigt att tänka på att jag knappt vågar skriva det här.

INTERNATIONELLA BARNCANERDAGEN

Idag är det internationella barncancerdagen. Idag får något barn en cancerdiagnos, idag dör något barn i cancer, idag blir något barn friskförklarat från sin cancer, idag får något barn återfall av cancer.

3 av 4 barn överlever barncancer.
Man kan tycka det är många som överlever, men vi kämpar och strävar mot ett mål. Att inga barn alls behöver dö i cancer. Allra helst skall de inte ens behöva bli sjuka i något så hemskt.
Men vägen dit är ännu lång och krokig och det behövs alltid pengar till forskning och familjestöd osv. Mycket pengar.


Idag minns vi de barn som ej finns lite extra mycket.
Och de barn som kämpar. Lovas önskan är att någon vänligt sinnas själ matar hennes gris lite extra idag. Det är så hemskt att säga men jag tänker ändå påminna er, nästa gång kan det vara din familj och ditt barn det handlar om.


Mata Lovas spargris HÄR!




FINA NI SOM MINNS

Fina ni som minns att ibland mata Lovas spargris hos barncancerfonden. TACK!!! Så länge grisen växer känns det bra, att kanske en liten slant av just denna insamling gör nytta. För varje dag drabbas något barn av cancer. Varje dag dör något barn i cancer, världen över. Jag önskar att det bara tog slut. Att det snart kommer en dag då barn kan botas från cancer helt och allra helst inte får det alls. Men jag vet att det är en bit kvar dit ännu. För det finns så många olika sorters cancer och alla är unika i sitt slag. Men en sak har de gemensamt barncancern, de "äter" och "äter" och "äter". "Äter" upp små barn. Och "åt" upp vår pigga fina glada friska Lova tills ingenting mer än ett hjälplöst paket fanns kvar som till sist dog och blev befriad från en svår tung kamp som varade i endast 10 månader. Skitcancer!!!


Lovas gris matar man HÄR!











VAD SKRIVER MAN

Vad skriver man, när man inte har någonting att skriva om. Antagligen ingenting. Jag börjar ibland skrämmas av min egen bloggs torrhet. Det känns ibland som att bloggdöden står och hostar och fräser i ett hörn.
Jag vill ha vår nu. Och mera tulpaner. Jag vill också ha Lova tillbaka. Idag satt jag och sniffade på hennes mössa.
Den luktade bara mössa nu tror jag...jag vill så minnas hennes riktiga doft, hur hon kändes då hon levde frisk och sprudlade av liv och jag minns allt jag vill minnas men jag är också livrädd att glömma. Jag vill att mina barn som finns hos mig får sin storasyster tillbaka. Fan vad man vill mycket som inte går.








FREDAG = TREVLIG HELG

Så var det nästans helg igen. Tänkte bara kika in via och önska alla en trevlig helg. Min blogg blir det allt kortare inlägg i, och mindre uppdateringar så... jag är väl medveten om det och det är också ett ganska medvetet val från min sida att dragit ner så mycket på skrivandet som jag gjort.
Däremot så kommenterade jag ett foto på en författares sida  på Facebook igår, Maria Housden som skrev boken Flickan med de röda skorna, om sin dotter Hannah som hon förlorade i cancer. Döm min förvåning då hon svarade på fotokommentaren jag gav. Min usla engelska tog jag bort från dumpen, men kort sagt berättade jag bara att jag läst hennes bok om hennes Hannah och de röda skorna redan då min dotter var bara dryga året gammal, för att 5 år senare själv förlora henne i cancer. Min känsla av de som blivit riktigt mer kända är det så få som ens bemödar sig att svara. Så det här kändes som väl bemötande, av någon som mist till en annan som mist.





BESÖKET

Idag har jag haft besök av en vän och en bekant. Det är egentligen lustigt hur bra jag kunde mötas med denne bekanting eller vad man skall säga. Det kändes inget konstigt alls. Och det som kändes finast var att människan vågade prata om Lova. Inga klumpiga frågor, inget som skulle såra eller känts tungt. Och det betyder så fruktansvärt mycket då folk tar hennes namn i sin mun och pratar om henne. Och också att få höra, du behöver inte prata om det om du inte vill, säg till bara. Men jag ville prata. Jag vill nästans alltid prata om Lova mer eller mindre.
För så länge hon nämns, då finns hon ännu. Och tigs inte bara ihjäl.
En del vet inte vad de ska säga men det behöver inte vara mycket man måste säga. Man kan säga att man tänt ljus hemma för henne, besökt hennes grav, säga nåt om något fotografi som man ser, eller en teckning hon gjort.


Sånt, just såndant är det som är fint. Att folk vill minnas henne och pratar om henne MED mig.




Nämn mitt namn ibland, minns mig, så finns jag alltid hos er.

SESSORNA UTAN HÅR

De flesta småflickor har prisessperioder. Åtminstone en sådan. Så hade även Lova. Hon gillade prinssesorna från sagorna Askungen, Snövit, Den lilla sjöjungfrun osv. Lova gillade smycken, klänningar, nagellack.
Men med cellgifterna ramlade håret. Och sedan hade hon inte mycket hår kvar, lite mammutfjun täckte hennes mjuka hjässa. Likt bebishår. Eller mjukare.
Och visst fick hon höra, jag har faktiskt längre håååår än diiiig innan allt ramlade sv sin kompis berättade hon.
Men för mig var hon den finaste och bästa flickan ändå. Och hon kunde visst vara "prinsessa" ändå.


Nu har denna bild dykt upp på Facebook. Någon vänligt sinnad själ har ägnat denna kreativitet och tanke åt alla flickor som är sjuka, och/eller inget hår har. Att man kan vara en "prinsessa" utan hår och att man är bra och söt och fin och allt en tjej i "prinsessåldern" vill vara. Och Lova skulle säkert ha tyckt om den.





GOD JUL LÄSARE

Nu tänker jag önska er alla en riktigt God Jul. Själva skall vi försöka så gott det går nu på lördag. Det blir den andra julen utan våran Lova. Men den första julen tillsammans med Lykke. Och Alvin väntar på tomten, självklart. Det blir igen en annorlunda jul. Men den kommer nog att förhoppningsvis kanske kännas en aningens lite bättre än ifjol. För då var det så tyst, så stelt, så dystert så ensamt, så känslosamt, så sorgset, fast man kämpade och försökte le. Men i år kan man le igen, lite mer från hjärtat. Vi kommer att åka till Lova och tända ljus självklart, och skänka henne många många tankar. Samtidigt kommer jag att minnas denna jul, den första tillsammans med Lykkeliten, för förra julen så låg hon i min mage och sparkade vid denna tidpunkt.



ALBUMSTITTEN

Idag satt jag och tittade på kort från Lovas bebistid. Hittade ett där Lova har samma bollkinder/hamster och haka som Lykke. Slående likhet fast lite olika ålder. Lykke är nästans 4 månader äldre här. Även fast man ser det och minns, när vissa ansiktsuttryck ger sig till känna så är det mer markant på bilder. En kassörska påpekade det också för ett tag sedan, att hon tyckte Lykke liknade på Lova som bebis. Jag tycker hon har drag från båda sina syskon. Beroende på miner och vinklar, men kanske något mer åt Lova ändå.




TREVLIG REKLAM - FÖRMÅN TILL BCF

Ibland dyker det upp trevligare reklam i dagstidningarna. Som denna nedan som jag bara måste ta en bild utav.
Det händer ibland att de uppmärksammar barncancerfonden lite extra även på Åland. Även om det inte fick direkt någon enskild sådan, så finns det lite öronmärkta pengar ändå.

För ett tag sedan såg jag ett par som ville vara tomtar också. Pengarna skulle där med gå till samma ändamål. Pengarna de förtjänade alltså.
Fint sådant.




LILLA SILVERHJÄRTAT

Kia var den enda som bemödade sig att gissa paket innehållet igår och självklart hade hon rätt. Att det innehöll ett silverhjärta.
Och med denna insats har man varit med och bidragit till kostnaderna av bygget till det femte Ronald McDonald huset i Uppsala. Det skall börja med att bygga det nu våren 2012. Och jag hoppas att det kommer att hjälpa många föräldrar att få bo där, när jag med egen erfarenhet vet hur strandsatta vi varit de gånger vi varit utan boplats när man farit akut med Lova. Det är så viktigt att få leva nära de sjuka för allas part.







Lilla silverhjärtat.
För mig symboliserar nog hålet i hjärtat främst det hål jag alltid kommer att bära med mig efter Lova dog. Hon tog en stor pusselbit med sig som saknas i mitt i liv. Hon själv.

POSTEN FRÅN BARNCANCERFONDEN

Det kom äntligen. Ni som följt bloggen vet ju vad det är, minns ni? Gissa om inte annat vad brevet innehåller!
Mer om innehållet kommer senare. Som jag väntat på detta brev!




TRÅKVÄDRET FORTSÄTTER

Tittar ut och konstaterar att tråkvädret bara fortsätter. Alvin var i parken i 2 timmar och lekte. Det var några andra barn där också.'
Nu lagar vi typ Karelsk stek till middagen, det tar ju bara några timmar. Måste hänga tvätt också, och tvätta lite till. Måste ladda kamera batteriet också, fast inte vet jag om det finns så mycket att visa. Blir mest att fota barnen. Det finaste man kan fota, i min värld. Imorgon är det Lucia också. Många barn som skall fira Lucia i skolor och på dagis. Lova hade också kunnat fira Lucia i skolan. I Parken gör man inte sådant, men förut hade de en liten julfest när Lova gick där.



ALVIN KOPPLAR ORD

Idag lagade vi hemlagade supersmaskiga goda burgare till middag. Oj oj och sen åt vi så det stod ut ur öronen. Alvin tycker mycket om fetaost till sallader osv. Medans vi tuggade för fulla muggar fråga han "Blir man fet av fetaost". Jag måsta fnissa lite och säga att nej det blir man nog inte alls, det bara heter så den där osten. Men tjock blir man inte av den.


Här har vi ju inga direkta viktnojjor heller men klart han har nog sett att det finns alla sorters människor, de som är smala, de som inte är lika smala och så skall de ju vara. Precis som en del är vita, svarta, gula eller kanske till och med lila. Nå okej det där sista överdrev jag. Men ni fattar. Alla duger och alla är värdefulla såklart.
Precis som Lova vägrade att ta emot någon kliande peruk, som uttryckte det, utan att ens ha rört en peruk någonsin eller hört något om kliande. Hon dög precis som hon var utan att konstla till sig för att passa in med alla friska, normala barn. Och hon visste att hon dög, fast hon ibland säkert var lite avundsjuk på alla barn med sitt hår. Men hon sa aldrig någonting.


Men det lustiga är egentligen att Alvin kopplade ihop orden till ett eventuellt sammanhang. Sen om han förstod vad ordet fet i sig betyder, det gick vi inte in på, utan vi mumsade vidare för fulla muggar. Så mycket vi orkade klämma i oss. Nej, barn skall inte fundera på om de är smala eller tjocka eller sådana vuxensaker. Bevare mig väl om de skulle få för sig sådant som bantning när de är typ 9-10 år, för att de inte är liksom tillräckligt "smala". (Tänker på småtjejer som innan de ens fått bröst eller mens tycker att de är tjocka).




Bild från en tidigare gång, på min lilla tänkare. Det är oneklig kul att prata med dig.
Älskade lillgubbe.

ANNORLUNDA DAGEN

Idag på Lovas 8 årsdag har det varit en gansla slö dag. En sån där konstig dag. Lagade den där tårtan som jag kallade för Lovas minnestårta. Med jordgubbar på och i och med vaniljsås i också.
Vi var till graven och tände ljus och lämnade en liten "gåva". Så tyst med ändå inte. Bara konstigt kanske.



 




LOVA 8 ÅR

Idag är det 8 år sedan jag blev mamma för första gången åt en liten frisk flicka på 49 cm och 3320 gram. Klockan 20.59 föddes hon efter 12 timmars jobb. 6.5 underbara år fick vi tillsammans även om de sista året var väldigt tungt.
Idag får jag och vi andra minnas henne ännu mera och lite extra därtill. 8 år och full av liv, så skulle hon vara.


Hon skulle få en massa paket och sång på sängen, en tårta hon själv fått välja temat på och så skulle hon fått ha haft kalas såklart. För vännerna sina. Istället för allt det där som man skall göra egentligen så skall vi besöka hennes grav, tända ett ljus och lämna en liten tomteflicka i "present".
Jag skall också laga en liten tårta här hemma, bara för känslans skull. Och därute, i de "normala" familjerna firar många andra advent idag. Andra advent och en liten flicka som skulle fyllt 8 år. Grattis till världens för oss- finaste änglaflicka. Grattis till dig underbara saknade Lova. Tänk vad många ljus som egentligen brinner för dig idag på din födelsedag om man så vill tänka.




HAPPYFACE

Idag har vi lördag. Alvin skall åka till farmor igen en vända eftersom Lova och Lykkes gudfar bor granne med henne så skall han sedan gå dit. Alvin pratade något om någon plöjning och traktorer tillsammans med honom.
Maken jobbade igår till klockan 19. Sedan var han hem och vände och sa godnatt till barnen och så var det att jobba igen. Han jobbade nog fram till klockan 24. För att jobba in lite av de dom var borta med arbetet samt jobba in lite av måndagen innan 6.te december som är en röd dag i vår egen almanacka. Idag är han borta igen för nu är det jakt med jaktlaget och hund.
Själv skall jag köpa något att laga tårta av. För känslans skull, tills imorgon. Då Lova skulle fyllt 8 år.


Tack ännu en gång till dig generösa läsare som skänkte den större summan pengar till Lovas spargris, förmån för barncancerfonden. Så här vid jul när många mest köper julklappar är det fint att se att en del har möjlighet att avvara en del till någonting väldigt viktigt också.
Också tack till de som skänkt mindre summor självklart. Man ger vad man kan om man kan, och de flesta kan ju ge någonting litet. Nu nådde vi 60.000 vilket jag trodde skulle vara en omöjlighet faktiskt på så kort tid som var kvar, men se, fel hade jag. Och väldigt glad blev jag.



"Så här glad blir jag när jag människor där ute tänker på min storasyster i himlens spargris".

8 ÅRS PRESENTEN

Jag vet vad Lova önskar sig där uppe i himlen allra mest som går att uppfylla. Att hennes gris växer riktigt mycket tills hon skulle fylla år nu på söndag. Vi kanske inte når 60.000 kronor som jag hoppades på. Men om vi når 59.000 är jag glad för dit är det bara 200 kronor som saknas. Klicka in här för att mata grisen.



*Edit: inte att förglömma, TACK alla givare.

 

Fina ännu ganska friska ovetandes Lova.


DEN VILDA CHANSNINGEN

Alvin var badsugen idag. Jag hade precis hunnit duscha när han börja nöta om ett besök i badhuset. Jag sa att en annan dag månne. Han sa att farmor vill nog åka med han dit, men jag sa att det tror jag inte, vare sig hon eller pappa vill just åka till nåt badhus, de är inte såna där som badar i bassäng alls, fast farmor har väl varit 2-3 gånger nog, men på sommaren simmar de gärna ute i sjön. (Den lotten har blivit min med simning,småbarnsim och so on i badhus). För att försäkra sig att mamma inte ljög att farmor nog inte hade lust idag så rang han och frågade, och han blev störtbesviken. Självklart. Han som längtade så. Även fast hon försökte säga att vi åker en annan dag för jag är ledig flera dagar nu.


Så jag funderade en halv sekund, checkade in Lykkes humör. Rafsade ihop en badkasse. Via banken. In via badhusets kassa på 2 röda och fråga priset på babybadbyxor eftersom jag inte hade såna som duger för babysim. Mina andra två har börjat direkt i småbarnssim och hoppat babysimmandet.  Köpa badbyxor, in i omklädningsrum med barn, kasse bumbostol och lite nervös inför hur det skulle bli att kliva i med Lykke i barnpoolen. Men det gick så himla bra, det var så uppskattat av båda kidsen att det går inte att beskriva deras glädje. Synd bara att jag inte hade kameran med även om det vlivit svårt att fota hade jag alltid lyckats få självutlösarn på och kunnat ställa kameran på kanten och fått en bild. Till och med ett litet kort bastubad hann vi alla med, då Lykke var första gången in var nog knappt 5 minuter där inne ens. fast Alvin hade väl velat basta minst en kvart.

Som slutbonus blev det en gul glass åt Alvin och bröstmjölk åt Lykke. Och sedan via farmor för Alvin, han skulle skrävla om att han fått simma och rutcha kana, hoppa och ha sig.


När jag såg Alvin och Lykke skratta tillsammans saknade jag den tredje personen Lova. Jag vet att det skulle funkat att ha dem alla 3 där. Undrar hur det skulle ha varit. Jo det skulle ha varit helt underbart fantastiskt såklart.

DEN SANNA SORGEN *LÅNGT

Min blogg, måste ju vara ganska "annorlunda" trots allt. Det är väl jag som bara inte tänker på det, kanske inte alla tänker på det. Hur den först var egentligen "no-body" med lite ditt och datt som tar en enorm vändning, där jag väljer att lämna ut mycket av den svåra tid som kom då Lova blev sjuk och den fruktansvärt tunga tid som började då hon inte överlevde sin cancer och den riktigt massiva sorgen innan man famlande började finna en liten väg, genom sorgens mörker.

Ni fick följa med i hopp och förtvivlan, där ingick helikopterfärder, hotelljakt från en mamma med en liten lillebror på bara 2,5 år, tårar i tysthet, epilepiskt liknade anfall hos sjukt barn som ingen fattade var de kom ifrån, Ni har följt min tredje graviditet som också är ett bevis på att någonstans finns en fortsättning bara man vågar ta den, hur jävligt allt än är just för stunden. För oss och speciellt för mig blev den graviditeten en räddning bara den i sig, en riktigt sorgebooster mot tystheten och de stilla dagarna då vardagen kommit ikapp och alla andra bara levde sina vanliga "normala" liv och antagligen tröttnat på mitt sörjande sedan länge. Även för Alvin var det viktigt och spännande i den sorg han bar, att få glädjas och ha förväntan.


När jag skriver ner det här inser jag hur mycket jag gett gett gett och delat med mig av, inte bara för att själv ha perspektiv på allt som hänt utan också för att bara få nå andra.
Responsen har mestadels varit god, några är nötterna som inte förstått, någon har varit vidrigt elak som de som sa att jag aldrig älskade Lova eller brydde mig om henne när hon var sjuk och det har satt sina spår ännu idag i minnet. Lova valde pappa som sin närmaste då hon blev sjuk, kanske för att hon förstod inombords, att ta till vara på all tid hon ej hann vara med honom då när han jobbade och jobbade klockan runt många många gånger i veckan, de sov då han gick, de sov då han kom. Mamma, ja mamma fanns ju alltid tillgänglig ändå runt knuten.


(Det inte många visste eller vet är att det faktiskt är jag som tagit var enda en nattning av våra barn hemma i och med att jag ammat så länge och det har blivit några års nattande nu som ett exempel, men när de blivit så stora som Lova var och Alvin är så måste det inte vara jag, då funkar det t.om att sova borta hos farmor fast, så de är trygga barn nog fast de hängt mig i kjolen Men det är ett annat ämne jag inte tar upp i någon kommentar nu så ni vet).


Men ändå, det är först nu det igen, någonting jag för bara ett år sedan och lite på aldrig trodde jag skulle klara av att göra. Blogga om små vardagssaker, skriva om barnkläder som jag förut tyckte om att syssla med. Ändå är det inget superstort intresse längre men det har vaknat lite och brinner med hetare låga än förr.


Så som ordsspråket lyder, genom sorgen finns inga omvägar, bara en väg rakt igenom. Man måste genom den. Den är svart, den är snuskigt vidrigt äcklig och ångestframkallande och känns bottenlös. Ibland tror du att du kommer att bli tokig för du känner att det är nära nu. Och ibland tänker du på vilket sätt som är det lindrigaste och mest effektivaste att ta bort sig själv på, när allt är som färskast och såren blöder som värst. För just då, då vill du dö bara själv, tror du. Men samtidigt vet du att om du gör det dumma och det som skulle vara det lindrigaste, bara för att själv slippa lida, så sätter du ännu mer lidande åt de som blir kvar.

Du suckar djupt och tar nya andetag och torkar tårar som aldrig tar slut, kämpar vidare. Man får små återfallstankar i början, så där ibland, vill bort bort bort, vill träffa den man mist. Sådana monstertankar invaderar din hjärna när du mist ditt barn. Du önskar att det varit du och ibland önskar du att det varit någon annan också även fast du egentligen inte ens kanske önskar det, du är bara förtvivlad, så rysligt förtvivlad och uppgiven.


När jag blev gravid med Lykke var det någon i släkten som tyckte vi var för snabba, redan liksom. Någon vänligt sinnad själ sa åt mig att försöka att inte ta det negativt, denne släkting var helt enkelt inte på samma nivå i sorgen som vi ändå nått såpass att vi hunnit bli redo så snabbt. Man måste nog hunnit komma över den värsta tröskeln först. Samtidigt var den graviditeten med Lykke också en sorts överlevnadshjälp för oss. För mig som mamma. Den bästa faktiskt. Ingen ersättning för Lova, för Lova var och förblir Lova och ingen annan blir hon.


Och den var den jag beskrev ovan, den svartaste sorgen, Hur jag än försökte le och vara trevlig, och glad var jag bara svart svart svart inombords  och "död". Av bitterhet, avundsjuka, frågor, tomhet och dystra tankar om min egen död, och vet ni den som hjälpte mig upp om morgnarna var Alvin, mitt andra fina fina barn. Han fick mig att orka, för det är och var min skyldighet både då och nu, både mot honom och mot Lova, att älska dem, ta hand om dem vad som än hände och händer. Liksom nu Lykke ingår i den livsplanen. Hur dystra tankar jag än har skulle jag inte göra sådana dumheter. Den svartaste tiden som kändes som ekande hånskratt har jag kämpat mig förbi. Och ja, jag tyckte synd om mig själv, jag erkänner det.


Vad jag vill säga är bara att tankarna är normala, de ingår i faserna som sorgen består av. När man mist någon riktig kär. Man tvivlar på att överleva, att klara av livet efteråt. att finna en väg rakt genom den hemska sorgen. Och man tror att de som mist och som säger att man kommer att finna en väg, finna distans bara ljuger, att de nog inte sörjt lika mycket alls, att de nog inte känt lika mycket för den bortgångne, man tänker helt absurda tankar som är just det helt...
normala. Det man känner är normalt. Man vaknar inte upp liksom efter en vecka och tycker att livet är latjo igen.


Men sedan finns de ju de som behöver hjälp utifrån, som inte klarar sig med den inre kretsen av vänner och släktingar och någon de finner på nätet. De som måste få hjälp av läkare, psykologer och mediciner. Det viktiga är att man får utlopp för sina känslor och sina tankar, även om det är i ord eller i skrift.  Jag tror att om jag inte haft Alvin hade jag haft det grymt mycket svårare ännu att få ordning på dagarna. Och det är nog först idag som jag ärligt kan skriva det här, det har varit mycket jävligare än någon kan förstå och det är först nu jag känner att jag dela med mig också av den här texten. Alvin var en riktig solskensspridare som behövde mig och oss mer än någonsing när han också mist sin käraste syster. Han behövde hjälp genom sin sorg utav oss, att försöka förstå den endast 3 år gammal.


Idag sörjer jag på en mer distaniserad nivå. Alla dagar tänker jag dock på Lova. Men jag är inte redo att dö själv längre som jag en gång trodde att jag var, då första veckorna, första månaderna. För jag är också skyldig Lova att ta hand om min familj, ta vara på livet, lära mig utav det hon lärt mig. Om någon tänker tillbaka så minns ni säkert en berättelse jag skrev ner som hette Mor Märtas bön som jag tog ur en bok. Idag kan jag relatera mig rakt egenom den berättelsen. Om sorgen, om den dödslängtan som man kan få, om vägen tillbaka och att sakta sakta finna små glädjeämnen som återigen gör en glad åt sitt liv för det mesta.


Och till dig som kanske läser nu och står inför samma sak, att du snart kanske förlorar en kär. Jag vet att du tror att du kommer att bli tokig, du kommer att vilja dö, du kommer att vara avundsjuk, bitter, hata, skrika, gråta och det måste du få göra. Men nu vet jag, det som andra före mig vet och försökte trösta mig med, det finns en väg genom sorgen, och när du funnit den vägen, då går det ganska bra, ibland går det upp och ibland kommer det att gå ner, och du är nere ett tag. Men stunderna då du är uppe kommer att bli längre med tiden. Allt måste få ta tid, alla faser måste få ta tid.


Alla känslor är tillåtna. Det viktiga är att du inte håller dem helt för dig själv. Allt måste inte alla veta, men en del är skönt att få ur sig.
Däremot är jag väldigt försiktig ännu med att våga lita på livet helt, jag tar ingenting för givet. För mig är ett "stort barn" avlägset. För mig blev mitt första barn 6.5 år. Och jag är rädd att mista barn igen.  Om jag inte blev tokig nu som jag trodde jag skulle ibland så blev man väl det då kanske.


Idag har vi den första december. Om 3 dagar skulle Lova fylla 8 år. Till hennes minne på söndag, den andra advent tänker jag baka en liten tårta. Sådana små saker kommer att följa mig länge ännu. Att få sörja och minnas på det viset behöver jag ännu tillsammans med min familj.



Frisk flicka i 5 års åldern.

Tidigare inlägg
RSS 2.0